Vi tar vid där vi lämnade er senast; hängandes över den klippavsats som är "Sanningen Danny Perssons byxnervevning". 

Det ska, enligt vår halvhjärtade semiblottare, tydligen ligga en "solklar frilägesutvisning" begraven i historien - fördold av en medial skånsk konspiration. Danny ska, enligt utsago, ha chippat bollen förbi en försvarare - jag citerar - "Adebayor-style" och medelst älgning sedan ha varit på väg att springa sig till ett friläge när en Trelleborgsförsvarare helt sonika slängde ut en väl avvägd näve och stoppade hela spektaklet. 

"Jag försökte påvisa bildligt hur domaren drog ner brallorna på oss när det röda kortet uteblev", lyder förklaringen. 

Igår spelade icke-startelvan internmatch på Gammlia. Tio-mot-tio på straffområde-straffområdes-yta över tre gånger tjugo minuter. Vi fick till ett hyggligt tempo ändå - även om det med jämna mellanrum blev något sorts inofficiellt distriktsmästerskap i Hawaii-fotboll. Det kändes som att det gav mer, åtminstone, än att komfortabelt rulla ut, säg, ett två-dagar-efter-match-tröttkört Mariehem uppe på Campus. 

Stuart stod dock i ena pyttsen - i den pytts där jag tror tolv av fjorton mål tillkom i 7-7-drabbningen; och det... hade väl... hurskajaguttryckamigdiplomatiskt, kanske varit bättre att snöra en festlig frackfluga kring målets överliggare. Eller att vi kanske, vadvetjag, hade kunnat kalla in någon juniormålvakt. Vi kallade ju nämligen in fem-sex utespelare från Tipselitprojektet för att fylla ut tiorna och, förstås, "miljöträna" ungdomarna till framtida a-lagsspelare. Alla ynglingar gick väl in och bidrog på ett föredömligt sätt för att vara sexton år gamla (när jag var sexton satt jag och lovordades för min seriositet när jag inte drack öl på lagfesterna i Division IV); bland annat vevade Axel Fällman in några fina assistgivande inlägg från sin högerflank. 

Men vad vi tyvärr mest av allt tar med oss från gårdagens internmatch är att Hampus Wallgren fastnade i konstgräset och att något vreds till i knät. "Det knakade som till tre gånger", förklarade Hampe idag och, ja, man behöver inte vara ortopediskt lagd för att dra öronen åt sig; ty även en enklare lekman förstår att trippelknaken sällan är bra. 

Vi får hålla samtliga tummar, knacka i alla närbelägna träbord; men Naprapat Andreas kunde inte utröna mycket idag när knät var så väldigt svullet, men han sa att Hampes ytterst begränsade rörlighet gjorde att han inte kunde utesluta trassel med exempelvis menisken. 

Det har annars varit två mycket spännande UFC-träningar. Igår på internmatchen hade vi två av de engelska importerna som bor ute i Holmsund - jag betalar oddset 1,00 på att Berndt Boström har minst ett finger, om inte halvannan näve, i den syltburken - med i mixen. Duktige målvakten Chris Elliot och Sheffield Wednesday-bördige vänsterbacken Nicky Haywood. Men det kanske mest intressanta skedde kring planens utkanter, på läktarna och i tränarbåsen; där en handfull män av utländskt påbrå iförda solglasögon, skinnjackor bidrog till en känsla att varje lyckad krossboll kunde ta en till Al-Ilhal. 

Och idag; idag hade vi Luis Morrison-Derbyshire, från Stevenages reservlag, på provspel. Inte nog med att jag en snabb scanning av UFC-truppen visar att jag är en av tre (!) spelare i vår tjugofemmannatrupp som hittills inte fått följa med på någon bortaresa; Luis var - applicera trumvirvel - förstås mittback. 

Luis ser ut så här...

... har varit med på Sky Sports...

... och hade, typ, Christoffer Sambas kroppsform;

... och påstår sig - sitter ni ner? - vara född 1994. Nittonhundrajävlanittiofyra. 

Han såg - och ni får lita på mig, jag är en av norra Europas bästa lika-som-bär-finnare när det gäller fotboll - ganska precis ut som FC Köpenhamns förre jätte och jättetalang Kenneth Zohore som numera har sin hemvist i Fiorentina; även han född 1994. 

Luis gled dessutom ut från träningen i en sån där helgrå mjukisoverall där tyget ser ut att vara fyra centimeter tjock härlig plysch och ett par Dr Dre-lurar över örongiporna; ni vet - så där som riktiga fotbollsproffs ser ut. 

Jag spelade tillsammans med honom under dubbla försvarsövningar; först fyra-mot-fyra mot uppställd backlinje och sen sex-mot-fyra under samma premisser - och vi släppte inte in ett enda mål på säkert tjugotalet anfall. 

Och då är ni ändå väl förtrogna med min trasslighet. Applicera den i ovanstående ekvation, så, med andra ord; det har varit en fröjd att få ha varit eder fjärdemittback under vårkanten. 

Det var bestämt att jag, Kalle och Simon skulle sluta upp hos Danny för en Game of Thrones-afton efter dagens träning. Eller... bestämt och bestämt. Jag har ju varit med tidigare kvällar, men just denna dag hade jag inte fått den brukliga kallelsen SMS-ledes. Istället verkade de övriga ha styrt upp planerna under den enda tid då man kan vara helt säker att ingen Erik Löfgren överhör; på Superettan-relaterade resor i Skåne. Men när inför träningen jag såg de stå och mumla tillsammans i ett hörn och när jag snappade upp ett enda fristående "ejm" så högg jag direkt på Ove Sundbergskt manér. Danny kunde inte slingra sig ur mitt "ÄRE GEJM IKVÄLL ELLER GRABBAR?"-grepp. Inte när frågan var ackompanjerat av det där lyckliga varggrinet man enkom finner i gipan hos unga män som efter otaliga kvällar i den komprimerade ensamhet som bara kan uppstå i grävlingsgryt ser ljuset i den sociala tunneln. 

Danny Persson i sitt rätta habitat; ICA Umedalens smågotthörna. 

