Så där äckligt hedersamt. 

Matchinledningen kanske inte gav publiken någon fotbollsestestisk ståfräs; att se Ängelholms backlinje i sakta gemak få rulla boll på egen planhalva - allt medan ett kompakt tiomanna-block till UFC-lag låg och lurpassade vid mittplan; men jag gillade det. 

Jag eftersökte en lägre utgångspunkt där Simon och, idag, Walle slipper ödsla energi - som skulle kunna nyttjas framåt - på lönlösa defensiva löpningar i motståndarnas uppspelsfas. 

Det var rätt, riktigt, nödvändigt och tvunget efter fyra raka hemmaförluster och ett uppenbart faktum om att bortaspelet, med allt vad det innebär i stundtaliga bussparkeringar och skyttegravar, fungerat så pass mycket bättre. 

Men. 

Grundproblemet blev detsamma; de defensiva omställningarna och de individuella misstagen. 

Innan 0-1-målet har (den åter igen f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-e) Wennebro spelvänt två-tre gånger i ett långt anfall; men så tappar vi, har inte helt koll på vem, bollen i fel läge; Ängelholm slår en (!) passning i djupled, det kommer ett skott, det släpps en för enkel retur, bollen hålls kvar, det kommer ett nytt skott och det släpps in ett alldeles för enkelt mål. 

För enkelt; mycket på grund av att Vlado fumlar in den, visst, men också på grund av hur lite Ängelholm behöver göra för att komma till en målchans. 

Jag har pratat med några spelare i laget och kommit fram till slutsatsen "det är som mest farligt för oss när vi har bollen under kontroll i ett längre anfall, högt upp på motståndarnas planhalva". 

Och det är ju trist att det ska vara så; för jag tycker att vi är ganska duktiga på det offensiva bolltrillandet, egentligen. Vi har framför allt Wennebro, men också Bohman, Kung Erik, och en överlappande Ali som gillar att finurligt lösa situationer medelst kombinationer på små ytor. 

Det är trevligt att titta på, det får motståndarcoacher att efter sina segrar berömma oss för "vår fina och positiva fotboll"; men det ger oss för stunden tyvärr inga mål, vinner oss tyvärr inga matcher. 

Vårt mål kommer när vi vinner bollen och får (en dittills närmast svag) Lundström rättvänd mot backlinjen och han, på gammalt kungligt manér, hittar Simons skosnöre i steget (en kombination vi minns från ifjol) och Mårtensson efter en trassligare mottagning får fram sin allra längsta tå för att peta bollen utom målvaktsradie och ordna en straffspark. 

Och - ett gult kort. Ett lag i medgång får, förstås, med sig en frilägesutvisning i det där läget (även om jag, som alla vänner av fotboll, egentligen är väldigt emot den matchförstörande regeln). 

Vi tar över taktpinnen efter målet och i paus har jag, för första gången sedan Hammarby-matchen, en känsla av att "det här kan vi verkligen vinna". 

Men. Precis som i Bajendrabbningen släpper vi in ett lättvindigt mål efter paus. Ett till billigt mål som "stjäl energi" igen, som Örjan uttrycker det efter matchen. Och det ska helt sonika bara inte få gå så enkelt att ta sig förbi Larsson vid straffområdsgränsen, det ska inte få stå och måttas i sekunder och - ja, den där bollen ska inte smita under Vlado. 

Mycket trist att vår bosniske jätte i målet verkar ha trassel med självförtroendet. Man såg tidigt, redan innan 1-0-målet, att han släppte konstiga returer och, va'de'verkade, inte hade modet att försöka greppa bollarna. 

Han har ju väntat alldeles för länge på att få stå i de högsta divisionerna; fan, rent rädda-boll-mässigt har ju jag, och säkert flera med mig, tyckt att han hållit allsvensk klass under de år då han istället fått prenumerera på titeln som Division I:s bäste. 

Hela läktaren tror fullhjärtat på att han är en målvakt av mycket gott Superettansnitt; det gäller att han börjar tro på det själv också. 

Vi skapar väl tyvärr inte mycket mer i kvitteringsväg än Bohmans svårartade nickförsök mot bortre gaveln och - jättechansen (som inte fångas på videon) när Walle får stå och nicka ner bollen mot Danny på bortre stolpen; en nernick som blir en aning för hög. Generellt gör vår rutinerade krigare ett mycket gediget jobb i defensiven, som bollvinnare och presspelare, men framåt har det gått ordentligt troll och det är inte som att man sitter som på nålar varje gång Walle har bollen, direkt. 

Och 3-1-målet. Jag vill inte ens börja härja om 3-1-målet. 

Mohammed har ett internationellt flyt i sitt offensiva steg och han vågar utmana på ett obrytt sätt som få andra; han är kort och gott en spelare som får folk att vilja komma till Gammlia för att känna en sydeuropeisk bris i det annars så karga västerbottniska fotbollsklimatet. 

Men. Är det någonsin tillåtet att, efter sex minuter på planen och vid ställningen 1-2, stå för ett så obefintligt hemjobb efter att ha blivit överspelad på mittplan vid en omställning; ja, då kan vi faktiskt hälsa hem. 

Annars.

... har jag aldrig sett en publik springa (!) från en fotbollsarena i sådan rask takt som när 1-3-bollen nuddade nätmaskorna bakom Vlado. Jag överdriver knappt när jag säger att jag såg folk hoppa över stolsrader för att hinna först till utgångarna och till varmkörandet av bilarna. "Fort! Ta termosen Kerstin, så springer vi, det blir förlust det här; i de här sammanhangen kan vi inte synas!", måste gubbarna ha skrikit. Det var ett avståndstagande som om det helt plötsligt försiggått våldsrelaterat tidelag ute på konstgräset. 

... imponerade Ängelholms egna Dinko Felic, -91:an Robin Simovic, storligen på topp. Han spelade smart, nyttjade sin längd, spelade på få tillslag, visade upp ett par fina fötter och en (för sin gänglighet) imponerande snabbhet. Och - framför allt! - kom inför året från, trumjävlavirvel, Division II. 

... är Wennebro för bra. Det fattas vassare avslut; i övrigt måste Björn-Åke Lingesten nästan vilja kopiera upp match-DVD:n och ha videogenomgång för Björnligan. 

... vill jag med det sagt säga att även Kung Erik växte sig in i matchen och landade väl till slut på ett bra betyg. Och med det sagt (att vi med två bra innermittfältare borde ha kontrollerat mittfältet) så brukar en vinst av innermittfältet ofta leda till en vinst av matchen. Men inte för oss. 

... blev jag mycket besviken över att Sundsvalls Tidning och Dagbladet slog ihop och gjorde en gemensam hemsida om GIF Sundsvall i vintras; www.forzagif.se. Det blir alltid lite sämre när de inte konkurrerar och så vidare, och så vidare. Men. Folket i Medelpad kan likafullt fortfarande skratta sig lyckliga över den lokala fotbollsbevakningen. Jag vet att jag sitter på helt fel stol här (med VK-blogg och allt) men snälla nån; att som enda matchgrej slänga upp ett tolv minuter långt klipp från presskonferensen där två minuter går åt att filma bord, peta lins och snurra runt kameran långt innan tränarna äntrat podiet. Ojvoj. Hur lång tid tar det att klippa bort inledningen med det simplaste av redigeringsprogram? Tjugo sekunder? Det går väl mig veterligen att göra även i telefonen. 

... den stora frågan på presskonferensen verkade vara varför i hela friden stackars Henke Sennström fick hoppa in i slutskedet. Jag vill inte svara å några tränares vägnar (jag hör inte riktigt vad Örjan och Stuart svarar) men även stora internationella tränare har gjort dylika byten där man plockat ut offensiva krafter och petat in bollvinnare vid underlägen (ärkegrisen De Jong har kommit in vid några Manchester City-underlägen, bland annat). Detta med den enkla motiveringen att "för att göra mål måste du först erövra bollen". 

... var det åter igen mycket stelt att ta sig in på matchen. Jag gav bort båda mina biljetter och fick helt enkelt lita till att någon grindvakt skulle känna igen mitt trassliga plyte. Jag samlade mod - skämnaden i att måsta stå och argumentera för sin rätt att komma in på sitt eget lags matcher - och yppade ett nervöst "tjena". "Hej", sa vakten och jag tittade på honom i säkert fyra-fem sekunder ifall han skulle säga någonting mer. Han bara tittade på mig. Jag tog ett trevande förstasteg framåt för att se ifall han skulle höja armen i en blockad. Det gjorde han inte. Jag knallade in under fortsatt tystnad med en sällan upplevd lättnad i bröstkorgen. 

... pauskorven var inte mer än godkänd. "Tjena", trevade jag fram igen. "Hej", sa tant i kassan och efter fyra-fem sekunder av tystnad sträckte jag fram näven för att se ifall den i samförstånd skulle fyllas av en brödförsedd kokt. Det gjorde den inte. Men en beställning och femton kronor senare kunde jag kvittera ut en korv och för UFC-bloggens räkning (jag kommer fakturera VK) ge den ett betyg på två starka solar. 

Erik Löfgren heter jag och finns för mina åsikter att nå kommentarspårsledes eller via hederlig lavettutdelning på stan. 

Vi har två innermittfältare idag; Fredrik Wennebro är bättre än jag någonsin sett honom tidigare (förmodligen bäst på plan), Hampus Bohman gör det helt okej - ändå förlorar vi, sett över nittio minuter, mittfältet totalt. 

Det finns, rent fotbollsanalytiskt, något strukturellt fel i den ovanstående meningen. 

Båda gör det bra - ändå blir det helt värdelöst. 

Det är genomgående över hela banan; det är svårt, i alla fall för mig, att peka ut någon som särskilt misslyckad i afton. Spelare för spelare, på ett individuellt plan, är de allra flesta godkända, någon (typ Chennoufi?) till och med bra, en (Wennebro) fantastisk. 

Men som elva-mot-elva-spelande fotbollslag i Superettan är vi ju, faktiskt, bedrövliga. 

"Vi jobbar inte som ett lag"-utspelet brukar betyda att man har ett koppel El Hadji Diouf-typer som obrytt lunkar omkring med tankarna på nya gulddraperade bilar. 

Men vi jobbar hårt. Vi springer mycket. Som spelare, till viss mån som lagdel - men vi springer idag inte som ett lag och som en enhet. 

Vi videoanalyserade Östermatchen härom veckan och vi pausade när Öster efter bollvinst utanför eget straffområde ställer om med sex rättvända spelare mot vår backlinje. I stillbilden ser man inte en tillstymmelse till en enda mittfältare. Vart är alla?, frågar någon. 

- Men mittfältet är ju däruppe, svarar en mittfältare. 

När man inte flyttar laget upp och ner tillsammans, när man inte håller det kompakt mellan lagdelarna, när man inte balanserar, när man bara pressar med två tredjedelar av laget, när man bara faller tillbaka med två tredjedelar av laget; ja, då spelar det inte ingen roll hur fantastisk, säg, Wennebro är med bollen under matchens alla nittio minuter - då förlorar vi med 4-0 mot ett effektivt Öster och mot ett rakt och krusidullbefriat Halmstad i Superettan. 

"Vi måste spela mer som på bortaplan", pratades det om i omklädningsrummet efteråt. Och, ja, kanske skulle det kunna se tråkigt ut om vi skulle lägga oss i låga utgångspositioner på hemmaplan - att inte Danny och Simon tvåmannapressar deras backar kring sista tredjedel i uppspelsfas - men, hej, gemene Umeåbo verkar inte direkt lyrisk över att vallfärda till T3 Arena som det är i nuläget heller (dagens publiksiffra på 1022 åskådare kändes väl närmast kryddad?). 

Och någonting måste vi ju göra, efter 0-8 på två hemmamatcher och 1-11 och nollade i poängkolumnen på Gammlia i år. 

Idag låg backlinjen väldigt lågt, de var - berättade de efter matchen - "rädda för långbollarna" som vi pratat om att Halmstad ständigt sökte mot deras två, o så duktiga, anfallare. Mittfältet sjönk då följaktligen också ner - men hade inte vett eller karisma nog att ropa hem även Simon och Danny som istället cirkulerade runt och slösade energi på ett meningslöst en- och tvåmannapresspel som a) nöp ork som kunnat nyttjas framåt och b) gjorde att vi hade nio istället för elva man bakom bollen när Halmstads uppspel väl slogs. 

Jag förespråkar inga skyttegravar - även om det uppenbarligen är så man vinner de stora europeiska titlarna nu för tiden - men ett lägre utgångsläge där vi har ungefär lika långt mellan backlinje-mittfält som mittfält-anfall och där vi ligger med anfallare som istället för att skära av passningen ytterback-mittback på motståndarnas defensiva tredjedel (jag har aldrig hört någon bävande säga "det David Luiz gör med en fotboll gör Richard Magyar med en apelsin"; vi lär nog kunna låta honom få bollen då och då) kan ligga och täcka av inspel på innermittfältare. 

Något. Annat. 

Något. Bättre. 

Hej. Ledsen för igår. Borde förstås ha skrivit något. 

Men. 

Det har varit några intensiva dagar för egen del. Min närmaste fotbollsframtid har diskuterats - närmast dragits i långbänk - med tränare, rådgivare och annat löst fotbollsfolk. 

Det har varit många spekulationer, många frågeställningar. "Vad är egentligen bäst för Erik Löfgren", ni vet, och klarhet bringades inte förrän nu på eftermiddagskvisten då jag mottog ett samtal. 

- Du, Erik, vi har valt att satsa på Olof, Jonas, Micke och "Granken", sa Markus Allbäck med sin allra mest pedagogiska Players Manager-stämma. 

Jag får nu fokusera helhjärtat på att försöka slå mig in i ett Umeå FC som efter tre raka förluster, åtta insläppta på de två senaste och med en avstannad publiktillströmning får sägas gå som ett kräftskrälle just för stunden. 

Östers IF har ingen fantastisk spelartrupp. Visst; räven Denis Velic är en speluppbyggare av god Superetta-klass, Månz Karlsson-Mario Vasilj ett av seriens bättre mittbackspar - men nog log man med några skålpund mjugg i gipan när man i våras hörde om att laget siktade på att ta steget upp i Allsvenskan redan i år. "Den där bonna'föreningen?", tänkte åtminstone jag och log lite som man log åt de där avskärmade indianerna som sköt med pil och båge mot flygplanen. 

Men. Superettan är en serie för kollektiv. Lag. Enheter. En serie Ljungskile SK kan bli uppflyttade från. 

Och, ja, hur mycket jag än tror på att, säg, Danny är en bättre fotbollsspelare än Freddy Söderberg så fanns det väl inte en enda av de nittonhundranånting på läktarna som ville få det till att Umeå FC var ett bättre lag än Östers IF igår. 

Visst; det är hyggligt jämnt i första halvlek, de får ett lättvindigt ledningsmål, vi vinner (precis som nere i Trelleborg) skotten - men över nittio minuter är det ju inget snack om saken. 

Idag vände vi blad genom ett långt möte som upptog halva träningstiden.

(Om någon fackmannamässig VVS-arbetare skulle vilja ta sig an omklädningsrummets ventilationssystem så vore det synnerligen tacknämligt. Det är uppskattningsvis VM-klass på bastukänslan och man skulle behöva en japansk teveshopskniv för att skära genom den förtätade luften)

Därefter gick gårdagsstartelvan ut och nötte, lugnt och metodiskt, försvarsspel genom något form av skuggspel i miniatyrformat. 

Vi andra spelade under vår återstående halvtimme. Fem mot fem med mjölksyretempo och tuffa närkamper; så där man som åsidosatt vill ha en dagen-efter-match-träning. Jag själv fick brottas med Simon Mårtensson i några grekisk-romerska dueller och jag tycker, på ett helt heterosexuellt plan, mycket om att brottas med Simon. Han ligger alltid mycket nära kokningsgränsen och är samtidigt, av anledningar jag inte kan sätta fingret på, lagets överlägset roligaste kokare. 

... nu är jag en medicinsk och naprapatisk lekman; men Simon har, and I say this with an unblemished record of staunch heterosexuality, sett väldigt fit ut ett bra tag och borde banka på dörren till en startplats. 

En annan som tagit o-t-r-o-l-i-g-a steg på träning är Albert Kargbo, ni vet (?); den afrikanske forwarden. När han kom såg han rejält lytt ut i löpsteget och i spelövningarna var han, faktiskt, så pass trasslig både fysiskt med boll och i det psykiska beslutsfattandet att det var som att spela med en man mindre. 

Men nu. Jag skulle vilja säga att Albert är den av afrikanerna som verkar mest seriöst inställd till träning - och vilken oerhörd, närmast obeskrivlig utveckling han har fått som tack för det lynnet. Han är urstark i kroppen, snabb (jag såg han sprinta förbi Hampe Wallgren på en löpövning härom veckan!) och numera riktigt läcker i mottagningar, vrickningar och utmaningar - från att vid ankomst varit en ren munsbit för alla försvarare på en-mot-en-övningarna. 

Han är ju född -94, så det är ju ingen otrolig Benjamin Button-historia det här egentligen; det är ju fullt naturligt att han tar steg. Men det har gått väldigt snabbt. Det optimala för Albert i dagsläget vore väl att, likt sina sierraleonska anfallsvänner Bangura, Bangura och "Crespo", ha fått spela ordinarie i Division I detta det första året. För som han ser ut på träningarna i dagsläget tror jag han gått in och bidragit på två femmor i många lag i ettan. 

Men kanske kan han, kom sommaren, slita sig hela vägen in i vår Superettaelva. 

Skador?

Hampe Wallgren hade låtit Lasse Bergman kika på hans knä med en ultraljudskamera. Lasse hade inte funnit något litet foster, men väl en inflammerad slemsäck och, ja, mer gick tydligen inte att se då det fortfarande var för svullet. 

Kalle Morten fick inte träna med boll under vår halvtimme. 

Ali Jasim gick till... nån, för att bringa klarhet kring sin vad. Nu är dock Ali hur som helst avstängd på onsdag. 

Kanske leder dessa skadebekymmer till att jag får göra bortaresepremiär. Då är det bara att visa framfötterna; både på den eventuella fotbollsplanen och i bloggform. 

Nu ska jag avrunda detta med att sammanfläta två av det svenska språkets allra fulaste termer: 

Vän av ordning undrar om det inte är dags att vika in klövarna. 

Två meningar om matchen fick vi på VK.se. 

Jag tog mig därför friheten att ringa upp Johan Larsson, målskytt i afton och erkänd man av folket*, som efter bitter 4-2-förlust ställer upp för den fotbollsintresserade pöbeln.

(*= Det finns en styrka i att bibehålla en status som man av folket trots att det framkommit att man lyft dryga trehundratusen årligen för att med jämna mellanrum runda Division I-försvarare)

Jahapp. 

- Vi öppnar bra, det har vi väl gjort alla matcher utom mot Ljungskile. Vi får 1-0 och allt känns bra... Sen är det som att.... vi är inte tillräckligt kompakta, på deras... ja, det är lite svårt att bedöma precis hur målen gick till, men det känns som att vi är lite okompakta, de fick slå upp på target, tillbaka ner till nån klurig åtta (Kristian Haynes, reds anm.), och sen hände det grejer. 

- Sen på båda målen i första kändes det som att man hamnade lite fel i backlinjen. 

- Första tjugo är bra, sedan tappar vi. Sen gick vi ut och är faktiskt bra i hela andra halvlek. 

Vi är bra i andra?

- Ja, dom faller tillbaka lite och Freddan och Erik vågar hålla i boll på mitten, och hela laget spelar boll då. Men vi skulle vart kompaktare, vi skulle behövt... näe, vissa mål får vi bara inte släppa till. 

Två forwards igen efter 4-4-1-1-trasslet mot Ljungskile, hur gick det för Danny och Walle?

- Dom gör det bra som targets, men vi skulle kommit till lite fler inlägg. Vi spelade ganska bra och hade boll, framåt tycker jag spelet är helt okej, men vi skulle ha använt och nått Danny och Walle lite mer i sistaskedet på nåt sätt. Vi skulle ha varit lite vassare när det väl gäller, kommit till fler inläggslägen och så. 

Trelleborg hade Fredrik Jensen tillbaka, en anfallare jag brukar kalla Världens Bästa Superettanspelare. Hur bra var han?

- Dom hade två riktigt riviga forwards som gjorde jävligt bra löpningar. Vilken av dom var han?

Han med boxarnäsa. 

- Ja, jo, han. Han kändes verkligen som en sån man ska ha om man ska vinna Superettan. 

Det regnade väl åtminstone inte? Glöm Messi; Fredde Jensen är ju typ världens bästa anfallare på en riktigt regnsjuk gräsplan. "Oh, this baby loves the slop, loves it, eats it up. Eats the slop. Born in the slop. His father was a mudder. His mother was a mudder", typ. 

- Nej, det var molnigt, sånt där riktigt bra fotbollsväder med typ tio grader. 

Hur gick det för egen del? Ett mål och ett assist, väl?

- Det gick väl helt okej. Jag skulle väl ha kommit till lite fler och lite bättre inlägg. I första halvlek började jag bra, men sen tycker jag att jag - som resten av laget - inte riktigt håller ihop. Jag hamnar lite fel, sen vad det beror på får nån annan utvärdera. Men, du vet, man hinner inte riktigt upp och pressa ytterbacken, men hinner heller inte ner på andrabollen. Den stunden i första är väl den jag inte är nöjd med, sen är andra halvlek bättre.

Du fick göra 3-2 och blåsa liv i slutminuterna. Hur gick det till? 

- Vi kommer loss på mittfältet, nån av Erik och Freddan, jag tror kanske Bohman också kan ha varit inblandad. Bollen ut till Adam som skär in och får till ett inspel som Simon skarvar med en patenterad yttersida...

Medvetet?

(Tystnad)

- Det kan väl... ifrågasättas... Men den gick fram och det såg jävligt snyggt ut. Så jag blev typ helt fri vid bortre så jag dunkade till en bredsida bredvid målvakten. 

Och sen; full vevning efter kvittering?

- Det blev aldrig nåt sånt där supermegatryck... Vi hade mycket boll, men det var inte som att vi lastade in och att vi kom igen och igen och igen. Vi spelade oss upp, kom till nåt avslut, men sen fick deras målvakt stå och studsa bollen och börja om igen. Dom skötte det ganska snyggt faktiskt, det blev aldrig den där pressen att de bara får ut den ur straffområdet och att vi bara lyfter in igen och igen. 

Känslan efter matchen?

- Det är väl... fan, det är surt. Jag tror vi vann skotten med tjugo-nio. Skott på mål vann vi med nio-sju. Vi hade ändå många halvlägen och säkert två-tre riktigt kvalificerade chanser utöver målen. Sen en hel drös som kunde ha blivit nånting.

Sett till hur matchen såg ut - är Trelleborg två mål bättre?

- Ja. 

- I Superettan är det så. För även om vi har fler skott - dom hade kunnat göra två-tre mål till. Om dom har, säg, nio skott så är sex av dom kvalificerade chanser. I Norrettan hade vi kanske kunnat sagt att "vi var bättre och förtjänade och vinna", men man märker att det inte räcker i Superettan. 

Vi blir straffade?

- Alla deras mål är ju omställningsmål, det är bolltapp av oss på ett eller annat sätt. 

Tung resdag med Umeå-Stockholm och Stockholm-Malmö flygledes och sen buss till Trelleborg. Det snackades om att vi var tvungna att äta fem timmar (!) innan matchstart. Störde det något?

- Näe, det tycker jag inte. Vi visste om det där. Alla tog med sig sallader. Jag tog med mig en matlåda; spaghetti och köttfärssås, macka i folie och en banan.

Jag antecknar. 

- Sen tog jag en promenad på Bromma också efter käket. 

Okej. Bäst i UFC?

- Strossa blev ju utsedd till matchens lirare... jag har lite svårt att bedöma dom andra, men Chennouffi var het; han måste haft fem-sex skott. Med lite mer flyt hade han kunnat göra två-tre baljor, han hade nåt skott som gick just utanför. Han var riktigt rivig och het. 

- Du... är det nå mer? Dom håller på att käka nånting här nu. Jag vill inte åka på nå böter. Men... om det blir nåt, då delar vi på den, va?

Jag lovar att jag knackar på hos grannen, frågar "skulle jag kunna få låna ugnen?", skruvar på dryga tvåhundra grader och vevar in hela nyllet i den om jag får böter i en match där jag inte är uttagen i matchtruppen.

Tack. 

Fotnot: UFC-bloggen befann sig under aftonen på Gammlia där Umeå IK tog emot Marta med sällskap. UFC-bloggen återkommer kanske om det spektaklet. UFC-bloggen mottar också nu, strax efter midnatt, uppgifter om att Danny Persson i en bisarr missnöjesyttring ska ha rivit av sig sina kortbyxor under matchen. UFC-bloggen återkommer garanterat om det spektaklet. 

Jag var tvungen att gå hem och leta upp alla säsongers bloopers från The Office. 

Folk som skrattar. Och skrattar. Och skrattar. 

Allt för att komma på humörmässiga fötter igen, efter det nöjesmässiga dråpslag vi känner som "Ljungskile hemma". 

Jag ber om ursäkt för det undermåliga bloggandet i veckoslutet. Jag har haft min mor på besök. Hon kom upp till Umeå för att a) besöka en trädgårdsmässa och b) träffa sitt svarta, läktarplacerade får till son. 

Men man kan ju tyvärr inte bara blogga när folk segerrusigt pratar om karamellplaner i bussar efter premiärsegrar. Nej. Vi tar väl några snabba iakttagelser från min läktarplats. 

* Vi öppnar ganska positivt. Första, säg, tio-femton minuterna pressar vi högt och Ljungskile lyfter den ena planlösa färdballaden efter den andra och man tänker att "HA! Tänkte'rom komma till Gammlia å ta poäng med DET DÄR SPELET?!". 

* Man ser UFC rulla upp något hyfsat anfall, komma till något halvinlägg och man tänker, typ, att "vi har spelat ut Bajen här hemma. BAJEN!". 

* Man tänker ganska omgående att "bara vi får in några bollar bakom den där ena mittbacken, han som ser ut att förkroppsliga en Tipsextrasändning från sent sjuttiotal, så blir det åka av". 

* Man märker dock ganska snabbt att det inte blir så mycket åka av. Walle har väl aldrig, ens i hans ungdoms glada dagar, varit någon ensam toppforward; men han skulle, och det var väl så det var tänkt, kunna fungera ypperligt som en ren bollmottagare - om det är fullt av liv och rörelse kring honom. Att vi har yttrar som ligger och hotar i djupled. Rättvända innermittfältare som kommer och hämtar tillbakaspel. Vi har, märker man efter dryga kvarten, ingenting av detta. 

* Försommaren -96 satt jag med näbben full i rosa klappgröt. Jag hade just varit ute och förlorat halvannat rör Pogs på förskolegården när så blev inkallad för ett mål, mitt på blanka eftermiddagen, som skulle verkställa som utfyllare mellan förskolans lunch och hemmets middag. Jag satt där och tänkte att "NU vet jag var 'mellis' betyder". Men så såg jag Kung Eriks position som släpande anfallare idag, den tjugonionde april 2012, och det var inte förrän då som jag verkligen insåg vidden i vad begreppet "att hamna på mellis" betyder. Vår Kung, vår (delade) kapten, vår outtalade speluppbyggare rörde bollen, vadå?, fem-sex gånger i den första halvleken. Jag såg hur han försökte leta sig ytor, men att han allt som oftast tvingades befinna sig helt utanför speluppbyggnaden. Ofta sökte han sig, i sin iver att få delta och bidra, så pass långt ner att han näppeligen hann fram för att fylla på i straffområdet när vi väl letat oss igenom. Det var tyvärr ett väldigt slöseri på en av de (den?) viktigaste offensiva resurs vi har. 

* Vi behövde heller inte tre innermittfältare för balansens skull mot just Ljungskile SK. I Uddevalla med omnejd är "innermittfältare" närmast ett skällsord och några man helst ska spela högt över. Och det kan man inte klandra de för. De hade två anfallare - Runnemo och (sitter ni ner? Smaka på det här anfallar-namnet) Steffen Vroom - som löpte på allt som skeppades deras väg och de satte en väldig press på våran backlinje såväl offensivt som defensivt. 

* Jag tyckte Kenny Pavey hade växt. Typ tio centimeter. Jag har alltid tänkt mig honom som relativt kort. Bitig, visst, men kort och koncis. Idag såg han ut att vara 1,90 lång.  Det kan eventuellt ha varit en synvilla orsakad av vårt mittfält - Chennouffi, Bohman, Wennebro, Kadhim är ingen NBA-lineup - men om inte fysiskt så växte han på mig som fotbollsspelare med, delvis sitt spel, men framför allt sitt avgörande mål. Han tittar verkligen upp, ser att Vlado tagit standardstegen ut för att vara med på det inlägg som elva gånger av tio kommer; och då drar han helt sonika till för drottning och fosterland. Och med den där träffen hinner inte ens en för dagen strålande Vlado (bara hans nylle gjorde på egen hand två frilägesräddningar) tillbaka till första stolpen. 

* Vi blir jobbigare framåt med Danny och Simon inbytta. Danny vinner väl varenda skarv han är uppe på (fortfarande för lite rörlighet djupledes intill honom dock) och Simon får fast bollen vid fötter och är den som medelst väggsmekning serverar Wennebro (bäste UFC-utespelare?) till den gyllene kvitteringschansen i slutskedet. 

* Ett slutskede där vi inte får till något riktigt tryck. Vi borde kanske, när allt som återstod var långa bollar för skarv, ha kunnat skickat upp någon av Marko eller Karl Morten som offensiv murbräcka och låtit någon annan sköta uppspelen. 

Det fanns många "vi borde kanske" idag. Vi gör ingen bra fotbollsmatch. Det är ingen bra fotbollsmatch. Jag skulle inte bli förvånad ifall min mor - efter dessa nittio minuter - nästa gång det vankas trädgårdsmässa förbiser möjligheten att hälsa på sin förstfödde bara för att slippa att dras med till Gammlia igen. 

Men. Jag har hållit på GIF Sundsvall igenom åtskilliga säsonger i den här serien. Senhösten -09 såg jag Giffarna, i slutstriden om de allsvenska platserna, bli överkörda med 0-3 mot ett då bottenkämpande Ljungskile hemma på IP. Jag är så pass luttrad att jag lärt mig att man inte kan förvänta sig någonting av den här serien. Så om nu någon - spelare, bollkalle, korvgubbe - trodde att vi, med vind i ryggen av en trepoängare, medelst "av bara farten"-argumentet skulle blåsa över Ljungskile så... ja, nej, det fungerar inte så. 

En lätt utvecklingsstörd man på någon busshållplats någonstans i Sverige har nog någon gång sagt att "Superettan är som en ask choklad... man vet aldrig vad man kommer att få". 

Umeå FC-Ljungskile. Resultat: Romrussin. 

Hade jag varit en ambitiös UFC-bloggare hade jag nu på kvällskvisten ringt upp Peter Kondrup. 

"Du, Peter... jag måste ha svar på en sak. Ett väderleksmysterium som måste lösas. Ikväll mötte UFC:s reserver och Mariehem och, ja, det... snöade inte. Inte ens lite."

Det var dock nog trassligt även utan snön. 

Vi spelade uppe på Campusområdet, vars konstgräs näppeligen kan ha varit SEF-godkänt - speciellt inte i korrelation med våra röda vinterbollar som matrialare Patrik, vis av erfarenhet, valt ut. Det blev ett väldigt studsande på alla håll och kanter. 

Kullberg var domare, med Örjan och Stuart som assisterande offside- och inkast-bedömare på ena sidan och någon Mariehemsrepresentant på den andra. 

Det var, om man säger, inte Superettan. Men med tanke på förutsättningarna tycker jag att vi gör en helt okej insats. 

