Det här är ingen blogg som sysslar med produktplacering, textreklam eller smygannonsering i onödan. 

Det vet ni. 

Den här bloggen har varit väldigt fri från sånt, trots alla de dyra krämer, hudoljor, hårförlängningar och balsam som dagligen dimper ner i min brevlåda från jättarna inom kosmetikaindustrin - i hopp om att jag ska blogga om deras förträfflighet.

Men just ikväll tänkte jag göra ett undantag. 

För den goda sakens skull. 

Spelartrupperna i Umeå FC och Umeå IK ska måla varsin tavla. Tavlor som sedan ska auktioneras ut och där varenda polett ska gå till de utsatta för den väldiga svältkatastrofen vid Afrikas horn. 

Jag har inte riktigt fått klart för mig vem som kom med idén, men vi kan alla skriva under på att det är en hjärtskärande fin tanke. 

Och på ett högst personligt plan gläds jag inte enbart åt att de svältande stackars barnen får bidrag; utan även att UFC-bloggen får någonting att skriva om.

Idag, denna träningsfria torsdag, var det nämligen dags att färdigställa tavlan. 

Innan vi börjar med vad som med UFC-bloggens mått mätt får räknas som en bildorgie så ska vi leka en lek. 

Jag vill att ni funderar på frågan "Vem är UFC-truppens bästa tecknare?" och tänker ut ett namn av det knappa trettiotalet spelare som finns att välja bland. Så tar vi svaret längst ner sedan. 

Så. Då åker vi. 

Vladimir Sudar gör en tavla. 

Vi får hoppas han inte gör någon på lördag. 

(Konstpaus för småskrattande och tankar som "han är bra lustig den där Erik Löfgren" och "vart får han allt ifrån?")

Jens Sjöström fick det lika ärofyllda som svåra uppdraget att med en väl avvägd blandning av brandgul, röd och vanligt gul färg måla en sol. Sjöströms "Godkänt med rest" i teckning räckte för att peta mig från solmålningen då jag prompt ville utrusta solen med såväl mungipa som solglasögon. 

Jag själv - här saknas bild och det ska vi alla vara väldigt tacksamma för - placerades istället på ifyllning av en Sverige-flagga. 

Ett uppdrag jag utförde med en sådan noggrannhet och perfektion att Sten Sture den äldre skulle göra saltomortaler under sin runsten om han visste hur högt den svenska fanan fortfarande hölls ända in på 2010-talet. 

"Svennen" hade varit stolt över mitt flaggritande. 

"Strossa" var där och lade sitt fokus på att få till den Pride-regnbåge som i uppe i ena hörnet vakar över Afrikas horn med en logik som övergår mitt symboliska förstånd. 

... notera gärna Sverigefanan. 

Jag var tvungen att gå hem vid halv åtta-snåret. Jag blev - ironiskt nog, då vi med penslar och färgtuber försökte hjälpa svältoffer i Afrika - "väldigt hungrig" och "var tvungen" att "gå hem och äta". 

Så här såg åtminstone mästerverket ut när jag lämnade pysslarstugan:

Trots många detaljer kvar att finslipa så ser ni redan nu att kontrasten mellan den rynkige, blåfärgade gubben, den afrikanska kontinenten, den lysande solen, de olika flaggorna (som alla representerar en nationalitet i UFC-truppen) och den... eh... den där regnbågen uppe i hörnet är något för de mer välrenommerade franska konstsalongerna. 

Jag vågar inte ens börja spekulera i vilka astronomiska summor man kan få in på ett dylikt verk, samproducerat av ett antal av vår tids allra finkänsligaste konstnärsfingrar. Men vi kan väl konstatera att inte en afrikan borde behöva gå hungrig längre, när auktionshållaren vevat med klubban för sista gången om någon vecka. 

Till sist; åter till vår lilla lek. 

(Konstpaus för att något hundratal läsare ska konstatera att ingen av deras drygt tjugo olika spelargissningar stämde)

UFC-truppens bäste tecknare (titta bara på det där Umeå IK-klubbmärket med renhuvuden och grejer): 

Marko Mihajlovic - "He's from Serbia, he'll fuckin illustrate ya'". 

Jag orkar inte skriva om gårdagens match. 