Hur som helst; i slutet av träningen, när vi avrundade med ett trelagsspel efter vinnarn-står-kvar-princip, verkade Danny dock redan gått upp i hela riddar- och tornerspelsvärlden då han tacklade stackars Johan Larsson med den sortens vredesstinna satsning som man bara får läsa om i fantasysagor där hjälten ensam slåss mot horder av ockulta vättar. 

Larsson å sin sida lyckades på den vårldslösa tacklingen svara med 2012 års högsta primalskrik - en teatralisk överspelning som gått in och bidragit på två femmor i "Tre Solar". 

Larsson, förresten, innan vi slutar. Ni minns kanske ifjol hur jag drogs med en svårartad gikt - vad man i folkmun benämner som portvinstå. På internmatchen igår lyckades jag, med snart tjugotvå års tramprutin, trampa så pass trassligt att någon fettkudde i hälpartiet fick sig en rejäl törn. Det gör nu väldigt ont när jag går. Än ondare när jag försöker springa. När Johan Larsson passerade läkarrummet, där jag rådfrågade Andreas om mina problem, var han inte sen med att ställa en diagnos: 

- Du har väl fått en whiskeyhäl. 

Jag skrev klart den där krönikan i ett morgonnafs för att hinna tillskansa mig fredagens förpillat förtjusande vårväder. Jag skrev lite om Wallerstedts ankomst och en del om hur viktig helgen skulle bli; att vi äntligen skulle få möta riktigt Superettanmotstånd. Konkret; ett av de där lagen som vi ska försöka ta poäng av under året. 

Man hinner knappt över vackra Tegsbron, som den fina vårdagen till ära bjöd på blida kastvindar endast uppmätta till fyrtio sekundmeter, innan Jonas Nilsson ringer och undrar ifall man "har hört?". 

Jahapp. "Det stod på VK". Ingen Stockholmsresa. Inget Superettanmotstånd. 

Vad göra? Efter träningspremiären på Gammlia (ett mycket kärt återseende av den fullstora planen, av omklädningsrummet och framför allt - av den gemensamma tvättkorgen) berättade Örjan att man velat anordna en internmatch på lördagen. Men detta gick bestämt inte; fotbollsplanen - den oklanderliga, uppvärmda fotbollsplan som vi just utan minsta trassel tränat på - var inte bokningsbar. Detta oförklarliga byråkratitrassel ska även ha drabbat Tegs stolta SK som ska ha fått båda sina planerade träningsmatcher inställda. 

Vi lyckades hur som helst styra en träningsmatch mot Mariehem imorgon. 

I brist på spännande huvudstadsäventyr att rapportera hem om kan vi väl ta med er på en resa bakom kulisserna i en fotbollsstjärnas luxösa tillvaro en matchfri fredagskväll i Västerbotten: 

Jag lämnar in ett Bomben-system på kvällens bandymatcher. När klockan slår sju klickar jag upp Flashscore.com för att i sidans obskyra utkanter följa bandyresultatens fortskridning. 

Jag vet inte med er, men jag kan tänka mig att många självmordsbrev från 21-åriga pojkar har inletts med just orden "Jag sitter här och följer bandy-Bomben...". 

Jag vevade samtidigt upp en Football Manager-save med GIF Sundsvall och sprätte med ett sockersuget vargagrin upp en Colaburk. Jag var aldrig, inte ens under året 2004, så pass fjortonårig. 

Det gav mig dock en värdefull insikt om livet (de flesta livsbejakande insikterna kommer från FM). När jag i framtiden är riktigt stormkokande över min tillvaro ska jag ställa mig frågan "är det här verkligen värt att hetsa upp sig för?" och följa upp med "minns du när grisfarmaren Daniel Bernhardsson gjorde 4-0 för Gefle genom en volley från trettio meter och firade det med Usain Bolt-segergesten? DÅ hade du rätt att vara arg". 

Lördagen? Man kliver upp i ottan för att sittandes på en motionscykel på IKSU skumma igenom VK. Man stannar till på den slasksida i periferin dit ens krönika blivit placerad jämte dödsannonser och bowlingtabeller. Man noterar krasst att den bylinebild som oförhappandes togs innan någon träning lär förlänga ditt ofrivilliga celibatleverne med ytterligare några år. Man ser strax därpå Joakim Kvist glida ner från IKSU:s solarieavdelning och inser att hans tacktal om veckovisa liggningar under UV-lampor var oironiskt. Man inser hur mycket det krävs för att vara snygg. Man får sju rätt på Strykan. 

Sån lördag. 

Hur som helst; det kom väl någonting gott ur denna inställda helg ändå. Imorgon får ni ju nämligen chansen att se Umeås stolta FC premiärmatcha på hemmaplan. Peter Kondrups norska kollegor lovar nollgradigt och stor (STOR!) sol och Vasaloppet har precis avgjorts; ni har väl väldigt få skäl till att inte sitta på Gammlias solsida när klockan slår 13.00 imorgon. 

Jaha, gott folk.

Livet går sin gilla försäsgång, som man skulle kunna säga i snöyrans februari. 

Man masar sig upp, tränar något förmiddagspass i munter singular, trasslar ihop en lunch, cyklar (!) iväg mot den kollektiva träningen, kommer hem, försöker slänga ihop något som är marginellt olikt gårdagsmiddagen för att i förlängningen inte behöva bli det västerbottniska ansiktet utåt för skörbjugg innan man gör kväll med någon teveunderhållning och månne ett framkrystat blogginlägg. 

Det finns inte så mycket att skriva hem om under en vanligt kasslerosande tisdag. Men vi kan väl göra ett försök i afton. 

På lagfotot var Jonas Nilsson det vanliga jag som vi fått lära känna under det föregående året. Ni vet; det yviga, förvildade håret - som inte sällan applicerades i en Zlatan-osande tofs - kompletterat med en ansenlig mustasch och inte sällan en flerdagars stubb som tillsammans gav "Stigga" någon sorts oklar Cast Away-uppenbarelse. 

Dagen efter var det Alla hjärtans dag. Då gled "Stigga" in i omklädningsrummet i en kortklippt börsmäklarfrisyr av propraste märke, utan ett fjun vare sig på överläpp eller kring hakparti. "Tjejen har ju velat att jag ska klippa mig i ett år". Och så går han och gör det lagom till kärlekens alldeles egna kommersiella högtid. Det var baske mig något av det finaste jag sett sedan jag konfirmerades.