Vi ställde upp som följer, från höger: Jonte Johansson - William Edenwill (juniorlaget, född -95), Erik Löfgren, Jens Sjöström, Hampus Wallgren - Jonas Nilsson, Hampus Bohman, Henke Sennström, Seif Kadhim - Ibrahim Kallay - Albert Kargbo. 

Jens "Junior" Sjöström fick agera vänsterback i Mariehem då de inte lyckades ställa elva pigga man på benen (de spelade ju premiär i tvåan i lördags). 

Danny Persson lovade bloggledes - de allra heligaste löftena - att vara på plats för en kik men låter nu meddela att han "vill läsa om den på bloggen". Den här bloggen är, med sina utförliga matchanalyser, ett hot mot de västerbottniska publiksiffrorna. Det är ju skönt att sitta hemma i värmen och på kvällskvisten på några rader läsa sig till matchens essens. 

Och visst. Vi tar väl några snabba punkter från 3-1-segern:

(Karl-Morten Eek och Chennouffi var, vad jag såg, de två enda startelvespelarna på plats)

- Vår afrikanska vän Albert har redan, från det att han anlände i februari, visat på stora framsteg. Från att ha varit extremt snubblig och närmast lytt i löpsteget har han de senaste veckorna hittat ett ganska skönt driv kompletterat med en klokare skottvilja (förut vevade han iväg skott som en Ragnar Skanåker på fulsvamp) och en helt annan styrka i kroppen. Och den alltid like glada anfallaren är ju trots allt bara arton år fyllda. 

- Han är dessutom mycket enklare att styra på planen muntligen än Den Tredje Afrikanen, den så upphaussade "Ibra" Kallay, är . Han har riktigt gråa värden i Positionsspel, samtidigt som han ständigt kommer ner och hämtar bollen från, i princip, fotlästen på mittbackarna vid uppspel - trots att han har en släpande anfallsroll. Sen har han absolut kvalitet med fötterna - men det blir ett ständigt hästjobb för Henke Sennström att täcka upp de ytor som "Ibra" skenar iväg ifrån. 

- Trots att Hampus Bohman utgick efter, säg, trettio med en stukad fot och Seif Kadhim klev av efter omkring sextio med magknip så rullade vi oss ur situationer föredömligt - trots ett tvåmannaunderläge. Vi hade nämligen inga avbytare och, som matchen artade sig, var det nog inte dumt att vi fick nöta lite tio- och, till slut, nio-mot-elva. Även om det fanns få alternativ framåt till slut med en 4-3-1-uppställning. 

- Junioren William gjorde en stabil högerbacksinsats och växte ju längre matchen led. I övrigt fick vi i backlinjen oss ingen jättevärdemätare - även om Mariehem skrapade fram några lägen, framför allt efter tilltrasslade hörnor och inlägg som studsade och for. 

- Hampus Wallgren replikerade på sin namne Bohmans drömmål i förra Mariehems-matchen. Han bröstade - tror jag - med sig en boll framåt i banan. Bollen studsade upp perfekt framför honom där han störtade mot straffområdslinjen, en aning till vänster om halvmånen. Jag formligen skrek skjut (tar åt mig en assistpoäng) och Hampe dunkade bolluslingen på halvvolley rakt upp i det första krysset. Det var väl det, och Mariehems 3-1-reducering i slutskedet medelst smäckert långskott i krysstrakten, som främst var värt, inte entrépengen, men ta-sig-till-Campus-uppoffringen. 

- Jens Sjöström såg ut att stuka tummen. Han vevade ihop en tejpning som inte såg ut att vara fackmannamässigt utförd och spelade vidare. 

- Det gäller inga obligatoriska resekläder till reservlagsmatcherna. Man får komma i vilka paltor som helst. Och... ja, "Stigga" kom idag inglidandes i en åtsittande gammal Sverige-replica från -94 och ett par matchande bejbyblå mjukisbyxor. Det finns, om man säger, kanske anledning att revidera klädesfriheten. 

(Jag hade gärna bjudit på en bild, men mobiltelefonanvändande i alla dess former - även bloggdokumenterande fotografering! - är strikt bötesreglerat.)

Jag och Henke satte oss efter match, dusch och ombyte oss för att se andra halvlek av Umeå IK:s hemmadrabbning. Hemmalaget har alltså med sig full pott in i detta toppmöte mot Charlotte Rohlins och Manon Melis Linköping... 

... och ändå känns speakerns publiksiffra på sexhundranånting ordentligt positivt kryddad?

1-1 slutade spektaklet efter att Ogonna Chukwudi (googlingen efter det namnet ledde mig även till hennes FANTASTISKA moderklubb "Inne Baby") hängt Klose-länge - nåja, dam-Klose-länge, typ Birgit-länge, kanske - i luften och smäckert knoppat dit ledningsbollen innan landslagsbacken Rohlin kvitterade efter en hörna. Överlägset bäst på plan var dock den andra nigerianskan, Rita Chikwelu, som slog en handfull djupledsbollar som även Kung Erik hade kunnat sätta sin kvalitetsstämpel på. 

Näeni. Nu får det vara bra. 

Det är en dag imorgon också. 

... en dag då vi som spelade idag får dra på oss våra GASP-linnen och gå på IKSU medan Degerfors-hjältarna ska vara helt lediga. Det blir till att väga varje liten övning, varje repetition, varje pålastat kilo på guldvåg imorgon för att försöka vara pigg och läcker till veckans enda riktiga visa-upp-sig-träning på onsdagen. 

Jag ringer upp Kung Erik Lundström. De har ätit den standardiserade efter-match-middagen med biff och potäter på Scandic i Örebro och sitter nu i buss mot Stockholm. Klockan är strax efter elva. 

På bussens bildskärmar rullar den flerfaldigt Oscar-belönade storfilmen "Knight and Day" med Tom Cruise och Cameron Diaz som, vad jag förstått, handlar om en cool spion i solglasögon som åker moped genom trånga gränder. Kung Erik säger trots detta - o, generositeten - att han "väl kan ta någon minut till å prata". 

Radiokommentatorn var lyrisk över din insats, framför allt i första halvlek. Det var "briljant" hit och... fan vet om han inte klämde in ett "kung" också. Kändes det bra?

- Jo, det var ganska bra idag. Min bästa insats för säsongen, det kändes bättre än tidigare. 

Vad var det som gick bra? Du var ju eld och lågor över dina smäckra crossbollar när vi körde med Björn-Åke i veckan, var det dom som du satt där dom skulle?

- Njäe, jag vet inte. Det kändes bara rätt. Det var i och för sig mycket defensivt jobb, även i första å. Vi hade ju en del bra anfall, men det var ganska mycket försvarsspel. Men vi fick mycket ytor när vi ställde om och en bra start med målet. Dom hade väl en riktigt bra chans i första, annars inte så mycket även om dom var bollförande. 

Sen i andra?

- Direkt i andra gör Sudar en jätteräddning, dom skjuter en volley och han räddar till hörna. Och det är Degerfors som har bollen, men sen så gör vi 2-0 när Larsson slår ett inlägg till Simon som får ta ner och gör ett riktigt Simon-mål... nån halvträff som...

Oj, vilken sågning. 

- Men den var bra placerad. Från typ utanför straffområdet eller... (frågar stolsgranne), äeh, han kanske var inne i. Men typ straffområdskanten. 

Hur fungerade det centrala mittfältet förutom din konungamässiga insats?

- Vi hade faktiskt mycket boll och rätt bra variation. När Danny klev ut ganska tidigt så kom Simon in som typ släpande forward eller offensiv mittfältare, men sen bytte vi i andra så då kom han ner ännu djupare och då fick jag spela bakom Freddan och Simon på mitten. 

Det lät på radiotjommen som att det var full kalabalik efter deras reducering? Var det nån sorts panik? Trötthet? 

- Det kändes som att vi tog ut oss ganska max idag. Men... vi hade bra vilja. Vi slänger oss och offrar oss, täcker skott och är överlag väldigt dryga att möta. Det kändes som att vi väldigt gärna ville ha hem tre poäng till Umeå. 

Nu vill jag prata med Kalle, om han inte är alldeles för fångad av alla mopeder och solglasögon. 

Karl-Morten Eek får luren. 

Jag citerar från radioreferatet: "Ek, Ek, Ek, ständigt denne Ek är i vägen". Du är nån sorts norsk motsvarighet till den gamla "japaner, japaner"-klassikern. Hur jävla bra var du? 

- Om det nu inte var Micke Ek dom menade så är det ju bra... Haha. Näe, men det gick väl rätt bra. Speciellt sista tio minuterna. Då räddade vi rätt mycket jag och Marko, stod i vägen och så. Annars var det en bra laginsats på en dålig plan. Det blev rätt mycket långt. Och... jobbigt. 

Kom igen. Kommentatorn skrek som att det var sex-sju getingar i betyg. Var inte så blygsam. 

- Näe, men det var nog ganska medel. Det är kanske riktigt att jag var på en del bollar mot slutet av matchen. Men först och främst var det Vlado som var jättebra idag.

Stross snackade om nån räddning i början av andra...

- OOUH! Det är en FANTASTISK räddning på ett volleyskott. Det hade kunnat bli årets mål om inte Vlado räddat. Den hade suttit uppe i krysset. Det var nog årets räddning. 

Hela backlinjen fungerade ypperligt?

- Dom har ju en del chanser, det har dom. Först och främst Vlado räddade mycket... Dom kom till ganska många inlägg men Vlado plockade väldigt mycket av det. Men vi får rätt många kontringar så vi har en hel del chanser vi å. 

Det lät som bra Degerfors-tryck på slutet. Hur nära var dom en kvittering?

- Dom tog väldigt mycket över efter målet sitt. Det kändes lite som när Hammarby gjorde sitt första mål mot oss och dom tog mer och mer över. Det blev jobbigt men vi klarade att rida av. Det var viktiga poäng. 

Sammanfatta kort.  

- Tre poäng på en dålig dag. Eller... inte dålig, men... vi spelade väl inte så bra fotboll. 

Stross beskrev andra målet, beskriv Chennouffis 1-0-mål. 

- Det var en bra scåring, Fredrik gjorde en bra assist med först en skottfint innan han släppte ut till Adam som innanför straffområdet bankade upp den i det längsta hörnet. En bra scåring. 

Hur var det med Danny?

- Jag vet inte riktigt vad som...

Ge han luren. Eller tittar han på filmen? Det känns som att han kan vara riktigt fängslad av filmen. 

- De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Va? 

- De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Jag förstår inte vad du säger.

(Procedur upprepas fyra gånger till)

Invitera? Typ bjuda in? 

- Ja. Till å se filmen... hemma hos han. 

Nu förstår jag. Tror jag. 

- Haha, jag fick flashbacks från första telefonsamtalet vi hade... 

Ja, jag höll på att lägga på nu också. 

Danny Persson får så slutligen luren. 

Jaha. Vad är det med dig då?

- Jag fick nån jävla skum bristning, typ där vaden går mot knävecket. Det kändes som om nåt ploppade av efter typ tio minuter. Det gjorde inte så ont om jag sprang på tå, så jag gjorde det ett tag men det kändes inte som om det skulle funka i nittio. Jag vet inte om det är nåt allvarligt. Jag får gå till... nån imorn. 

Alex Gibson var på plats? Vad gjorde han? 

- Det gjorde ont när han petade på vissa ställen, sen så lindade vi och så kör vi på nånting imorn. Jag har ingen aning om vad det är, jag har aldrig haft det, så jag vet inte om det är en tvådagarsgrej eller en treveckors-. 

Simon kom in och nätade istället. 

- Ja, men han sa att hans huvudsakliga roll i den här segern var att skära av ytor defensivt... att han gjorde ett jättejobb med det. Det kan man ju... tro vad man vill om. 

Du. Jag hörde den sjukaste skröna jag någonsin hört om någon människa idag. Jag såg GIF-matchen på O'Learys (det nya Allstar, reds anm.) och en snubbe där frågade ifall "det är sant att Danny Persson tar sina egna inkast". Jag rynkade på ögonbrynen och svarade att "jaa, det är Danny som kastar våra inkast". Det visste han, men han hade hört att "Danny först kastar - och sen hinner han in för att nicka SITT EGET INKAST". Som nån sorts fotbollens Lucky Luke. Kan du bekräfta eller dementera detta?

- Hahaha, det där är helt sant. Det kan du direktcitera mig på. Och överlag så hör man mycket bra på O'Learys under kvällstid. Jag måste börja hänga mer där. 

Du spelade bara tjugofem minuter idag. Är det tillräckligt för att unna sig någon liten gottbit i segerns tecken?

- Ja. Satan. Så länge man är delaktig så är man värd grejer. Ädam försöker pracka på mig hans gifflar här, men jag står emot. Men det blir nog nåt gott, några... blandade smaragder så småningom. 

Apropå gott. Ni åt på Scandic efter matchen. Såg du ifall Jens "Sjögga" Sjöström unnade sig något? 

- Det är väldigt oklart. Han frågade vad det fanns att välja på. Han var tydligt ute efter något annat än vad som serverades. Men framför allt hade Johan Larsson med sig en överbliven bit mandeltårta från ett fyrtioårskalas han varit på. Nerpulad i en matlåda! Han åt den till efterrätt. Det var nog höjdpunkten på hela resan. Riktigt läckert men också... ja, lite, lite tragiskt väl. 

Jo. Matlåde-tårta har väl nåt stänk av tragik i sig. Men du, vi ses... imorn, va? Du missar väl inte drabbningen mot ett reservbetonat Mariehem på Campusplan i garanterad snöstorm?

- Nej, nej. Det skulle jag aldrig göra. Jag är där. 

När jag lagt på luren och börjat renskriva dessa citat så får jag ett sms från samme Danny Persson, ägare och girig nasare åt Supporterprylar.se, som summerar hur fin denna söndag den tjugoandra april verkligen var.

Tre synnerligen viktiga UFC-pinnar, en overklig Everton-upphämtning, en GIF-pinne med mersmak på Råsunda och ett badande i strålande norrländskt solsken hela dagen, och som kronan på verket - det perfekta slutet på den perfekta dagen;

"Jag såg för övrigt nu att jag sålde en Real Madrid-isbitsmakare under matchen. Det du!"

Hej, hej, hemskt mycket hej. Jag måste hyra mästerfotografen Jan Hofverberg för en eftermiddag där jag i fotostudio bygger en modellportfolio; för den mannen vet hur man fångar mina allra smäckraste sidor. 

Nåväl. Ni var ändå en beskärd skara som letade er till Gammliavallen i eftermiddags. 

Och det kan man ju inte klandra er för.

"I normalt hockeytokiga Umeå pratas det bara fotboll just nu", som Lundström basunerade ut över hela Halland - och idag skulle ju Ibrahim Kallay, "den bästa av afrikanerna" som det har hetat, för första gången få visa upp sig i riktigt spel. Näst efter att få se Hampus Bohman i matchsituation - vårt Kalmarförvärv går fortfarande kring med öroninflammation, i lekmannatermer så kallat "örtrassel" - så är väl Den Tredje Afrikanens© matchdebut det mest spännande som kunde hända i UFC-sammanhang innan måndagens premiär nere i Falkenberg. 

Och så skulle Simon Mårtensson göra comeback - efter drygt åtta månaders skadefrånvaro där han istället mestadels fått hänga på gymmet där han medelst viktskivor hängda i kedjor över buken onekligen lyckats bygga sig en Gladiator-kropp; men hur skulle det se ut i match?

Och så var det ju fint väder.

Ett tag...

Men så fort man kom ut från omklädningsrummet för att veva igång matchen föll rigorösa mängder av snöflingor så pass stora att de var för sig skulle kunna dränka en mindre tamiller. Det verkar vara så. Att när Mariehem och Umeå FC ska mötas - ja, då ska det vara på en kritvit, snöbelupen plan. Så är bestämt, som Martin Dahlins mamma skulle ha sagt. 

Det var några kaotiska minuter där den vita bollen försvann såväl i luftrummet som - framför allt - efter den vita konstmattan innan någon tog det geniala, matchräddande beslutet att rota fram några gamla gula vinterbollar. 

... kanske kan det ha varit vårt minst uppmärksammade nyförvärv för året, materialaren Patrik, som stod för årets första matchavgörande aktion. Vi måste skriva mer om Patrik. Vi måste lyfta fram honom i ljuset. Som det är nu måste jag erkänna att jag inte ens har ett efternamn. Han står av någon anledning inte med på UFC-hemsidan och inte ens min journalistiska snok har lyckats gräva fram det, inte ens medelst googling "patrik materialare umeå fc". Återkommer. 

Hur som helst; när väl de urskiljbart gula bollarna sattes i spel så körde vi över det Mariehem som vi hade så massiva problem med för några helger sedan (underläge 1-0 och 2-1 innan slutforcering till 4-2) då vårt spel var långsamt, monotont och ohotande. I den matchen fick de grönvita stå högt - o, så högt - och hålla laget extremt kompakt utan att vi hotade i djupled utan bara passade runt bollen sidledes utan något vidare tempo. 

Idag spelade vi rakare när vi behövde. Det är ju inte Micah Richards som spelar mittback i Mariehem, det är Janne Jonsson - så nog finns det ytor att springa på om Mariehem nu vågar att stå högt. Med det djupledshotet, med två fungerande kanter (framför allt Seif och Hampe - tillbaka som vänsterback! - växlade fint några gånger) och med ett rappare passningsspel centralt sågade vi oss gång på gång igenom. 

1-0 efter ett inlägg som går genom straffområdet till en påpasslig "Stigga" som orkat följa med hela vägen in på bakre stolpen.

2-0 är riktigt smäckert då Jens tar några steg upp och hittar Danny Perssons mötande högerfot som på ett tillslag, medelst någon form av klackrörelse (UFC-bloggen reserverar sig för eventuella felträffar) stöter bollen i djupet, mellan två försvarare, till en djupledsgående Mårtensson som på ett långt tillslag försöker direktrunda målvakten. Men avslutsringrosten gör att målvakten hinner dit och få ut en näve - men vad gör väl det när "Stigga" verkat mixtrat med FM-editorn och gett sig själv 20 i "Spel utan boll"? Han får bollen på foten och kan raka in sitt andra för kvällen. 

Kallay - som av någon outgrundlig anledning ska uttalas "Kalí" - har mycket boll och där han oftast vänt hemåt och tagit det (kanske lite väl) enkla alternativet jämnt och ständigt på träning tittade han nu också framåt och skiftade sida på spelet med den äran. Blir dock i mitt tycke överglänst av Henke Sennström som med sina glidtacklingar, sitt eviga löpande och sitt rivande och slitande kan få även den mest livsbejakande buddhistmunken till motståndarspelare att vilja lämna planen och avrunda sitt leverne med lämpligt tillhygge. 

Lösa mellanösternkonflikter? Släng in en israel, en palestinier och Henke Sennström i en liten bur. Släpp ner en fotboll. Det kommer inte dröja länge innan palestiniern och israelen har enats och slutits samman i sitt hat mot vår rivige innermittfältare. 

Typ. Dessutom får han springa ännu lite extra när han spelar med Kallay då denne inte riktigt är hemma på det här med zon-spel och täcka ytor ("CÅVVER ÄRIAS! CÅVVER ÄRIAS, IBRA!", hur kan man inte förstå det?) utan gärna följer sin gubbe runt-runt. Även om positionsspelet från Den Tredje Afrikanens© sida såg bättre ut idag än det gjort hittills på träningarna. 

Under den korta pausen - det blev nog inte mer än fem minuter på grund av att vi bara hade vår träningstid att spela på - fick man byta till ett par torra sockar och dessutom på närmast Kramer-manér applicera hårtorken på ens dyblöta fotbollsskor. 

Planen var också närmast grön när man kom ut och snöfallet hade upphört; ypperliga förutsättningar helt plötsligt att göra någonting bra även av den andra halvleken. Och det tycker jag att vi gör. Trots första halvlekens överlägsenhet sänker vi oss inte nämnvärt i den andra utan trummar på. 

3-0 är ett mönsteranfall där Danny tar emot och spelar i djupet på Seif som sätter full fart och till slut spelar in bollen på skosnöret på Mårtensson som rakar in bollen från någon meter. 

... Seif var för övrigt oförskämt pigg i hela den andra halvleken och gled gång på gång förbi på framför allt höger(!)kanten. 

... Simon visar under sina sextiofem-sjuttio för den västerbottniska fotbollspubliken att han är tillbaka på allvar. Jag har, i egenskap av initierad UFC-bloggare och till viss del även spelare, vetat om detta faktum ett tag. Jag utsåg honom till vår "viktigaste spelare" när de ringde från hemsidan och undrade. Dels för målen han borde ha i sig. Men också för at vi behöver dynamiken han skänker vårt anfallsspel med sin tekniska Gladiator-kropp som kan såväl gå i djupled som suga ner omöjliga färdballader felvänd. 

4-0, ja, det har ni väl sett. Det har ni väl fått länkat till er på Twitter, Facebook eller dylika sociala medier vid det här laget, antar jag. Låg skruvad högerhörna från Seifs vänsterfot; bollen går mot den första stolpen dit Erik Löfgren tagit sin löpning. Bollen dimper ner precis framför Löfgrens fot och han slår till den med en höger insida - med blicken fortsatt rakt fram. Han vet att den sitter vid den första stolpen. Det sitter i ryggmärgen. 

"Skjuter han den utan att titta?!", skrek VK-redaktionen på läktaren. 

Jorå.

Jahapp. 

1-0 mot IFK Luleå i en blek tillställning på lördagen, ackompanjerat av en av din (redan nog trassliga) karriärs allra svagaste halvlekar, följt av nittio minuters huttrande på en för dagen sovjetiskt grå "solläktare" till de rörliga bilderna av det till stora delar mediokra dramat Tegs SK-Umeå FC på söndagen. 

Det är alltså den helgen jag är tänkt att sätta på pränt. 

Folk som suttit sig ner för att författa självmordsbrev har gått in med ett gladare, mer inspirerat lynne. 

Nåväl. 

Lördagsmatchen? Om vi förbiser min andra halvlek - ska jag gräva ner mig i det textmässigt lär det ganska snart urarta till just nämnda självmordsbrev - så tycker jag det vi ska trycka på främst är hur enkelt det är för IFK Luleå, detta mittenlag i Division I, att spela sig igenom våra lagdelar och komma rättvända. 

Jag minns tillbaka till fjolårets möten med Luleå och kan inte minnas annat än att de mest tvingades skeppa långa, ostrukturerade bollar på någon stackars ensam centertank. Vi vann båda drabbningarna på Gammlia komfortabelt; med 5-1 på försäsongen och med 3-0 på höstkanten. Vi rev isär det relativt tröga - stora eller tunga är begrepp som Henke Sennström kanske velat omformulera till - laget med djupledslöpningar och ett mycket snabbare passningsspel. 

I lördags var det ju Luleå som hittade in bakom vårat mittfält, på rättvända spelare som sedan kunde utmana backlinje eller sticka in bollar i djupet -  allt med en väldig enkelhet. 

Muhammed hoppade åtminstone in och spred ett optimismens skimmer kring sin tjugo minuter långa högerbacksinsats...

... och han fortsatte på den inslagna vägen på söndagseftermiddagen. Jag hann inte mer än slå mig ner - något försenad efter att ha självspäkat min kropp på IKSU över lördagens misär - innan jag såg honom böja ett väl avvägt inlägg på Danny Perssons lika målfarliga som rödlätta hjässa. 

Det kändes matchen igenom som om han kunde välja att när som helst sätta fart mellan två försvarare och bryta sig igenom hela motståndarlagets försvarsmönster. Kanske att han skulle ha kunnat kommit överlappande en - i sviterna av veckans sjukdom - något sliten Johan Larsson ytterligare någon gång med sitt lätta Golden League-steg; men allt som allt var det en riktigt fin högerbacksprestation från 19-åringen som lär sätta press på Joel Burström framåt vårkanten. 

Efter min lördagsinsats skulle jag se det som ett reellt hot mot min truppstatus om så någon kom släpandes på ett mjölkdäst bältdjur och dresserade hen att stanna i trakterna utanför eget straffområde. 

Döm då av min orolighet när Timothy McNeil, detta fysiska odjur, helt sonika går ner som mittback och gör nittio solida minuter mot Teg...

Han är inte bara starkare, snabbare och... tja, dömer vi av min lördagsinsats är han bättre än mig på varenda liten fotbollsrelaterad punkt; men han är också rent utseendemässigt redan en etablerad världsback.

Men det jag främst tar med mig från Tegsmatchen måste ändå vara det att vi hade unga spelare som fick hoppa in och känna på spel i Umeå FC:s stolta a-lag. 

Jag noterade att Håkan Bäckström satt några rader nedanför mig, Kung Erik, Elfvendal och Wennebro. Jag var ytterst nära att muntligen, medelst skrik, lämna in min avskedsansökan just när juniorerna äntrade banan. 

För jag minns nämligen en tid där unga, lovande spelare som fick hoppa in och känna på a-lagsfotboll var "åttionior, nittior eller", om de var riktiga jättetalanger, "nittioettor". Jag minns den tiden som inte så väldigt fjärran. Döm av mitt barska uppvaknande när Elfvendal idag förkunnade hur gamla de små lintottarna till inhoppare var. 

Jag tofflade - om någon trodde att jag vinklade kroppen för skott i första hörnet för att i sista stund sedan medelst utsidan placera bollen i andra hörnet medvetet så står jag eder i evig tacksamhetsskuld - in en boll från nära håll efter en tilltrasslad situation (jo! TILLTRASSLAD!) i lördags - som 90:a. Jag log lite. Tyckte det var lite kul mitt i all avgrundsdjup misär. Jag har inte fått göra så mycket mål. Jag är ju fortfarande ung. 

Igår avslutade Axel Fällman ett mönsteranfall genom att behärskat brösta (!) in en boll i nättaket - som 96:a.

... dessutom ska inhoppande vänsteryttern Filip Lundin, som hade några fina kombinationer med en pigg Seif, ha varit 97:a - men det kan jag ju för mitt eget personliga välbefinnande bara inte finna mig i att tro på. 

Jag fick i helgen inte bara påminnelsen om att jag stumdom kan vara oerhört dålig, medioker, kass - inga överdrifter går att yppa - på en fotbollsplan; jag fick också kastat i plytet det aldrig tidigare så uppenbara faktum att jag blivit väldigt gammal och att jag inte längre kan leva i någon sorts Johnny Rödlund-bubbla och aldrig någonsin hänvisa mig till begrepp som "lovande". 

Nåväl. Alla tre inhoppare - Filip Lundin, målskytten Axel Fällman och pigge högerbacken Joel Mugisha (som borde haft en assistpoäng om inte Henke Sennströms närskott stoppats av en otillåten Tegsnäve) - var trevliga bekantskaper som säkert kommer få slussas upp även på träningar inom en framtid. 

Exakt hur snar den framtiden kunde bli frågade jag Mikael Ek, Ronaldinhos gamle ledsagare i Paris Saint-Germain och numera koordinator och sportchef för TipsElit-projektet, på väg ut från Gammlia efter matchen. 

"De ska miljötränas", svarade Ek kryptiskt med hjälp av sin fotbollsmoderna, säkert SEF-baserade, ordlista. 

Mycket oklart vad det kan tänkas betyda, men för att jag ska kunna se på framtiden med tillförsikt (det är två veckor tills jag kan få revanschera mig i matchspel då vi har nästakommande helg ledig) så väljer jag att tro att det i femton- och sextonåringarna av idag sitter någon dieselhybrid till motor; något som får mig som bara springer runt med två saktfärdiga ben och ett labilt fotbollslynne att känna mig lite bättre. 

God natt. 

Jag kan tänka mig att Henrik Dorsin, vårt avlånga lands kanske största humorgeni, för några söndagar sedan berättade för sina vänner och bekanta att "ikväll börjar den där nya serien jag ska vara med i. Tror det kan bli riktigt roligt! Bänka er klockan åtta". 

Kan ni tänka er hur han måste ha känt sig när klockan slog halv nio och han satt där med insikten om att han stulit en halvtimme av folks liv. Att han kanske till och med fått en och annan lägre medelklassens barnfamilj att slösa en bättre påse micropop på hans skräp. Att han, genom utlovning av guld och gröna komediskogar, fått folk på kokning hemma i stugorna. 

Där snackar vi om en halvtimme. 

Betänk då hur jag känner mig, som medelst lockrop om hemmapremiärsunderhållning, stal två hela timmar av denna förpillat förtjusande söndagseftermiddag. 

För det här var ju inte skoj. Inte på en fläck. 

Den här bilden från Jan Hofverberg tycker jag sammanfattar trasslet. 

Jag blev lite besviken när Örjan drog laguppställningen och gick igenom backlinjen med "... Joel, Kalle, Marko, Hogg...". Jag tyckte verkligen att jag hade gjort en bra avslutning på träningsveckan, snudd på riktigt bra, där framför allt spelet med boll hade stämt förträffligt.

Jag brukar i regel stänga av öronen efter backlinjen har dragits, jag vet inte varför, men nu ryckte jag till ur min småbesvikna dvala när jag hörde "Löfgren" nämnas bland mittfältsvirtouser som "Henke" och "Wennebro". 

"Hade det gått så bra i spelet med boll i veckan?", tänkte jag. "Mittfältsbra?".

Svaret var förstås, häri tror jag vi kan enas efter nittio minuters trassel, nej. 

Det kändes förvisso helt okej till en början, jag fick komma ur en hel del dueller med boll, spela enkelt och även kasta mig in i några tacklingar som inte osade vänskapsmatch. Men... nej. Jag spelade i stort sett uteslutande innermittfältare fram tills det år jag skulle fylla arton. Dagens match sa säkert många saker; men om den verkligen skrek någonting i mitt trassliga plyte så var det att "du har blivit gammal". För det är ju onekligen ett antal år sedan man var arton år - och som det kändes där jag irrade omkring i min innermittfältsroll. 

Jag gav väl malplaceringen ett nylle. 

... och då ska vi inte ens börja prata om mina orangea skor smidda av fjäderdun. 

Nu var det inte många andra som gjorde några bejublade insatser heller. När jag satt i bilen på väg hem med Hampe och Henke konstaterade vi väl krasst att inte en blåklädd hade kommit upp i normal standard. Ja, förutom nämnde Hampus och hans inhoppskompanjoner som satte åtminstone lite fart på tillställningen sista tjugo och räddade den resultatsmässiga äran med tre mål sista tio. 

Walle hade några skarvar i djupled och var som väntat stark i sin targetroll men i övrigt hände det inte mycket kring vårt något fotbollsotränade nyförvärv. Det var överlag en väldig brist på djupledslöpningar och - därigenom, tror jag - djupledsbollar ända tills dess att okontrakterade McNeil och utlåningsaktuelle Böni hoppade in och rörde om lite med löpningar bakom Mariehems backlinje. En backlinje som Janne Jonsson med kollega fick stå väldigt högt med, och när Mariehemsmittfältet låg bara några få meter ovanför sin backfyra blev det oerhört svårt för oss att hitta igenom. 

Det blev också en fantastiskt tråkig match att se och en nästan lika tråkig att spela. 

Nåväl. Vi är väl inte i position att gråta över spilld hemmapremiärsmjölk när stadens hockeystolthet Björklövens säsong snopet tagit slut efter play-off-förlust mot Olofström. Man kan avundas Lövenspelarna det enorma intresse som finns kring klubben - det är i sanning imponerande - men en säsong som består av sex månaders transportsträcka mot lag som Kovland, Clemensnäs och Bastuträsk följt av tre (3!) riktiga matcher med kniven mot struprackarn; det kan inte vara jätteroligt?