Som den oöverträffliga olycka jag är lyckades jag släntra in på Umedalens IP efter femton spelade minuter. 

Då hade matchens - skulle det visa sig - enda två mål redan fallit. 

De sjuttiofem minuter jag fick se var... bara dåliga. Riktigt dåliga. 

Vi spelar lika mot, inte Umedalen - som ju åtminstone är ett topplag i tvåan, utan Umedalen utan Danny Persson. Ett lag jag har svårt att se ska haka på någon toppstrid i höst. 

Jag hoppas att vi kan skylla det mesta på att Erik Löfgren saknades vi var slitna. Den här träningsveckan har nog varit säsongens tyngsta. Vi körde till och med rätt hårt även på fredagsmorgonen - och det syntes på planen. Dålig rörelse, ingen som tog löpningen för att visa sig - något som ledde till att det blev en massa planlösa långbollar mot ingen alls. 

Inte ens Kung Erik var bra. Det måste säga nånting. 

Provspelar-Nate gjorde en väldigt blek insats under sin tid som forw... ja, tanken var väl att han skulle vara forward men han sjönk stundtals djupare än balansspelarna. 

Seif var däremot rätt pigg under sitt inhopp. 

... och den där Jim i Umedalenkassen? Jag har sett honom två gånger (han spelade en träningsmatch med oss i våras där han gjorde ett ingripande - en sinnessjuk dubbelräddning på en straff) och av det jag har sett får jag väl lov att anta att det är, typ, världens bästa målvakt. 

Satt någon mot förmodan och filmade matchen så har vi ju en given Youtube-succé taggad som "worst+miss+ever+football". Jonas Nilsson får ett inspel, står en meter framför det helt öppna målet, väljer att ta emot bollen (säkert för att undvika en genant felträff och missa) för att sedan, lugnt och tillbakalutat, placera bollen - utanför. 

Nåja. Trevligare blev det efter matchen då Johan Larsson bjöd in till en pool- och grillkväll hemma i sina föräldrars smäckra villa. Jonas Nilsson, känd som "Stigga" men även (av anledningar jag inte vill börja nysta för djupt i) som "Puff-Kaninen", hade köpt in mat som man fick köpa in sig på. 

"Puffens mix", som han döpt blandningen, bestod av så många allsköns diverse köttstycken att jag tappade räkningen just när han räknat upp "kebab" och "hamburgare" efter varandra. Det lät på förhand som en riktigt trasslig blandning som någon lönnfet pojke, som mycket väl kan heta Niko, naivt drömt ihop för sin stora födelsedag. 

Men det smakade faktiskt fantastiskt. 

Diverse wokade kreatur med ris och grönsaker och... tja, eftersom jag inte är en tjej så behärskar jag inte riktigt den här ta-kort-på-sig-själv-och-sina-vänner-genom-att-veva-upp-näven-och-knäppa-en-bild med-kameran-vinklad-ner-mot-en... men bilden får det att se ut som om Jens Sjöström, chaufför till och från Carlslid, sitter och ölar till den smäckra wokblandningen. Det gjorde han inte. 

Ölen... tillhörde överhuvudtaget inga UFC-spelare, inga serieledare i Division I, utan... nåt annat löst folk. 

Jag tror nästan hela truppen var samlad. En bra kväll. 

Imorgon är det morgonträning, internmatch och grillning ute i Obbola. Det borde kunna bli en bra dag och... ett bättre blogginlägg. 

Det var ingen träning ikväll.

Däremot tevespelskväll. 

En sextonmanna FIFA-turnering. Åtta tvåmannalag som gjorde upp i ett slutspel. 

Jag lottades ihop med Lundström. Ni vet hur han fått utstå en del pikar i den här bloggen. Det gick en gång så pass långt att jag efter något smått retsamt inlägg vaknade upp till ett sms som löd, och jag citerar; "Okej, vart är det du vill komma? Åka hem till Sundsvall igen kanske? Lägga ner bloggen och Umeå kanske?". 