Efter gårdagsträningen hade jag, i samråd med Elfvendal (den förre UFC-målvakten som efter knätrassel omskolats till tränare i Tipselit, men kanske mer känd som Rosé-Maths), styrt ihop en Champions League-skiva på O'Learys. Uppslutningen blev bättre än vad en social paria av min kaliber kunde räkna med; vi var nog knappa tiotalet på plats. 

Jens Sjöström yppade, efter några alldeles för långdragna Championship Manager-diskussioner, en fras som jag kommer bära med mig i mitt innersta ett tag. 

Jag satt ocn grunnade på tankegångar i stil med "tänk om man lagt all den tid man suttit och lirat CM och FM på någonting akademiskt..." varpå Jens tar ton; 

"Då hade man ju varit den torraste killen i stan!". 

Det är alltför sant. Hade jag ägnat all den tid jag suttit och sökt igenom norska andradivisioner i speldatabasen (Moss lika kvicke som starke forward Anders Askheim tog mitt Giffarna till CL-guld på CM03/04, det går ju inte att värdesätta i hp) åt att läsa på om min omvärld hade jag ju varit en Carl Bildt-stofil redan i unga år och inte vetat om det pågick ett fotbolls-VM eller att det springer runt en barfotad värmlänning i teve och pratar om färger som får det att brumma som humlor i ens bröst. 

Det är bara att konstatera: CM/FM-time well spent. 

Kung Erik kom sent men ville beställa någonting. Och kanske var det det faktum att vår mittfältsdynamo hade lägst fettprocent av alla som testades uppe på Idrottsmedicin, nästan f-ö-r lite, som gjorde att hans matsug var ett av de mer schizofrena jag upplevt;

"Jag tror jag ska ha en sån där...", säger han först och pekar på Elfvendals hamburgermeny med extrainkallade pommes och bea, "... eller... om dom har nå glass kanske...". 

Arsenal-supportern och supporterprylsockraren Danny Persson fick för en kort stund innan matchen Simon Mårtensson att tro att han satt på San Siros läktare. Det gjorde han inte. Istället satt han hemma på sin kobbe, gramsen över att inte ha fått något inbjudningskort till sittningen skickat till sin adress. 

Jag är rätt säker att jag skickade rätt. 

Jävla Posten. 

Nu hade det under inga omständigheter blivit en särskilt festlig gårdagskväll för vår rödvithjärtade centertank. En viss Zlatan Ibrahimovic stod för en så pass habil insats i Milans 4-0-seger att nog även den värsta Zlatanofoben satt och mumlade om att han "kanske kunde ta en plats i EM-truppen ändå". 

Det blev väldigt varmt i vårt hörn bland matoset och det testosteronstinna samkvämet. Men Ian Hogg, surfare från Nya Zeeland, satt efter att ha vandrat från Ålidhem i västerbottnisk bitkyla iklädd ytterjackan kvällen igenom. 

En sista anekdot från gårdagskvällen; speltorskar kan porta sig själva från casinot, jag antar att fyllon kan göra detsamma på Systembolaget. Frågan är ifall man kan porta sig själv från en meny? Jag vet ju att den västerbottniska sweetchilipastan på sportlokal är trasslig bortom all räddning, men ändå är jag alldeles för ofta där och pekar med giriga fingrar när det ska beställas; i patetiskt hopp om att just det just den här kvällen ska jobba någon exil-medelpading i köket som vet hur det ska smaka. Men icke (på O'Learys bjuds man dock frikostligt på två smäckrare vitlöksbröd till pastan, det ska sägas). De är ju bevisat sweetchilianalfabeter här uppe.

Nu undrar jag ifall man helt sonika kan låta sätta upp sin nuna i diverse sportbarskök med undertexten att "denna man är avstängd från alla sweetchili-relaterade pastarätter under obestämd framtid". 

Ikväll hade vi löpträning, kollektivt, i Nolia. "Arsenal-löpningar" stod, ironiskt nog, på schemat. Det var rätt jobbigt. Vi avrundade med en "trehundring" fylld till bredden av lustigheter som armhävningar, rygglyft och olika typer av situps. Det var också jobbigt. 

Sedan fick vi skynda oss att avrunda. Jens Sjöström, Wennebro, Seif, Timothy och Kalle håller alla på Manchester United och för de är torsdagskvällarna och dess europacupspel heliga. 

Gult Lag 16 poäng

Rött lag 5 poäng

Blått lag 5 poäng 

Jag tror att det var ett nytt rekord som slogs idag. Ett överlägsenhetsrekord i kategorin sex-mot-sex-spel med trelagsprincip som tidens tand lär få gnaga länge på för att bryta ner. 

Och självklart var jag i det rekordkrossande vinnarlaget (inte självklart som i att "jag är en bra fotbollsspelare" utan självklart som i "annars hade jag väl aldrig nämnt rekordet på den här bloggen"). 

Det vattnades i den vinstsugna gipan direkt när västarna delades ut. 

På backplats hade vi Hampus Wallgrens rappa, distinkta futsal-tillslag som på marginella ytor helt oförhappandes kan knycka till med vänsterhöften och stänka dit en kasse. På mitten spelgenierna Wennebro och Lundström som vid sunda vätskor är Division I Norras bästa innermittfältspar. Och på topp, stordankarnas stordank; Danny Persson. Och i mål en för dagen storspelande Jonte Johansson som tog det han skulle och allt han egentligen inte borde ha tagit fick han i huvudet. 

Ni hör. Vilket lag.

Och i en fri roll, läckert kringflackandes då han saknar spetsegenskaper som skulle kunna tillskriva honom en fast position på den lilla planen; Erik Löfgren. 

Och när även den sistnämnde vattenbäraren redan i den andra matchen i ett oerhört trängt läge, inklämt mellan två försvarare, bjuder på en väl avvägd snurrfint (tänk Zinedine Zidanes gamla paradnummer... fast tänk er den genomförd av en norrländsk mittbacksrese på åttio sämre fördelade kilon med ett par otympliga fyrtiofyror) som rev ner ett sorl som nog hördes ner i de djupaste rävgryten i Gammliaskogen. 