Efter morgondagens IKSU-pass så ska två av afrikanerna finnas på plats lagom till tisdagsträningen (14.30, Gammlia, för eventuella intressenter). Dessutom säger vi efter några veckors provspel "hang loose" (de säger så, va, surfare?) till vänsterbacken Ian Hogg som inte lyckats spela till sig ett kontrakt. 

Hej. Vi ska väl börja med något litet ("något litet" till exempelvis kaffet är, precis som frågeställningen "vän av ordning undrar...", något jag borde yppa mer ofta) om helgens Sundsvallsbesök. 

Vi börjar med att konstatera att solen sken i dagarna två i Norrlands Huvudstad. Det känns som viktigt att skriva hem om till en pöbel som lever och frodas i Umeå, där jag - och nu kryddar jag inte - träffats av solsken en enda gång under detta nådens år 2012. 

Vi började med fredagsmatch mot Division II-gänget Hudiksvall (de kommer eventuellt att få kapsejsande Väsbys plats i ettan). En solid och planenlig 4-1-seger bärgades utan att vi varken förtog oss eller för den skull imponerade. Det var, efter en tidig 2-0-ledning, stundtals rätt segt passningstempo samtidigt som vi stundom släppte igenom Hudik för enkelt i djupled. 

Jag spelade högerback. Min farmor tyckte att jag var bäst. Det skulle förstås min farmor tycka om jag så medelst en ostämd bastuba hoppat in i en uppsättning av Kungliga Filharmonikerna. 

Det var förstås ett väldigt trassel. Jag har väldigt svårt att röra mig i den periferi som är ytterflanken. Man är så låst. Du får lov att passa bollen tillbaka till mittbacken, men det är ju tråkigt. Du får lov att passa ut den till yttermittfältaren för att sedan pinna på överlappande i ytterfil, men det borgar för att du behöver vara snabbare utan boll än vad din yttermittfältare är med boll. Det är med min kroppssammansättning ytterst tveksamt. Som tredjealternativ har du att med bollen vid fötter sätta fart framåt. För att nyttja detta alternativ bör du dock inte ha lagt hela din dribblingsmässiga verktygslåda på hyllan redan senhösten -03. 

Jag hade ett assist till Jocke "Kvirrmund" Kvists 1-0-mål då jag nickade en förlupen långhörna tillbaka in på hans panna. Jag skulle vilja säga att "jag var smart" och att "jag kunde ha nickat på mål" men om det så hade funnits den minsta av chanser till att nicka på mål hade jag förstås gjort just det för att ha en chans på att få Adebayor-springa över planen till motsatt kortsida för att glida på knä framför alla de Sundsvallsbor i publiken som oförrättat mig genom åren. 

Men överlag? Njäe. 

Bättre gick det för exempelvis Timothy på topp som var så där odjurigt stor och stark som han alltid borde kunna vara i bollmottagandet samtidigt som han påpassligt brunkade in en balja och smekte (medelst väl avvägd lobb) in en annan. Och Kvist, förstås, som nickade in dubbla strutar efter hörnor. Den andra utförd med närmast tysk effektivitet. Perfekt, hårt skruvad hörna mot första stolpen mot y-p-p-e-r-l-i-g-e hörnläggaren Johan Wilhelmsson där Kvist mötte med sin titanpanna och bombade in bollen. 

Ian Hogg (som ska vara kvar i tre veckor till) gjorde åter igen ingen Tjuren Ferdinand-prestation, men han var åtminstone betydligt bättre än sin ytterbackskollega på högerflanken. Om det nu säger någonting alls. 

Hampus, Jonte Jonsson och Jonte Johansson var de enda Umeåbor som hade vett nog att med dubbla hotellnätter stanna i Norrlands Huvudstad helgen igenom. Det blev ett litet casinobesök på fredagskvällen, en sjutimmars sittning på O'Learys under lördagen innan mitt barndomshem (en gång var jag bosatt i ett hem, sedan började jag tjäna egna pengar och började således bo i gryt) fick bjuda på världsrullen "Into the wild". 

En liten konsumentupplysning till de stackars sweetchilipastatörstande satar som månne letar sig ut i den västerbottniska djungeln av sportbarer imorgon för lite Champions League-underhållning;

Så här ska er "Sweet Chili Pasta" serveras. Det är lätt att glömma det i Umeå; där sweetchilianalfabetiker är en majoritet bland krögarna. 

Ni vet att vi på söndagen förlorade med 4-1 mot Giffarna. Jag vet dock inte vad ni vet om själva matchen. "Jaha, FYRA-ETT! Lika chanslösa som sist då", kanske ni muttrar. Men det var en oerhört skillnad på den match som spelades i söndags och den 4-0-förlust vi åkte på för några veckor sedan. 

Faktiskt. 

Jag brukar vara kritisk. Jag var väldigt kritisk till vårt eget spel efter Finlandsturnén där vi knappt uppvisade några tendenser till ett eget vårdat spel och där vi defensivt var ett lag som måste varit väldigt komfortabla att möta. 

Men i första halvlek mot - ett förvisso rätt lojt och trött - GIF i söndags är det nästan vi som är det bättre laget till en början. Vi sätter press, vi smäller på, vi vinner närkamper och med bollen är det ett heeelt annat lugn än vi uppvisat i någon av de tidigare matcherna. Vi rullar runt, vågar spela oss ur situationer och vänder föredömligt på spelet för att sätta våra yttrar (Seif och Larsson) i en-mot-en-lägen. 

Det är det att vi släpper in för många och för enkla mål. Under en annars defensivt ramstark förstahalvlek tappar vi konceptet för fem minuter mitt i halvleken. GIF rinner igenom på en kontring och Sliper sätter 1-0 och de efterföljande fem minuter är av oklar anledning total hönsgård som kulminerar i ett otroligt osexigt mål som nog Vlado får ta på sig då han står kvar på mållinjen istället för att gå ut och plocka den rätt förlupna bollen. Sliper hinner istället upp bollen på förlängd mållinje och inspelet går via Jens Juniors ben i stolpen och därifrån studsar den på Vlados ryggtavla och in i mål. 

Sedan hittar vi det igen och håller åter igen jämna steg halvleken ut. Timmy gör ett smäckert mål där han efter ett fint anfall viker in med bollen från strax utanför straffområdet och närmast Henry-viker in bollen i bortre gaveln bakom en skymd Oscar Berglund. 

I andra tröttnar vi månne en aning, Giffarna byter ut extremt loje Holster mot Michel och får lite bättre fart, och till slut får vi lite långt mellan lagdelarna och Giffarnana kan springa in två baljor och samtidigt få x antal frilägen avvinkade för knappa offsideavblåsningar från (tro mig, jag vet) den trassliga medelpadska linjemannatrojkan. 

Men vi fortsätter även den andra halvleken igenom att spela vårt spel och komma till några riktigt fina anfall som utmynnar i några... åtminstone halvchanser. 

Adam Chenouffi på sin offensiva trequartistaroll bakom Timmy är kanske den stora skillnaden då han knappt tappar en boll - varken som felvänd target eller rättvänd spelfördelare - samtidigt som han alltid vågar hålla i den och hitta på någonting konstruktivt. Vi får ett annat lugn i vårt spel när vi involverar Adams fötter. Och av offensiva mittfältsproffs som Forsberg, Holster, Sliper, Michel och allt vad de heter så var det Chenouffi, snart både pappa och Jula-anställd, som var klaaart bäst i söndags. 

Jens och Marko ska ha beröm för sitt mittbacksspel, Jens Junior gör på nytt en mycket fin insats som vänsterback som inte ska smolkas allt för mycket av den trassliga baklängespassningen som ledde till 4-0-målet, och min reslige mittbackskollega Karl Morten Eek gick (när Jonte Jonsson tidigt klev av på grund av krasslighet) in och gjorde ett riktigt gediget dagsverke på innermittfältet intill Kung Erik. Och Seif Kadhim, som efter en lång tid som renodlad anfallare fick ta steget ner på den vänsterytterposition som han gillar allra mest, bjöd stundtals på den "showtime" han utlovat på sin Twitter innan match. 

Det var en mycket positiv söndag i mina ögon. Men det är förstås trist att komma hem och sprida evangeliet om "bra spel" och att "vi var mycket tightare defensivt" när folk redan suckat över att resultatsiffrorna blinkar 4-1. 

Vi måste släppa in mindre mål. Slarva mindre. Hålla fokus. Vi har förstås en lång väg att vandra, men från och med i söndags har vi en grogrund till elvamannaspel att bygga vidare på. Det hade vi i mina ögon inte efter Finlandsvistelsen. 

I fredags åkte vi till Finland. Jag skrävlade om att jag skulle blogga därifrån. Det blev inte så.

Men så hade jag ju också tänkt spela fotboll i Finland. Det blev inte så heller. 

Och vi som lag hade väl tänkt göra två bra matcher mot kvalificerat motstånd. Stå upp bra och så. Spela bra fotboll. Ta steg framåt från förra veckans elvamannapremiär mot Giffarna. Det... blev väl inte riktigt så, nej. 

Vi föll med 3-0 mot Vasa på fredagen och 5-1 mot FF Jaro på lördagen. 

Jag tycker - de större förlustsiffrorna till trots - att vi gjorde en betydligt bättre match på lördagen. Under fredagens drabbning i Vasas inomhushall (där vi startade med, från höger; Sudar - Doug, Eek, Marko, Hogg - Jonas Nilsson, Jonte Jonsson, Jonte Lundberg, Årshampe Wallgren - Böni, Timothy) var vi faktiskt helt chanslösa och utspelade redan från start. Inte en tillstymmelse till eget spel, långa planlösa bollar, obefintligt presspel i defensiven, lååångt mellan lagdelarna och även om vi skapade ett antal kvalificerade chanser så tillkom de mest på förlupna bollar. Det var en väldig skillnad på hur våra utländska motståndare satte fart i djupled och hur vi på saktfärdigt spela-på-spelaren-manér försökte lunka oss igenom. Och då kom våra utländska motståndare inte direkt från Brasilien. De kom från Finland. FINLAND! Brasiliens raka motsats på detta jordklot.

Det kan inte osa mycket mindre Copacabana än en inomhushall i midvintertid där seniga gubbar i smala sportbrillor susade omkring medelst rullskridskor och stavar på löparbanorna och där speakern på fullaste allvar testade högtalarsystemets funktionalitet med ett råbarkat "yksi, kaksi, kolme". Men likafullt; motståndarna såg så mycket tryggare ut med bollen, så mycket kvickare, piggare, läckrare, smäckrare (!) och klokare ut att man kunnat trott att vi åkt betydligt längre bort än Finland. 

Jag tror det var Kullberg som sa att det kändes som "ett pojklag mot ett seniorlag" och det var bara - som det så ofta är när den gamle UEFA-cup-räven tar ton - att hålla med. Allt från hur våra forwards satte press - de jobbade inte sällan med fyrtio-femtio meter mellan sig - till hur vi ibland helt tappade balansen på innermittfältet till hur backlinjen söndertrasades i djupled; det var så mycket som var juniormässigt. Är det någonting vi helt säkert kan veta om vad Umeå FC behöver vara för att överleva den golgata som är Superettan 2012 så är det jobbiga. Vi ska vara jobbiga att möta. Vi måste vara jobbiga att möta. 

Det var vi inte alls i fredags. Vasaspelarna hade till synes väldigt trevligt på planen - gick väl förmodligen runt med ett leende på läpparna och undrade vilken Koskenkorva-smak de skulle dricka på förfesten, vilka skjortor som var strukna och vilken kniv de skulle ta med sig ut på lokal - ända tills dess att vi fick in Jens Sjöström som defensivt rivjärn på innermittfältet och det började smälla på lite i närkamperna överlag i slutskedet. 

På lördag skulle jag egentligen ha bildat mittlås med Jens Sjöström, men det halsont jag kände av på torsdagsträningen hade eskalerat så till den milda grad att jag inte tyckte mig kunna spela en enda minut. Istället klev Doug Bergqvist, vårt provspelande svensk-finska ungdomsproffs från England, in intill Karl Morten och Jens Sjöström flyttades upp på innermittfältet. 

Att vi ligger under med 3-0 i pausvilan är en gåta. Jaro är ett till synes mycket beskedligare lag än Vasa samtidigt som vi har snäppat upp det mesta från fredagen. Jaro gör 1-0 bakom Jonte Johansson på en drömträff på halvvolley från 35-40 meter som seglar ner otagbart i det bortre aviga krysset. Innan dess är det faktiskt vi som öppnat klart bäst. Vi vågar hålla i bollen på ett annat sätt - mot Vasa hade vi näppeligen någon gång i matchen anfall som var längre än fem passningar inom laget - och det defensiva presspelet var på en mycket aggressivare nivå. 

Det rinner till slut ändå iväg till hela 5-1. Det går även under lördagen märkbart snabbare när finnarna går till attack - de har så många fler maxlöpningar som hotar i djupled - och de tar tillvara på sina genombrott på ett helt annat sätt genom att alltid få in farliga inspel i boxen där vi i motsvarande läge kanske som bäst lyckas trassla till oss en resultatlös hörna. 

Två spelare tycker jag ska lyftas fram från lördagsdrabbningen. Den första är provspelande Teg-anfallaren Johan Örnfjäll som fick vår defensiv - som börjar från forwards - att fungera så mycket bättre med sitt envetna löpande samtidigt som han med bollen vid fötterna var lika delar klok som lurig. Och så fick han placera dit säsongens första UFC-mål när Böni nickade ner ett Johan Larsson-inlägg framför fötterna på honom vid målområdslinjen. Den andra är Jens Sjöström den yngre, vänsterbacken (vi måste komma på något sorts tydligt smeknamn snarast), som var vår överlägset bäste spelare. Han satte nog knappt en fot fel på hela matchen och tog ständigt rätt beslut med boll samtidigt som han hade en närmast synsk förmåga att alltid stå ivägen för bollen defensivt och bryta Jaropassningar. 

Utan att lägga för mycket i det, med allt vad annat motstånd, bättre lagprestation och allt innebär; men Jens gjorde en mycket bättre match än vad provspelande nya zeeländaren Ian Hogg gjorde under fredagen. 

Det ska sägas att vi saknade väldigt många spelare under helgen. Vi har ju fortfarande ingen av fjolårets ordinarie anfallare tillgängliga, Danny har (väl?) diabetes i ljumsken och Simon vet jag inte ifall han någonsin kommer att kunna bli samma dynamiska anfallare som han en gång var då han blivit "en av dom" som ogenerat applicerar viktskivor runt magen på gym. Kung Erik hade problem med en vad. Wennebro var hemma med trassliga höftböjare. Henke Sennström är inte riktigt hundraprocentigt tillbaka efter sin knäoperation. Adam Chenouffi ska bli pappa i dagarna och ville inte riskera att sitta åtta timmars bussresa ifrån händelsernas centrum. Ali Jasim har ännu inte en helt spelduglig axel. 

Och Seif Kadhim... han hade vid ankomst till Skellefteås flygplats ingen giltig ID-handling på sig och fick moloket sätta sig på bussen tillbaka till Umeå. 

Själva resan började i dur. Vi fick CM01/02-nätverkandet att fungera redan på bussen till Skellefteå och vid den drygt timmeslånga väntestunden på planet hann vi rigga oss ett lanbord som Jolt Cola kunnat gå in med stora pengar för att få synas på. 

Gemensamt för dessa tre unga herrar på bilden - Karl Morten Eek (Parma), Jonas Nilsson (Lazio) och Jens Sjöström (Inter) - är att de genom åren vänt på varenda virtuell gatsten i centrala Minsk, letat under golvplankorna på de ödsligaste vitryska torparskjulen och till slut lokaliserat alla fuskspelare som östeuropa hade att erbjuda för tio år sedan. Det bara smattrade till i inkorgen så satt Jensa där med sitt bredaste smil och en för mig totalt okänd Nikiforenko bakom ena örsnibben. 

Men när vi så kom till Finland trasslade saker och ting till sig direkt. Nätverket slutade fungera. Finnarna verkar inte bara vägra släppa invandrare över sina gränser, de verkar också ha strikta regler mot att utländska fotbollsmanagerspel ska kunna spelas över de finska nätgränserna. Inte ens Jonte Johansson, som är elektriker och den i laget "som borde kunna elgrejjer", kunde få styrsel på liret. 

Inget CM-spelande, på fredagskvällen fick vi en kalops till middag som blivit över sedan ransoneringsdagarna och på bussresan hemöver - DEN NIO TIMMAR LÅNGA BUSSRESAN HEMÖVER - fanns det inga eluttag. Man fick helt sonika förlita sig till bland annat "Transformers 3", där brödrost- och bil-robotmutanter slogs mot våffeljärn- och flygplan-robotmutanter, om jag förstod saken rätt. 

Och jag spelade alltså inte en minut, sa jag det? 

Som toppen på smolkberget lyckades jag sabba ljudet till det som åtminstone kunnat bli en fantastisk bloggrelaterad gärning:

Årshampe Wallgren sitter och försöker äta spaghetti och köttbullar inför fredagsmatchen mot Vasa. Och jag är inte den som brukar veva upp mobilkameran i onödan - tyvärr, det är en av mina största svagheter som bloggare vid sidan av en omständig penna - men när han i över en minut suttit och beklagat sig över hur det inte går att få upp spaghettin, hur "den glider av på grund av köttbullesåsen", så till den milda grad att Jonas Nilsson får hjälpa till med att snurra spaghettin åt honom. Då någonstans finner till och med jag värdet i att veva upp något för att föreviga. Nu trodde jag att det gick att spela in en film samtidigt som man lyssnade på Spotify utan att de två nödvändigtvis behövde ta ut varandra, men det...

Typ:

13 sekunder: "Fan! Det går inte!" 

18-22: Kokande mummel. 

23 sekunder: "Näe, näe, det går ju inte!"

31 sekunder: (den lika uppgivna som överraskade frågan) "Men vadå, kan ALLA här snurra spaghetti?"

Jag har läst nåt om att "Hogg inte övertygade" och att "mittförsvaret inte såg bra ut" i gästboken samt någon sorts diffus hörsägen om att "Kadhim, Ek och Johan Larsson ska ha sett bra ut" i fotbollsbloggen intill. Och på VK:s hemsida kan jag på de tre meningarna utläsa att vi "bjöd på relativt bra motstånd" men att vi "aldrig var nära att göra mål". 

Då har jag ändå finkammat hela den vida webben på information om matchen. 

Det lämnar förstås en övermäktig mantel för denna för tillfället trassligt uppstyrda UFC-blogg att axla ur matchrapporteringssynpunkt. Men jag ska göra mitt bästa med att i korta, enkla drag sammanfatta varför vi förlorar denna tidiga - ack så tidiga - januaridrabbning mot allsvenska GIF Sundsvall med 4-0. 

Jag startade - det kanske förvisso framgick av "mittförsvaret inte såg bra ut" ovan - intill vår nye reslige norrman och... fan, det här låter ju h-e-l-t utvecklingsstört att skriva när man släpper in ett mål efter åtta minuter, men... det kändes bra till en början. Giffarna ägde bollen de första minuterna, spelade runt, letade öppningar, och det kändes som att vi låg bra i positionsspelet. I uppställt spel kändes det inledningsvis som att de skulle få svårt att luckra upp oss. 

Men så, sjunde minuten; nån misslyckad rensning, boll som dimper ner, Jonte Johansson på någon sorts halvmesyr till utrusning och så stod Daniel Sliper där med öppet mål. Några minuter senare, samma scenario med en misslyckad rensning som inte når längre än till straffområdslinjen där Pa Dibba (!) drog till med ett avslut som satt lika fint i det bortre aviga krysset som hans världsnamn sitter över fotbollskommentatorers läppar. 2-0 efter knappa kvarten och det kändes så fruktansvärt onödigt då vi i båda situationerna hade haft boll under någorlunda kontroll alldeles innan. 

Men i uppställt spel kändes det, halvleken igenom, som att vi hade hygglig kontroll. Åtminstone som mittback. Det gick lite januarisegt för Giffarna i spelvändningarna och vi låg någorlunda rätt. 

När farligheter uppstod var det när de tre innermittfältarna (Seif jobbade som offensiv spets framför firma Jonsson-Lundström) inte riktigt lyckades hålla koll på endera Emil Forsberg (bakom mittfältet) eller Ari Skulason (framför) utan lät de komma rättvända med boll centralt. 

Vid 3-0 kan vi dock inte skylla bort på slarv. "Foppa" väggspelade sig snabbt och smäckert igenom med hjälp av Pa Dibba (det vore en skymf mot ett så läckert fotbollsnamn att någonsin förkorta det till bara efternamn) och, ja, där hann vi helt sonika inte med, och han kunde fri från straffpunkt rulla in trean. 

Vår offensiv? Nja. Inte mycket. Vi har några omställningslägen, en hel del, egentligen då GIF ofta tryckte fram mycket folk. Men. Den stora skillnaden mellan nyallsvenska GIF Sundsvalls offensiv och vårt dito är att de, så fort det finns läge, spelar bollen på en spelare i max- eller åtminstone i närheten av - maxfart som skär sår i lagdelarna och hotar backlinjen i djupled. Vi slog ofta passningen på fötterna, på en spelare som, typ, "vill ha bollen, jag är ju fri, men jag vill helst ha den under kontrollerade former, rulla hit den så ska jag nog kunna hitta på nåt bara jag får kontroll på den". Örjan, vår tränare som är anställd av klubben för att analysera fotboll, jag (vars fotbollsanalyser ni får ta med några nypor salt) får en liten peng för att vara ivägen och mota bollar med mitt pannben, pekade väldigt klokt på detaljen att när GIF-spelarna väl löper, så gör de det i full fart. De tar en maxlöpning - endera för att visa sig, för att riva isär i djupled eller för att avancera med boll - och sedan går de kanske omkring och vilar istället, för att invänta nästa läge. Samtidigt som vi säkert sprang minst lika mycket (säkert mer) i löpmeter räknat, men att vi var i ständigt joggande rörelse omkring. Vi var nästan alltid överallt, men aldrig riktigt där. Såväl offensivt som defensivt. Och man jämför statistiken från en Champions League-final och en grå septemberdrabbning i Allsvenskan mellan Åtvidaberg och Gefle så har säkert grisabonden Daniel Bernardsson ofta sprungit många fler löpmeter än den Real Madrid-spelare (för så blir det väl?) som avgör finalen. Men när Champions League-vinnaren väl tar sina löpningar - då går det undan. Det är lite så fotbollen ser ut på högre nivå och det var väl, om man ska skala ner det till en januariförmiddag i Norrland, lite det vi fick känna på i lördags. 

Det här med att man ska springa snabbt i fotboll är förstås en hemsk utveckling för en mittbacksrese av min saktfärdiga natur. Jag vet inte ens om jag kan springa så snabbt att det kan bokföras som en maxlöpning. 

Den största skillnaden defensivt dock; att när GIF Sundsvall väl pressar - och mot ett lätt tafatt gjordes det mest hela tiden - så gör man det ordentligt, med forwards som löper mot bollförande back i hög fart med en intention att verkligen lägga rabarber på bollen, eller åtminstone i processen stressa honom så till den milda graden att han skeppar bolluslingen snett och vint. När vi pressar så gör vi det mer i någon form av habil, grå alibi-press ("alibi"-bisatsen är knyckt av en gammal -94-bronshjälte som klokt myntade det som expertkommentator innan han av ännu oklar anledning började rida på kokta varmkorvar) där man som pressande spelare känner sig rätt nöjd över att bara "ha varit där" i någon GIF-spelares närhet, dock på så pass behörigt och behagligt avstånd att han i tryggt gemak kan slå en perfekt passning till nästa spelare. Och han till nästa. Och nästa. Och, ja, ni fattar. 

I andra halvlek plockade vi in Jens Sjöström som defensivt mittfältsankare där han sjönk lägre och låg bakom Lundström och också inbytte Chenouffi. Vi vände på mittfältstriangeln och det fungerade alldeles ypperligt den kvart jag var kvar på banan. Jens, med sin defensiva orientering, lydde lyhört minsta direktiv bakifrån (sofistikerade tillrop som exempelvis "HÖGER! HÖÖGER! HÖÖÖÖGEEER!!!" eller, och det här är bara ett andra exempel, "VÄNSTER! VÄÄÄNSTER! VÄÄÄÄNSTEEER!!!") och stängde av Giffarnas ständigt runtsmygande offensiva mittfältstrio i uppspelsfas. Vi fick en annan stabilitet och Ari och "Foppa" slutade nästintill helt att komma rättvänd med boll. 

Sen byttes jag ut efter sextio. Joggade ner. Tappade lite fokus på matchbilden - man ser så uselt från kortlinjen - men kan konstatera att det kom ett 4-0-mål och att Adam Chenouffi var den som på offensiv planhalva verkligen vågade hålla i bollen, utmana sin försvarare och försöka hitta konstruktiva passningslösningar. 

Ian Hogg? Gör en habil insats och visade i andra halvlek framför allt upp sitt fina driv i steget offensivt. Nya zeeländaren känns - då han aldrig tränat ordentlig löp- eller styrketräning - som ett råämne som absolut kan komma att ta flera steg i ett. Han har en fin fot, såväl den raka crossbollsfoten som den "skruvade inläggsfoten" (har jag EN läsare kvar hit ens?), och adderar man då hans snabbhet torde det finnas potential för att han med framgång ska kunna ränna Superettanflanker upp och ner i vår. Men. Det var ju ingen Ferdinand-sätter-sig-på-humla-insats i lördags, det var det väl inte. 

Så. Eftersom jag inte har en enda läsare kvar hit, det kan vara tangerat rekord för UFC-bloggen, så behöver jag inte fundera ut någon snitsig avslutning. 

Hej, UFC-anhängare. 

Jag antar att ni har mått sämre. 

Jag ber om ursäkt att matchanalysen dröjde, men ni vet; det har varit söndagsstekar, partiledardebatter och... äh, vem försöker jag lura - jag har suttit och spelat FIFA med en kompis. 

Men nu tar vi väl oss sedvanligt en sån där kort, koncis matchrapport till sängfösare, va?

Vi kan väl börja med att konstatera att ni till slut blev 1455 styckna som - förhoppningsvis rejält påpälsade - letade er upp på Gammlias läktare. Var och en av er ska ha den största av eloger som avstod locktonerna från den skönt tempurerade innebandyhallens lockelser. För det fotbollsväder som Kung Bore och hans lakejer bjöd på i eftermiddags kan vara något av det ruggigare man sett... sedan fredagens landskamp. 

Regn och fyra-fem grader varmt. Jag vevade åt mig den största och mest fodrade avbytarjacka jag kunde hitta i katakomberna - men när jag letade mig in i duschen efter matchen så tog det nog ändå någon halvminut innan känseln började återfinna sig i de yttersta synapserna i mina stelfrusna lemmar.

Hade jag varit en så pass enformig person att jag bara kunnat hänvisa till The Office eller Seinfeld hade jag citerat  Dwight K. Schrute och sagt att "I have no feeling in my fingers or penis, but I think it was worth it". 

För det var det, väl? Även om Björklöven-Clemensnäs blev en än festligare tillställning än någon någonsin kunnat ana; hela 10-1 istället för min utlovade nioetta. 

Vi slog Vasalund på bortaplan i våras, efter att en vobblig Hampus Wallgren-frispark via ett taffligt målvaktsingripande letat sig in i mål i åttionionde. 

Vi vann, men jag minns nog det som, tillsammans med Väsby kanske, vår tuffaste motståndare under våren. Satan så de rullade runt bollen stundtals. Satfläsk så bollsäkra i stort sett varenda rödsvart spelare var - i alla lägen. 

Och idag... ja, skulle vi spela i Hålla-i-bollen-Norrettan så hade Vasalund varit totalt ohotade seriesegrare. Det kan vi väl konstatera.

Där Vasalunds anfall i den första halvleken bestod av ibland femton-tjugo passningar (kändes det åtminstone som) så bestod våra UFC-attacker av i snitt kanske fyra-fem. 

Och ändå; om det funnits någon logik så borde haft en ledning i paus på 2-3-ja, kanske till och med-4-5 mål. 

Där vackertrillande men ack så ineffektiva Vasalund trillade runt, vände spel fram och tillbaka så var våra attacker så mycket rakare. Det kunde vara en Wennebro-dribbling på mittplan, en nedsugning av Danny på en längre boll, en rakare boll i djupet ner mot hörnflagga - och så var vi igenom och skapade målchans. På målchans. På målchans. 

Det kom till slut, målet. I den 58:onde matchminuten dyker "Stigga" upp på bortre stolpen, glider fram och volleyskjuter ett högt skott som deras inbytte reservkeeper på volleybollmanér fingerslår bakåt, i en båge som dimper ner vid den bortre stolpen. 

Och där dyker han upp, han jag skulle vilja utse till Matchens Lirare. Han missade några semichanser i den första halvleken, men när han får använda sina... vänta lite nu... det står åttiofem kilo på hemsidan - det är en siffra som garanterat är hämtad innan Shell lanserade sina Coffee Slush, det kan vi slå fast direkt. Hur som helst; när han får använda sina kilon till att bara springa in boll, motståndare och sig själv i målet - då gick det inte att misslyckas. 

Det var rätt självklart att han skulle vara där, på rätt plats vid rätt tillfälle. Han har för det första gjort en hel karriär på just den egenskapen, och för det andra så var han överallt i eftermiddags. Jag har aldrig sett vår väldige rödtott så delaktig. Ständigt spelbar för den långa, enkla bollen, samtidigt ett hot i djupled och så pass aktiv i presspelet att han ett antal gånger följde med motståndare långt inpå egen planhalva innan han fläkte omkull allt och alla. Han var så pass hyperaktiv att det inte skulle förvåna nämnvärt ifall han vid någon fast situation lyckades kränga iväg en och annan supporterpryl till nån Vasalundsspelare. 

Men det var många som var bra. Oj, så många. Oj, så bra. Man skulle kunna singla ut Marko och Jens eminenta mittbacksspel (hur Vasalund än tråcklade nådde de aldrig ens i närheten av riktigt rena målchanser), Jonas Nilssons genomkloka ytterspel, Lundströms och Wennebros dominans i mitten (deras nummer sex, Jens Jakobsson, hade oerhört mycket boll - men det var kring våra dynamos det h-ä-n-d-e saker), Seifs ständiga löpande, Timmys pigga inhopp...

Men vi säger väl som så att hela laget gör en strålande insats. 

Vasalund hade ju inget att spela för. Det stämmer. Men. MEN. Hade vi inte börjat den första halvleken så aggressivt, så högt pressande och så resolut så är jag övertygad om att de rödsvarta tyckt - hur omotiverade de än borde vara sett till serietabellen - att det varit förbannat roligt att få trilla boll. De är ett sånt lag. De genuint gillar att spela fotboll. 

Nu var vi där direkt. Vi pressade, vi var aggressiva, vi låg rätt, vi var samlade, vi fick de så småningom att börja lyfta långt från målvakten. Då var det inte så roligt längre. Då antar jag att de började känna av kylan, oktoberregnet i ansiktet, den totala Sovjetgrånaden över arenan - och hela situationens meningslöshet. 

Och vi vann. Vi borde vunnit med mer, men det spelar förstås ingen som helst roll. 

För när man cyklar hem plingar det till i mobilen om att seriens kanske mest uddlösa lag, Valsta Syrianska, gör sitt fjärde mål på Dalkurd. 

Med två omgångar kvar leder vi Division I Norra . Med allt i andra händer. 

Vi behöver inte bry oss om ifall Sirius vinner, ifall Dalkurd vinner eller ifall Väsby vinner. Vi behöver inte ens längre bry oss om ifall Bryan Massa till slut får sin Idol-Amanda. 

Vi behöver bara vinna två matcher till så är vi i Superettan. 

Godnatt på er. 

Hej. 

