Hej. Ledsen för igår. Borde förstås ha skrivit något. 

Men. 

Det har varit några intensiva dagar för egen del. Min närmaste fotbollsframtid har diskuterats - närmast dragits i långbänk - med tränare, rådgivare och annat löst fotbollsfolk. 

Det har varit många spekulationer, många frågeställningar. "Vad är egentligen bäst för Erik Löfgren", ni vet, och klarhet bringades inte förrän nu på eftermiddagskvisten då jag mottog ett samtal. 

- Du, Erik, vi har valt att satsa på Olof, Jonas, Micke och "Granken", sa Markus Allbäck med sin allra mest pedagogiska Players Manager-stämma. 

Jag får nu fokusera helhjärtat på att försöka slå mig in i ett Umeå FC som efter tre raka förluster, åtta insläppta på de två senaste och med en avstannad publiktillströmning får sägas gå som ett kräftskrälle just för stunden. 

Östers IF har ingen fantastisk spelartrupp. Visst; räven Denis Velic är en speluppbyggare av god Superetta-klass, Månz Karlsson-Mario Vasilj ett av seriens bättre mittbackspar - men nog log man med några skålpund mjugg i gipan när man i våras hörde om att laget siktade på att ta steget upp i Allsvenskan redan i år. "Den där bonna'föreningen?", tänkte åtminstone jag och log lite som man log åt de där avskärmade indianerna som sköt med pil och båge mot flygplanen. 

Men. Superettan är en serie för kollektiv. Lag. Enheter. En serie Ljungskile SK kan bli uppflyttade från. 

Och, ja, hur mycket jag än tror på att, säg, Danny är en bättre fotbollsspelare än Freddy Söderberg så fanns det väl inte en enda av de nittonhundranånting på läktarna som ville få det till att Umeå FC var ett bättre lag än Östers IF igår. 

Visst; det är hyggligt jämnt i första halvlek, de får ett lättvindigt ledningsmål, vi vinner (precis som nere i Trelleborg) skotten - men över nittio minuter är det ju inget snack om saken. 

Idag vände vi blad genom ett långt möte som upptog halva träningstiden.

(Om någon fackmannamässig VVS-arbetare skulle vilja ta sig an omklädningsrummets ventilationssystem så vore det synnerligen tacknämligt. Det är uppskattningsvis VM-klass på bastukänslan och man skulle behöva en japansk teveshopskniv för att skära genom den förtätade luften)

Därefter gick gårdagsstartelvan ut och nötte, lugnt och metodiskt, försvarsspel genom något form av skuggspel i miniatyrformat. 

Vi andra spelade under vår återstående halvtimme. Fem mot fem med mjölksyretempo och tuffa närkamper; så där man som åsidosatt vill ha en dagen-efter-match-träning. Jag själv fick brottas med Simon Mårtensson i några grekisk-romerska dueller och jag tycker, på ett helt heterosexuellt plan, mycket om att brottas med Simon. Han ligger alltid mycket nära kokningsgränsen och är samtidigt, av anledningar jag inte kan sätta fingret på, lagets överlägset roligaste kokare. 

... nu är jag en medicinsk och naprapatisk lekman; men Simon har, and I say this with an unblemished record of staunch heterosexuality, sett väldigt fit ut ett bra tag och borde banka på dörren till en startplats. 

En annan som tagit o-t-r-o-l-i-g-a steg på träning är Albert Kargbo, ni vet (?); den afrikanske forwarden. När han kom såg han rejält lytt ut i löpsteget och i spelövningarna var han, faktiskt, så pass trasslig både fysiskt med boll och i det psykiska beslutsfattandet att det var som att spela med en man mindre. 

Men nu. Jag skulle vilja säga att Albert är den av afrikanerna som verkar mest seriöst inställd till träning - och vilken oerhörd, närmast obeskrivlig utveckling han har fått som tack för det lynnet. Han är urstark i kroppen, snabb (jag såg han sprinta förbi Hampe Wallgren på en löpövning härom veckan!) och numera riktigt läcker i mottagningar, vrickningar och utmaningar - från att vid ankomst varit en ren munsbit för alla försvarare på en-mot-en-övningarna. 