Efter nämnda snurrfint, ett smäckert nickmål, några läckra väggspel, en handfull framspelningar och oräkneliga segrar avrundade jag som lök på laxen med en smäcker bredsida i det bortre krysset. 

"Det var en sån dag", kanske jag skulle ha kunnat sagt... om jag nu någonsin brukat ha sådana dagar tidigare och därigenom känt igen känslan. 

Under en höst med idel tåsmärtor och diverse krämpor, trassliga matcher, röda kort, uppdagat missbruk av portvin, tappad startplats och ett socialt liv värdigt en apatisk rotfrukt... ja, då är det ganska skönt att få vara med om en sån här träning, så kan jag väl säga. 

... och det här med tappad startplats... jag vet att man ogärna går in och ändrar i en startelva under rådande formtopp och med blott två livsviktiga matcher kvar på säsongen. Men. Om inte dagens läckra snurrfint räcker till att tränarduon strukturerar om i formationen och ger mig en fri, släpig offensiv spindeln-i-nätet-roll, ja, då tappar man ju lite tron på den vackra fotbollen. Så kan man väl säga. 

Jag hann efter träningen hem till att se Hammarbys förlora ångestmötet borta mot Värnamo. Jag blev väldigt imponerad på det sätt som den tillresta, nu förlustluttrade skaran bortasupportrar fortsatte sjunga glada tillrop matchen igenom. Ramsan (som jag tror är lånad från sydeuropa) "Från Södermalm" kanske är Sveriges bästa. 

... oklart dock hur ramsan skulle må av ett eventuellt textradsbyte till nästa år:

"Från Södermalm,

kommer vårt lag,

vi spöar IK Frej och Valsta varje dag"

Jag kände att det inte var någon världslista jag publicerade igår. Den hade legat i skafferiet och möglat för länge, den där idéen. Och det är sällan en bra idé att först spela FIFA 12 nätledes med en vän fram till läggdags, för att sedan - hjälpt av det gamla sweatshop-tricket att låta en tandpetare hålla uppe ögonlocken - försöka tvinga fram en lista som bara till väldigt få delar var utkristalliserad i huvudet. 

Och nu vägrar tydligen Danny Persson att leverera sin bakverkslista. Han är rädd för att "det inte ska se bra ut" för honom som fotbollsspelare. Oironiskt. 

(Konstpaus för att folk som känner Danny ska inse att "fan, så töntigt, jag borde ringa honom och säga åt honom vilken orolig liten fjant han är")

Tills vidare håller jag ställningarna på sockerfronten. På ICA Gourmét (SuperTeg-bojkotten håller i sig med en förvånansvärd tjurighet) stod idag en belevad man med en Leif Mannerströmsk aura och bjöd på provsnittar av ett nytt chokladsortiment. Jag gillar väldigt mycket när det bjuds på provsnittar. I våras, under mina första månader i den här staden, gick jag mycket i matbutiker av den enkla och enda anledningen; att utan kostnad få kalasa på några smäckra munsbitar. Några av mina närmaste vänner var gubbarna som med ett leende som skar upp korvslantar och skivade upp tårtbitar. Nu har jag skaffat andra vänner har jag börjat plöja igenom Curb Your Enthusiasm och går därför inte lika ofta i matbutiker. 

Nåväl: 

I sann Bengt Frithiofssonsk anda vill jag utdela rossla fram fem välförtjänta solar till Lindts ljusa Crème Brûlée-choklad och bjuda på ett tips som jag fick av den trevliga provsmakar-farbrorn: 

"Det är kanske inte så bra om man sitter och molar i sig en hel kaka varje kväll, men med den här tar man bara en liten bit tillsammans med en kopp kaffe. Man behöver inte tugga utan man låter den bara smälta tillsammans med kaffet. Det räcker med en liten, liten bit choklad på kvällen". 

Det - att bara ta en liten, liten bit på kvällskvisten - är ett tips ni aldrig skulle bli varse om ifall Danny Persson var den här bloggens ende sockerskribent. 

Vilken förpillat förtjusande dag vi fick att tjusa oss i idag, idag idag, idag, hörrni. 

När man i ottan vevade på Nyhetsmorgon och drog upp rullgardinen kunde man direkt konstatera att det skulle bli en sån där härlig septemberdag då till och med Magnus Hedman slår upp sina ögon, liggandes skavfötters med Jockiboi i en gammal skinnsoffa efter ett sent DJ-gig på Flens stadshus, och tänker att "mitt liv är nog inte så trassligt ändå". 

Lagom till att Malou von Sivers förklarade att dagens "Efter tio" skulle bestå av att Agneta Sjödin och tre ännu mindre kända medelålders kvinnor skulle prata om hur det var att växa upp som skilsmässobarn. Jag stängde av teven rekordsnabbt och begav mig ut. 

(Till er som tycker att "hur kan han sitta och klaga på att det är jobbigt när han ska klämma fram ETT BLOGGINLÄGG OM DAN?!" vill jag bara påpeka att jag är en journalist av rättfärdigt märke som alltid underbygger och tar fram alla fakta (hörde jag någon dölja ett "Galambos" i en låtsashostning?). Så när jag ska skriva en kort och obetydlig anekdot om Malous klimakterieteve så måste jag surfa in på programmets egna Facebook-sida för att ta reda på vad de egentligen sa att de skulle prata om. "Skilsmässobarn", var det, fick jag bekräftat av ett av redaktionens inlägg. Detta dock först efter att ha sållat igenom hundratals inlägg i ett forum där svenska medelålders förskolepedagoger får vara så mycket svenska medelålders förskolepedagoger man bara kan vara: 

Print-screens, copy-pastande, Paint-fixande, bildinfogande... och så hela den här utläggningen. Det var den kvarten, det. Men min läsarskara har ni fått ett svar på den eviga frågan "vad är det för människor som sitter och kommenterar och diskuterar 'Efter tio' på Facebook?". 

Lite jobbigt. Men... lätt värt det?)

Efter en längre promenad med världsmusik i lurarna och en TC-lunch lämnade jag in min cykel för reparation. Gårdagens försök till att laga en bakhjulspunktering utmynnade i ett däckhaveri utan dess like like. 

Jag fick väldigt ledsamt, närmast gråtande, pynta upp 370 kronor för ett nytt däck, en ny slang samt sju-åtta minuters arbete. 