(Om det ligger ett bitterhetens skimmer över hela det här inlägget så är det inte mer med det än att jag sitter här efter en träning som gått så pass trassligt att man på cykeln på vägen hem hann ångra alla val man någonsin gjort som tagit mig till ett grävlingsgryt på Öst-Teg och en karriär som... som... med en total avsaknad av karriär. 

Men nu sitter jag med ett nytt The Office-avsnitt på teven och en uppskuren ananasrackare på en tallrik under gipan, så... det kanske går till sig eftersom)

Vi tar fotbollen först. 

Det var den första oktober i lördags när vi gästade Trängens IP. Den första oktober. Den första dagen i den månad som gett grånaden ett ansikte i kalendern. Och jag tror inte ens att jag överdriver när jag säger att det var över tjugo grader i Örebro. 

Det var en av de få dagar då Tomas Wernersson fått väder på sin "vi borde spela höst/vår"-kvarn. Jag gjorde som bekant inte många knop i lördags rent fysiskt - de enda löpningarna jag tog kom i ren överpepp direkt efter att Stuart och Örjan (måhända ironiskt) frågade "Erik... du har väl spelat innermittfältare förut?" - men ändå var jag svettig efter matchen av att ha stått någon kvart i den verkligt stekande solen och bollat gris. 

Tänk den värmen (fokusera ogärna på mina onaturligt enkelt framkallade svettningar), en riktigt tät och grön gräsplan, ett väldigt tidigt mål i varsin halvlek, tre poäng - och du har dig en riktigt trevlig oktobermatch. 

Själva UFC-spelet? Mah. Vlado utnyttjar sin väldiga kastarm, utkastet hade givit honom en bronspeng i slägga i Leipzigs Golden League-gala i somras,  och når en löpande Johan Larsson perfekt i steget vid halva plan. Larsson tråcklar sig i full fart förbi en försvarare, dribblar sedan ytterligare en vid kortlinjen innan han skickar in bollen snett-inåt-bakåt i knähöjd där Wennebro kommer farande i full fart. Wennebro möter bollen i luften med vänsterfoten (det lät från min trassliga vinkel som att det kan ha varit ett benskydd inblandat, något Wennebro bestämt förnekade). Den sitter stenhårt i det bortre aviga - efter bara några minuters spel. 

Larsson var förvisso trött redan efter sin världslöpning från egen planhalva. 

- Jag såg inte ens vem som gjorde mål, jag var så trött att jag bara skeppade iväg bollen, sa han (typ, jag hade inget block i näven, istället en folköl i gipan. Ni får ursäkta). 

Men han skulle bli tröttare. 

Oj, så mycket tröttare. 

Efter trettio minuters spel stod han dubbelvikt alldeles framför vårt bås, med nävarna på fötterna och med en andning värdig en storbolmande astmatiker. 

Det sa en hel del om hur den första halvleken såg ut. Vi hade extremt korta anfall, i stort sett hela laget visade en obekvämhet med naturgräset som inte skådats sedan Gräs- och Höallergikernas Riksförbund hade medlemsmöte härom hösten. De betydligt mer gräsvana Forwardspelarna kombinerade fint på den täta mattan (där bollen rullade ungefär hälften så snabbt som på Gammlias konstlade) och fick alldeles för stora ytor att operera på då Wennebro och Lundström ofta sprang omkring i ett stort hav då vi hade väldiga ytor mellan lagdelarna. 

De kom till en hel del avslut. Åtminstone från våra bänkplatser kändes det som att det ven kring Vlados målstolpar ett antal gånger, och Vlado (som var tryggheten själv) fick även han mota någon boll. 

Men vi höll ut. Slet på bra och tog med oss ledningen in i paus. 

Och direkt i andra fick vi, i efterdyningarna till en inläggsfrispark, 2-0 då bollen damp ner vid Markos fötter varpå han fläkte sig på mittbacksmanér och närmast glidtacklade in bollen i den bortre gaveln. 

Och där vann vi matchen. Vi spelade, månne på grund av tryggheten i tvåmålsledningen, bättre i den andra halvleken. Den ständiga paniken från den första halvleken utbyttes mot ett lite lugnande bolltrillande, vi drog ner Danny och Seif en aning defensivt och tätade ihop Lundströms och Wennebros första-halvleks-hav till en mysigt tempurerad liten bassäng där de fick styra och ställa på ett helt annat sätt. 

Och som framför allt Wennebro ställde. Om Forwards lille spelskicklige mittfältsdynamo Mohammed Saied, född -90, kan bli klar för Malmö FF borde 91:an Wennebro, i nuvarande form, lämna direkt för kontinenten. Jag tyckte Wennebro var ännu bättre i lördags än i 4-0-segern mot Kerburan hemma (där var det, milt uttryckt, inte lika svårt att vara bra). 

Danny har ett friläge och ett semifritt läge i slutet där ledningen hade kunnat utökas då Forward satsar framåt och vi tillåts kontra. 

Men 2-0 borta, UFC:s första seger på Trängens trassligt befolkade IP i mannaminne - enligt Larsson och Lundström och andra rävar, kan man i sanning inte klaga på. 

Det var en mycket trevlig eftermiddag för att sitta på en bänk i Örebro. Och hur gärna jag än vill spela varenda match alltid så inser jag ju att jag egentligen, någonstans i logikens värld, nu helst sitter på bänken resten av säsongen. För det är ju bara om det börjar trassla som vi kommer att byta mittbackspar igen; och något trassel har vi ju inte alls råd med om vi vill fira någon uppflyttning med kortege genom staden någon liten skiva i guldhattar efter Akropolis hemma. 

... och ni såg väl, vackert streamat av Ettanfotboll.se, Sirius slå Väsby på bortaplan ikväll? Deras store, starka, förmodat socialdemokratiske forward Allegie Sosseh såg med sitt mål till att vi nu bara har två poäng upp till direktplatsen. Och i nästa omgång ska Väsby möta IK Frej, ett av Nordeuropas bästa lag i höst, på bortaplan. 

(Känner ni hur tonen i inlägget blivit mer och mer hoppfull? Jo, jag blev lite mindre bitter av ananasens sötma, det blev jag. Men så kom jag på att det kanske skulle vara bra att betala sin hyra och... tja... jag snubblade över ett kontoutdrag från helgen och... ingen ananas i västvärlden är så söt att den kan väga upp för den våg av bittra ångestkänslor som just slog emot mig)

Ja, att sitta på bänkar i Örebro är inte så kostsamt. Men efter matchen styrde vi busskosan tillbaka till Stockholm där vi skulle övernatta och... jag fick ännu ett bevis på att det i Stockholm, både kvällstid och när man flanerar gatorna en söndagseftermiddag, går väldigt bra att kasta bort slantar på världsliga ting. 

Jag lockade ju i förra inlägget med diverse snaskiga detaljer om utekvällen, men... det här är inget snaskigt lag. På gott och ont. 

Själv gick jag, som är en man av folket, med en utomstående vän till Söder och något trassligt ställe som rimmade med det kolsyrade vattnet Vichy Nouveau som "alla" sa skulle vara "grymt bra". Det var det förstås inte alls. 

Några gick på Café Opera och stod bakom någon klädhängare och stekviftade med fingret samtidigt som de långsamt läppjade i sig sina två klunkar i den  tjugofem centiliter stora ölflaskan för sjuttio kronor. Stämningen var, som jag anat, åt det stelare hållet där samhällets elit  samhällets elits döttrar och söner satt och vaktade sina drinkbord och pratade om sportbilar. Jag föreställer mig något åt det här hållet: 

 ... det enda som gör att jag ångrar lite att jag inte slog följe är att de tydligen sett min bloggkollega Kenza på stället. Typiskt. Jag hade behövt prata med henne om hur vi ska matcha våra outfits på Veckorevyns kommande Blog Awards-gala. 

Det har ju spelats match på den nya telekombolagsarenan. Erik Löfgren ska sammanfatta matchen här på sin UFC-blogg. Han sitter i ett grävlingsgryt. Han tittar på ett gammalt The Office-avsnitt. Han lär använda ordet "trassligt" åtminstone några gånger i sammanfattningen. 

Så långt är allt sig likt. 

Den enda skillnaden den här gången är att Erik Löfgren den här gången sett matchen från läktarplats. Som en... typ riktig skribent som skriver riktiga matchrapporter. 

Kommer det att innebära att den här matchrapporten kommer att bli bättre än de tidigare? 

Nej. Inte alls. 

Men... om vi vänder på det? Blir själva spelet nere på konstgräset bättre av att Erik Löfgren sitter på läktaren?

Ja. Tydligen. 

Jag är en ung man av den typ som kan säga "jo, jag hade en jävligt bra helg" för att när någon sedan ber en att specificera "vad som var så bra" tillägga att "jag låg och vältrade mig på en soffslaf i bara mässingen och fick se Stoke kryssa mot West Bromwich". Jag har, om man säger, sett en del fotboll i mina dagar. Tycker jag blivit rätt bra på att titta på fotboll. 

Och efter blott knappa fem minuters spel i dagens match så stod det klart för mig att det här kommer vi att vinna. Det här kommer vi att vinna jättelätt. 

Det var dels sättet vi klev ut på; så där aggressivt gå-på-igt som man kan läsa om i de första tipsparagraferna i självhjälpsboken "Hur man går ut och vinner på hemmaplan mot omotiverade syrianer". 

Men nästan lika mycket för sättet som Syrianska Kerburan klev ut på. Ordföljden "ingenting att spela för" tas mer ordagrant på det syrianska språket, får vi anta. Jag har sällan sett ett lag komma ut så pass håglöst till en match. Sällan sett ett lag vara så rädda för att gå in i närkamper (riktiga närkamper; inte fälla-folk-när-de-spelat-bort-bollen-närkamper - där var de duktiga). Sällan sett ett lag vara så pass mätt, med fyra matcher kvar av säsongen. Det såg ut som att var och en av de rödgula spelarna låtit sig väl smaka av varsin gräddstakad cidergås i omklädningsrummet precis innan matchstart. 

Men det ska inte förta särskilt mycket av vår första halvlek. 

När vi ser tillbaka på säsongen som gått så är det några mål som sticker ut. Vi minns alla den magiska tån hemma mot IFK Luleå. Men jag undrar om inte Wennebros 2-0-mål är där uppe och nosar på titeln Årets mål på Gammlia. Nån sorts felvänd semiklack förbi den första spelaren, sen löper han ifrån den andra, kommer ner till linjen, skeppar inte in bollen på vinst och förlust utan väljer att Kurre Hamrin-vandra inåt själv. När han kommit i behaglig vinkel vid målområdslinjen rullar han enkelt in bollen i det bortre aviga. 

... och sen överstegsfinten som näst siste man vid mittlinjen! Han blev Matchens Allstar-lirare. Jag har fått för mig att det priset ges till "Matchens prestation". Jag fick det efter någon match. Jag tror jag har fått det två gånger av anledningar som enbart kan stavas "tombola". Jag är nästan villig att ge bort mitt pris till Wennebro som idag förtjänade dubbla priser. 

Tillsammans med Kung Erik, som var tillbaka på innermittfältet (på riktigt, och inte i någon släpande anfallare/trequartista/konungs-roll), fick de styra spelet bäst de ville i den fantastiskt trevliga förstahalvleken. Och de gjorde det med den äran. 

Larsson flög fram på sin flank och överlappades jämt och ständigt av den snart irakiske landslagsmannen Ali Jasim. Som vid 1-0-målet då... nån nådde Seif på den första stolpen som skjöt sig ännu ett steg närmare det irakiska landslaget med ett perfekt vänsterrull i det bortre.

På andra kanten stod "Stigga" och måttade inlägg. Ett satt så där frikyrkligt perfekt på Danny Perssons skalle. Och är det något Danny Persson gillar att bli matad med förutom en isande kall och sliskigt söt Coffee Slush så är det dylika inlägg. 

... däremot höjer bloggen ett ögonbryn för alla de bollar vår väldige rödtott bara skulle ha rakat in med fötterna. De där han till synes slog en pålstek på sig själv istället för att bara förpassa bollen i mål. 

De två "riktiga" anfallarna fungerade väldigt dynamiskt bredvid varandra då Seif var väldigt löpvillig i djupled och den där enkla, raka bollen från ytterback ner mot hörnflagga gick att slå på samma sätt som under våren då Simon Mårtensson ständigt var på språng. Det leder inte alltid till målchanser, men vi får nästan alltid på ett eller annat sätt fast bollen på offensiv planhalva. Och det är sällan en nackdel. 

Det var väldigt roligt att se Jens Sjöström i full aktion i nittio minuter igen. Jag tänkte skriva Kapten Jens Sjöström men jag har noterat att Erik Lundström, månne efter en viss adlingskrönika, fått behålla bindeln. Matchbilden var ju till stora delar en våtare dröm för en mittback. Ingen som gick upp och störde i nickmomenten och schemalagd "Fri lek utan press" med bollen i alla lägen - men Jens, och Marko för den delen, gör det väldigt bra. Han är ruskigt trygg med bollen vid fötterna Jens, slog massa kloka uppspel och välartade lyftningar, och hade så när fått krönt sitt insats med en balja när han själv drev upp ett anfall och avslutade med ett distansskott. 

... enda orosmomentet defensivt var när Sallanto fick bollen vid fötterna. Men... om han har "sin dag" spelar det väl ingen roll om man som defensivt kollektiv kallar sig Umeå FC eller Otto Rehagels Grekland anno 2004. Han hatar inte skott- och inläggsfinter, den killen. Man vet ju faktiskt inte hur matchen sett ut om John-Junior, lille nummer 15 på högerkanten, rakat in 1-1-målet från två meters håll efter en fantastisk Sallanto-aktion. Men nu behöver ju vi inte fundera i de banorna. Vi har ju Vlado Sudar. 

Andra halvlek? 

Njäe. Jag hade sett fram emot hur vi stormade fram och öste in 6,7,8-0 mot de uppgivna, ointresserade syrianerna vars usla förhandsinställning inte lär ha förbättrats markant av att gå in i ett cidergåsångat omklädningsrum i pausvila med ett hopplöst tremålsunderläge. Alla plusmål hade ju varit så oerhört välkomna i jakten på det Dalkurd som placerar sig tre poäng före i tabellen. Hade vi vunnit med, säg 8-0 (jag såg faktiskt helt ärligt inte det som någon omöjlighet), så hade vi plockat in alla minusmål. Då hade vi varit på kvalplats vid det inte otänkbara scenariot att Dalkurd förlorar hemma mot Frej och vi vinner borta mot Forward nästa helg. 

Men nej. Den andra halvleken innehöll verkligen inget av de element som gör en fotbollsmatch intressant. Inget. 

Det var en jävla tur att vi på läktaren bjöds på höstens varmaste och mest solstinna dag. Jag kan inte ens föreställa mig hur outhärdligt trist andrahalvleken hade varit ifall det varit åtta grader och den vanligtvis obligatoriskt styva nordankulingen. 

... 1350 med nämnda väder och FRI ENTRÉ i åminnelse? För dåligt. "Men ni är ju inte med i den absoluta toppen längre", hör jag någon medgångare grymta där bak. Men nu är vi det. Okej? Och vi vann med 4-0 idag. Spelade propaganda i omkring fyrtiofem. Ni kommer nästa gång? Bra. Tack. Ses. 

Nej. Nu måste jag sova. Det väntar en träningsvecka med tillhörande formuppvisande utan dess like like från min sida om jag ens ska ha en sportkeps på att slå mig in i det lag som mordvann med 4-0 idag. 

Så sitter man här och har förlorat. 

Inte bara förlorat. 

Förlorat - mot spelare som bloggar om kepsar. 

Med 0-3.

Hemma. 

Det är med andra ord med väldigt tunga tangenttryck man ska påbörja någon sorts matchanalys ikväll. Väldigt tunga. Extremt tunga. Jag menar... spelare som bloggar om kepsar - det är inte innebandy, det här. 

Var börjar man?

Jag tror vi börjar med deras 1-0-mål. Jag skulle så hemskt gärna komma över en DVD-skiva med lördagens match. Inte direkt för att klippa ihop Erik Löfgrens ageranden i matchen och skicka det till diverse agenturer, nej, men för att se vad som händer;

Hur Väsby United, våra allra bittraste rivaler i serieledarrejset, kan få ett ledningsmål i Årets viktigaste match så oerhört lättvindigt efter knappa tio minuter.

De ställer om och det kändes som att vi bara föll, föll, föll, backade undan, rullade ut den röda, bereden en väg för herran - tills AIK-lånet Robin Quaison till slut fick stå helt ren, närmast helt opressad, och placera dit 1-0. 

... från straffområdslinjen!

Klev vi ut och var så passiva? Så proppfulla på respekt? Så... rädda? 

Jag hade en väldigt bra känsla inför matchen. Faktiskt. Tänkte tillbaka på matchen i våras på Vilundavallen; hur vi tog över taktpinnen sedan vi flyttat upp laget och spelat tightare på deras små tekniker. Tänkte tillbaka på förra veckans möte med Dalkurd; hur tydligt det var att ackilleshälen då var en undermålig aggressivitet. Tänkte att aggresiviteten är väl lätt att åtgärda; det är bara att skruva upp reglaget till Väsbymatchen. 

Mycket semikolon nu. Kanske bäst att förtydliga att det inte är Jens Lapidius som gästbloggar.

... tyvärr inte. Jag hade gärna låtit någon annan skriva det här inlägget. Jag har... svårt. Svårt att sätta ord på hur de egentligen kunde tillåtas att så busenkelt springa in 1-0 så snöpligt tidigt. 

Eftersom det här är en social mediekanal så kan jag ju som tur var lämpa över en del av analyseringsuppgiften på er. Hur uppfattade ni matchstarten? Ni som sitter på sidan och ser matchen med -förvisso nervösa och spända - men adrenalinfattiga, analytiska ögon? Såg vi... rädda ut när seriefinalen blåstes igång?

Skriv för all del allt ni tycker och tänker om matchen. Vi hade en del kommentarer här efter Luleå hemma - och på microbloggar världen över går debatten fortfarande het om det omtalade 2-0-målet i den matchen, inte sällan under hashtaggen #worldsgreatestgoal - men man lär sig som bekant mer av kritik än av beröm och ryggdunkningar. 

Men håll det på en bra nivå. Inga direkta spelarpåhopp, förutom de på den allmänt erkända olyckan Erik Löfgren, utan generellt. 

Min generella analys är att Väsby var bättre än oss. Det tror jag samtliga 1745 medmänniskor som bevittnade spektaklet på plats kan hålla med om.

Väsby hade inte bollen lika mycket som oss. Det berodde på att de inte ville ha bollen särskilt mycket. De låg extremt djupt i sina positioner, Osman Sow längst fram huserade omkring mittcirkeln när vi mittbackar hade bollen. Så pass djupt som bara IFK Luleå gjort mot oss i år. Vi rullade runt bollen, ibland kunde vi spela oss igenom till någon rättvänd spelare på mittfältet och man hann tänka att "nu blir det farligt". 

Men nej, det blev sällan särskilt farligt. Alls. 

När istället Väsby väl hade bollen så gjorde de så mycket mer med den än vad vi gjorde. Och framför allt - så mycket snabbare. 

Och tydligare. Så mycket tydligare. När Osman Sow mötte boll så kom Robin Palacios löpande rakt ner i djupled. Om bollen spelades upp på en felvänd Sow så hände allting blixtsnabbt. Tillbakaspelet på rättvänd mittfältare, löpningarna från både yttermittfältarna och Palacios - och så bollen, oftast på ett tillslag, i djupet. 

Där Väsby hade tydliga linjer, anfallstaktiker så tydliga att jag inte blivit minsta förvånad om Tomas Lagerlöf på sidlinjen stått och ropat "Gurkburk!" i uppspelsfasen. 

Vi... vi rullade mest runt. 

Där Väsby attackerade med alla gubbar, triangelspelade sig runt och flög fram, så baserade sig vårt spel lite för ofta på att efter många om och men komma ut på en kant för att där se "vad Adam och Seif kan hitta på". Och när inte de hade någon av sina bästa dribbeldagar och mötte varsin riktigt bra ytterback (Daniel Sundgren ser ut att kunna följa i sin fars fotspår och kanske en dag få äran att bli utvisslad på Ullevi) så... ja, då hände inte så mycket. 

Väsbyspelare kom flygande in från kanter, ut på kanter - överallt var de. Trots att Lundström ofta sjönk ner på mittfältet, alldeles för lågt för att vara ett komplement till Danny, så blev de övertaliga centralt. Sal Jobarteh, 12 år gammal typ, var ständigt spelbar på något sätt som - med tanke på att "Stross" alltid föll ner - övergår mitt förstånd. Och vissa gånger när de spelade ut bollen på en flank kunde man följa bollen med blicken och tänka att "har de ens nån spelare där ute?" och när bollen väl landat så kom där tre stycken grönklädda farande. 

De blev ständigt övertaliga. De hade alltid folk på rätt ställen på offensiv planhalva. Detta trots att de låg så oerhört lågt i utgångspositionerna. En ekvation jag inte får ihop. Ens så här i efterhand. Kanske smög de in en tolfte spelare. Kanske löpte de bara mer än oss. 

Det hjälper inte heller att i psykologiskt äckliga fyrtionde minuten med UFC-ben styra in en långpastej upp i Vlados kryss. 

Det var en period i den andra halvleken, när Väsby hamnade lite väääl långt ner i banan och vi radade upp några halvchanser på raken, som de grönklädda blev lite oroliga. Jag noterade hur de började skrika på varandra, att de "måste komma in i det här igen" och sånt. Ett mål under den perioden och jag tror att vi hade kunnat pressa oss tillbaka in i matchen och ställt en allvarets fråga till de talangfulla ynglingarna på andra sidan. 

Men icke. 

Istället kontrar de in 3-0 i slutskedet. 

Och alldeles i slutet, i nittionde minuten, en stund efter det att båda mina vader krampat i en luftduell tar jag beslutet att försöka glidtackla för att raka ut en boll vid en Väsbyomställning på vår högerkant. Deras ytter petar till bollen, jag känner hur den bara snuddar vid mitt benskydd utan att nämnvärt ändra riktning, jag känner hur han ramlar över mitt åbäke till lekamen. 

Inte fult (väl?), ingen vansinnig "nu-ligger-vi-under-nu-ska-jag-mörda-i-ren-frustration"-tackling (väl?!). Men väl hindrad kontring, ett andra gult kort, utvisning. Väl det dummaste beslut jag tagit på en fotbollsplan.

Nittionde minuten. 0-3. För att vända bakut på en gammal Bo Kaspers-dänga:

"Många gånger har jag sagt att det här är nog det dummaste jag gjort". 

Jag ser en rynka i er panna, en undran om "jag inte gjort dummare beslut i mitt sociala liv, utanför fotbollen?". Nej, ser ni, fördelen med att inte ha något socialt liv är att man på 21 år inte hinner ta särskilt dumma sociala beslut. 

Som sagt; den här långa men sakligt torftiga analysen blir man inte klok på. Det är upp till er att bidra. Skriv era intryck från matchen. 

Jag vet ju att det finns de som bryr sig. Väldigt mycket. Jag har hört att Umeå är en medgångsstad utan dess like, så när 0-2-bollen dalade in i slutet av första var jag beredd på att folk skulle vallfärda från läktarna för att sätta sig i den bekväma tevesoffan och jobba in Strykan istället. Men klacken stod kvar och stöttade matchen igenom. Stora tack. 

Fyra poäng upp till serieledning. 18 poäng kvar att spela om. Hade någon inför säsongen erbjudit mig ett dylikt höstläge hade jag nypt det direkt. 

Sju poäng på sju matcher under höststarten är ju inget annat än piss. Hade vi haft samma poängsnitt dessa sju matcher som vi hade under våren så hade seriesegern känts klar vid det här laget. Det är förstås surt. Men. Det är fortfarande ett riktigt bra läge. Vi är i allra hösta grad med. 

Jag tänkte fatta mig kort idag. Mycket kort. 

Jag har hela eftermiddagen och halva kvällen suttit på Gammliahallen (den nya innebandyarenan som med dagens namngivartrend borde heta Gamla Gammliahallen... eller månne Gamla Nyliahallen) och tittat på innebandy. 

Mot betalning. Galabos var åter igen bra i målet och rubrikförslaget, som i min bok alltid bör vinklas till väderlek, löd "Solen gick ner när Dalen vann Nolia Cup". 

Jag vet att det här verkligen är att svära i kyrkan; men jag tycker inte att innebandy är en särskilt publikfriande sport. Då pratar vi om Superligainnebandy. Nu var det försäsongsinnebandy. 

Vi kan väl säga som så att efter omkring fyra timmars tittande så är jag... rätt trött. 

Till saken. Till den fantastiskt publikfriande underhållning vi känner som svensk Division I-fotboll. 

Fick jag välja en sak jag skulle velat ändra om jag fick spela om lördagens toppmöte så skulle det vara att jag gick in i matchen och smällde på en grönklädd i första duellen. Mot boll, självklart, men även om bollen missats - att jag varit där och markerat att "här kommer laget som ska upp i serieledning i eftermiddag". Direkt. Från start. Kanske kostat på mig ett gult kort, det hade jag - som med min enda varning varit så from och försiktig under hösten att Mahatma Ghandi framstått som ett råskinn - haft råd med. 

Att man fått de grönklädda - vars påstådda storpublik knappt kan varit hundrahövdad från en början - skärrade från start. Fått de att tänka att "här kan man inte göra vad man vill med bollen". 

Men nu.

Jag var inte där. 

Vi var inte där. 

Dalkurd är ett bra fotbollslag. Om fotboll bara gått ut på att tiki-taka sig runt (det gör det inte utanför Katalonien) så är Dalkurd kanske seriens allra bästa lag. Mambo-Mumba, med sitt jamaicanskinfluerade "eeeaaaasyyy, man"-snack, knackar alltid boll på ett och två tillslag. Deras nummer 88, Ammar Ahmed, är inte bara tre äpplen hög och femtio kilo tung - han är extremt skicklig med bollen vid fötterna. 

Ger man var och en av dessa spelare två sekunder var med bollen i vart och vartannat anfall - då får man det väldigt svårt.

Men fotboll går - utanför Katalonien - som sagt ut på andra saker än att bara knacka bollen mellan sig. 

Fotboll är, och det brukar trassliga resar som jag tacka för, också en kontaktsport. 

Hade vi, som inte hade våran bästa dag med bollen, fört kontaktelementet in i matchen mot Dalkurd så tror jag vi hade vunnit matchen.

Visst, vi skapade en del chanser även nu när vi gav bort dirigentpinnen. Kanske skapade vi lika många kvalificerade chanser som Dalkurd. Kanske nån fler. Förmodligen nån färre. Men det kändes rätt jämnt egentligen, chansmässigt.

Seif hade ett friläge vid 0-0, han försöker runda och målvakten får ut sitt längsta finger och styr bollen lite, lite i sidan så att Seif tvingas hämta upp den och försvarare hinner ikapp och täcka. Mål där och vi hade kanske kunnat baxa in tre poäng i bussen trots allt. 

Men det som etsar sig fast är att om det ändå var så pass jämnt chansmässigt när vi tillät Dalkurd att göra matchen helt till deras, när vi rullade ut den röda silkesmattan och sa "spela hur ni vill, vi tänker inte gå in och störa" genom att inte vara i hasorna, genom att inte vara jobbiga... hur skulle det då ha sett ut om vi gått ut och gjort matchen till vår? Om vi tightat till det och blivit aggressiva, tuffa, jobbiga som vi blev under nästan alla bortamatcher under våren?

Hemmasegern måste beskrivas som rättvis. 

Dalkurd rullade runt bollen mycket bättre och lugnare än oss - det var kanske rätt väntat. Men Dalkurd vann också duellerna, kampmomenten i de allra flesta fall. Över hela banan. 

Och om vi får gå in på lite gammal hederlig rasbiologi så här på söndagskvällen så skulle jag vilja hänvisa till diverse studier, förmodligen tyska, som säger att om tunna, spensliga, kurdiska tekniker vinner femtio-femtio-dueller mot grova, storväxta nordnorlänningar - då är det något som inte stämmer. 

Något stämde inte. Vi var inte där. Så skulle jag vilja sammanfatta. Lite kort, sådär. 

Vi kan också konstatera, mitt i all förlustmisär, att om det var någon helg man skulle förlora en match utan att bli avhakad i tabelltoppen... ja, då var det den här. 

Den fortsatta serietvåan Umeå FC ber om att få återkomma på lördag, inför en välfylld Gammliavall, och visa upp sitt rätta jag och ta över serieledningen då istället. 

Hej, hej, hemskt mycket hej. 

När den här bloggen är någorlunda bra så är det när den drivs av bränslen som stavas bitterhet, beska och självömkan. 

Jag satt och försökte få mig till att skriva matchrapporten igår kväll när jag låg i min steglöst ställbara säng (ja, precis en sån som bara återfinns på Långvården), läppjade på en cola, såg mitt Bristol Rovers gick fram som en ångvält i League 1 samtidigt som idel världsmusik strömmade ut i hörlurarna. Detta efter att vi gjort en av årets bästa matcher och enkelt avfärdat IFK Luleå i nåt slags semiderby. 

Jag hade, med andra ord, inget bloggbränsle. Jag var alldeles för tillfreds med tillvaron. 

Ber om ursäkt för det. 

Men gårdagsnatten avrundades med att min laptop med en liten smäll bara släcktes ner, helt oförhappandes, vilket lämnade Bristol Rovers långa segertåg osparat. Och imorse blev jag väckt alldeles för tidigt av min inneboende Sundsvallsvän som skulle upp till skolan. Två faktorer som tur var fyllde på min bitterhetskvot så pass att jag nu känner mig manad att skriva några rader. 

(Jag antar att en del av er ställer er frågan "kan man verkligen ha en inneboende i ett grävlingsgryt?". Svaret är egentligen nej)

För att göra samma korta sammanfattning som jag gjorde till såväl hemsida och tidning igår efter matchen; 

Det känns som att vi är tillbaka på rätt spår. 

Tar vi och tittar på höjdpunkterna så ser vi inte bara vid 1.17 det mål som fått fotbollsvärlden att häpna*...

Vi ser också att vi är bra överlägsna. Att vi har ett gäng fina anfall. Och att vi knappt släpper till någonting bakåt. 

*= Jag hänvisar till en diskussion som uppstått på Twitter med hashtagen #greatestgoalever där det jämförs med Zlatans 2004-klack mot Italien. "Hur kan man ha sinnesnärvaron att slänga fram en tå i det läget?", skriver någon. "Det är bara riktigt stora målskyttar som ens vågar tänka tanken", svarar en annan. 

Den som sköter inspelningen ska ha en drös med cred - slå upp kvalitén på 720p och du tror att du tittar på en toppmatch från någon av de stora ligorna (åtminstone i sekvensen vid 1.17) - men Luleås enda (väl?) riktiga farlighet saknas på rullen; den när store, tunge ex-älgen Fredrik Nilsson får en touch på en boll som går i djupled, när jag och resten av backlinjen tagit för dåligt djup, där Vlado är ute och försöker avstyra en lobb, där bollen går under Vlado och där jag till slut lyckas kompensera min trassliga position i förstaläget genom att fläka undan bollen i sista stund. 

Annars kändes det lugnt. Väldigt lugnt. Väldigt långt från de åtta insläppta på höstens tre första matcher. 

Nu är Valsta och Luleå inte två av seriens allra skarpaste lag; men likafullt. Tryggheten har återfunnit sig - kanske till viss del på grund av att det trygga Bullmarkslokomotivet Joel Burström åter igen tuffar omkring på sin högerbacksplats. 

Och framåt tycker jag att den första halvleken är fullt godkänd. Inte glimrande, men vi håller efter backen och har, som det känns, ett större tålamod med bollen. Får till fler spelvändningar. Och, något vi kanske inte gjorde i höststarten; vi sätter dit några chanser. 