Han är ju född -94, så det är ju ingen otrolig Benjamin Button-historia det här egentligen; det är ju fullt naturligt att han tar steg. Men det har gått väldigt snabbt. Det optimala för Albert i dagsläget vore väl att, likt sina sierraleonska anfallsvänner Bangura, Bangura och "Crespo", ha fått spela ordinarie i Division I detta det första året. För som han ser ut på träningarna i dagsläget tror jag han gått in och bidragit på två femmor i många lag i ettan. 

Men kanske kan han, kom sommaren, slita sig hela vägen in i vår Superettaelva. 

Skador?

Hampe Wallgren hade låtit Lasse Bergman kika på hans knä med en ultraljudskamera. Lasse hade inte funnit något litet foster, men väl en inflammerad slemsäck och, ja, mer gick tydligen inte att se då det fortfarande var för svullet. 

Kalle Morten fick inte träna med boll under vår halvtimme. 

Ali Jasim gick till... nån, för att bringa klarhet kring sin vad. Nu är dock Ali hur som helst avstängd på onsdag. 

Kanske leder dessa skadebekymmer till att jag får göra bortaresepremiär. Då är det bara att visa framfötterna; både på den eventuella fotbollsplanen och i bloggform. 

Nu ska jag avrunda detta med att sammanfläta två av det svenska språkets allra fulaste termer: 

Vän av ordning undrar om det inte är dags att vika in klövarna. 

Vi tar vid där vi lämnade er senast; hängandes över den klippavsats som är "Sanningen Danny Perssons byxnervevning". 

Det ska, enligt vår halvhjärtade semiblottare, tydligen ligga en "solklar frilägesutvisning" begraven i historien - fördold av en medial skånsk konspiration. Danny ska, enligt utsago, ha chippat bollen förbi en försvarare - jag citerar - "Adebayor-style" och medelst älgning sedan ha varit på väg att springa sig till ett friläge när en Trelleborgsförsvarare helt sonika slängde ut en väl avvägd näve och stoppade hela spektaklet. 

"Jag försökte påvisa bildligt hur domaren drog ner brallorna på oss när det röda kortet uteblev", lyder förklaringen. 

Igår spelade icke-startelvan internmatch på Gammlia. Tio-mot-tio på straffområde-straffområdes-yta över tre gånger tjugo minuter. Vi fick till ett hyggligt tempo ändå - även om det med jämna mellanrum blev något sorts inofficiellt distriktsmästerskap i Hawaii-fotboll. Det kändes som att det gav mer, åtminstone, än att komfortabelt rulla ut, säg, ett två-dagar-efter-match-tröttkört Mariehem uppe på Campus. 

Stuart stod dock i ena pyttsen - i den pytts där jag tror tolv av fjorton mål tillkom i 7-7-drabbningen; och det... hade väl... hurskajaguttryckamigdiplomatiskt, kanske varit bättre att snöra en festlig frackfluga kring målets överliggare. Eller att vi kanske, vadvetjag, hade kunnat kalla in någon juniormålvakt. Vi kallade ju nämligen in fem-sex utespelare från Tipselitprojektet för att fylla ut tiorna och, förstås, "miljöträna" ungdomarna till framtida a-lagsspelare. Alla ynglingar gick väl in och bidrog på ett föredömligt sätt för att vara sexton år gamla (när jag var sexton satt jag och lovordades för min seriositet när jag inte drack öl på lagfesterna i Division IV); bland annat vevade Axel Fällman in några fina assistgivande inlägg från sin högerflank. 

Men vad vi tyvärr mest av allt tar med oss från gårdagens internmatch är att Hampus Wallgren fastnade i konstgräset och att något vreds till i knät. "Det knakade som till tre gånger", förklarade Hampe idag och, ja, man behöver inte vara ortopediskt lagd för att dra öronen åt sig; ty även en enklare lekman förstår att trippelknaken sällan är bra. 

Vi får hålla samtliga tummar, knacka i alla närbelägna träbord; men Naprapat Andreas kunde inte utröna mycket idag när knät var så väldigt svullet, men han sa att Hampes ytterst begränsade rörlighet gjorde att han inte kunde utesluta trassel med exempelvis menisken. 