Hur blåst blev jag, hobbyreparatörer där ute? Jag antar själv att jag blev rätt blåst. Jag lämnade ju nämligen in cykeln hos CM Cykel. Just det; på Öst-Teg. Där får man förmodligen inga förmåner när man glider in som bloggprovokatör från fel sida E4:an, med en stor Väst-Teg Represent-tatuering över skulderbladen. 

Därefter rullade jag med nya snabba däck (men månne bortkopplade bromsar?) till träning. 

Två-dagar-efter-match-snacket inleddes av Stuart bad mig förklara hur matchen sett ut från sidan. Han ville att jag skulle ta upp ungefär alla aspekter som fanns att ta upp vid sidan av den kokta halvtidskorvens läckerhet. 

Det är i de lägena (och i nästan enbart de lägena) det är bra att ha en UFC-blogg, gott folk. Jag rabblade upp det mantra jag tvingat ner i bloggform på söndagskvällen. 

... efter det fanns det, förståeligt nog, inte mycket kvar att säga. 

Coffee Slush-Danny har börjat rycka i mina skribentnävar till sitt företag (www.supporterprylar.se; jag skickar en faktura för reklamplatsen). Någon slags "månadskrönika om fotboll" har han lösa planer på att plocka in min trassliga fjäderpenna för. Jag har inte ens skickat över min raider och jag har mig veterligen inte ens blivit tilldelad något kontor, så förhandlingarna har ju inte inletts, men...

... efter dagens orala matchanalysuppvisning gick ju priset på mina tjänster inte ner, direkt. Det finns ju dock, som Hossianna lärde oss, saker här i livet som är värt mer än pengar. Danny har pratat om att de ska börja ta in prylar inom motorsport inom en snar framtid och... jag måste erkänna att jag gärna skulle ta ut mitt gage i en äkta Rospiggarna-mundering. 

Efter det korta matchmötet om söndagens succématch gick vi ut och gjorde en mycket bra träning. Lite löpning, hopp och spänst med Fys-Malin, nån passningsövning och sedan spelade startelvan mot oss andra. Elva mot elva. 

Vi andra förlorade till slut klart. Men vi hade 0-0 med mersmak in till pausdrickat och i den andra halvleken blev vi en man mindre varpå Wennebro, söndagens succéman, klev in i en brandgul väst i en joker-roll där han alltid var med laget som hade bollen. 

För oss tappade han bollen. Gång på gång. För startelvan spelade han fram till två och gjorde ett tredje med att felvänd hoppa upp och nicka bollen i det bortre aviga på ett sätt som fått Mambo-Mumba att bli grön av avund. 

När vi sedan rullade igång bollen efter nickmålet stod Wennebro fortfarande och kramades med Rajko (som var i startelva-laget då Lundström kände av en ljumske och vilade). Då är det inte lätt. 

Nej, all skuld ska inte falla på Wennebro, men att ha en diffus joker att skylla ifrån sig på i en i övrigt ganska jämn match gör att man kan lämna träningen lite nöjdare. 

Och det var överlag en mycket bra träning. 

... hade jag bara inte slängt bort flera surt förvärvade slantar i tron på att Manchester Citys småknoddar skulle få den 2,44 meter långe van Buyten att slå en pålstek på sig själv hade vi kunnat summera en fantastiskt bra dag. 

Idag var det träningsledigt. 

Det var också en mycket bra skoldag då det över hela mitt schema stod "Studentsportardag". 

Och sport är ju, som vi alla vet, bra mycket roligare än psykologi. 

Jag drog på mig mitt tightaste GASP-linne, fyllde shakern med diverse obskyra pulver och avverkade ett IKSU-pass i den arla ottan (runt niosnåret) tillsammans med en vän min vän från Sundsvall (notera gärna tragiken i att omnämna sin vänkrets i singular). 

Därefter tog vi oss en runda på stan. Det regnade, för trettionde dagen i rad här i Umeå, och vi stod under MVG-gallerians tak och väntade på uppehåll i omkring tjugo minuter för att kunna korsa Kungsgatan. Vi förbannade Umeås kommunpolitiker och lokala entreprenörer för att de inte kommit på den geniala idén att bygga ihop samtliga centrala gallerior med tunnar och passager. Så att folk slipper bli blöta eller att styva kulingar ska behöva trasa sönder folkets gå-på-stan-frisyrer. Men framför allt så att man, genom att allt är sammankopplat, kan kalla hela stadskärnan för en enda stor galleria. Det kommer då inte spela någon roll hur många butiker man klappar igen, hur många fönster som är igenbommade med plywood-skivor; det kommer fortfarande vara okej att kalla den "Norrlands största shoppinggalleria". 

"Nej, Umeå kommer nog aldrig bli Norrlands Huvudstad", muttrade vi båda moloket. 

Jag köpte en present till min syster. Hon fyller 19 om någon vecka. Jag gick till min favoritbutik här i Umeå och fick behövligt nog (jag har samma koll på kvinnligt mode som Göran Greider) förstklassig hjälp i att välja ut något som skulle kunna passa. Jag tycker verkligen om att köpa presenter. Jag tror, om jag minns mitt bibelstuderande rätt, att det var Hossianna - Davids son, ni vet - som slog fast att "Det är roligare att ge än att få" i samma ögonblick som han såg sin vän Jesus riva upp presentpappret och titta ner på en skäggtrimmer från Braun för 1499 israeliska guldmynt. 

... och då var det ändå på den gamla goda tiden då julen först och främst firades till åminnelse av Kristi födelse. 

Nåväl; till saken. I år är det extra viktigt med presenterna, känner jag. Jag har ju flyttat, jag har ju gjort något av mitt liv, bor ju inte längre hemma i Sundsvall, och träffar inte lika ofta släkt och vänner. Man vill ju att de ska tro att det gåt någorlunda okej för en, här uppe. Att man överlever, och så. Att man inte ständigt står och vinglar på en ekonomisk ruinbrant. Så när jag väl vänder hem med en present så kan jag ogärna vara ärlig genom att lämna över en present i min egentliga budgetklass (typ en egenmålad teckning). 

Styrkepass i ottan och stadsvandring - det här var nog min tuffaste dag på länge. Men en tretimmarslur på sofflocket senare vaknade man upp sugen på Champions League-fotboll. 