Mycket beroende på att det igår var rätt spelare som kom i läge. Jag tänker främst på 2-0-målet. 

Den andra halvleken, när vi leder med 2-0 och det borde vara Luleå som jagar på för en reducering, känns det som att vi trillar runt bollen ännu bättre. Långa, lååånga anfall där Rajko (som var bra, mycket bra) och Henke (som var klok, mycket klok) fick göra lite som de ville centralt. 

Och Lundström, som gjorde 1-0-målet (det som hamnade lite i skymundan av det smäckra 2-0-målet), kan någon kanske hävda fortfarande inte kommer med i spelet tillräckligt. Men... sedan han tog steget upp på topp har han nog inte varit mer delaktig än han var igår. Kronan satt åter på hjässloben när Kung Erik gång på gång störtade fram, rättvänd med boll. 

Coffee Slush-Danny på topp hade en väldigt trevlig dag på jobbet. Han var inte bara starkare än IFK Luleås mittbackar (det är han alltid) - han var dessutom mycket snabbare i djupet när bollarna lyftes in bakom. 

Ali fortsätter att övertyga stort på sin vänsterbacksplats. Han har en riktigt smäcker högerfot som borde gett honom dubbla assist igår. Seif var fantastisk framför honom. 

Något mer?

Ja, vi har förstås talat alldeles för lite om 2-0-målet. 

Målet görs alltså av Erik Löfgren - även om det på bilden ser ut som att det är den uppgrävda, drygt 700 år gamla Bockstensmannen som omfamnas - på det smäckraste av sätt. Själva tillvägagångssättet diskuteras på en mängd olika forum världen över - vi har redan bifogat några Twitter-utläggningar - så vi lämnar det därhän för stunden. Den här bloggen är inte en som gärna sprider superlativ över sig själv och sina tåpetarkonster. 

Men vi kan konstatera följande: 

Ifjol gjorde jag två mål under min höst i Östersunds FK. Eller tre - men det sista var i egen kasse och skickade ner hela Jämtlandsfotbollen ner i avgrunden och bör inte tas upp och smolka bägaren en så här pass solig dag. 

Jag gjorde två mål. Ett hemma mot Västerås, en distinkt tå från nära håll på en hörna, och ett segermål i sista minuten borta mot Gröndal. Ett mål där jag med en liggande bakåtspark (att kalla det för en cykelspark vore att för alltid smutsa ner begreppet) förlängde en lösare nick från Christoffer Fryklund in i nättaket. 

När jag såg bollen gå in så löpte jag efter mina jublande lagkamrater. Hoppade upp på nån sorts hög som bildades. 

Jag visade inte att det minsann var jag som hade varit sist på bollen. Att det var jag som hade avgjort. 

Så här löd ingressen i matchtexten efteråt: 

Det var ett otroligt mål. Christoffer Fryklund skulle nicka bollen. Då kom Erik Löfgren och sparkade Fryklund i huvudet och bollen fick därigenom lite extra fart och gick via Fryklunds huvud i en båge in i mål. 
- Jag fick riktigt ont i huvudet av sparken, men det gör inget när det blev mål, säger Fryklund till Radio Jämtland.

Istället för bejublad matchhjälte; farligt klumpig sabotör. 

Igår sprang jag målskyttsmässigt, med händerna utåt i en "följ-efter-mig-jag-var-sist-på-bollen-båge" värdig Pippo Inzhagi, samtidigt som jag inne i huvudet skrek "TA EN FACEBOOK-PROFILBILD NU, JAN HOFVERBERG!". 

Det blev bara en Bockstensmannen-bild som om den når delegaterna på FIFA lär placera mig på en överst på en lista över "spelare misstänkta för åldersfuskande", alldeles ovanför namn som Obafemi Martins och Freddy Adu. 

Men det blev ett första mål. Gott så. 

Vi inleder med ett låtcitat. Oskar Linnros är ingen Bob Dylan. För den delen heller ingen Håkan Hellström. Men ibland behöver det inte vara så svårt: 

"Fy fan vad skönt". 

Vi ligger under efter den första halvleken. Varför?

Okej, vi får inte riktigt igång spelet hundraprocentigt. Vi tvingas lyfta en del insparkar vilket stör vår rytm. Vi får inte riktigt in "Strossa" i matchen. Men när vi väl rullar, ytterback-innermittfältare-yttermittfältare oftast, så sågar vi oss igenom. Skapar en del chanser. Danny har två nickar från nära håll, men Seif-inläggen är båda gången en hårsmån för höga och hamnar för långt upp på Dannys orangea kalufs. Johan har nåt avslut från straffområdskanten. Jag (!) skarvar en frispark vidare - strax utanför bortre stolpen. 

Valsta? Ni som såg hemmamötet mot dessa Märstasyrianer noterade hur oerhört uddlöst laget var - även innan de två utvisningarna. Det var ingen större skillnad idag. Jag och Kvist tyckte att vi, efter några minuter i början, hade full koll på deras två anfallare. 

Men. En en-touch-passning från (det här är inte bloggen som hänger andra spelare än Erik Löfgren) "en högerback" in i mitten mot Kvist blir, på grund av en tuva där bollen studsar upp, alldeles för hög och sned. Bollen smiter istället till deras Sencer Soguk som blir helt friställd och elegant chippar in ledningsmålet. 

Spelar ni Football Manager? Då känner ni till den gamla ett-skott-ett-mål-buggen som fått folk låtsastränare världen över att kasta laptops, stånga huvud i väggar... och... en gång läste jag om en kille som påstod att han i vredesmod över ett sent insläppt mål plockade upp familjens hamster och kastade ut den ur det öppna fönstret. Så långt han kunde. Från tredje våningen. All respekt åt den stackars hamstern; men någonstans hoppas jag att den historian är sann. 

Nåväl. Det var lite så det kändes. Och efter en sur förlust mot Frej, där bollen inte ville in och vi istället släppte in enkla skitmål, så skulle ett gäng med trasslig moral ha suttit och ojat sig. "Nej, det vill sig inte för oss i höst" och "det är som förgjort" och "det spelar ingen roll hur vi gör, det går bara inte". 

Ni vet; som när man spelar Football Manager. De svårslagna kokningarna där beror ju till stor del på att du inte kan göra någonting åt det, ofta. Det är i slutändan spelet själv som bestämmer om deras enda skott ska gå i mål eller ej. 

Vi hade kunnat suttit med huvudena gömda i händerna och tänkt att samma principer styrt över den verkliga fotbollen. Ojat om att Gud, Hossianna eller annan ansvarig för spakarna suttit sig på tvären och bestämt att "nej, i höst ska inte UFC vinna några fotbollsmatcher". 

Men nej. Samtliga i det där omklädningsrummet trodde verkligen att vi skulle vända på matchen och packa Malmö Aviation-flyget hem fullt med tre poäng. 

Och då... ja, då gick vi ut och formligen körde över Valsta Syrianska. Från matchminut 46 till 85 är det, tack vare vår helplanspress och vårt fina spel efter backen, bara ett lag på banan. 

Valsta är förvisso uddlösast i serien - av det jag har sett tycker jag verkligen det - men... jag sitter och funderar på om vår andrahalva inte är säsongens allra bästa halvlek. Lätt topp tre, hur som helst. 

"Strossa" kommer in i spelet, Rajko börjar såväl glidtackla till sig bollar som smäckert fördela de ut på kanterna. Seif fortsätter trampa runt och hitta inlägg. Ett styr "Strossa" behärskat i nät efter att ett helt koppel syrianer valt att klänga sig fast vid vårt orangea monster på förstastolpen och lämnat vår lagkapten rätt allena. 

Danny fixar sedan straffen på helt egen hand. När han står felvänd med boll nere i hörnet, vänder upp, sätter fart, Alexander Ovechkin-tacklar bort sin försvarare samtidigt som han driver bollen, petar bollen förbi en ditrusande, tacklande back och faller. 

Kung Eriks straff var... precis tillräckligt dålig för att gå in. Målvakten - som tydligen nypt en straff av "Stross" på samma arena förra året - slängde sig tidigt åt helt rätt håll och hade straffen legat närmre den vänstra stolpen hade han garanterat räddat den. Nu kastade sig målvakten en aning för långt, fick bollen under sig, såg ut att kunna få fast den ändå med armbågen, men den smet med marginella marginaler under. 

2-1 redan i sextioandra minuten. Läge att falla hem och Catenaccio-försvara hem de tre poängen? Icke. Inte med en så pass trasslig rese som Erik Löfgren i försvarsleden. Vi fortsatte spela. Efter marken. Lika bra. 

Det var bara i slutet, sista fem, som det blir spännande. Som det alltid blir. De får några frisparkar och slänger upp halva Syrien. 

Men vi håller undan. Vi är tillbaka på vinnarspåret - och det med besked. 2-1 efter underläge mot Valsta kanske låter halvtrassligt och knackigt, men jag är riktigt nöjd. Inte bara med de tre poängen, utan för sättet vi genomförde matchen. Sättet vi spelade på. Sättet vi tog oss samman i paus och fullkomligt pressade sönder Valsta i andra. 

För egen del?

Jorå, gott folk. Den här gången slipper ni läsa en total kapning av mig själv. 

Ska ni spela med fotboll med en trasslande stortåled i framtiden gäller följande formel; vila dagen innan, plåster fyllt med bedövande salva påsatt över tån någon timme innan match och en dos Alvedon innan såväl uppvärmning som match. 

Jag var tillbaka. Inget tragiskt kringhaltande, ingen Voltaren-dåsighet (jag har inte riktigt känt mig "där" på matcherna, jag väljer så här i efterhand att skylla det på Voltaren-tabletternas biverkningar) och förvånansvärt pigga ben. 

Det som fattades var ett mål. På en inläggsfrispark sprang jag mot första ytan, såg att bollen gick mot den bortre och hittade mig en helt fri yta i andra delen av straffområdet (20 i Spel utan boll). Danny Persson gick upp i luftduellen, jag skrek mig harmynt över hur fri jag var, Danny vann luftduellen, skarvade bollen och den går i en perfekt båge mot den yta där jag står helt fri och slickar mig runt mungipan. 

Den studsar lugnt och fint så att den är i knähöjd på mig när jag ska ta avslut. Målvakten rusar ut mot mig. Jag fattar beslutet att lobba över honom. Som jag sett dom göra ibland, dom där anfallarna. Så där läckert, retsamt och för målvakten helt oväntat. 

Problemet med min lobb är dock att med min tillbakalutade hållning och min uppvinklade fot så anade nog hela Märsta med omnejd att det var en lobb på väg. Även målvakten. Han hoppade ut och avvärjde med en av sina väldiga nävar. 

Nåja. Man kan inte få allt. 

Oh it's in the air at night 
There is a wind coming in 
The days dying 
Oh it's so beautiful 
There's something happening somewhere 
I take the bus into town 
All I see is laughing 
And we are winning

Jag ber om ursäkt att det har dröjt. 

Vid det här laget har ni förstås full koll på läget då både VK och VF rapporterade hem om drabbningen i Uppsala. 

Att vi hade en 2-0-ledning i paus. 

Att vi tappade till 2-2 i andra. 

Att vi kom hem med en pinne. 

Jag ska väl försöka fylla ut luckorna som inte togs upp i tidningen. 

Typ... vilken poängspelare Danny Persson omgående visar sig vara. 

Ni vet hur gymmare - de där bulkiga killarna med för små linnen och tribaltatueringar - väger sina kycklingfiléer på våg, hur de tuggar i sig den torra kycklingen tillsammans med några broccollistavar. Kanske unnar sig lite kvarg då och då. Allt för att optimera sin träning för att bli stor och stark.

Danny Persson? På lunchen innan matchen berättade han att han brukar äta mackor till middag ibland. Bara mackor. Och den perfekta frukosten? "Choko pops och mjölk". 

Och UFC-bloggen har redan avslöjat hans förkärlek till den sockerbomb som Shell döpt till "Coffee Slush". Den som skulle få en diabetikers ben att lossa vid lårbenshalsen. 

Dannys motto? "En glad fotbollsspelare är en glad fotbollsspelare". 

Mack- och chokladflinge-dieten till trots; Danny är störst och starkast i alla offensiva straffområden. I höst också. 

I en första halvlek där vårt spel inte alls kom igång - medan Sirius rullade igång desto bättre, överbelastade på kanterna och kom i djupet - var det Dannys bollhållarstyrka och huvudspel som ganska allena som tog oss till en 2-0-ledning. 

Vid 1-0 hittar Ali Dannys skalle med ett perfekt inåtskruvat högerinlägg från vänstersidan. Danny sätter skallen till och lobbnickar perfekt, retsamt över Sirlarnas pytsvaktare. Och vid 2-0 är det Danny som på Rory Delap-manér långkastar från en position långt ner på högerkanten. Marko går som bestämt på skarv, men bollen passerar över honom och även över de svartblåa som markerar serben. Jag står bakom, felvänd mot målet, och brottas med deras mittback. Bollen studsar över oss båda och landar igen på ytan bakom - där Kung Erik kommer framstörtande. 

2-0 till Stoke Umeå FC. 

Det var Dannys första halvlek. 

Men det var mittbackskollega Marko Mihajlovic match. Han stod och sov en gång med bollen i första halvlek - trodde på något underligt sätt att han hade den vid fötterna varpå en anfallare knyckte den och blev halvfri - men i övrigt var han prickfri och sådär serbiskt beslutsam och resolut i varenda duell. Både efter mark och - framför allt - i luft. 

Hur han inte kan ha fått trippla kaniner, rådjurskid, kurrar eller vad nu som delas ut i de olika tidningarna övergår mitt förstånd. 

Hans kollega? 

Anledningen till att det här inlägget kommer upp så pass sent är att även om jag är en människa bloggare som gillar att vältra mig i bitterhet - men inte ens jag kan finna nöjet i att för fjärde matchrapporten i rad sätta sig ner och såga sig själv jämsmed fotknölarna tålederna. 

Men det är tyvärr oundvikligt. 

För att sammanfatta kort - klockan är mycket, jag har en fotbollsskola att kliva upp till imorgon - så kan vi säga som så att vi garanterat hade vunnit matchen med Joakim Kvist intill Marko. 

Hade Janne Schaffer spelat mittback intill Marko hade nog vunnit med 2-1. 

Men när Erik Löfgren spelade där så blev det 2-2 och två tappade poäng. 

Det är den, för alla parter, bistra sanningen. 

Vid reduceringen möter jag Sunday Sylvester Bale - som jag mött flera gånger tidigare - i en en-mot-en-duell. Jag låter honom löpa helt obehindrat, låter hon sick-sacka vänster, höger, tillbaka, tillbaka igen. Ingen tanke på att styra honom åt något håll. Eller, för den delen, någon tanke på att ta av honom bollen. Jag bara backade, backade - med fotarbetet hos en plattfotad vätte - och lät honom till slut, från några meters avstånd, flika in och skjuta bollen i nät. 

Vid kvitteringen försöker jag, med naiviteten hos ett litet barn, bryta bollen medan den går fram till samme nigerianske Sylvester. Framför honom, liksom. 

Han viker bara runt, parerar min veka lekamen med sin bakdel, och är halvt fri. Ett inspel och en lite för långsam rensning senare så är bollen i mål. 

Då har jag ändå bara nämnt de två nyckelscenerna. Man skulle kunna klippa ihop de sekvenser där jag figurerar på Sirius matchvideo och låta Roger Gustavsson sätta ihop två kortfilmer till sin Fotbollens Hemligheter-serie med undertitlarna "Hur man inte ska spela försvarsspel" och "Värdelösa uppspel - så går de till".

Jag tycker att jag skött allting optimalt på sistone. Känt av halsont varje morgon, förvisso, men det har alltid försvunnit under dagarna. Kosten, sömnen - och framför allt träningen har skötts med den sortens prickfrihet som man annars bara ser hos idrottens allra värsta nördar (jag glömmer säkert några, men jag tänker mig friidrottare och simmare). Jag tränade dubbla pass nästan varje dag förra veckan. Men min form sedan jag trasslade till min tåled i hemmamötet mot Sirius - sedan jag började knapra Voltaren till dagligdags - går närmast att jämföras med Magnus Hedmans formkurva över de senaste två-tre åren. 

Vi kan väl säga som så att om jag vore en travhäst så skulle jag ligga i en charkuteriavdelning - skuren i tunna skivor och bara väntandes på att få lägga sig på en bädd av smör ovanpå en kavring - vid det här laget. 

Nu är jag människa och då har jag lärt mig att livet går vidare. 

Jag får börja med att be om ursäkt för att det varit så tomt här på sistone.

Men jag skrev faktiskt inte bara ett, utan två inför match-inlägg i lördags. Båda försvann då hela webbläsaren laggade fast när jag försökte ladda upp en bild som avslutning.

Bilden var på ett gäng skruvdobbar som jag hade i min näve. Hela andemeningen med inlägget var nåt om "HTFF-pojkar mot UFC-män" och...

Nåväl. Det var nog, med en bitter facitstencil i näven, lika bra att det inte blev publicerat. Hela uppläget hade så här i tisdagskvällens sken fått ett löjes skimmer över sig.

Jag tycker inte att vi öppnar matchen så fasansfullt dåligt. Det är ingen pangstart - inte som i hemmamötet, absolut inte - men jag tycker att vi smäller på, är fokuserade och försöker trycka tillbaka dem. Det är inget skönspel, inget fint rull, mest långa, ofta halvtaffliga, bollar. Men jag tycker att vi är tunga. Som förväntat. Are har en nick över i bra läge efter fint inspel av Johan Larsson. Hampe skjuter volleyskjuter över på nån returboll.

Själv känns det bra. Bestämt. Beslutsamt. Första tjugo känner jag att jag vinner duellerna, styr, ställer, skriker, gormar, lyfter linjen, sänker, tjongar. Känner att det här kan nog bli en bra match.

UFC-bloggen är förvisso inte bloggen som vill peka ut specifika spelare som syndabockar, absolut inte. Men. Den här gången...

Om vi rent objektivt ska bedöma mittbacken Erik Löfgren så kan vi snabbt konstatera att han inte är särskilt snabb. Han vänder ungefär lika kvickt som en gammal räktrålare. Han har bröst och bringa som en fiberbefriad frukostflinga. Han har en uppspelsfot av trassligaste märke.

Men i sitt CV brukar Erik Löfgren kunna tillgodogöra sig en fin egenskap; sitt fotbollssinne. Sina beslut. Sitt tänkande som - genom att stå rätt, falla rätt, värdera - får alla hans trassliga, bristfälliga fysiska och tekniska attribut att trots allt kunna få sig att se ut som en inte helt vedervärdig Division I-mittback. Genom att inte göra fel. Inte ta felbeslut.

I tjugo minuter slog jag i rulla-boll-i-backlinje-fasen den kortaste passningen, den till mittbackskollega Kvist, istället för att trycka till den ända ut till högerback Burström. Jag vägde fördelen i att få till en snabbare vändning av spelet mot farligheten i att Söderstadions gräs var så pass långt och strävsamt att bollarna fastnade. Jag valde det kloka, korta alternativet varje gång i tjugo minuter.

Men sen. Sen, på grund av någon kortslutning i hjärnbalksområdet, valde jag i den tjugonde minuten det längre alternativet. Den försiktiga bredsidan mot Joel Burström stannade inte bara upp i det långa gräset - den lästes också på förhand av HTFF:s vänsterytter som stormade fram och lät sig väl smaka av det buffébord jag serverat.

0-1. Och där någonstans förlorade vi matchen.

Jag var i och för sig helt säker på att vi skulle vända när Jonas Nilsson rakade in reduceringen efter en stark öppning på andra. HTFF-spelarna med sina förlorarkomplex krympte innan de ens kickat igång avsparken (jag tror till och med att de oironiskt sköt direkt mot mål som ännu någon slags hopplöshetssignal, trots bibehållen ledning).

Jag var helt säker på att vi skulle vända. Helt säker. Adam kom in och hade lekstuga. Hans sextio minuter är nog de bästa jag sett av någon Division I-spelare i år. Han höll bollen till förbannelse. Sulade sig i åttor kring de små bajarna. Vann motläggen. Gick förbi folk närhelst han ville. Det var bara att spela in på hans fötter vid mittlinjen och du fick, med nästintill hundraprocentig garanti, ett anfall som slutade med något sorts inlägg eller avslut.

Men HTFF gör 3-1 på nån sorts efterdyning till någon hörna. Får upp tågan igen.

Och då vänder vi inte.

Jag gillar att vinna. Det är en fantastisk känsla. Man kan dra på smilbanden, man kan känna sig lite nöjd, man kan slå på "When We Were Winning" med Broder Daniel, man kan rida på lyckovågen efter en vunnen match hela den kommande veckan.

Men jag tror inte att jag gillar att vinna lika mycket som jag hatar att förlora. Jag antar att den ekvationen kommer att göra mig till en i grunden mycket olycklig människa för all framtid, men jag känner verkligen så. Om man skulle plocka fram en metaforisk vågskål och väga den stund där jag varit som allra lyckligast i mitt liv mot känslan efter en viktig fotbollsmatch som mitt lag förlorat och där jag haft mer än ett olyckligt finger med i spelet (säg fjolårets avslutningsmatch då jag nickade ner hela Jämtlandsfotbollen ner i avgrunden) så skulle jag säga att tomheten och känslan av alltings totala meningslöshet som infinner sig i det sistnämnda scenariot väger betydligt tyngre.

Summa summarum; jag vill inte dit igen.

Idag har jag gymmat musten ur varenda cell (jag var så fokuserad på att straffa mig själv att jag knappt orkade bry mig om tribaltatueringar och för tighta linnen), suttit vid ett vattendrag i timtal och solat och läst ut en godare bok, ätit en mango, ätit en ananas, tittat på Seinfeld.

Med andra ord har jag förmodligen följt det schema som gemene mentalsjukhus ger den arma stackare som lider av svår depression.

Det har funkat bra. Jag är tillbaka. Imorgon ska jag köra dubbla pass. På onsdag med. Torsdag likaså. Jag ska göra allt för att jag på söndag kväll inte ska behöva känna som jag gjorde igår kväll.

Stora tack ska ni ha. Det är sannerligen inte varje dag som den arrogante, bittre, 21-årige bloggaren med det trassliga (medvetet ordval) ordförrådet knåpar ihop ett inlägg som blir mer populärt än ett som författats av en fryntlig mormoder vid namn Gunnel vars leende verkar vilja servera en bricka mandelbiskvier och en tillbringare fläderblomssaft till hela sin omvärld. 

Jag tar det som ett kvitto på att UFC gjort en riktigt, riktigt fin vårsäsong. 

Nu är tiden kommen för mig att summera våravslutningen mot HTFF, nu när gårdagens semesterfirarväder bytts ut mot ett ruskigt "varför har inte FM12 kommit än?"-regnoväder. 

Om det finns en liten handbok som heter något i stil med "Hur du går ut som storfavorit och möter en tabelljumbo på hemmaplan när bara tre poäng räknas"  så skulle jag vilja påstå att vi följde den till punkt och pricka - första tio. 

Det var hög press. Det var full fart med bollen. Det var tempo. Det var återerövring av boll. Det var "flytta på er, grönvita småknoddar, här kommer UFC-traktorn", skriket i örat på Kleber Särenpää som kom ut och försökte ligga lågt och kompakt. 

Efter några halvchanser, ett antal fina igenomsågningar av nykomponerade vänsterfirman Jasim/Chenouffi, vad som kändes som en handfull hörnor så trasslar Lundström till ett bra skottläge så pass mycket att bollen studsar i sidled till... ja, det är målchans i straffområdet - det är klart att det är Simon Mårtensson som står där och tackar, tar emot och kallt placerar dit ledningsmålet. 

1-0 efter nio minuter mot tabelljumbon som bara lyckats fippla dit ett bortamål på hela våren; det var upplagt för en rejäl fest på Gammlia. 

Men... nej. Det var så oerhört irriterat och högljutt i omklädningsrummet i paus. Det skreks på ett sätt som det nog inte gjorts på hela våren. Det var riktigt förbannat. 

Över att vi, efter den drömstarten, gett bort initiativet till ett redan från start håglöst jumbolag som i och med starten borde gått ner sig ännu mer. 

Vi tappade pressen, sjönk ner för djupt och lät småbajarna, som inte är några dåliga fotbollsspelare rent tekniskt - tvärtom, göra det de gillar mest; trilla boll utan närkamper och fysisk kontakt. 

De skapar väl egentligen bara en riktig chans, när Erik Figueroa nickar utanför på en inläggsfrispark, och vi fortsätter väl att - trots ett väldigt bolltappande i tid och otid - skapa chanser trots allt. 

Men - det var ändå för dåligt. Vi borde ha bjudit de fjortonhundra på läktarna på en riktig fotbollsfest efter den start vi fick - inte nån blek halvmesyr. 

Jag tycker inte det blir så mycket bättre i andra. Men Kung Erik (trodde ni jag, eller någon annan i laget för den delen, missat den krönikan? Nej, det lär han få höra ett tag) krutar till slut dit 2-0, inte en minut för sent, och då var de tre poängen hemma. 

3-0 efter ett smäckert volleymål av Chenouffi och de tre poängen var till slut hemma. Fyrapoängsledningen var ett faktum inför höstsäsongen. Allt det där. 

Det jag tar med mig mest av allt är Adams insats på vänsterkanten. Jävlar vilken förstahalvlek. 

... och samspelet med Ali var det ju... inget fel på. Skaplig konkurrens på vänstersidan, med Hampe avstängd i helgen och Johan Larsson på bänken, får man lov att säga. 

Men känslan, ändå, inte helt på topp. Delvis på grund av att vi som lag borde kunnat spelat bra mycket bättre. Men...

... främst på grund av att jag nog hade min sämsta fotbollsupplevelse sedan jag missade två straffar på samma slutspelsdag i Gothia Cup -06. 

De första tio minuterna kändes bra. Riktigt bra, till och med. Jag fick spela rättvänd, mest stå, slå lite bollar, vinna nån enklare duell mot nån liten grönvit knodd. 

Men sen. Jag var liksom inte där. Det var, med risk att låta som nån soffhoppande scientolog, nästan som en utomkroppslig upplevelse. En sån där äcklig känsla som man kan få på träning ibland när kroppen inte alls hängde med. Jag tog liksom helt slut, så fort Hammarby fick något att säga till om och började anfalla. Jag sprang för fullt, men det blev till nån sorts långsam lunk som gemene bältdjur skulle skämts över. 

Jag vet inte vad det berodde på. Men jag hade ju bara varit med på lördagsträningen, den lätta dagen-innan-match-träningen, under veckan. Och det är inte optimalt för någon som är lättränad som en genomsnittlig Biggest Looser-deltagare. Jag är ju ingen Ledley King, direkt. Ingen Simon Mårtensson, om ni så vill. 

Nej, det var en riktig åttiominuters pina. I sextionde (60:e!) minuten slängde jag mig och fick kramp i - håll i er nu - båda vaderna och båda baksidorna, samtidigt som jag vid landningen vred till den Voltarenpumpade tån som gäckat mig hela veckan. 

Jag vill minnas att jag började signalera för att göra i ordning Kvist för ett inhopp. Jag var fullkomligt livrädd för en löpduell bakom mig, något som kanske märktes på det halvplanslånga djup där jag ofta fann mig själv bilda någon sorts enmannabacklinje. Jag var helt orkes- och kraftlös.  

Det gick ju dock vägen, till slut. Men jag kan ju säga som så att söndagens match är den jag är överlägset mest missnöjd med under våren - och då har jag ändå stått för ett axplock av halvmesyrer. 

Jan Hofvenberg fångar min insats bra. 

Här är jag inte bara efter utan misslyckas dessutom med en helt vanlig halvnelson på deras gänglige anfallare. 

Och den här bilden är ju... ganska talande. Steget efter och en utmattad blick som tittar bakom sig i djupled och man får väl anta att förvåningen övergick i ett grimaserande innan man lommade hemåt i för dagen extra långsamt gemak. 

Nej, hörrni, det ska bli skönt med lite semester för min arma lekamen. 

(PS. Ursäkta att det här inlägget blev en aning försenat. Men. Jag hade skrivit det nästintill klart en gång då batteriet tog slut och laptopen slocknade. Och... tja... någon sorts sparat-som-utkast-funktion verkar inte finnas hos VK-bloggportalen. Så det blev till att skiva om. 

Varför jag inte hade strömkabeln ikopplad till datorn? Jo, det åskade och blixtrade rätt intensivt i Sundsvallsområdet under tisdagseftermiddagen. Och om man kan dö av att sova intill en eldriven luftmadrasspump så skulle jag inte ens vilja veta vad en episk motrigg och oefterhärmelig olycka som mig har för odds på att överleva, knappandes på en dator)

Det brukar vara nog jobbigt vid seger - att slå sig ner vid datorn på nattkvisten för att utvärdera matchen. 

Och nu? När jag för första gången kommer hem till Umeå från en bortaresa och är riktigt, riktigt besviken? Less? Arg? 

När jag efter säsongen sitter på någon sandstrand i Thailand  står i baren på någon tur-och-retur-färja till Tallinn som jag i sista minuten hoppat på i bitter singular så hoppas jag att jag kan se tillbaka på den spelmässiga insatsen mot IK Frej och konstatera att "det där var säsongens bottennapp". 

Vi börjar faktiskt helt okej. De första fem minuterna vinner vi duellerna, får fast bollen och Larsson kommer till något halvtaffligt högerskott efter att vi rullat upp ett bättre anfall. 

Men sen. 

Sen var det ridå ner. Totalt.

Långa bollar. Tjong. Panik. Idélöst sparkande. Oceaner av ytor mellan alla UFC-spelare. Hawaii-infuerad fotboll. Ständiga bolltapp. Böljande spel. Ett bottengäng som gått poänglösa i sju av tio matcher tilläts totaldominera på alla plan mot seriens obesegrade ledarlag. Ett ledarlag som verkade ha blivit övertagna av en Bluff-Drillo-typ i stövlar som förespråkat långa, ogenomtänkta höjdbollar mot en helt ensam Simon Mårtensson som inte fick något som helst understöd. Det var nästan pinsamt att se den ena efter den andra långbollen susa iväg planlöst på grund av att vi blev pressade. Samtidigt fick Frej rulla runt boll som de ville på mittfältet, framför backlinjen, i backlinjen, i mitten, på kanterna - överallt. De rullade ut oss och var i stort sett aldrig pressade.

Man behöver inte vara Carl-Jan Granqvist för att inse att om du blandar ner ovanstående ingridienser i en kittel så smakar det inte direkt fågel. 

I andra halvlek, efter att vi fått oss vår beskärda del av skällsleven i pausvilan, går ridån upp en marginell aning. Det börjar glänta in lite ljus. Man ser några konturer till någonting som en gång i tiden varit ett fungerande, vägvinnande fotbollsspel. 

... det blixtrade till med en riktigt skarp ljusstrimma fem minuter in i halvleken, då Strossa skjuter in bollen på Simons fot. Vår skyttekung, och vår för dagen överlägset bäste spelare, suger ner bollen perfekt på ett tillslag och smaskar helt fri dit en högervrist till höger om målvakten. 

Men det var det. De totalt fem-sex sekunderna av briljans är, typ, det enda jag kommer att minnas som positivt från besöket på Vikingavallen. 

Och vi spelar helt enkelt inte tillräckligt bra för att hämta hem. Inte alls. Inte ens med det väldiga flyt vi befunnit oss i under våren kunde vi vända hem från Vikingavallen med full pott. Det kunde inte asagudarna, som vi får anta håller på Frejs gäng, tillåta. 

På en hörna får deras mittback smyga fram mot den första stolpen och alldeles för enkelt styra dit kvitteringen. Bollen såg ut att kunna nickas undan av Simon, men så försvinner hans krullprydda kalufs helt plötsligt och bollen dimper ner på Frej-försvararens panna. 