Det här kunde bli droppen som skulle få bägaren att rinna över en gång för alla, kände jag. Jag är ingen jävel på att spela teve-spel (det är för tråkigt att sitta och nöta sig bra), men jag lever på min grundmurade FIFA-spelförståelse som tränats upp från senhösten -95 då man fick FIFA '96 i sina ägor. Ni minns det när man kunde spela inomhus? På parkettgolv? Det när man, med sina knappt sexåriga fingrar, kunde passa bollen till Pascal Simpson och sedan trycka hejvilt på skjutknappen och hoppas att bollen studsade via någon brandgul vägg och in?

Jag är dock en jävel på att skälla ut folk som spelar tillsammans med mig när det inte går som det ska. När djupledsbollarna inte kommer. När det kladdas på dribblingsspaken i fel lägen. Och jag var lite orolig att jag skulle koka fullständigt och ta ut det på stackars "Strossa". 

Men nej. Trots att vi skandalöst nog åkte ut redan i kvartsfinalen med vårt lottade Chelsea, mot Jonas Nilssons och Jens Sjöström den yngres medriggade Inter-lag, så blev det ingen total kokning, inget totalt sammanbrott, ingen total och fullkomlig spricka mellan oss. 

Förvisso kostade "Strossas" trasslande med kontrollinställningarna oss ett första baklängesmål - men vi borde hämtat igen 2-0-underläget. Vi skapade nog chanser att vinna matchen under de sista fiktiva tjugo. 

Vi kunde enas om att det var den fiktive Drogens fel. Flertalet tre-mot-noll-lägen vid underläge 2-1 resulterade gång på gång i lösa hemåtspel i skopan på Julio Cesar. 

Han måste haft virtuell malaria. 

Mårtensson och Sennströms Milan såg jag länge som favoriter till titeln. Mycket beroende på att Mårtenssons målform, att alltid vara på rätt ställe, överförts till även det virtuella gräset. 

Men när det var dags för final stod det mellan våra banemän "Stigga" och Jens och ett destruktivt mittbackspar i jätteoutsiderduon Marko och Kvist. 

Och till sist var det de sistnämnda som till slut avgick med segern. 

Stora grattis till den prestigefyllda titeln. 

Men det är inte det vi i första hand tar med oss. 

Det var ett tag sedan ni såg Jens Sjöström den äldre på planen? Visst? Han har ju haft ett väldigt skadehelvete som man inte önskar ens Helena Bergström efter att ha regisserat filmen "Så olika". 

Ni där hemma kanske har undrat ifall han tröttnat? Att ett år med skador, ett år utan fotboll har fått lågan att slockna? Att han inte brinner längre?

Jo, då, gott folk. 

Han brinner. 

Igår kväll bjöds det till ett pokerparti i den centralt belägna, fem rum stora boning som är Markos, Bönis och massörvikarien (vilken titel) Alex Gibsons. 

Jag, som springer mellan dubbla jobb om dagarna innan jag ska hem och utfodra ett helt ensamhushåll på kvällarna, var en aning försenad och snubblade in vid tiosnåret. 

... just det tiosnår jag egentligen tänkt gå och lägga mig vid för att orka upp i ottan. Men det vankades ju lir och jag hade ju omöjligen kunnat sova så som det hade ryckt och kliat i spelfingrarna. 

När jag kom hade - förutom lägenhetsinnehavarna - redan Ali, Jonte Jonsson och Jocke Kvist sedan länge slagit sig ner runt bordet. 

(Jag ber redan på förhand om ursäkt till den ospelförstörda delen av läsarpöbeln för följande pokeranekdot, men ni kan om ni vill scrolla ner till bilden)

När jag slår mig ner vid bordet och gräver upp ärligt talat varenda sedel och mynt jag har på fickan för att växla in till marker så hinner jag studera en giv. 

Det spelas alltså cashgame, med blinds på 1-2 kronor, och alla synar de två kronorna (jag har redan ytterst utopiska chanser på damkontakter i denna stad, jag vill inte rasera den sista gnistan hopp genom att här slänga sig med nördiga pokeruttryck som "limpar"). Fram tills dess att det är Alex Gibsons tur på big blind. 

- All in, säger han och skyfflar in all sin keramik, värd omkring 75 kronor. 

Alla lägger sig, fram tills dess att turen kommer till Böni. Som funderar ett slag. Innan han synar. 

Och flippar upp dam-två i ruter. Dam-två. Massörvikariens 44 står sig inte och Böni kammar hem en ytterst absurd pott på omkring 150 kronor. 