Mitt Real Madrid stod för en trött, slentrianmässig 1-0-seger i Kroatien, mot MFF-dräparna Zagreb. Om bara Ulrich Vincentzs skott på tilläggstid letat sig in för halvannan månad sedan så hade världens vackraste klubb premiärspelat i Skåne ikväll (och dansken hade varit "Swedbank-Ulrich" med hela svenska folket). Det fanns nötter som efter kvaltorsken yppade formuleringar som "det var bättre att det blev Europa League, de hade ju blivit utklassade i Champions League". De kan återkomma när de istället för att se Cristiano Ronaldo ta fart mot Markus Halsti får se ett heroiskt Malmö kriga till sig 1-1 hemma mot Metalist Kharkiv inför 2300 personer i svensk midvinterfrost och greppa det där sista halmstråt om att nå tredjeplatsen i gruppen och därmed slussas vidare till fortsatt spel i Intertotocupens B-slutspel. 

Den slöa Real-insatsen och det tillhörande äckelröda bortastället till trots; det hade kunnat vara så mycket, mycket värre. Man hade kunnat hålla på Inter. Jag var faktiskt bland de två (!) procent som streckat Trabz... det där turkiska laget på Europatipset. Dessvärre var jag en av de som spikat Lille hemmavid. 

Det här inlägget skulle ursprungligen ha handlat om Danny Perssons kupp för att slippa löpträning. Jag får återkomma. 

Av den enkla anledningen att jag inte är någon travhäst så går ju livet som konstaterat vidare. 

Jag återsåg min gamle antagonist 07:10 imorse. Ett mycket stelt, nästan fientligt återseende som jag ännu inte hämtat mig ifrån. 

Det var ju nämligen så att UFC:s fotbollsakademi drog igång idag, strax innan niosnåret. Jag och mittbackskollega Mihajlovic ledde en tjejgrupp förra kring -98 genom den första av fyra dagar kryddade med tredubbla en-ån-halvtimmes-pass. 

Planeringen gick förvisso åt skogen direkt. Marko hade skissat på en övning... 

... men vi hittade inga tegelstenar. 

Men jag tyckte vi löste alternativplanen - passningsspel och mottagningar - riktigt skapligt. 

Det svenska läroverket ska ha cred för att Marko kunde göra sig helt och hållet förstådd på engelska bland svenska 12-13-åriga flickor. 

Han blandar in lite svenska också. Funkar fint det å. 

... förutom det lilla faktum att han ropade "kom igen, grabbar" i stort sett varje gång han vill samla flickgruppen. 

Jag? Jag rörde mig i periferin, smög omkring som en liten kuf och muttrade något ibland. 

Lite Tord Gripigt, sådär. 

Jag, Wennebro (som tränar en pojkgrupp på Gammlia) och Lundström passade på att köra lite träning med B-Å under en del av lunchpausen. 

När jag sedemera kom hem till mitt grävlingsgryt, efter akademidagens slut vid tresnåret, unnade jag mig en välförtjänt middagslur. Femtio minuter senare var det dags att med sömndruckna ögon och en kropp som Thåström skulle beskrivit som "en rivningskåk" omgående sätta sig på cykeln mot Gammlia för träning. 

Jag har, det här vill jag poängtera, den största respekt för de i laget som jobbar heltid - exempelvis som snickare - och skyndar sig till träningarna. Jag har märkt, efter min vecka (singular) på VK och min dag (singular) på akademin, att det är väldigt jobbigt. 

Och då tror jag - om jag får spekulera - att om man står och vevar med en hammare i åtta timmar så är det jobbigare än både att jobba på VK (sitta och surfa i en kontorsstol och diskutera gamla fotbollsspelare över en kopp java, reds anm.) och att vara fotbollsledare (stå och kufa sig med händerna i fickan). 

Nåväl. Det blev inte så mycket träning. Det blev snack. Mycket snack. 

Bra snack. Det bästa efter-match-snack jag tycker vi haft den här säsongen. Även om matchen kunde sammanfattas i en andemening ("vi hade vunnit matchen om någon annan än Erik Löfgren - exempelvis Janne Schaffer eller ett tamt lamadjur inlånat från Junsele IF - som mittback") så fanns det diverse saker som behövde stötas och blötas. Det blev en bra diskussion. 

Efter att det konstaterats att "vi måste våga mer" och "spela vårt eget spel" i fortsättningen - inte ge bort matcherna genom att börja med att tjonga planlöst - så gick vi ut och spelade match. Elva mot elva. Startelvan-mot-Sirius mot resten. 

Det blev en bra match. Rajko fick efter halva matchen byta plats med Wennebro i startelva-laget och han imponerade för första gången ordentligt. Nån tjusig tunnel, nå smäckra dribblingar, den läckerhet man alltid trott funnits där inneboende i bosniern. Men så i slutet av träningen fick han en tackling och vrickade till foten och fick utgå. 

Vi förlorade matchen med 1-0. Spelade bra fram till straffområdet men sen ebbade det ut i halvtaffliga försök. Istället avgjorde Johan Wilhelmsson med vad Nationalencyklopedin skulle kalla ett "toffelskott" som snöpligt rullade genom såväl mina som Markos ben innan det retsamt, med knapp styrfart, smet in vid stolpen. 

Jag tog sedan ett knappt tiotal löpningar med Lundström - i hopp om att hitta någon sorts form och slippa finna mig själv filéad av Håkan Bäckström och upplagd till försäljning i charkuteridelen i en kannibaldeli. 

Nåja. Nu måste jag runda av det här blogginlägget. Jag måste sova. Jag ska upp i ottan även imorgon och det är i sanning ingen lätt uppgift att tvingas till tre olika jobbskift för att klara brödfrödan. 

Ja. Tre. Akademin, UFC-fotbollsspelandet och - bloggen. Kom inte och säg att det här inte är ett tidskrävande jobb. 

Jag låter, en aning trött efter att ha påbörjat det här inlägget redan vid strax efter sjusnåret, min kära kollega förklara: 

Hackaren raderade också Linda Thelenius (f.d. Rosing) senaste blogginlägg.

– Jag har ju ADHD så för mig tar det längre tid att skriva blogginlägg. Jag lade fyra timmar på ett inlägg som nu är helt borta, säger hon.