Jag läste något i UFC:s gästbok om att det önskades cancer och spetälska över "den som orsakade hörnan som ledde fram till 1-1-målet". Tjommen hade "haft 1,3 miljoner" om vi "hållit nollan". Den spelbongen hade man ju faktiskt velat se. 

Det var ingen mindre än denne mittbacksrese som med en av få vältajmade tacklingar avväpnade deras kvicke lille Guterstam-komplement när han var på väg igenom. 

Så... det blir till att inte öppna misstänkta mjältbrandsbrev framöver, antar jag. 

Apropå klubbnamnet Frej... vi får helt sonika hoppas att namnet härstammar från asaguden... 

Nåja. Det finns väl någon sorts styrka i att ta poäng, och fortsätta den obesegrade raden, även när I-N-G-E-N-T-I-N-G stämmer. Vi får också ta med oss att trots att den första halvleken är säsongens överlägset sämsta och att hela matchen gick i trasslets tecken så tillåter vi inte Frej att skapa särskilt många klara målchanser. 

... men med ovanstående skrivet - ett taffligt försök att vara positiv i all misär - så är jag väldigt besviken. Det här var två tappade poäng. Eftersom vi tog en pinnrackade med denna bedrövliga ursäkt till insats hade vi med enkelhet flygit hem med tre ifall vi bara kommit upp i närheten av vår kapacitet. 

Min mor och far var dessutom på matchen idag och fick se sin förstfödde och ende son visa upp hur han tjänar sig sitt knapra leverbröd...

... och med dagens insats i åminne lär de väl svara "han arbetar som gigolo" eller "han lever på att bidragsfuska" när någon undrar "vad Erik gör nu för tiden" - bara för att alla svar låter bättre än att säga att "han agerar värdelös mittbacksrese mot Farbror Frejs gamla fotbollslag". 

Och det är ju inte för att stå för såna här insatser som man ligger i soffan och ser på gamla Seinfeld-avsnitt innan man somnar vid midnatt på midsommarafton, direkt. 

God afton.

Alla som är vana att tvinga sig igenom en längre roman till matchrapport här efter avslutad UFC-drabbning kan andas ut. 

Jag är så där trött som man kan anta att Pär Mårts, med sina på förhand redan påsiga ögon och trötta uppenbarelse, blev av att följa NHL-finalen härom natten. 

Jag vet inte varför riktigt... för... tja, jag personligen hade ju inte mycket att stå i mot Valsta Syrianska. 

Med Marko avstängd klev Jocke Kvist in intill min trassliga uppenbarelse i fyrabackslinjen. Och även om Valsta var mer än lovligt trubbiga offensivt så kan jag inte räkna till någon riktig målchans för de gulröda. 

Då tycker jag att man som fyrbackslinje får tillskriva sig godkänt. 

Vi har trots allt släppt in mål i fem raka matcher på slutet - så det kändes viktigt att hålla nollan igen. 

Även om det var mot ett till slut rejält decimerat Valsta. 

Vi blev ju nämligen två man mer på planen en bit in i andra halvlek. Den första utvisningen tycker jag är korrekt. Den korte ytterspringaren med det desto längre namnet, Okiremute Sunday Obohwo, är uppe och vevar med sig en boll med näven i en duell med Hampe. Dylika bluff- och båg-aktioner - hade domaren inte sett det hade han kunnat knyckt åt sig ett friläge - bör belönas med en varning. 

Men den andra... när Böni, efter att ha ryckt och dragit i Valstas mittback, får sig en förvisso rejäl knuff i ryggen... och domaren blåser frispark för Valsta - och rött kort till deras mittback... den är ju bara... tråkig. 

Domaren måste haft en liten tombola med sig i fickmynningen - för det verkade som att det lottades ut frisparkar. Nivån var väldigt svajig och i vissa stunder gick han in och småblåste vid varje situation för att under vissa perioder släppa i stort sett allting. 

Nåja. Valstas andra utvisning var ju tråkig - och tråkig var väl precis vad matchen blev, åtminstone för er på sidan? Jag läste nu att VK på nätet kallade tillställningen för en "medioker match". 

Men ska vi verkligen gå så långt? M-E-D-I-O-K-E-R? Elva mot elva tycker jag att vi, efter en halvtrasslig start där vi låg lite fel, åt oss in i matchen. Lundström och Henke började vinna mittfältskampen, Larsson hade sitt vanliga övertag på sin högerback, vi spelvände helt okej - och till slut kom också målet. 

... och där det blir mål, där finns just nu oftast Simon Mårtensson. 

Jag får anta att det muttrades betänkligt på läktarplats över att vi inte utnyttjade vårt tvåmannaövertag på ett bättre sätt de sista tjugo minuterna. Och ja, nog borde vi stängt matchen genom ett 2-0-mål - och hade vi gjort det är jag helt säker på att Valsta kastat in handduken och att vi kunnat öst in ytterligare baljor. 

Men. Men. Det är - hur konstigt det än låter - "svårt" att hålla uppe farten i spelet när man spelar mot ett väldigt decimerat lag. Du har aldrig någon press på dig, kan vända och vrida - och då stannar bollen till någon extra sekund vid varje spelare. 

Det blir så. 

Det hade väl varit trevligt att bjuda de tolvhundra betalande på propaganda men själv bidrog nog jag, som varit en defensiv och destruktiv mittbacksrese så pass länge att den flinke tonårskreatören i mig gått och självdött, till att söla ner tempot, säkra bakåt, prata om "balans", tvinga ner folk, skälla på folk som sköt eller slog omställningsbara inlägg. 

Sånt. Bara för att slippa få någon onödig en-mot-en-omställning emot oss. Bara för att slippa inkassera ett poängtapp som med tanke på elva-mot-nio-överläget skulle kvala in på listan över den västerbottniska fotbollshistoriens trassligaste. 

Nu sitter jag här, i ett grävlingsgryt som i helgen fått sig en upprustning av mina föräldrar så till den milda grad att även en societetsgrävling skulle kunna vilja bosätta sig här, och är nöjd. 

För vi vann matchen, och är det någon devis jag kan påstå mig leva efter så är det följande: 

Tre poäng är tre poäng är tre poäng är tre poäng. 

Och det tog vi ju. Igen. 

Bäst på plan? Erik Lundström. Inget snack. Det var från Lundströms fotläst som våra fartfyllda anfall startade. Hans bolldriv, hans krossbollar, hans arbetskapacitet - man kan med all rätt göra sig en aning lustig över det faktum att han vid 22 års ålder får be sin far montera på stödhjul på cykeln - men på fotbollsplanen har han i år varit fantastisk. 

Imorgon ska jag på fullaste allvar upp i ottan. Jag ska återse min gamle nemesis och svurne ärkefiende 06:30 för att försöka sätta mig till rätta på VK:s sportredaktion före klockan slagit 08.00. En procedur jag tänkte upprepa fram till och med torsdag. Och sedan stämplar man ut vid halv fem varje dag...

... som en riktig människa. En vuxen människa. En arbetare. En proletär. 

Med tanke på att jag redan överfakturerat både VK och Norran för halvtrassliga frilansjobb så lär det äntligen skramla till i poletthögen i slutet av juli. Man kan nämligen inte, förstår ni, inte enbart leva på tre poäng...

... bara nästan. 

Man kunde ju tänka sig att det efter en bussresa på tre och en halv timme i benen skulle ta en liten stund för traktorn att rulla igång på Skogsvallen. 

Men icke. 

Det hinner bara gå sex minuter innan Simon Mårtensson, denne världsanfallare, löper igenom i djupet och från relativ snäv vinkel placerar dit bollen i det bortre aviga på det där enkla målskytt-i-form-sättet. 

Tjugo minuter senare får han bollen halvfri utanför straffområdet, noterar att målvakten är gravt felplacerad i målet, och yttersidar bollen i en smäcker skruv i det högra hål som målvakten av någon anledning lämnat därhän. Ett överraskande skott i steget som fick en ännu mer överraskande kraft och målvakten hann inte alls reparera sin felplacering. 

... vi håller jävligt tyst om att Mårtenssons kontrakt går ut om någon vecka, va? Sportchef Bäckström är ju med på bussen idag - han sitter dock vad jag kan se i detta nu och kikar på "Gladiator" när han egentligen borde närma sig Mårtensson med ett A4-ark och en penna, eller vad han nu kommer över i pappers- och pennväg. En toalettpapperssnutt och en krita - bara han signerar nytt. 

Men. Låt oss vara nyanserade och säga att det inte är enkom unge herr Mårtenssons förtjänst att vi leder komfortabelt i paus. 

Hela laget, hela traktorn, gör en i mina ögon fantastisk halvlek. Vi rullar boll efter marken och skapar, tack vare ett högt bolltempo och bra passningskvalitet, mängder av en-mot-en-lägen där framför allt Johan Larsson har ett 80-20-övertag på sin högerback. 

Och defensivt kändes det exakt hur stabilt som helst. Fan, till och med en så pass trasslig rese som undertecknad kunde ju för, typ, första gången i år känna sig riktigt nöjd över en halvlek. 

Det var lite "Dalkurd hemma" över den första halvleken (vi borde nog även idag gjort ett eller två mål till och stängt tillställningen) - bara ännu bättre. 

Men. Låt oss vara nyanserade - igen. 

IFK Luleås matchplan i första halvlek kan vara ett av de största taktiska felbeslut som begåtts sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente tillsattes som programledare för Fredsgalan i Porto Piluse. 

Man låg extremt lågt. Hade jag haft för vana att alltid spela fotboll med en påse gifflar i byxlinningen hade jag kunnat ta emot bollen, bjudit in Marko på kafferep, löst en svensk och en serbisk korsordsbilaga innan IFK Luleås anfallare skulle våga flytta fram och pressa oss. 

Men samtidigt som de låg extremt lågt så kunde vi hur enkelt som helst rulla in bollen på innermittfältare, eller hitta forwards på fötterna. Där de har yta att göra någonting med bollen. Vi kunde till och med, trots att de låg extremt lågt, hitta Simon och Böni på löpningar bakom deras backlinje - i djupled. 

Det fanns ytor överallt. Överallt. 

2-0 i paus och man klev av med ett leende på läpparna. Solen sken, vi gjorde som vi ville, fan, till och med jag kände att jag varit bra - det var roligt att spela fotboll. 

Kanske gick det lite för enkelt. Kanske hade vi lite för roligt och trevligt. Kanske trodde vi att matchen bara skulle spelas av på samma sätt - att vi skulle få trilla omkring, kanske plocka med sig en giffelpåse och fortsätta vara helt ohotade. 

Vi var åtminstone inte, med facit i näven, beredda på att Luleå skulle komma ut och byta skepnad helt. De gick till från att ha ett, utan att överdriva, obefintligt presspel över hela banan till att redan från avspark i andra halvlek presslöpa som olicensierade kamphundar. 

Och att få extrempress mot sig i motljuset från den lågt stående solen - det var ingen höjdare då man ofta knappt såg mycket längre än den framrusande presspelaren. 

Det blev okontrollerade långbollar, väldigt korta anfall, omställningar emot - och matchen hade helt plötsligt vänt bakut. 

Sen hjälper det inte att jag bjuder de på en straff bara några minuter in på första halvlek. Eftersom det här är min blogg och eftersom eventuella webb-teve-sändningar och höjdpunktspaket brukar vara mer än lovligt grumliga skulle jag kunna skriva lite vad som helst här. Att det var en filmning. Att jag inte rörde honom. Att det var skandal. 

Men nej. Det var straff. Jättestraff. Killen går förbi Marko som stötbryter längre upp, får en lång touch, jag går emot, han petar i sidan - jag vänder mig om och sätter samtidigt ut benet. Fall. Straff. 

... sen att en av deras löpande retur-spelare är inne i straffområdet när straffen väl slås emot försökte jag påtala för domaren - men utan gehör. 

Det är inget spel att tala om. Vi är utspridda, vilsna och har helt tappat strukturen. Men så kommer en hörna från höger från Chenouffis finstämda högerfot. Jag kände att jag kom perfekt, helt fri, på första ytan, hann som hastigast tänka att "VF-COACHEN, HÄR KOMMER ÅTTA POÄNG!" innan bollen smiter just över min pannlob. 

Men vad gör det när man har en skenande serb bakom sig? 3-1 med tjugofem och det kändes väl ändå som en potentiell stängning av matchen. 

Men icke. Det tappas helt markeringen på två Luleåspelare på en inläggsfrispark bara halvannan minut senare. Vlado hamnar på mellanhand och Marko hinner inte upp bollen tillräckligt för att styra den över det egna målet - och så är det match igen. 

Det hela reder dock ut sig. Det händer, trots viss Luleåpress och fortsatt taffliga UFC-anfall, inte så hemskt mycket. Tja, förutom då att Marko Mihajlovic får sitt första gula kort i matchen - och blir utvisad. 

Domaren Johan Kratz vevade upp först ett gult och sedan ett rött i nittionde och jag rynkade näsan och tänkte för mig själv att "vänta nu... inte har väl Marko fått nåt kort innan?". Det hade han inte. Och Kratz, som dubbelkollade sin lilla bok, var som tur var inte stoltare än att han kunde ursäkta sitt misstag och... tja, säga åt Marko att han visst fick stanna kvar på planen. 

Tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag är tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag. 

Men nog hade det känts fint att göra nittio riktigt bra, övertygande minuter idag - istället för fyrtiofem lysande och fyrtiofem trassliga "som vanligt". 

Men en sån nätt besvikelse är inget som inte ett Cheese n' Bacon-mål med plusmeny och orginaldipp kan råda bot på. I hamburgerkedjans egen hemstad, dessutom. 

Eftersom vi kommer hem omkring tvåsnåret så har det snackats om att en grupp löst folk ska ta tillfället i akt att gå samman och se Boston jobba fram en sjunde och avgörande match i NHL-slutspelet. 

... och ni slängde väl upp era livsbesparingar, barn, husdjur, guldklocka och husnycklar på disken hos det lokala spelombudet? Ni satsade väl allt det - som man vanligtvis pantsätter för lir - på min räntetrippel? Som jag föreslog?

Som utlovat; nu sätter vi tänderna i den folkfest som var Umeå FC-Karlstads BK. 

En kort, koncis och precis analys - precis som vanligt.

Jag vet som bekant inte hur man håller det varken kort eller koncist. Ifjol, när jag åkte land och rike runt för att sitta på landets alla Superettabänkar, så hade jag alltid ett litet anteckningsblock i huvudet när jag följde matchen. 

Det är nämligen ingen jättenerv i att sitta som fjärdemittback - som jag ofta gjorde - utan man kan titta relativt nyanserat på fotbollsmatchen och notera alla lustiga anekdoter. 

Nu kan jag ju - på väldigt mycket gott jämfört med ont - inte göra det på samma sätt. 

Så jag slängde iväg frågan till fortfarande skadade målvakten Elfvendal ifall inte han kunde ge lite input där han satt och gassade på läktarplats. 

Du vet, det är så jävla svårt att skriva om matchen man själv spelar, förklarade jag. 

- Det är inte så lätt när man har solsting och blöder näsblod heller, säger han och utvecklar: 

- Jag rev sönder matchprogrammet och försökte stoppa det i näsan. 

Här på UFC-bloggen använder vi oss av bara de bästa medarbetarna, som ni märker. 

Jag får lita till mig själv.

Ifjol satte jag som förklarat ovan på bänken i GIF Sundsvall. Hela tiden. Längst in i båset, intill ett Findus-paket med fiskpinnar. 

I år är det roligare. Jag är en kugge i ett vinnande jävla lag. Förvisso en av de trassligaste kuggarna i hjulet, men likafullt. 

Vi är alltså obesegrade i åtta matcher. Fem, tre, noll i kolumnen. Och ändå finns ju den där känslan av att vi inte spelat som vi kan, som vi ska, under särskilt långa stunder i särskilt många matcher. 

Men vi har ändå mött fyra av de fem som jag ser som potentiella seriesegrare. Varav tre av dessa på bortaplan. Och ändå inte förlorat. 

Matchen mot Karlstad igår är ju definitivt en av våra bästa. Våra införrapporter om motståndet löd, typ, att de låg jävligt lågt och kompakt med i stort sett hela laget för att sedan när de väl vann bollen bara tjonga den långt och högt i djupet på en ganska ensam Viktor Olsson. 

Det lät... lite för enkelt för att ha tagit fem segrar av sju möjliga, tyckte jag. Och det stämde ju heller inte. Karlstad låg förvisso lågt - men man var mycket mer än långa bollar på nån ensam stackare i djupled. Och det tror inte bara berodde på att Viktor Olsson, sexmålsskytten, började på bänken efter sjukdom. 

Vi mötte ett bra lag som försökte straffa oss så fort vi tappade boll på mittplan - och då tycker jag också att vi skärpte oss och höll bollen bättre. Vi var, så som jag uppfattar det från min plats på planen (och jag har ju inte mycket annat att gå på då mina källor på läktaren var upptagen med att pula upp matchprogram i näsmynningen), spelförande i den första halvleken och skapade chanser genom några fina anfall och kombinationer. 

Det blir, fullt naturligt, så att vi faller tillbaka en aning i sista delen av andra halvlek - men i övrigt tycker jag att vi sköter spelet bra. Hyggligt bolltempo, skapligt värderat när vi ska gå fram och ett lugnare, mer behärskat bollrull än tidigare. 

I mina ögon, som sagt. Jag kände under en period i första halvlek att jag hade split-vision-synen hos en vindögd åkersork och spelade fast Joel Burström på högerkanten ett antal gånger. 

Men vi löste det allt som oftast. Som ett lag. Att Henke kom ner och kunde vända på bortre mittback. Att Lundström visade sig för utsläpp på Jonas. 

Sånt. 

Det var nog det jag i första hand tar med mig från matchen. Att vi lyckades hålla i bollen på ett annat sätt. Och, just det, det här har jag ju faktiskt tänkt att belysa; Jonte Jonssons inhopp. 

När Strossa klev av med sina feberkänningar redan i sextionde-nånting så klev Jonsson, som hade nå magmuskelproblem under nästan hela försäsongen, och levererade ett passningsspel med en lugn, enkelhet och precision som Xabi Alonso varit rätt nöjd med. Jag räknade i och för sig inte - men jag kan inte erinra mig någon felslagen boll från Jonssons fötter. 

... jag trodde att Jontes seriösa diet, där han drog ner på kolhydraterna och ökade proteinintaget och samtidigt rasade en handfull kilon, mest var till för att på stekigt manér strosa omkring på Betness i sommar - men igår visade Jonsson att han formligen bankar på dörren till en startplats. 

Bästa spelare igår? Min röst, här på hemsidan, gick till Joel Burström. Även om han på vissa ställen fick cred för en assist till 1-0-målet som skulle ha gått till Jonas Nilsson. Joel har varit extremt stabil genom hela säsongen så här långt - och igår skulle jag (som förvisso var på planen men åtminstone utan matchprogram i näsmynningen) säga att han hade mest boll av alla UFC:are. Och han skötte det alltid exemplariskt. 

Här har vi målen samt Vlados extremt viktiga benparad vid ställningen 1-1. 

Jag fick en (EN) fråga på gårdagens inlägg. 

"Vem hade markeringen på killen som ganska omarkerad nickade in 1-1 för Karlstad? Du och Markoo var inte så glada på varann direkt efter. Båda verkade skylla på den andre."

Svaret är väl att ingen hade den markeringen. Marko är ute och försöker avstyra inlägget, jag följer "min" gubbe (store targetspelaren med nummer fem på ryggen) på första stolpen och... tja, bollen går över mig och ingen tar upp markeringen på han som kommer bakifrån från en släpande position. 

Jag och Marko skrek lite på varandra efteråt. Inte över markeringsmissen - den där ska någon mittfältare plocka upp och Joel ska nog vara nån meter längre in som "andramittback" - utan över att jag tyckte att vi låg för lågt med backlinjen. 

Det här är ingenting för marginalåskådaren, men stanna bilden, om ni så vill förstås, vid 0.44 på matchvideon. När Karlstads högerback har bollen så har de en (1!) spelare i anfallsposition. Han står tjugo meter ovanför vår samlade backlinje. Jag ser att passningen ska komma till deras target, men kommer inte närmre än tio meter ifrån deras kille när han enkelt på ett tillslag spelar bollen tillbaka till en rättvänd mittfältare som i sin tur får lämna över till en tredje som har tid på sig att lägga ut den i djupet på kanten. 

Vår linje borde, när deras ytterback har bollen och de inte har ett enda hot mot oss i djupled, stå betydligt högre upp för att täta till och göra det trängre. 

Det var det jag påpekade för Marko och han... kände väl lite annorlunda just där och då. Men jag tyckte vi löste det bättre därefter. 

Frågan besvarad. Matchrapport avklarad. Läsare kvar ända hit? Förmodligen inga. 

Då är vi i hamn. 

Ni ser 1-0-målet? 

Jag brukar vara en rätt ödmjuk, självironisk ung man överlag. Men här måste jag faktiskt gå in och hävda att det till stora delar är mitt mål. 

Orden om "VF-coachens mest överskattade spelare" tog skruv ordentligt hos Jonas Nilsson och det kändes som att smockan låg i luften när jag klev in i omklädningsrummet dagen efter den publiceringen. 

Och när matchen väl drog igång tog det blott 55 sekunder innan en till max uppskruvad Jonas Nilsson drog till med vänstern. 

"Överskattad?!", skrek han med adress till en provokativ bloggare i ringbildandet efter drömstarten. 

Drömstart, ja. Det borde ha varit en hel drömhalvlek där vi gått in till pausvila med en 5-0-ledning. Men Erik Lundström - som inte tränat mer än fredagens lugna dag-innan-match-pass i veckan och kanske kan ursäktas som lite ringrostig - och Simon Mårtensson - som faktiskt inte kan ha en enda ursäkt till sin missade nick från en halvmeters håll - hade inte skärpan inte siktet rätt inställt. 

Alls. Det var lite frustrerande. 

Istället gick vi in till pausdrickat med "bara" 2-0 och en fortsatt levande match. 

Och - ja, det var väl till slut med någon sorts fadd eftersmak som man pustade ut och räknade in de tre poängen efter slutsignalen. 

För efter en till mångt och mycket lysande förstahalva så går vi ut till andra och tappar såväl aggressiviteten utan boll som lugnet med. 

Vi tappar det mesta och låter Dalkurd ta över bollinnehav, taktpinne och till och med på läktarna flyttade dom fram positionerna då deras bongotrummor började eka mer och mer. 

Men även om Mambo från sin mittbacksposition (!) får vägga sig igenom till ett reduceringsmål så tycker jag att vi trots allt inte släpper till så väldans många målchanser och att segern totalt sett är fullständigt rättvis. 

Och efter två raka enpoängare var det jävligt skönt att åter ta full pott. Man kan diskutera om den skönaste segern är den när man spelar ut och vinner med 5-0 eller när man sparkar, springer, grisar i nittio minuter på bortaplan och gör 1-0 så där halvt oförtjänt på en felträff i nittiofjärde - men det finns en charm i att hålla ut och vinna när det ser ut som att man ska tappa matchen och poängen också. 

Sifforna 4 2 0 i en resultatkolumn efter sex spelade borde inte ens den allra mest nitiske pessimisten kunna klaga över - och då är det ju synd att det inte ges tillfälle för Umeå stads alla medgångssupportrar att komma och rida på den framgångsvågen. 

Vi har ju våra omkring tusen trogna - stora tack till er som sätter er i skuggan på en solig dag för att se Division I-fotboll - men jag är säker på att exakt alla marginalåskådare (de som läst i tidningen att det gått bra och därför kanske kunnat tänka sig att "ge UFC en chans i år bara man får sitta i solen och slipper frysa") uteblir på grund av att solläktaren inte är klar. 

... eller... klar och klar. Den har ju varit "typ klar" i en månad. I veckan satt de dit alla räcken vilket i min bok gjorde den "helt klar" - men tydligen får man ännu inte sitta på den. Med tanke på de fallfärdiga bonnaläktare man spelat inför på bortaplan i Division I Norra så kan jag inte riktigt förstå den logiken. 

Min egen insats mot Dalkurd? Jag var faktiskt rätt nöjd med min förstahalva. Tror jag. Jag är nöjd med första halvleks spel med fötterna, det offensiva spelet. Jag hade en djupledsboll på Simon som åtminstone från min vinkel såg ut att vara en liten, liten mittbacksnicktouch från att halvt friställa honom. Och en i djupet på Johan Larsson bakom deras väldigt saktfärdiga högerback. 

Sen drog jag förvisso på mig en varning efter en handpåläggning när deras forward smygit upp bakom mig och gått i djupled. Handpåläggningen var tänkt att i första hand stanna upp honom eller få honom att tappa balansen en aning då han störtade mot vårat mål. Men han föll istället direkt och teatraliskt och jag var för bråkdelen av en sekund orolig att det här skulle vara en domare som övervägde att söka till både Idol och Talang innan han till slut valde domaryrket i Division I Norra "för att få synas och stå i centrum". En sån där domare som får en liten kick av att veva med röda kort. 

Men det var det inte. Deras forward var inte helt fri, Marko var nog ganska jämsides, och det gula kortet kunde jag köpa. 

I andra halvlek blev det bara defensivt. Och jag är ju i högsta grad inblandad i 2-1-reduceringen där Mambo alldeles för enkelt får vägga sig igenom. Hade jag varit en för ursäkter och bortskyllanden hade jag menat att jag följt min gubbe i djupet, att jag trodde Joel Burström flyttat in mer på min högra sida och att jag inte kunnat chansa med en tackling då jag redan hade ett gult... men nej: 

Tänk er Silja Lines allra största lyxkryssare som legat i hamn och nu ska ta sina första propellertag ut i bukten. Det är ungefär den farten jag hinner få upp i vändningen tillbaka till Mambo. 

Nåja. I och med varningen är jag avstängd på söndag borta mot Kerburan. Den var tvungen att komma någon gång - det var åtminstone tur att den inte kom i samma match som Markos framtida tredje gula för då hade vi tvingats till en ommöblering av stora proportioner då Jens Sjöström den äldre inte är tillbaka än på ett tag. 

Nu går bara Kvist in på min plats bredvid Marko och det kommer att gå väldigt smärtfritt och bra. 

Jag får samtidigt en vecka som inte avslutas med att man måste vara pigg och fräsch och redo för match - vilket betyder att jag kan köra en riktigt tuff träningsvecka med backe, explosiv styrka, massa teknikpass med B-Å och allt det där som man inte riktigt "vågar" packa in på, säg, en torsdag under en vanlig träningsvecka för att man är rädd att det ska sitta i när helgens nittio minuter kommer. 

Jahapp. Nån vid namn Östlund har redan gått igenom matchens alla skeenden i UFC.se:s gästbok. 

Han har till och med i fortlöpande text hänvisat till Dacke-fejden. Min absoluta favoritfejd att hänvisa tillbaka till. 

Nåväl. Det öppnar för att jag sveper med den större penseln och måla er en bild i större drag. 

Det låter väl bra? 

Bra. Då ska jag bara sätta igång att skriva. Men först, en kort ritual jag bör utöva inför var skrivuppgift i fortsättningen; 

GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. 

Så. 

Jag tror att jag hade bollen vid mina fötter under något så när kontrollerade former - så pass kontrollerade former det anstår en mittback av min trassliga dignitet - en gång. 

En gång. 

Och ändå tilldelades jag, av förvisso outgrundliga anledningar, tre "kurrar" (jag har då sällan hört ett fulare namn på en betygsskala) i VK. 

Det var en sån typ av match. 

Det sa sig själv när man klev ut i duggregnet till en inte särskilt grönskande gräsyta och vad vi får hoppas är Division I Norras allra mest ödsliga, folktomma och ogästvänliga arena - att här skulle det nog inte spelas in någon instruktionsfilm till Barcelonas ungdomsakademi på lördagseftermidddagen. 

Bosse Rappne hade kanske snappat upp dofter av kamomill, gullviva eller annat vårblomster med sina finkänsliga näsborrar - men jag tyckte att det redan från början osade kamp om hela Upplands-Väsby med omnejd i lördags. 

Och visst, man kan sanningsenligt säga att Väsby var det bättre laget i den första halvleken. Men jag tycker ändå att vi, som gått ut och "känt" på alla matcher i minst en halvlek, bryter trenden i lördags. 

Första kvarten är det vi som är aggressivare, smäller på och sätter press - och skapar de första chanserna. Bland annat har Simon ett läge där han gör bort sin mittback, får fritt skottläge med vänstern från straffområdslinjen - men bollen går, kanske efter att ha studsat upp på en tuva (för första gången i år kan vi äntligen använda den ursäkten), rätt högt över. 

Men så kommer Väsbys mål, som föregås av att Osman Sow - en gänglig, rätt stark och teknisk targetspelare som lär skapa oreda för fler försvar än vårat - kommer före Marko på en djupledsboll nere vid kortlinjen, bryter in och skjuter snett och vint. Bollen når en ytter på andra sidan straffområdet som i sin tur skjuter än snedare och vindare. Och varken jag eller annan UFC:are lyckas vara i vägen för något av dessa felträffar utan bollen går tillbaka till Sow som från nära håll kan trycka in 1-0. 

Och där och då tappar vi matchen. 

Väsby rullar ut oss sista tjugo av första. Vi hamnar fel. Jag och Marko sjunker lite för lågt - kanske för att vi fått höra att Sow främst skulle vara farlig i djupled - mittfältet står lite för högt, och vi blir alldeles för långa. Något Väsbyspelarna utnyttjar genom att ganska enkelt få rulla boll igenom lagdelarna våra. 

Men även om de har en stolpträff efter något snett-inåt-bakåt-spel på vänsterkanten så håller vi 1-0 i paus. 

Men. Andra halvlek. Ja. Ni vet. 

Vi reser oss. Igen. 

Inte direkt, men runt sextionde minuten äter vi oss tillbaka in i matchen. Backlinjen vågar trycka upp, vi kortar laget, vi kommer mer rätt - och till slut så gör Böni en hel jävla hönsgård av en fjäder när han suger ner ett långboll mot straffområdet på bröstet, vänder utåt, förbi sin försvarare och skjuter med andra tillslaget på volley - efter marken i Thomas Thudins bortre aviga burgavel. 

Sen tar Böni sitt andra gula - när han kommer sent in i en duell på offensiv planhalva. Något onödigt men vi ska också komma ihåg att Bönis fullföljande i närkamperna gav oss väldigt mycket i första halvlekens presspel då han slet som ett djur långa stunder i det defensiva. 

Men men. Istället för att gå för tre pinnar och serieledning - det kändes verkligen som att vi skulle kunna ta över matchen helt efter 1-1-målet - så får vi ställa om fokus till att i första hand återvända norrut obesegrade. 

Och det gör vi ju. Med den äran. Det blir inte så stor skillnad. Vi får in Calles och Ares friska lungor och ben, Henke Sennström (som jag skulle ha tilldelat fyra "kurrar", solar eller vad man nu delar ut) löper för åtminstone två i sin städarroll på mitten. 

Och vi kliver, efter övertidsminuter fyllda av världsklassmaskande, ett taktiskt byte och hela det där italienska paketet, av banan - obesegrade. 

Vasalund borta. Väsby borta. Jag tror att vi redan nu kan säga att de två bortamatcherna, tillsammans med Sirius på Studenternas och någon till, är några av årets allra tuffaste. 

Vi har fått underlägen emot oss efter tjugo minuter i båda dessa möten. Och vi har tagit med oss fyra av möjliga poäng hemöver. 

Det är bra siffror. 

Nu saknade Väsby förvisso sin andra målfarliga forward, Bryan Massa. Här får vi inte bara veta att han har en finne på näsan - utan att han hade sträckt till baksidan och var skadad. 

Nåja. 