Jag måste medge att det vattnades en aning i den mest spelförstörda och mest pengatörstande av mina två mungipor när man möttes av en dylik välkomstuppvisning. 

Nåväl. Hela kvällen avslutades för egen del runt midnatt då jag skeppade in keramiken med ett trassligt färgdrag: 

Jag stötte på patrull med mitt lilla semibluffaktiga försök då även hela Bönis och hela Markos markerstaplar blev inskyfflade i bordets mitt över en enda, säkert fyrsiffrig, trevägspott. 

Och som ni förmodligen kan avläsa av Bönis oerhört belåtna smil - ett nöjt varggrin som jag kan tänka mig att finnen annars bara plockar fram vid åsynen av en hela Koskenkorva eller när han piskar sig själv harmynt med ett knippe björkris i hundragradig hetta - så var det han som till slut håvade in keramiken med en bättre kåk. 

Jag förlorade. Jag fick moloket lomma hemöver i fattig singular. Men inte bara det. Jag spelade riktigt dåligt. 

Man behöver ju nämligen inte alls vara särskilt kunnig inom poker för att känna till den allra första grundregeln inom Texas Hold'em: 

Nästla inte in dig i stora potter med farliga serber och tatuerade finländare. 

... för även om jag hade dragit in mitt färgdrag och vunnit potten hade jag ju näppeligen kommit helskinnad ut ur spelhålan med rättmätigt antal poletter på fickan. 

Det är tisdagsnatt och därför också - enligt en logik som bara den unge fotbollsspelande bloggaren som försöker pussla ihop sin tillvaro med byggstenarna sömn, fotboll och handdiskning kan förstå - dags att summera helgens bravader. 

Handdiskning, ja. Det känns som att hälften av den vakna tid jag spenderar i min enkla boning spenderas vid diskhon. När jag blickar mot köksvrån - fördelen med att bo i vad som i kvadratmeter räknat kan liknas vid ett grävlingsgryt är att man kan sitta i vardagsrumssoffan och ändå blicka mot alla lägenhetens vrår - så står det en redig stapel vid diskhon som borde tas hand om. Jag borde dessutom städa. Sortera kläder. Röja undan gammal bråte. Lägga in kläderna i garderoben. Dessutom borde jag vid det här laget, klockan börjar närma sig midnatt, ikläda mig min kortaste kilt och strosa Skolgatan fram, luta mig in genom bilfönster och erbjuda naturabaserade tjänster - allt för att säkra någon sorts ytterligare inkomst till denna kapsejsande fattighjonsskuta. 

Men istället sätter jag mig här och bloggar om helger som redan passerat för länge sedan. Jag hoppas ni uppskattar det. 

I lördags, efter 0-0-drabbningen mot BK Forward, styrde vi ihop en liten... ett... (letar efter ord som kan få det att låta som att det var en träff mellan dryga dussinet fotbollsspelare på en ledig lördagskväll som inte alls innehöll en droppe alkoholhaltig dryckjom)... ett litet samkväm. 

Det blev en lärorik kväll. Jag fick mig en språklektion med lokal anknytning när någon* refererade till en tjej som "en riktig grisklubba". 

En grisklubba är tydligen en väldigt ful tjej. På Holmsunds-mål. En vanlig klubba är den lättare varianten, en tjej som inte är riktigt lika ful som en grisklubba. 

Men fortfarande ful. Man kunde inte med stolthet i rösten presentera sin tjej med orden "och det här är min klubba", frågade jag mig fram till. Istället kunde man konstatera något halvskamset för polaren dagen efter att "jag drog hem nån klubba igår natt från krogen". 

Grisklubba. Smaka på det ordet. Hade jag inte varit en så välartad och trevlig ung man så hade det garanterat varit ett ord jag använt flitigt. 

Wennebro, som bor på Haga, lanserade Hagabegreppen för en dams utseende lite senare under samma kväll. Enriktig klassdam kallades för en köf. En ful? Kytt. 

Ett ord som köf behöver man inte ens smaka på för att inse att det inte går att använda bland folk om man nu inte kör skördetröska ute i Sörmjöle med en halv dosa grovsnus i läppgipan. 