Efter morgonträning och möte inför nästa veckas UFC-fotbollsakademi (där jag, tillsammans med Marko Mihajlovic, ska ansvara för flickgruppen och lära de diverse häftiga trix och finter hur man nickar igenom en tegelvägg) så blev det sedvanlig lunch på TC.

Den smäckra laxen och färskpotatisarna är dock inte det jag skriver hem om idag. Inte heller den välredda örtaiolin.

Nej. Till TC kom nämligen Simon Mårtensson instyltandes på ett par kryckor.

Jag är inte bloggaren som i det allra första taget vevar upp mobilkameran för att föreviga saker och ting. Det är en av mina större brister och anledningen till att jag aldrig kommer att få äran att sitta och lösa världsproblem med Kissie över några räksnittar på en stockholmsk bloggala.

Men Mårtensson hade låtit ett begynnande helskägg växa och ackompanjerade det med ett par stora pilotbrillor. Han såg ut exakt så som en skadad skyttekung och anfallsstjärna borde se ut.

Hade Zlatan trasslat till knät och missat den italienska höstsäsongen hade han glidit omkring lika läckert kamouflerad på Malmös gator och torg.

Med gipsat knä under jeansen och kryckorna i högsta hugg förklarade Mårtensson att han sett ut alla teveserier medan han legat inne under dessa senaste solgassande dagar. Han tyckte att jag borde uppdatera UFC-bloggen oftare så att han hade något att läsa.

Vi skänker först och främst en tanke av yppersta sympati till Simon som alltså är så pass uttråkad och har så lite att göra att han vänder sig till den här trassliga portalen för underhållning.

Sen... gör vi som han säger. Vi slänger iväg ett dags-inlägg. Ett långt. 

Både Kii och Gregers hade stora reor i veckan. Jag har därför inga poletter kvar. Varken till tak över huvudet eller föda. Jag hoppas att den så ofta medgörliga grävlingssuggan jag hyr mitt gryt av ska låta mig arbeta av skulden genom att med min sylvassa tandrad fälla några grenar intill ett vattendrag.

Med föda blir det förstås svårare.

Tur då att Swedish Beach Tour är i staden. Det var ett jäkla drag på torget. I stort sett fullsatt på läktarplats. I Sundsvall är denna tillställning mest en bisak – ett uppsmällt spektakel dit man har kunnat gå och ta sig en gratis flaska iste på väg hem. Här i Umeå, som saknar sommarfestival, får jag anta att det  är en av sommarens absoluta höjdpunkter.

Det hindrar ju dock inte spektaklet från att vara 1) en chans för andra klassens företag att dela ut gratisexemplar och ordna med jippon och 2) en beachvolleybolltävling.

Jag som tillhör socialgrupp fyra, lösdrivare (en grupp som av Nationalencyklopedin förklaras som en person som "stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet"), kan självklart nyttja denna företagens frikostlighet. 

Även Fredrik Wennebro, förvisso välbetald sommarjobbsmålare, ville tillgodogöra sig lite gratisatteraljer.

Här syns han servandes en volleyboll in i en hastighetsmätare. Alla som på tre försök lyckades serva hårdare än 70 kilometer i timmen fick sig en trettiofemgrams chokladkaka från KexChoklad. Som ni kanske kan urskilja på bilden (det står en parvel i vägen, en annan av mina svagheter som bloggare är att jag inte kan skrika för full hals åt små barn att ”NI STÅR IVÄGEN FÖR MIN BLOGGBILD”) så nådde Wennebro, hur mycket han än vevade med vänsterlabben, bara upp i dryga sextio kilometer i timmen och fick nöja sig med ett litet tröstkex.

Själv? En serie på 75, 76, 75 säger väl att jag är en oerhört stabil servare alldeles under den yppersta världseliten, månne hemmahörande på någon nationell iste-tour.

I Risifrutti-tältet hade de ställt fram fotöljer och om man ”träffade RisiFrutti” skulle man få sig en smäckrare smoothie. Jag antog att man skulle behöva slå sig ner i fotöljen och tala ut om sina mejerivanor – men det var bara att gå fram, heja och plocka på sig den av de nya smakerna man ansåg minst trasslig.

I PAF-tältet skulle man spela Yatzy med några tärningar. Jag slog med mina vana, spelförstörda crapsfingrar fyra treor – men när jag skulle rulla in även en femte så gled den över på en fyra och jag missade superjackpotten på såväl backgammon-spel som beachvolleyboll-set. Plockade moloket åt mig av diverse tröstprylar.

Ögonlaserföretaget Memiras tält var en besvikelse. ”Har man ingenting alls att hämta här ifall man inte har trasslig syn?”, frågade jag bestört. ”Nej, det ska vara det här då”, sa damen i disken och räckte över några trötta karameller. Ett litet hemma-kit för ögonlasring tycker jag man kunde ha bjudit på, ifall närsyntheten skulle vara framme.

Allt i allt fick man med  sig det här upp på läktaren:

Nej, det är ingen korg allting ligger i.

Det är en smäcker hatt. 

Med andra ord; skynda till torget imorgon, mina medkämpar i socialklass fyra, för att dels införskaffa föda men också utöka er garderob. 

Vissa dagar är det överkomligt att hanka sig fram som låtsasfotbollsproffs. 

Som när man äter en skål jordgubbar till frukost framför vad jag får anta var ett ironiskt avsnitt av Nyhetsmorgon, då TV4 grävt fram Hasse Fahlén ur någon gammal städskrubb och låtit honom leda spektaklet tillsammans med - inte Salem Al Fakir - utan Salem Al Fakirs brorsa. 

Som när man vid elvarycket hoppar i sina allra kortaste shorts och sitt mest urringade linne för att bli upphämtad av Jonte Jonsson och Hampus Wallgren i Jonssons smäckra fordon alldeles utanför porten. 

Som när vi hämtar upp Lundström vid TC - och han som avtalat har med sig en fylld matlåda med smäckerheter som rostepäror, älgfärsbiffar och enbärssås. 

Som när man styr kosan mot Bettn... Bättn.. Bettne... Bettnä... den där stranden ni har här i Umeå. 