I övrigt då? Utanför fotbollsplanen? 

Tja, allt var som vanligt. 

Det mesta figurerade kring spel och dobbel. 

Jag brukar försöka sova på ditresan, mellan det att man fått smaka av en smäcker vaniljmuffin och att planet landar - men den här gången hamnade jag bredvid andramålvakten Mattias Bergström. 

Klonk-Matte, kallad. 

Då var det "den är ju säker" hit, "en å sexti på Karlstad" dit och i stort sett alla Lången-matcher skulle gås igenom. 

Klonk-Matte bjöd sedan, när vi landat och skulle smälla i oss den sedvanliga pastan med skink- och champinjonssåsen, på årets redan nu kanske bästa utläggning efter att vi suttit och diskuterat hockey-VM, kommit in på storspelare och sedan ställt Peter Forsbergs storhet mot exempelvis Jaromir Jagr och Alexander Ovetchkin. 

Det var som att han till slut ville sätta punkt med ett konstaterande som ingen kunde invända mot. 

"Det finns ju bara 'three great ones'", började han och vi andra tystnade. 

"Messi...", börjar Klonk-Matte bara för att snabbt ändra sig. 

"Nej, nej, nej, nej", säger han snabbt och försöker börja om. Det tar honom säkert tjugo sekunders grubblande innan han kommer på ett första namn: 

"... Wayne Gretzky...", och sedan dröjer det ytterligare tjugo sekunder av ordentligt funderande med huvudet i händerna innan Gretzky följs av "... Mario Lemieux... å Foppa". 

Det var som att han utlovade en topp-tre-lista utan att ha tre namn klara. Som att han ångrade sig direkt när orden 'three great ones' lämnat läppgipan och att han mitt i hockeydiskussionen i ren panik slängde ur sig... Messi. 

Messi. 

Förra veckans succétjänst Helgens Lir utgick i fredags då jag ärligt talat glömde bort min egen succéidé efter blott en vecka. Jag kom på det sent, sent på fredagskvällen och höll på att slänga ur mig endera Mariehem, Åtvidahem eller Mjällby på nästintill stående fot. 

... men med den kvalitet vi lärt oss kräva av Helgens Lir-liren så kändes det inte rätt att bara spontanslänga ur sig ett lir som man knappt ens hunnit lasta in poletter på själv. 

Det blev heller inte mer än ett enda lir på lördagen från egen spelpenningpung - men under söndagen såg utbudet roligare ut. 

Och nog blev det roligt allt. Både för mig och Johan "Lången" Larsson ("Lången" Larsson är ju ett världssmeknamn av den gamla skolan nästan i klass med Thomas "Poletten" Larsson). 

Här har Larsson alldeles nyss varit och löst ut en drös vinstbongar på Brommablockens Coop-butik. Den uppmärksamme läsaren noterar att han till och med har unnat sig en Daim-strut. Men trots att han inkasserade någon femhundralapp och några hundringar av spelbutikstant så såg man att när han lättade på plånbokslädret så var där fortfarande - ha i åtanke det här var sent på söndagskvällen när bara ett fåtal matcher återstod - fler spelbongar än sedlar. 

Som det ska vara. 

För egen del? Jovars. En av mina smäckrare dubblar genom alla tider måste ändå vara kombinationen Catania och Palermo till tonerna av omkring fyrtiofem gånger. 

Men dagen avslutades trots allt i moll spelmässigt. När jag följde med Klonk-Matte, "Lången" Larsson och de övriga spelförstörda lagkamraterna till Coops spelhörna så lämnade jag, bara för att, in en liten skrällrackare även i butik. 

"Hundrafemtio gånger... och om jag tar med Änglarna hemma då? Då borde det bli trehundragånger nånting... ja, så gör vi". 

Sällan har det klassiska ordspråket, som ofta slösas på glupska hundar som vad jag vet inte alls kan tillgodogöra sig poängen i ordspråk, "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket" lämpat sig bättre. 

Kändiskollen? Lasse Berghagen och Patrik Sjöberg. 

Det har varit en intensiv, tät helg utan luckor att slå sig ner för att skriva om fotbollsmatcher och skryta om spelvinster. 

En, förutom två tappade poäng på hemmaplan, mycket bra helg som avrundades alldeles nyss med några sämre gräddade våffelrackare. 

... en måttstock för att mäta ifall det varit en händelserik helg skulle kunna vara att slå en kik mot köksbänken och mäta hur höga staplarna med odiskade tallrikar, kastruller och glas hunnit bli sedan man senast hade tid hade ork och kraft nog att göra sig tid att diska. Min disksituation är, när jag slår mig ner och bortprioriterar disken för bloggandet, så pass långt gången att det är svårt att urskilja vart diskstaplarna börjar och köksbänkarna slutar. 

Hur som helst; vi börjar med en kort matchrapport från i lördags. 

Jag vill börja med att å hela lagets vägnar tacka de tappra själar som, fyllda av lika delar starköl som kärlek till UFC, bildade en hemmaklack på Gammliavallens ståplats. Det uppskattas självklart enormt mycket. 

Och i den första halvleken var det i stort sett bara klacken som höll någon som helst klass på Gammliavallen. Spelet på planen, främst från oss blåklädda hemmaspelare, var stressat, slarvigt och för ivrigt. Vi hade pratat om att spela mycket i djupled för att deras backlinje skulle stå så extremt högt upp. Det gjorde den inte riktigt, backlinjehöjden får beskrivas som högst normal, men vi var fortsatt - hela halvleken igenom - inställda på att lyfta in bollarna i medvinden. Bollar som allt som oftast svepte iväg alldeles för långt in i målvaktsnävar eller utför sidlinjer. 

Forward, som vill ligga kompakt och sedan vinna boll och blixtsnabbt ställa om på rättvända mittfältare och forwards, spelas rätt i händerna och får göra det de är bra på. De kommer ofta i omställningar mot oss i backlinjen - Herish Kuhi löper i djupled, Näfver sjönk ner och spelfördelade mer - men utan att lyckas skapa några riktigt farliga lägen. 

Det här känns lite som vår svaghet hittills. Det har varit lite samma sak under hela våren, med träningsmatcherna inräknade. Vi startar matcherna dåligt. Vi märker att det inte stämmer, att det inte funkar, att vi inte spelar som vi ska - men vi justerar det inte under halvlekens gång utan det känns som att vi går och inväntar halvtidsvilan för att där kunna komma på någon konstruktiv ändring. Det känns som att vi låter motståndarna ta över - att vi står och "känner på dom", undrar "vad är det här Forward för ett lag nu då?", "hur vill dom spela tro?", "vi väntar en halvlek och mest iaktar, sen kanske vi kan slå våra kloka ihop i pausvilan och klura på en plan" - och mest siktar på att hålla oss flytande in till pausdrickat. 

Det kommer vi straffas för längre fram - och det känns så onödigt. För vi kan ju spela fotboll, det visar vi i den andra halvleken då vi lugnar ner oss en aning med bollen, vågar rulla upp den, rulla tillbaka, leta lägen, och sedan till slut hitta luckor på mitten för att bygga upp riktiga anfall. 

Jag tycker till och med att perioden vi har en stund in på matchens andrahalva - säg från femtionde till sextiofemte-sjuttionde minuten - är den bästa vi har haft hittills under året och att vi skapar chanser - inläggslägen, skott som täcks, skotts som går över, sistatouchar som missas och så vidare - nog för att vinna matchen. 

... detta även om Herish Kuhi är den som är allra närmast ett mål då han - i offsideposition vill jag tillägga, om nu inte Joel Burström för en gångs skull skulle ha valt att ställa sig två meter nedanför min ställda linje - tofflade ett lågt avslut i stolpen från en halvtrasslig vinkel. 

En pinne känns alltid som en besvikelse på hemmaplan - strategin för att gå upp brukar ju vara att vinna hemma och ta poäng borta, även om båda toppkonkurrenterna Väsby och Karlstad verkar gå efter devisen "vinn vart fan som helst" just nu - och jag tror inte att Forward, som förvisso har en av seriens bästa forwardspar men inte så fasligt mycket mer, kommer att vara ett lag i den absoluta toppstriden när senhösten står för dörren. 

För egen del? Nja. Näe. Jag kommer inte om femtiotalet år sätta mitt yngsta lånebarnbarn (tja, jag antar att det vid det här laget finns någon sorts uthyrningstjänst av lånebarnbarn till ensamma gamla ungkarlar vars trasslighet omöjliggjort både familjebildande och avkommor) i knät och säga att "nu ska lånefarfar berätta om hur duktig han var hemma mot Forward försommar'n tjugotio". 

Jag kände redan när jag stod och slog några längre bollar med Marko på uppvärmningen att mina klumpiga fyrtiofyror var skevare inställt än vanligt. Bollarna, som på extraträningarna med B-Å ändå brukar ha viss styrsel, spreds åt alla håll och jag anade onåd. Mycket riktigt - mina två första touchar blev sammanlagt en planhalva för långa och jag hamnade, istället för att driva upp bollen lugnt och säkert, i ett motlägg och en halvtackling där som kanske kan ha sett ovårdad ut på sidan men som ändå var ganska kontrollerad och sansad. Efter den starten med boll blev jag lite avvaktande och överlät bollansvaret på de övriga i för hög grad. Jag... kände mig inte riktigt trygg med bollrackaren vid fotlästen. 

Defensivt fanns det väl inte så hemskt mycket att klaga på. Vi håller nollan, igen, och har släppt in ett mål på fyra matcher vilket får ses som klart godkänt då bara detta mystiska succégäng Karlstads BK spikat igen totalt. 

Kristoffer Näfver, med fem U21-landskamper och med sjuttiotalet allsvenska matcher innanför västen, hade väl för något år sedan aldrig anat att han skulle behöva kampera med bollar med så här pass trassliga resar. 

... jag fick nåt Allstar-pris efter matchen. Jag förstod inte varför men jag antar att det var någon ironisk utmärkelse. 

Jag får be att återkomma om allt annat vi hunnit med i helgen. Hur jag lärt mig vad en grisklubba är, hur jag har stått på ett räcke i Holmsund och skrikit ut min lycka över ett sent Division IV-mål, hur det blev succé direkt för Helgens Lir och hur mitt lag Mordvinnarna går som tåget i VF-coachen (trots en för helgen mållös Perpetua) och hur samma VF-coachen kan leda till socialt mycket svåra situationer utanför dataskärmen. 

Okej? 

(Det här inlägget kommer bara att behandla själva fotbollsmatchen Vasalund-Umeå FC. Om det nu skulle finnas folk som följer den här bloggen enbart för att bli underhållna med lustiga anekdoter och taffliga försök till renodlade skämt från undertecknad gör sig icke besvär med att läsa denna alldeles för långa matchtext. Jag ber om att få återkomma med ploj och larv imorgon. 

Men ni som vill läsa mer om matchen än de två halvsidorna i lokalpressen, var så goda.)

Jag vet inte hur mycket ni sett, läst eller hört. Ifall det gick att skönja några tydliga linjer i den korniga webb-teve-bilden som livesändes från Skytteholms IP - så här på UFC-bloggen tänker vi bjuda på en ordentlig matchgenomgång: 

Vasalund kliver ut inför sin fanatiska publik och öppnar strålande. De rullar bollen snabbt efter plastgräset och nyttjar omgående sitt numerära överläge på innermittfältet på bästa sätt där ledig röd innermittfältare endera fick sätta fart mot backlinjen eller fördela bollar ut på kanterna i lugn och ro. Och väl på kanterna överbelastade de snabbt och kom runt en del gånger i inledningen. Samtidigt hade jag och Marko fullt upp med deras ständigt djupledslöpande anfallare Mohammed Rajab. Vi ställde dem offside någon gång - men de kom från alla håll och kanter och känslan var att till slut så skulle någon rinna igenom. 

Men när 1-0-struten väl kom , relativt välförtjänt måste erkännas, så kommer det inte som resultat av något fint Vasalundanfall - utan av... ja, om ordvalet ursäktas, rent piss. 

Joel går upp och vinner en nickduell, bollen går rakt upp och när Joel ska dit och vinna den högt studsande andrabollen så blir han bryskt bortknuffad. Solklar frispark då Vasalundsspelaren bara går på kropp och struntar i bollen. Men ingen signal och istället går ingen mindre än Erik Löfgren in i situationen - och, tja, då är det ju dömt att sluta illa. 

Deras kille, han som borde ha dragit på sig en frispark, har ramlat och ligger ner. Bollen studsar lite framför honom och jag ser chansen att ta bollen framåt i banan då det är helt tomt bakom den liggande Vasalundsspelaren. Så jag lättar bollen framåt med min trassliga förstatouch för att springa över den liggande spelarens fötter. Självklart får den liggande saten upp ett ben, får bollen på klacken och bollrackaren går rakt bakåt. En Vasalundspelare snappar upp bollen, slår den i djupet och sedan löper Emil Johansson ifrån Marko i det stora hål som min överambitiösa utflykt rivit upp. 

Johansson placerar dit bollen i Vlados bortre hörn och nog för att hemmamålet låg på lut första tjugo - men det skulle fan inte ha tillkommit så där. Jag ägnade några minuter efter målet åt att älta situationen, förbanna mitt beslut och om och om igen formulera frågan "varför tjongade jag inte bara iväg bollen?" i huvudet. 

Men liksom mejeribonden inte kan gråta över spilld mjölk så kan inte heller mittbacken låta en enda misslyckad manöver - oavsett dess ödesdigra konsekvenser - förstöra nittio minuters fotbollsmatch. Jag repade mod och tycker att jag stod för en ganska habil insats i övrigt. 

Nåväl. Efter det tunga baklängesmålet äter vi oss in i matchen. Innermittfältsduon Wennebro/Lundström kom snett in i matchen och förlorade duellerna första tjugo - men strax efter målet börjar framför allt Fredrik Wennebro, denne lille Scholes-kopia, ta för sig både med och utan boll. Han vinner dueller, kämpar tillbaka bollar och med bollen är han prickfri som spelfördelare. Våra anfall blir längre och längre, vi vågar rulla bollen lugnt efter backen, vila med bollen, leta lägen istället för att tvinga fram den avgörande bollen för tidigt. 

Och vi tar över matchen. Vinner man mitten vinner man allt som oftast matchen, det var bland det första jag lärde mig om fotboll som liten innermittfältsvirtous, och sista kvarten av första halvlek dominerar vi klart. 

Från att ha blivit ganska upprullade går vi över till att styra spelet. Kanske var det så att vi hade för stor respekt för laget som i förra omgången slog seriefavoriten Sirius med 2-0 på bortaplan. Kanske var det seghet efter flygresan eller den tre timmar långa väntetiden på Bromma Flygplats. Men när vi började rulla boll efter backen, när var och en vågade hålla i bollen och spela sig ur situationerna, så märkte vi ganska omgående att det inte var något övermänskligt lag vi mötte utan ett gäng som vi faktiskt kunde rulla oss igenom.

Det ska tilläggas att deras forward, Mohammed Rajab, tvingas utgå efter halvtimmens spel efter att han, halvt fri, blivit tacklad av Hampus. Jag tyckte det lät som att Hampe träffade bollen, åtminstone delvis, men efteråt erkände Wallgren att han inte rört bollen och att det därför skulle ha varit frispark på straffområdslinjen och kanske, kanske, kanske en frilägesutvisning. Ett brandgult kort, åtminstone. Nåja, det blir hörna av det hela - Rajab tvingas kliva av och in sätter de istället en spelare som istället för att, likt Rajab, löpa i djupled i vart och vartannat anfall mest bara står stationär framför mig och Marko. 

Jag tror att Rajabs uttåg var en nyckel till att vi kunde ta över matchen efter den tunga starten. 

Trots att vi tar över matchbilden så skapar vi knappt några målchanser i den första halveken. Men med knappa minuten kvar av första så hittar Lundström, dittills ganska anonym, fram med en högklassig passning i skottfart in på Simon Mårtenssons fötter vid straffområdslinjen. Simon är fri, tar emot bollen på ett och rullarr dit bollen lågt vid den vänstra stolpen. Med någon sorts konstig, halvtofflig vristträff. 

Placerade du dit den? 

- Nja, det var mer som att jag bara skjöt, sa Simon på flyget hem. 

Tre mål på tre matcher är hur som haver ett väldigt starkt facit - alldeles oavsett om man placerar eller turtofflar dit bollarna. 

Om jag nu har med mig en enda läsare ända hit så tar vi andra halvleken i någorlunda korthet: 

Vi börjar som vi avslutar den första - men ganska snart faller vi tillbaka och låter Vasalund totaldominera bollinnehavet. De rullar runt, mest i backlinjen - medan vi ligger lågt. De har nog ännu mer boll än de hade under matchens första tjugo minuter - men den här gången är vi mer samlade. Mer kompakta. I sjuttionde tar vi ut Simon, får in en säsongsdebuterande Henke Sennström som kliver ner tillsammans med Wennebro som balansspelare. Lundström flyttas upp ett snäpp och vi får än bättre grepp på deras tre mittfältare. De får inte komma med samma fart, det vräks inte på utan det rullas mest boll så sakteliga framför vårat samlade lag. Och då har också Vasalund svårt att komma till riktiga målchanser. 

Vlado är ute och avstyr nån djupledsboll, en gång hinner deras kille först med en tå och petskjuter bollen på honom - men mycket farligare än så blir det inte. Istället är det vi som skapar de vassaste målchanserna. Vi har en hörna där bollen dansar utmanande hambo-mazurka längsmed mållinjen, Ali har något skott från nära håll som täcks, Johan Larsson har något farligt inspel. 

Men 1-1 kändes som ett rättvist resultat. 

Men, tja, då har vi dom där spelarna som kliver fram och blir tungan på vågen i slutskedet. 

Jag talar självklart om Erik Löfgren, som snappade upp en boll framför eget straffområde och satte fart framåt för att vid mittlinjen med en smäcker yttersida nå Erik Lundström som i sin tur med hjälp av en peta-spring-och-filma-manöver ordnade en frispark åt Hampus Wallgren som i sin tur satte den i mål. 

Hampes frispark är hård och vobblig - men den går mitt på förre Kalmar- och Norrköpingmålvakten Sasa Sjanic som efter att ha styrt bollen i egen burgavel nog inte kan ha sovit konungamässigt avslappnat igårnatt. 

Tevepucksglädje. Att avgöra tuffa, täta matcher på övertid är nog de bästa av segrar. 

Jag träffade Kanon-Hampe, som han borde kallas efter gårdagens avgörande stänkare, på IKSU i eftermiddags. 

När Cristiano Ronaldo avgör en match på en sån där vobblig frispark så antar jag att han vid hemkomst lägger sig på en king-size-säng i sin svala åttarummare i centrala Madrid med någon långbent supermodell varpå de noppar varandras ögonbryn innan de somnar. 

När Hampus Wallgren avgör med en vobbelfrispark så landar han i Umeå vid halv elvasnåret - bara för att direkt åka ut och jobba ett nattskift på Norrmejerier. 

Vilken karaktär. Inte ens Muhatma Ghandi hade haft den mentala styrkan och självdiciplinen att dra på sig mejeriplastkepan efter en nittiominuters urladdning som avslutats med att man själv avgjort med en av matchens sista sparkar. 

Det här med karaktär överlag... jag vill tro att det är något som kännetecknar årets UFC. Två bortasegrar - två nittiominuters arbeten i blåställ där vi kört hjässloben ända in i kaklet. 

 Av de som klev ner i den varma poolen vid niorycket imorse var det många som hade skavanker. 

Tord, 82, med sitt ledbråck, Britt-Inger, 69, med sin reumatism - men kanske framför allt Erik Löfgren, 20, som nu kände av sviterna av gårdagens alla smällar. 

Hade jag varit Per Gessle hade jag komponerat en trallvänlig låt - trallvänlighet kännetecknas i Pers fall av att låten innehåller minst ett längre stycke med "shalalala-lala" - som hetat "Här kommer alla gårdagssmällarna på en och samma gång". 

Smällar man linkar bort på några sekunder på matchkvällen kommer nämligen som ett bittert könssjukdomsbrev på posten morgonen efter. 

Men smällarna var också det enda som gäckade imorse i IKSU-bassängen. För jag hoppade grodhopp med pensionärerna som en vinnare. 

Två matcher - sex poäng, två hållna nollor. 

Och det bästa? Tja, det kan faktiskt vara att vi inte kommit upp i vår nivå än. Det är två långtifrån hundraprocentiga insatser vi stått för hittills. 

Jag vet inte om det fåtal som läser det här även är en del av det fåtal (dryga tusen) som går och ser hemmamatcherna - men igår var det hur som helst alldeles för slarvigt offensivt. Framför allt i andra halvlek där Boden öppnar upp sig och vi får ställa om - men där den där sistapassningen i stort sett aldrig sitter där den ska. 

Vi i backlinjen fick en del beröm efter matchen - och det kändes ju väldigt stabilt. Delvis för att Boden, som har några individuellt skickliga spelare, inte spelade tillräckligt bra för att hota - men jag vill också tro att det är för att vi fyra blir mer och mer samspelta. 

Framför allt mitt och Markos samarbete har förbättrats för varje vecka som gått. Han kom som ett yrväder en januarieftermidddag och drog på sig varningar i tid och otid med en något överaggressiv spelstil. Han fick någon utskällning i omklädningsrummet för att han spelade för fult - och sedan dess har han växt för varje match. 

Och igår var han kung. Vann exakt allt i luften, klev fram framför och drev upp boll i rätt lägen. 

... vad är det med mittbackar och bildskönhet? 

Min insats? Tja, jag hade inte så mycket att stå i, fick inte så mycket boll, men skötte det mesta av det lilla som kastades mot mig ganska stabilt. Vilket måste ges betyget godkänt. 

Boden har förvisso några chanser i första halvlek när man kommer runt på högerkanten (som bestod av ex-allsvenske Anton Andersson och Haris Devic - som GIF Sundsvall ville knyta till sig som förstaalternativ på högerbacken i vintras) och spelar snett-inåt-bakåt till skyttar i bra lägen som dock har bössorna trassligt inställda. Mål där - och det hade blivit en annan match. Och självklart får vi alla drömstarters drömstart när vi, som förväntat spelförande lag, får 1-0 tidigt på turligaste sätt. 

Men - alla olika scenarion inräknade; vi vann matchen vi skulle vinna, vi höll nollan, segersiffrorna skulle (med lite skärpa i den sista fjärdedelen) nog ha varit lite större. 

Jag spenderade eftermiddagen med Mårtensson och Lundström, jag följde bland annat med på ett andra IKSU-besök på eftermiddagen för lite styrketräning, och den sistnämnde, som känner halva stan och är igenkänd av den andra halvan vad det verkar, fick svara på en del frågor om gårdagsmatchen. 

(Det där blev en svårläst och dåligt strukturerad mening - men jag fick med att jag avverkade dubbla pass på IKSU idag, va? Alla noterade det? Bra. Då var det värt det)

Och på frågan "blev det nån balja?" så drog han belåtet på smilbanden och svarade han utan att skämmas "jorå". 

... trots att målet klart och tydligt bokfördes för ett självmål. Jojo. 

Lundström var för dagen så pass ståndsmässigt klädd i matchat marinblått från topp till tå att jag övervägde att slänga upp en bild som premiär för en ny serie vid namn "Dagens UFC-outfit". Men det glömdes bort ganska omgående, någon gång bland skratten som följde då Simon Mårtensson förklarade varför han inte sökte något universitetsprogram till hösten:

"Jag skulle ju sätta mig vid datorn sista dagen och söka, men när jag skulle sätta mig så ringde några kompisar och ville göra 'Fortet'". 

Fortet?

"Ja, på Megazone. Så då följde jag med dom och sen blev det aldrig av". 

 Bara för att belysa mitt slit för att delge pöbeln en utförlig bortamatch- och -reserapport. Jag cyklar i mörkret och snålblåsten till ett i övrigt helt utstädat, urflyttat rum vid 22:00 - missar Sportnytt, mind you - bara för att sätta mig ner och författa några förhoppningsvis uppskattade rader. 

Så. Till handling. 

Det var nog alla gånger sjutton grader i skuggan när vi anlände till Grimsta och solen gassade som om vi befann oss på Östtimors solkust. Och här kom man med nedpackade underställströjor och en vana att träna fotboll under snåla, isande stormbyar och högst fem graders värme - i solen. Jag höll på att koka upp redan första uppvärmningsvarvet. 

... och Erik Lundström valde att värma i långbyxor. "Det är så lätt att sträcka sig", sa han oironiskt och jag funderade på om samme Lundström applicerar en tunn plasthinna över tandraden varje gång han tar en slurk läsk med motiveringen att "det är så lätt att det ilar i tänderna". Jag hade förstått och respekterat en sån plasthinna mer än gårdagens val av långbyxor. 

Jag hade förväntat mig att alla huvudstadens Grekiska Föreningar skulle vallfärda i ett lämmeltåg mot Grimsta för att väl på läktarna sjunga grekpatriotiska hymner, kasta porslin och kanske även sno ihop ett storkok i en kittel så att hela arenan doftade moussaka när vi spelare äntrade planen. Jag hade förväntat mig ett jävla liv, ett jävla tryck, på läktarplats. Men av det syntes inte mycket. Det var inte mycket mer än hundratalet som letat sig dit och de satt tysta och blida på sina stolar. 

Det är hemmalaget som tar tag i taktpinnen i den första halvleken. Eftersom vi inte kan skylla det på något fanatiskt läktartryck får vi väl erkänna att vi utan pardon låter de sno åt sig taktpinnen. Vi sjunker lite för lågt, sätter ingen press och deras mittbackar får stå ohotade och styra spelet från mittlinjen. På innermittfältet rullar deras tre ut våra två med ett lika vågat som vårdat kortpassningsspel och de hittar ofta någon som får komma rättvänd mot backlinjen. 

Dessutom hittar de gång på gång ut på en skicklig vänsterytter i början som de första tiotalet minuterna av matchen lyckas med det mesta - trots att han tilldelades en rejäl törn redan efter någon halvminut då eder bloggskribent smällde på lite vårdslöst i sidan. 

Det blev en farlig inläggsfrispark av den påsmällningen. En låg frispark där deras anfallare fick en halvtrasslig träff på bollen från nära håll och Vlado kunde både reflexrädda - och dyka på returen i kalabaliken. 

Och, ja, som båda tidningarna har konstaterat; det är tur att vi har Vlado Sudar i pytsen i den första halvleken. För det är Akropolis som skapar de få chanser som uppkommer - men Vlado håller, med god hjälp av stolpen vid deras överlägset bästa läge, nollan. 

Vi har inte mycket mer än Simon Mårtenssons stolpträff som är ett resultat av ett av få fina UFC-anfall som efter en del bollrull avslutas med att Simon rycker in i banan och vänsteravslutar med en studsande boll som prickar den första stolpen. 

Offensivt så hade vi på förhand sagt att vi skulle ägna de första femton-tjugo minuterna åt att hitta längre bollar i djupled för att pressa ner deras backlinje och på ett enkelt, oriskabelt sätt, sätta press på dem. Men vi får aldrig till det raka djupledsspelet i den första halvleken. Istället för att slå den enkla bollen in bakom på yttrarna så försöker vi tråckla oss igenom centralt och vi tappar en del bollar på innermittfältet som de kan ställa om på - rättvända mot backlinjen. 

Men när vi håller ut första trettio så känns det som att vi äter oss in en aning i matchen. Robin Nilsson får fast fler och fler bollar och anfallen blir lite längre ju längre halvleken lider. 

Vi går in med 0-0 i pausvilan, dricker lite, pratar lite och när det åter blåses för spel på Grimstas konstlade matta så har UFC kommit ut som ett förbättrat lag - och Akropolis som ett betydligt sämre. 

De inleder piggt första minuten i andra, de har ett fint anfall som avslutas med en nick utanför, men sedan faller de ihop och låter oss ta över matchen. Totalt. 

Om första halvlekens känsla var att "bara vi reder ut det här med nollan intakt" så ekade det bara "snart sitter den" i mitt huvud från matchminut femtio och framåt. 

De sjönk tillbaka, tappade pressen på mitten och lät oss rulla runt bollen på ett helt annat sätt och vi kom ofta till anfall som avslutades med utspel på Jonas Nilsson och så inspel på framstörtande mittfältare och anfallare. Robin Nilsson hade nåt skott högt över, Ali tofflade till nåt avslut, Wennebro försökte och så... till slut...

... så kommer det där perfekta Jonas Nilsson-inspelet som efter backen letar sig mellan mittbackar och målvakt och når Simon Mårtensson på bortre som med totalöppetmål helst inte kan göra mycket annat än att stöta in bollen i mål. 

Man kan förbanna sig harmynt över att man tränar konditionsträning runt en löparbana inne på Nolia samtidigt som ens favoritlag spelar sin första kvartsfinalmatch i Champions League på halvdussinet år.

Men känslan av att få löpa i femtio meter för att hoppa högst upp på en tevepuckring efter ett viktigt ledningsmål - den glädjen är ju värd de teve-uppoffringarna och så mycket, mycket mer. 

Akropolis - som av någon outgrundlig anledning bytte ut en av sina två skickliga, dominanta innermittfältare för en långhårig grek som mest stannade upp deras anfall och överlämnade stafettpinnen i mittfältsmatchen till firma Wennebro/Lundström - orkade sedan inte resa sig. När Böni tiotalet minuter efter 1-0-målet har uppvisning i linjedans nere vid kortsidan för att sedan läckert spela snett-inåt till Simon för 2-0 så var det klarrt och betarrt på riktigt. 

Matchen spelades av på nästan italienskt manér där det söktes hörnflaggor, skjöts på folk till inkast och - Marko hävdar visserligen att han fick ont i huvudet - lågs kvar lite extra efter situationerna. 

Ifjol, på säkert tjugofem matcher totalt med U21-serien och Division I inräknat, drog jag på mig två gula kort. Två. Jag tror inte Dalai Lama klarat sig på färre kort än så på så många matcher. Men från fjolårets kortsnitt som räknats som löjligt lågt för en mittback även i den tibetanska buddhistmunkallsvenskan så började jag årets säsong med kort direkt. Men...

... det var i ett läge där jag vann en nickduell, gick själv på andrabollen, fick på en halvnick, jagade efter tredjebollen vid mittlinjen då deras kvicke ytter fick en tå på bollen och skjöt den framför sig. Jag var omringad av tre vitklädda spelare och yttern tänkte sätta fart mot vårat mål. Låta de ställa om mot ett mittbacksdecimerat försvar? Vid ställningen 1-0? Icke. Jag fläkte mig och lyckades med konststycket att fälla yttern med insidan av mitt lår mot överdelen på hans lårben. Åtminstone halvmetern ovanför marken. 

... behöver jag tillägga att jag var extremt belåten med det såväl taktiskt som smälla-på-mässigt riktiga gula kortet eller framgick det? 

Seger. Hållen nolla. Man har mått sämre än man gjorde vid sexrycket igårkväll i en strålande huvudstadssol. 

Det var tydligen Steve Galloway som införde den här efter-vinst-sången i UFC. En sång som nu sjungs vidare av Hampus Wallgren, Erik Lundström... Jonas Nilsson... och, ja, inte var det så många andra som kunde texten. Jag och de andra nya bidrog mest med fotstamp, väggbank och entonig stämsång. 

... men vi hade ju tänkt att sjunga den efter varje match framöver, så vi lär oss nog. 

Webb-teve från omklädningsrummet - ojvoj, vilken klassblogg det här börjar arta sig till att bli. 

Simon Mårtenssons kopplingar till det svenska kungahuset och annat som luskas fram under en bortaresa i Stockholm - exempelvis vilka kändisar som rörde sig på Brommas flygplats - kommer imorgon då 1) det här inlägget redan är i längsta laget, 2) klockan närmar sig tolv och 3) jag imorgon har fått mitt internet iordningsställt - något som kommer göra den här bloggen om möjligt än bättre. 