Nåja. På söndagen hade jag och Lundström bestämt oss för att åka ut till skogs för att jobba in våra Nordicbetsatsade slantar. Jens Sjöström den snart inte skadade hade bil och när han ringde mig i min morgonrock och sa att "jag kommer på tio minuter" så fick jag en väldig brådska. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför - men Jens Sjöström är ingen man vill låta vänta. Så jag tog en snabb kik ut genom fönstret, kom på att jag sett en väderrapport när man pratat om "tjugo till tjugofem grader i hela landet" - och ryckte åt mig närmast liggande shorts. 

Och så åkte jag till Holmsund. I shorts. 

Gott folk; åk aldrig till Holmsund i shorts. 

När vi nådde konstgräsplanen utanför Storsjöhallen möttes vi inte bara av en av de styvare snålkulingarna söder om Nordnorge - vi fick också berättat för oss att Obbola redan efter fem minuter satt i förarsätet efter ett hörnmål. 

"Tack för kaffet", tänkte vi unisont och Lundströms sinne började vandra iväg i drömmar om ett nytt skruv- och mutterset från Clas Ohlson för hela vinstpengen. 

Men det blev match av det hela. Mycket meer match och mer nerver än vad en ung man vars hela trassliga privatekonomi hänger på att hans poletter fördubblas med 5,50 borde behöva utstå. 

Underläge 2-1 i paus, kvittering med knappa tjugo kvar - och sedan stod jag formligen uppe på åskådarräcket och skrek ut direktiv till de tappra Obbolakrigarna och manade på våra UFC-förstärkningar som åt sig in mer och mer så länge matchen led. Till slut får Adam Chenouffi - som man börjat ana inte skulle orka nittio minuter - bollen på vänsterkanten, går förbi sin kille, viker in - och skjuter 3-2 via en försvarsrygg. 

Vild glädje vid åskådarräcket där vi var fyra stycken som hunnit skyffla in maxantalet poletter innan spelet stängdes. Tre av dem var glada över att kunna unna sig något roligt - jag över att kanske kunna ställa annat än knäckebröd på matbordet maj ut. 

... även om Henke, Jonte, Kvist slet förtjänstfullt och var tongivande, även om Adam Chenouffi avgjorde och Are tofflade in en boll så vill jag ändå lyfta fram den i paus inbytte högerbacken Jimmy Nyberg som matchens lirare i Obbolagrönt. 

Väl vid räcket kom VF-coachen på tal ett antal gånger. Mitt lag gick som tåget i första omgången. Danny hängde två, Vlado höll nollan - och en tjej som hette Malin Jonsson-Fredriksson, en billig tjej (i VF-coachen-sammanhang och inget annat, förstås) från Umeå Södra som jag tog ut efter att ha sett henne få starta i första omgången nätade tydligen också från backplats. Hennes mål var jag dock ovetandes om när Sjöström berättade att mitt lag låg tvåa i den interna UFC-ligan. 

"Ja, du har ju sån tur. Hon gjorde mål", säger Sjöström och pekar bort mot där Jonas Nilsson stod med sin tjej. En tjej som jag träffat x antal gånger, pratat med en hel del och sett några fotbollsmatcher tillsammans med hemma hos Jonas. 

"Vem?", frågar jag och tittar skeptiskt och försöker se ifall det står någon tjejrackare bakom Jonas dam.

"Hon". 

"Jonas tjej?"

"Ja, jag gjorde mål", säger Jonas tjej. 

"Jaha... men... jag har inte dig i mitt lag". 

"Jo, det har du...", säger Jens.

"Ehhm... men, så... eeehm... vem... vem är du egentligen?", frågar jag då till slut Jonas tjej som jag trots allt umgåtts med i flera timmar totalt. 

Hon visar sig vara Malin Jonsson-Fredriksson. Och en aning gramsen över att behöva förklara det. 

Svårt det här med VF-coachen. Eller ja, det verkar ju rätt lätt att välja spelare som gör mål och så. Men svårt ur ett socialt perspektiv.

*= När "någon" refererade till en tjej som "en riktig grisklubba" så spelade denna någon självklart inte i Umeå FC. Vi är intellektuella, tänkande fotbollsspelare som värderar människans inre godhet. Vi spelar ju liksom inte hockey.