"Strossa" med sin nyinköpta Lapidius-bok och bakåtvänd kepa. Ni vet att den gode Lundström inte alltid kommer överens med fordon? Ni minns hans lilla vurpa häromsistens? Idag var olyckan framme igen - denna gång i bil. Ingen frontalkrock på kringel-krok-vägarna som tur var - men väl en fläck enbärssås på shortsen. 

Det var varmt, det var soligt, de medhavda jordgubbarna dansade hambo-mazurka i gomseglet, det var trevligt - men jag lämnade ändå stranden något besviken. 

Det var så lite folk... Folk i gemen kan man ju förvisso vara utan. Men få klassdamer. Och om det nu florerade några klassdamer längsmed strandkanten så vore jag den sista att få reda på det. Jonsson hittade nämligen oss en plats i vassbrynet, långt uppe i någon avlägsen glänta. 

"Varför ligger vi i vassbrynet? Det är ju alla tjockisars hemvist", kläckte jag ur mig till Strossa, precis när vi påbörjat en hämta-vatten-lov och passerade vassmynningen.

... där det råkade ligga någon sorts mutant mellan en man och en sjöko och tjuvlyssna. 

Nej, tacka vet jag Tranviken, gott folk. Om knappa två veckor, två helger, två matcher så är jag åter i det som efter en lyckad patentsökning får kallas Norrlands Huvudstad. 

Matcher, ja. På söndag väntar Sirius i vad som borde kunna bli en folkfest till toppmöte. 

Idag hade vi dels matchsnack om den misär som var IK Frej borta i söndags, dels spänst- och snabbhetsträning med Malin, dels elva-mot-elva-spel - och sen satt jag, Simon och Lundström kvar på planen och diskuterade med Örjan tills klockan blivit tio i åtta. 

... det är ändå underligt hur man kan vara lite bekymrad när man tagit tio poäng på de fyra senaste matcherna, men, ja, det fanns en del att bena ut. 

Jag blev dessutom överkörd av nära på nittio kilo bosnier idag. Det berodde inte på någon obetald spelskuld, utan att jag stod i vägen för en Vlado-utrusning på en inläggsövning. Jag börjar så smått återfå känseln i mitt käkparti. 

Här kliver man upp i den otta jag som fotbollsspelande dagdrivare lärt känna som 09.00 för att i regn och rusk cykla tvärs över staden för att få sig en extra dos fotbollsträning - bara för att få lomma hemöver igen lika otränad och om möjligt än mer less än tidigare. 

Varför? 

Jo, för att jag och Johan Larsson - som skulle finslipa en timme med Björn-Åke, hade vi tänkt - inte kom in i omklädningsrummet. 

Vi besökte då vaktmästeriet i Gammliahallen, som mig veterligen haft en huvudnyckel som öppnar allt från våra förråd och omklädningsrum till Moder Teresas kyskhetsbälte, för att se ifall de kunde hjälpa oss att öppna. 

Det kunde de inte. De hade tydligen ingen nyckel längre. 

Det kanske var sant. Men ända sedan samma vaktmästare som nekade oss öppning idag kom ner till gräsplanen med nån kommun-nisse härom veckan för att förklara att vi sju (jag, Johan Larsson, Lundström, Wennebro och tre UIK-damer) som nötte lite tillslag med Björn-Åke inte fick vara på planen "eftersom vi inte hade bokat" så har jag en viss aning om att vaktmästarnas förstaprioritet inte är att hjälpa fotbollsspelare med saker och ting. 

Jag tror till och med att någon i den, med B-Å inräknad, åttataliga gruppen den gången skulle debiteras för en planhyra. Jag hoppas att det inte blev jag för det skulle nog kunna få min redan läckande ekonomiska skuta att kapsejsa helt. 

Det är bra att kommunen sätter ner foten och visar att ifall man vill slå sig in i fotbollseliten så får man allt betala för sig. 

Nåja. Det blev inte en sekund tränat på förmiddagen - men det blev det på kvällskvisten då vi som tur var hyrt planen. 

Vi började med att fys-Malin Skoog, L-G:s dotter, genomförde några tester på hur stela UFC anno 2011 är i framsida lår och höftböjare. Jag kommer att vara evigt tacksam till VF-reportern som beskrev mig med ordet "smidig" tidigare i år - och idag fick världen ännu ett bevis på varför när jag låg och åmade mig, magliggande på en bänk medan lagkamrater och fystränare förgäves försökte pressa fot mot skinka. 

Något från själva träningen? Tja, mitt lag borde - som vanligt - ha vunnit poängspelet men det moln av motrigg jag ständigt vandrar under gjorde att vi bara fick med oss ett oavgjort. Att inte ta fem segerpoäng sved extra hårt idag. 

Varför? För att Lundström, som främst på grund av sin medrigg tagit ledningen i poängställningen, stod på sidan för andra poängspelet i rad. Han klev av i tisdags efter att ha sparkat ihop med Andreas Johansson och inte ens efter onsdagens vila hade någon vuxen modersgestalt hunnit blåsa på foten tillräckligt för att Lundström skulle vara tillbaka i träning på torsdagen. 

"Det gör fortfarande ont", sa Lundström med det bestämda röstläget hos en femåring som vill ha ett nytt Bamse-plåster på sin armbåge. Hade det här varit en blogg av klass och rang hade vi kanske kunnat publicera en bild på Lundströms fot där den är alldeles... rödblommig. 

Nåja. Jag litar kallt på att Lundström höjer sin smärttröskel lagom till morgondagen och medverkar på både dagen-innan-match-passet och i lördagens drabbning mot Dalkurd. 

Även Wennebro är tillbaka efter sin sträckning och tränade för fullt idag. Jonas Nilsson har fått byta ut sitt gips mot en skena i hårdaste hårdplast som skulle sälja som smör ifall man ställde upp ett stånd och sålde under en huligansammankomst vid något grustag i Stockholms utkanter. Skenan borde därför kunna bedömas som farlig av en domare men planen är att linda in hela nävfan i bubbelplast eller dylikt för att få VF-Coachens hittills mest överskattade spelare spelklar tills på lördag. 

Det borde vara lagstiftat att universitetsföreläsningar endast får pågå från 10.15 till 12.00. Då skulle även den mest förslappade av alla förslappade låtsasfotbollsproffs kunna tänka sig att studera.