Det brukar väl te sig så att när det närmar sig seriestart, när försäsongslunken har lagt sig och när folk börjar intressera sig - åtminstone så smått - för Umeå FC och Division I Norra så ökar man frekvensen på sin öronmärkta UFC-blogg och bjuder pöbeln på massa initierat och intressant. 

Men här, på den här UFC-bloggen - som jag tror är den enda i sitt slag som inte uteslutande handlar om dumma amerikaner som bankar sönder skallen på varandra, gör vi tvärtom och bjuder lagom till genrepshelgen på en nästan fyra dagar lång radioskugga. 

Jag är lite av en mästare på bortförklaringar, men den här gången behöver jag inte ens gräva särskilt djupt i mitt bortförklaringsregister. 

Jag har flyttat från Sundsvall till Umeå. På riktigt. 

Den här helgen har flugit förbi i ett enda långt svep av lyftande, bärande, åkande, städande och finputsande tillsammans med mina ömma föräldrar. 

Igår kväll var i stort sett allt på sin plats och jag hade kunnat slå upp ytterdörren och säga som min gamle konfirmationspräst alltid sa när han bjöd på en läppmun sämre rött och ett torftigare, till råga på allt okryddat, oblatchips på onsdagseftermiddagarna: 

"Kom, nu är allt tillrett". 

... ja, om jag hade haft några vänner, det vill säga. 

Nåväl, mitt i detta töcken av flyttstädsdamm och svett har jag spelat en fotbollsmatch. 

Mot det Östersunds FK som jag spelade för förra hösten. 

Mot det Östersunds FK som jag nickade ner i avgrunden. 

Jag fick ingen perfekt fysisk uppladdning till matchen (jag klev upp vid den okristliga timmen vi flyktigt lärt känna som 06:00 och packade, donade bar soffor, sängar och diverse flyttkartonger innan jag bilade i knappa fyra timmar), men frågan är om jag inte fick den perfekta psykiska uppladdningen inför just den här matchen. 

För mitt i allt flyttrus hann jag aldrig med att grubbla över hur jag skulle bli bemött av den stackars skara som jag med min illa avvägda hemåtnick kastade ner i den sparka-och-spring-skärseld som jag fått för mig att Division II Norrland är. 

Skulle spelarna ge sig på mig på planen? Skulle sportchefen Daniel Kindberg råka i luven på mig redan i spelargången? 

Sånt hann jag aldrig grubbla på inför matchen - men när den väl drog igång kunde vi snabbt konstatera en sak; Östersunds FK skulle ge oss inte bara en match, utan en jävla kamp och kraftmätning - framför allt fysiskt. 

Och det var, med en vecka kvar till seriestart och lite väl mycket puttinuttande i träningsmatchandet hittills mot för dåliga lag som lagt sig slagna redan från start, precis vad vi behövde. 

Jag tänker inte gå in så mycket på spelet - alla som satt på Gammlias läktare i lördags såg hur pass svårt vi hade att rulla boll mot det aggressiva ÖFK-presspelet och den snåla motblåsten - utan bara konstatera kort att det var väldigt dåligt i den första halvleken och bara en aning bättre i den andra. 

Men; vi fick stå upp, stångas, fläka oss och smälla på från första minut till den nittionde. Det är det jag tar med mig från den här matchen, att för första gången den här säsongen så kände jag den här blodsmaken i munnen. 

I tidigare träningsmatcher har jag oftast kunna försöka lösa alla situationer genom att lunka in i situationen, gå dit halvtafatt och ändå kunnat komma ut med bollen allt som oftast. 

Här behövde jag fläka mig och satsa exakt hundra procent i flera glidtacklingar, axel-mot-axelsituationer och femtio-femtio-dueller. Det brann till lite i min vanligtvis sansade skalle som det ska göra. Den där nu-jävlar-är-det-allvar-och-ingen-ska-över-bron-och-knackar-ens-den-där-jävla-Bocken-Bruse-på-så-sparkar-jag-omkull-honom-lågan tändes. 

Och så vann vi matchen till slut. Det är inte att förringa nu när vi närmar oss serien och segrar plötsligt är det enda som räknas. Och Jonas Nilssons frisparksfot - han har dunkat in två identiska dykträffsfrisparkar senaste matcherna - kan förhoppningsvis vara värd några poäng i år. 

... ÖFK? Deras nya engelsmän - den speldirigerande, offensiva mittbacken och targetspelaren som sög in nära på varenda boll matchen igenom - var riktigt bra och med den bredd de har på truppen så ska oddset 2,15 på serieseger egentligen vara väl förräntade pengar över ett år. Tänk dock på att det är Division II, en mycket svår och lurig serie med många fallgropar, så pynta inte in hela er förmögenhet utan nöj er med att sätta barnens framtidsfonder på spel. 

Jag fick dispens från söndagens match med tanke på att jag ville flytta in och göra klart medan jag hade mina flyttlakejer, tillika föräldrar, på plats i staden. Så tyvärr kan jag inte annat än tala utifrån hörsägen och konstatera att "det var en ganska tråkig och dålig match där Mariehem var sämre än förväntat". 

Jag har inget internet i min nya lägenhet, UmeNet skulle tydligen ha mellan fem till tio arbetsdagar på sig att ordna det, så jag har för den suktande pöbelns skull vandrat i tiotalet minuter till mitt gamla kollektivrum för att slå mig ner vid ett skrivbord i det annars helt urflyttade rummet och börja skriva på en lång harang bara för att delge pöbeln sina tankar om helgens genrep. 

Om ni visar tillräcklig uppskattning genom att klicka på tumme-upp-knappen så kanske jag gör samma rutt imorgon för att skriva något om kvällens kick-off och kanske någon rad om mitt morgonpass på IKSU som imorgon kommer att bestå av ett program som heter "Aqua + Mind". Det kanske bara är jag och mina fördomar, men ett gympass som innehåller det engelska ordet för "sinne" borde bjuda på flummiga anekdoter att blogga hem om. 

 Min kompis fick tag i en tvådagarsbiljett till Umeå Open till slut. Men i den här bloggen har vi inte utrymme för att skriva om vad avlägsna vänner håller på med på sina fredagskvällar. Sånt avhandlar vi här. 

... han fick den dock inte på grund av att hans kompis hade en blogg på länets största tidningsportal och vi kan därför plocka bort "Dina bloggläsare kan ordna saker som du ber dom om" från listan över fördelar man får genom att driva en blogg. 

Jag å min sida tänkte skriva några rader om lördagens match. Den här bloggen har genomgått en tvådagars inläggstorka som må vara vardagsmat på de flesta andra VK-bloggar men som inte är värdig en UFC-blogg av den här kalibern. Så nu åker vi igen; 

Vi har ju mött det ena gänget efter det andra från den sparka-och-spring-avgrund jag föreställer mig att Division II Norrland måste vara. De har inte satt oss på något ordentligt prov. Inte tvingat UFC anno 2011 som lag att ge några svar till den undrande pöbeln. 

I helgen mötte vi så äntligen Division I-motstånd när nykomlingen IFK Luleå gästade Gammlia. Och, tja, de satte väl inte heller oss på några större prov. Krävde oss inte på några svar. 

Men resultatet 5-1 mot en seriekollega måste väl ändå ses som något form av svar i sig? 

Nu får vi i och för sig ett billigt ledningsmål halvdussinet minuter - sånt förändrar alltid en match på något sätt - men jag tyckte att vi redan från minut nummer ett tog tag i taktpinnen och visade vart det tyngre skåpet i mahognyträ skulle skulle stå genom några fina kombinationer med rappt passningsspel. 

Rent generellt så kändes det, matchen igenom, som att vi gick ut till match mer taggade och fokuserade än vi gjorde till exempelvis förra veckans två avslagna bataljer. Det här var ju det lilla test av Division I-motstånd vi hade kvar innan seriestart. 

... men så mycket till motstånd var det då inte. Har inte Luleå några moldaver, ryssar eller åtminstone halvannan balt av hög kvalitet att plocka fram ur rockärmen nu fram tills seriestarten så kommer de få det oerhört tufft i Division I. 

Några att lyfta fram lite extra från segern: 

Simon Mårtensson kan nog ha spelat till sig en startplats med sin forwardsinsats i lördags. Förra helgen, då han spelade söndagsmatchen mot Sollefteå, såg han mer än lovligt ringrostig ut efter att nyss ha kommit tillbaka från sina knäproblem. Det var inte mycket som stämde i kombinationen tankeverksamhet-fötter och trots två mål så såg det ofta väldigt taffligt ut i avslutsmomenten. 

Men nu, efter en riktig femdagars träningsvecka där han varit riktigt het på spelövningarna, var det något helt annat. Han tappade inte många bollar som target utan spelade enkelt på få tillslag och sökte sig nya ytor - och då och då kom han också stormande i djupled. Som när Jonas Nilsson hittar honom med en perfekt avvägd lyftning och han fri rullar in 2-0-målet. 

... det ultimata beviset på hur het Mårtensson var i lördags var ju att  han faktiskt är på och styr Erik Lundströms 4-1-skott omedvetet (väl?) med bakhuvudet på ett sätt som ställer målvakten. 

Andreas Johansson fick spela innermitt tillsammans med Lundström i Wennebros frånvaro och gör det med mer än den äran. Han gör det helt fantastiskt... för att vara Andreas Johansson. Om man nu kan skriva så utan att få det att låta som en sågning. Men han kommer ändå ifrån spel i Division IV, är väl på väg att lånas ut till Robertsfors för matchning i Division III och jag har nog känt att han haft en liten bit kvar i utvecklingen tills det att han varit redo att kliva in i ettan. 

Men här går han in mot Challe Sampson, ex-allsvensk i Assyriska (förvisso en väldigt trött Challe Sampson som får stå som ännu ett bevis för att om man en gång spelat en allsvensk säsong så kan man åka runt och tjäna pengar på sin fotboll långt, lååångt efter det att alla sorters bäst-före-datum gått ut), och vinner mittfältsmatchen, spelar enkelt men effektivt och kämpar på - trots att orken tröt i andra - i nittio minuter på ett fantastiskt positivt sätt. 

Det var riktigt roligt att se. 

Marko gjorde en riktigt bra match, intill den där trassliga resen vi lärt känna som Erik Löfgren och som i lördags snöat in på att slå för svåra bollar ut över sidlinjen, och har spelat upp sig väldigt de senaste två matcherna. Han har slipat bort överaggressiviteten men fortfarande bibehållit hårdheten och vann i lördags alla dueller - även om det blev ytterligare en (förvisso halvbillig) varning. 

Erik Lundström är alltid bra. Det behövs knappt skrivas längre. 

Sammanfattningsvis var det här nog vårens bästa match hittills. Jag tyckte vi snäppade upp det mesta när vi skulle spänna musklerna mot en seriekonkurrent. Och vi fick oss ett litet svar på var vi står så här med två veckor kvar till seriestart. 

Det har hunnits med en del ytterligare aktiviteter i helgen som jag ska försöka utvärdera när jag får tid över och jag lämnar er tills vidare med en cliffhanger: 

Vad gör Erik Lundström, elitfotbollsspelare på 23 år, och pensionerade Gerd, ledgångsreumatiker på 69 år, gemensamt på en söndagseftermiddag? 

 Jaha. 2-0 mot Sollefteå. 

En kass första halvlek där Simon nickar in enda målet på hörna. Annars segt, trist, stillastående och lojt. Grått, om vi ska tala i färger. 

I andra halvlek byts jag in och då blir det genast liv, fart och frenesi i UFC-spele... Nej, inte direkt. När jag stegar ut genom spelargången så har Kung Bore gått bärsärk över Gammlia och planen har på femton minuters pausvila blivit kritvit av ett centimetertjockt lager nysnö. 

Andra halvlekens första kvart blev mer en farsliknande sketch än en fotbollsmatch i syfte att träna ihop ett vettigt samspel. 

Snön sprangs väl bort så småningom - det fastnade isklumpar under de genomblöta skorna - och vi lyckades väl till slut få igång någonting som liknade ett vettigt bollrull. 

Jag vet att Sollefteås idé under fjolåret kunde rubriceras som Långa bollar på Bengt. Det var förståeligt - för då hade man Daniel Johansson, ex-IFK Göteborgare och författare till fjolårets hårdast bestraffade blogginlägg, och Dragan Kapcevic, numera allsvensk i Gefle, på topp. 

Nu hade man... ingenting. Ändå höll man fast vid samma taktik. 

En gång kom man på riktigt igenom. Deras anfallare löper bakom backlinjen, jag tar upp jakten någon meter bakom, tar - min erkända seghet till trots - in på killen och till slut är vi jämsides. Ni är väl medvetna om att det här är min blogg och att jag därigenom kan skriva lite vad fan jag vill och höfta med sanningen; men ni får ta mig på mitt goda ord som sportjournalist... fotbollsproffs... studerande... kollektivboende fattigjon att när han petar bollen framåt i ett ryck så bryter jag bollbanan och petar bollen till hörna. 

Deras anfallare faller i situationen och domaren pekar på straffpunkten. 

Jojo. Det skall dock sägas att domaren befann sig förnämt positionerad vid mittcirkeln och våra spelare i samma region, som såg situationen bakifrån, berättade efter matchen att de "tyckte det såg ut som en solklar straff". Så han är väl lite ursäktad. Jag ska hålla mig från att "go all Danne J on him". 

Det var inte straff och det tror ajg alla bättre positionerade individer - förutom den fallande anfallaren kanske - håller med mig om. 

Nåväl. Deras engelske mittback slår straffen. Vår från Umedalen inlånade målvakt Jim går åt rätt håll och räddar - bara för att returen retsamt ska leta sig rakt ut till straffslagaren igen. Men vet ni? Jim fläker sig i ordets rätta bemärkelse och räddar igen. 

Det slutar 2-0, vi har väl bud på ett antal till baljor men framför allt Arestavs krut verkade blötts ner av snöfallet. 

Ännu en stabil seger mot ett mediokert motstånd som inte pressade eller hotade oss det minsta. 

Jag vet inte riktigt vad det ger. De här matcherna säger inte mycket om var vi står mot bra Division I-motstånd. 

Två matcher tar upp stora delar av helgen som bara springer förbi. 

Så vad tar vi egentligen med oss från helgen?

Tja, jag fascinerades över att Ali fick svaret att det skulle ta "ungefär en timme och tjugo minuter" att få sin pizza häromdagen från Robertos på Teg. Jag undrade hur pass mycket godare deras pizzor måste vara jämfört med alla "femton minuter, en kvart"-hak. 

Så ikväll, efter hundratrettiofem minuters matchande i helgen och hundraåttio minuters matchande helgen innan, kände jag att jag gjort mig förtjänt av en bättre deg. Så det här tar jag med mig kalorimässigt från helgen:

Det tog en dryg timme från det att jag ringde till att jag hade pizzan - en UEFA med tomat, ost, skogschampinjoner, bacon och tomatskivor - under min glupska mungipa. 

Den var också riktigt god - men det som gjorde hela pizzaäventyret värt tiden och slantarna var att jag åt pizzan på plats på pizzerian. Och att de där hade teve. 

Mästarnas Mästare är ett klassprogram - att Ingemar Stenmark, 54, skulle dominera var ingen skräll, men mest imponerad blev man ju av den sextionio åriga tanten som slog både fotbollspelare och cyklister i 90-graderstävlingen - och även om ljudet var väldigt nedskruvat så att jag knappt hörde ett ord så var det rörliga bilder på en teveskärm. 

Det är jag inte bortskämd med. 

 "Stabil UFC-vinst mot Piteå", berättar rubriken på VK:s sportsida. 

"... riktigt bra spel", går att läsa om första halvleken på officiella UFC-hemsidan. 

Vad ska då denna UFC-blogg dra till med för superlativ om dagens 4-2-seger mot Piteå? 

Inga alls. 

Vi gör ingen särskilt bra första halvlek - får aldrig igång rullet riktigt - men leder med 3-0 på grund av att Piteås försvarslinje var något av det trassligaste vi sett hittills i år. Calle utnyttjar att deras målvakt är ute och flaxar och vi får 1-0 omgående. Böni springer enkelt igenom och rullar dit två baljor till. 

3-0 in till pausvilan låter bra men det är en högst medelmåttig insats mot ett väldigt beskedligt motstånd. Extremt beskedligt, skulle jag säga. Jag hade nog inte en svettdroppe i pannloben när vi lommade in för pausdricka. 

Och till andra halvleken så verkar vi mätta och belåtna som efter ett gäng plåtslagares firmajulbord - samtidigt som Piteåspelarna verkar ha tagit både ett och två sniff på ammoniakburken. 

Det dröjer en dryg minut, tror jag, innan de får slå ett alldeles för billigt inlägg från kanten, Joel nickar - förvisso bländad av den starka solen - bollen mitt in i slottet och där drar en förmodat paltälskande forward på med en volley och vi har 1-3 direkt. 

Och sedan är det Piteå från sparka-och-spring-avgrunden, som jag fått för mig att Division II Norrland är, som trillar boll bäst och dominerar tillställningen. Det är de som är aggressiva, som vinner duellerna och som pressar oss till misstag. De gör ett till mål, efter en rejäl indianare på mittplan som leder till ett friläge, och vi förlorar halvleken och vinner till slut matchen med 4-2. 

Jag tänkte inför den här helgen nånting i stil med att "det blir svårt att få några egentliga svar eftersom vi möter Division II-motstånd". 

Fick vi några svar idag, så... inte fan var de särskilt positiva. Dagens loja bollrull kommer inte räcka långt mot framtida seriekonkurrenter. 

... det är lite oroande också att vi inte stått för en enda bra andrahalvlek under våren. 

Imorgon får vi ta revansch och visa att det faktiskt skiljer en division mellan oss och... visst var det Sollefteå? Det är ett helt nytt lag vi ställer på benen, förmodligen är det bara jag, Marko och... ja, just det - vi hade ju en ny målvakt med oss idag. 

Blott 16-årige André, från IFK Umeå, gjorde en gedigen insats mellan stolparna idag då Vlado vilar på grund av en upper-body-injury. 

 Vi bodde på Hotel Baltic över lördagsnatten. 

Jag vet inte hur stora deras vinstmarginaler är i restaurangen - men att bjuda på middagsbuffé strax efter att ett helt lag fått löpa sig harmynt i nittio minuter mot Superettanmotstånd, det kan inte Hotel Baltic tjänat många kronor på. Bara lilla jag, och säkert många med mig, roffade i sig en halv lasagneform. 

Sedan, efter att några av oss noterat att ännu ett Stryktips gått i stöpet och Johan Larsson räknat in slantarna efter att dennes "säkra Umeå-innebandy-trippel" suttit, begav sig stora delar av laget till Biteline för att se kvartsfinalen i FA-cupen mellan United och Arsenal. Det röda äckellagets 2-0-seger sågs till tonerna av varsin smäckrare glassbägare som det var nästan jobbigt att läppja ner. 

Kolhydrater, det är - vad än LCHF-dietisterna säger - grejer det. Framför allt efter match. 

En i sanning sämre natts sömn - jag är ändå van att sova på en bädd av frigolit i studentrummet, men på Hotel Baltics trassliga tältsäng gick det inte att få mer än någon enstaka sömnblund - så var det söndag och match igen. 

Tiden 14.00 gjorde att det resonerades som så att det fick räcka med en senare frukost vid halv tio. Efter frukosten, vid 11, var det snack.

Och vilket snack sedan. Jag tror vi var klara på inte mindre än en timme och en kvart. Vi var väl... inte helt nöjda med GIF-matchen och så pratades det stort och smått om allt som har med UFC anno 2011 att göra. Och så lite, lite om Härnösandsmatchen, då. 

Själva matchen då:

Vi mötte Skellefteå härom veckan, när jag debuterade i UFC-blått. De rullade ut oss i första halvlek, hade ett grundspel efter backen där de spelade  sig igenom mittfältet och... och... och Härnösand, som likt Skellefteå är ett Division II-lag, hade ingenting av det här. Det var långa bollar på Be... Alen och även om jag var ännu sämre i huvudspelet idag - jag kände mig lika otajmad i luften som en pelikan som fått näbben fylld till bredden av bly - så hade vi inga som helst problem att freda vårt mål i den första halvleken. Härnösand hade ju verkligen inget spel. Inga idéer. 

Framåt, då? Jo, när det inte var ett svartklätt, taggat Superettanlag som stod i vägen på andra sidan planhalvan utan ett segt, felplacerat och slött Division II-gäng - och då rullade det faktiskt på riktigt, riktigt bra. Robin Nilsson och Calle kompletterade varandra perfekt. Robin mötte boll - Calle i djupet. "En stor och en liten"-forwardsduon är nog en av fotbollens äldsta kombinationer och finns nog nedpräntad på någon gammal pergamentsrulle från medeltidens England. Och idag fungerade den perfekt. 

Robin sög in det mesta, vände ofta förbi sin markering och spelade enkelt. Och Calle - ja, han var överallt. Djupledslöpte in någon balja, halvsprångnickade in en annan på första stolpen och hade vad vi efter Zlatans genombrott lärt oss att kalla "show" med tröga Härnösandsbackar. 

Calle stod för ett enligt bokens alla paragrafer äkta hattrick och vi klev in till pausdrickat med en synnerligen välförtjänt 4-0-ledning. Eller; dom klev in. Jag klev av. Jag, Jonas, Vlado som spelade nittio i lördags bytte i paus med Marko, Lundström respektive den unga Teg-målvakten som följde med oss på turnén. 

Jag vet inte riktigt vad man kan sätta fingret på i andra - när vi släpper in tre mål mot detta, snällt uttryckt, beskedliga Härnösandslag - men vi tappar väl kanske lite av fokuseringen. Vi snackade i paus om att fortsätta som i första, att inte tappa drivet, motivationen och fokuset utan ånga på och försöka "göra 10-0" istället för att falla ner i deras tempo och bara spela av matchen. 

Men... ja, det har ju en tendens att inte alltid bli så i spelet fotboll att ett fortsätter köra över det andra laget i nittio minuter. Andra halvlek slutar 3-3. Kanske är det Härnösand som höjer sig en aning, men allra troligast är att vi slappnar av en aning. 

De höjde åtminstone aggressiviteten, Härnösand. Så mycket står helt klart. I första hann de knappt in i en enda duell - i andra så... ja, de kanske inte kom in i tid - men någon halvsekund för sent var de alltid där och smällde på. Riktigt fult ofta och det blev riktigt upprört på UFC-bänken många gånger. 

Marko åkte ut på två relativt oskyldiga fällningar mot Skellefteå - men när ett koppel Härnösandsspelare gick bärsärk och exempelvis sparkade ner Calle någon sekund efter att han placerat dit sin fjärde strut i nätet så delades det på sin höjd ut någon varning. 

... däremot var det som vanligt - så här i träningsmatchsammanhang - väldigt, väldigt viktigt att inkasten togs på exakt rätt ställe och att det blåstes på rätt sätt inför en kort frispark på mittplan. 

Det var få saker jag skämdes över när jag visade upp Sundsvall för mina UFC-lagkamrater. Bitelines glass var god, till exempel. Stadskärnan är fin. 

Men den medelpadska domarkvaliteten; den skäms jag över. Har alltid gjort. 

Bussen vände hem. Jag stannade. Tänkte passa på att äta upp mig av riktig, gratis mat och sova på annat än frigolit under några dagar hemmavid. Tillbaka i Umeå lagom till dess att fotbollsträningen tar vid på tisdagkväll. 

 Jahapp. 0-4 i Den Stora Återkomsten. Det kändes ju... sådär. 

Vi låg halvrätt i positionerna och tog ut GIF:s försök ganska bra de första tjugo minuterna - fram tills det att Holster smeker fram nye högerbacken Rikama till friläge och 1-0-struten. Då kommer även 2-0-pytsen i anfallet efter. Jag skulle kunna sätta ett öga och en handfull fingrar på att Robban Lundström är offside när bollen slås i djupet - men det spelar ju mindre roll. Han skottfintar bort Joel, jag chansar på inspel och hamnar för långt ifrån och Robban hinner skjuta lågt vid första stolpen. 

Och ja, sen var det lite slut på det roliga. Vi håller tvåmålsunderläget in i paus - men efter paus har vi varken ork eller mod att orka stå upp och spela fotboll efter marken som vi ändå visade vissa tendenser till att försöka med under förstahalvan. Då kunde vi ibland friställa Lundström och Ali centralt som fick vända upp och ta fart mot backlinjen och... ja, det utmynnade väl mest i några halvchanser - men intentionen fanns. 

I andra... ja, då fanns inte mycket alls. Det blev hav för de svartklädda GIF-spelarna att rulla boll på. Vi höll inte ihop laget utan fick alldeles för långt mellan lagdelarna. Samtidigt ökade GIF pressen, låste oss backar och fick oss att lyfta varje inspark lång. 

Ari Skulason rullar in en straff till 3-0 och Denis dos Santos - som mest var stor och stark och som påminde mer om en centertank från Harmånger än någon sambalirare från Copacabana - rullade dit fyran i slutminuten. 

Dessförinnan hade Ari lyckats skalla sig till ett rött kort. Böni tacklade fult, Ari svarade - i en träningsmatch i mars - med en skalle i nacken. Förvisso rätt löst, enligt Böni, men likafullt en skalle. 

... Böni är anfallaren som kommer från hårda, karga bastubadar- och björkrispiskande Finland - men så fort han äntrade det offensiva straffområdet på Norrporten Arena svandök han likt en syditalienare. Ingen utdelning idag, tyvärr. Men heller ingen varning - så vi får summera försöken som plus/minus. 

4-0 och... jag kan inte ens försöka påstå att det blev för stora siffror. Vi skapar inte mer än några halvtaffliga skott utifrån och de har lägen för minst fyra. Minst. 

... fan, ifjol skrev jag långa matchrapporter om alla GIF-matcher som jag såg från första parkett på min bänkplats. Då var det enkelt. Då hade jag koll. Det är svårare att få en överblick när man spelar själv - man är för uppe i det. Så vill ni ha bättre matchrapporter under året så föreslår jag att ni håller era tummar för att Erik Löfgren bänkas. Om ni däremot vill att UFC ska hålla nollan... ja, då... äh, då kanske ni också ska hålla era tummar för att Erik Löfgren bänkas. 

Rent personligt så har jag alltid känt mig svag i skallen - men aldrig så svag på skallen som jag gjorde idag. Jag var fel in i det mesta och kände mig helt otajmad. 

Och, ja, släpper man in fyra mål kan man inte vara annat än riktigt missnöjd. Min matchkondition var dessutom helt i plåt. I första halvlek kändes det som att någon ersatt mina 20-åriga lungor med fyllda dammsugarpåsar och jag sneglade mer än en gång mot matchuret. 

Stort att få bära kaptensbindeln, dock. 

Östersund slog Boden med 3-1, var tydligen ganska överlägsna enligt de trassliga källor jag pratat med, och möter GIF i final imorgon. Vi får möta Härnösand i en match som jag hoppas att vi vågar ta tag i och föra - och vinna. 

Alla som inte spelade idag ska få 90 minuter imorgon - men endera jag eller Marko lär få dubbla. Kanske båda får spela en halvlek, jag vet inte. 

 Det snackas mycket om att "dra växlar" när det handlar om träningsmatcher. 

"Jaha, vad ska vi dra för växlar av det här då?" är nog en fras som använts efter varje träningsmatch som någonsin spelats genom alla tider. 

Så:

Vad ska vi dra för växlar av UFC:s hemmapremiär 2011?

Inte särskilt många alls, hoppas jag. 

Fan, vi blir ju tillbakapressade, fastlåsta, omsprungna och bortrullade av ett Division II-lag i en hel halvlek. 

Även om det bör nämnas att Kung Bores vän, han som har hand om vindarna, inte var på sitt allra muntraste humör utan skickade ut den styvaste av sina kulingar för att husera på planen. Och vi hade en extrem motvind i första halvleken. Hur vi än sparkade (och ni ska veta att vi just sparkade istället för att fromt rulla bollen längsmed backen) så blåste bollen tillbaka. 

Marko fick två gula kort inom loppet av några tiotal minuter, båda för - rent skademässigt - ofarliga fällningar där han kom någon tiondel sent. Det känns ju väldigt onödigt att visa ut någon i en träningsmatch om det inte är så att spelaren ifråga går bärsärk och är en fara för allmänheten med sitt vårdslösa spel. Eller? 

... och att domaren dessutom tar sig själv och sin uppgift i denna träningsmatch på så pass stort allvar att han vägrar låta Marko sitta kvar på bänken... det är ju helt bisarrt. 

Vi tar det igen: Marko. Fick. Inte. Sitta. Kvar. På. Bänken. Icke. Ner i omklädningsrummet. 

Vi lyckades dock freda vårt mål och kunde som lag gå in med 0-0 till pausvilan och vi får tacka den tålmodiga, västerbottniska publiken för att de inte kastade rutten frukt eller hällde passerad kallops över oss när vi vandrade av banan. 

För, ja - det hade vi nästan förtjänat. 

Jag själv linkade in till omklädningsrummet med en strålande smärta längsmed utsidan av vaden. Jag nickade undan en boll samtidigt som deras milt uttryckt robuste centertank kom flygande in från sidan, någon halvminut sen. 

Och istället för vanlig linka-omkring-i-ett-par-sekunder-så-är-det-bra-sedan-smärta så var det en strålande ihållig smärta som gjorde att jag mest satt och ondade och försökte testa rörligheten i benet medan vi fick oss vår beskärda del av skällsleven i omklädningsrummet. 

Men jag testade att lira vidare och det gick ju. Smärtan försvann en aning, vinden hade inte vänt men vi hade bytt planhalva och vårt spel rullade på bättre. Vi startade pressen någon kilometer högre upp och deras mittbackar och balansspelare fick inte stå ostörda och dirigera spelet vid mittcirkeln längre. 

Och då tog vi över. Ganska totalt. Vi spelar ju inte bländande på något sätt, vi kanske når upp till godkänt - men det är ändå ljusår bättre än under förstahalvan. 

Jonas häxpipsdykträffspärla till 1-0 en bit in i andra halvleken var väl det som skulle ha varit värt entrépengen om det nu skulle ha tagits någon. 

Calle Lif springer igenom och sätter 2-0 och är pigg i sitt inhopp. Men allra bäst är väl ändå Erik Lundström som på sitt, låt säga, tjugo minuter långa inhopp är den som verkligen tar tag i spelet, vinner mittfältet och hittar luckorna i ett för varje minut allt tröttare Skellefteåförsvar. 

Jaja, vi ska som sagt inte sitta här och dra växlar. Det ska inte ni besvikna på läktaren göra, tycker jag. 

I matchrapporten på UFC:s hemsida gjorde min gamle trogne vän och vapendragare sedan barnsben, Erik Lövgren, sig påmind. Jag tror jag måste ta och tala med en släpig, överlägsen ton där jag betonar bokstaven eff på ett överklassmanér hämtat från Öfre Östermalm för att få heta rätt namn. 

"Hej, jag heter Erik LöFgren", ska jag hälsa folk med näsan lätt i vädret. 

Till sist; världens alla fotografer. När ni tar en bild på en mittback på en fotbollsplan så är det inte ett måste att ta en bild precis när han nickar. Mer än hälften av alla bilder jag någonsin synts på i fotbollssammanhang på senare år så har det varit i ett nickögonblick. Precis när bollen lämnat pannan och ansiktet är ihopskrumpnat. Då knäpps det. Alltid. 

Ni måste förstå, kära fotografer, att mittbackar också är människor. Människor som precis som du någon gång i framtiden vill kunna träffa en dam. 

Så ta hellre bilder där... där... när jag... äh, det är nog mest gynnsamt för mig om ni inte tar några bilder alls.