Det har annars varit två mycket spännande UFC-träningar. Igår på internmatchen hade vi två av de engelska importerna som bor ute i Holmsund - jag betalar oddset 1,00 på att Berndt Boström har minst ett finger, om inte halvannan näve, i den syltburken - med i mixen. Duktige målvakten Chris Elliot och Sheffield Wednesday-bördige vänsterbacken Nicky Haywood. Men det kanske mest intressanta skedde kring planens utkanter, på läktarna och i tränarbåsen; där en handfull män av utländskt påbrå iförda solglasögon, skinnjackor bidrog till en känsla att varje lyckad krossboll kunde ta en till Al-Ilhal. 

Och idag; idag hade vi Luis Morrison-Derbyshire, från Stevenages reservlag, på provspel. Inte nog med att jag en snabb scanning av UFC-truppen visar att jag är en av tre (!) spelare i vår tjugofemmannatrupp som hittills inte fått följa med på någon bortaresa; Luis var - applicera trumvirvel - förstås mittback. 

Luis ser ut så här...

... har varit med på Sky Sports...

... och hade, typ, Christoffer Sambas kroppsform;

... och påstår sig - sitter ni ner? - vara född 1994. Nittonhundrajävlanittiofyra. 

Han såg - och ni får lita på mig, jag är en av norra Europas bästa lika-som-bär-finnare när det gäller fotboll - ganska precis ut som FC Köpenhamns förre jätte och jättetalang Kenneth Zohore som numera har sin hemvist i Fiorentina; även han född 1994. 

Luis gled dessutom ut från träningen i en sån där helgrå mjukisoverall där tyget ser ut att vara fyra centimeter tjock härlig plysch och ett par Dr Dre-lurar över örongiporna; ni vet - så där som riktiga fotbollsproffs ser ut. 

Jag spelade tillsammans med honom under dubbla försvarsövningar; först fyra-mot-fyra mot uppställd backlinje och sen sex-mot-fyra under samma premisser - och vi släppte inte in ett enda mål på säkert tjugotalet anfall. 

Och då är ni ändå väl förtrogna med min trasslighet. Applicera den i ovanstående ekvation, så, med andra ord; det har varit en fröjd att få ha varit eder fjärdemittback under vårkanten. 

Det var bestämt att jag, Kalle och Simon skulle sluta upp hos Danny för en Game of Thrones-afton efter dagens träning. Eller... bestämt och bestämt. Jag har ju varit med tidigare kvällar, men just denna dag hade jag inte fått den brukliga kallelsen SMS-ledes. Istället verkade de övriga ha styrt upp planerna under den enda tid då man kan vara helt säker att ingen Erik Löfgren överhör; på Superettan-relaterade resor i Skåne. Men när inför träningen jag såg de stå och mumla tillsammans i ett hörn och när jag snappade upp ett enda fristående "ejm" så högg jag direkt på Ove Sundbergskt manér. Danny kunde inte slingra sig ur mitt "ÄRE GEJM IKVÄLL ELLER GRABBAR?"-grepp. Inte när frågan var ackompanjerat av det där lyckliga varggrinet man enkom finner i gipan hos unga män som efter otaliga kvällar i den komprimerade ensamhet som bara kan uppstå i grävlingsgryt ser ljuset i den sociala tunneln. 

Danny Persson i sitt rätta habitat; ICA Umedalens smågotthörna. 

Hur som helst; i slutet av träningen, när vi avrundade med ett trelagsspel efter vinnarn-står-kvar-princip, verkade Danny dock redan gått upp i hela riddar- och tornerspelsvärlden då han tacklade stackars Johan Larsson med den sortens vredesstinna satsning som man bara får läsa om i fantasysagor där hjälten ensam slåss mot horder av ockulta vättar. 

Larsson å sin sida lyckades på den vårldslösa tacklingen svara med 2012 års högsta primalskrik - en teatralisk överspelning som gått in och bidragit på två femmor i "Tre Solar". 

Larsson, förresten, innan vi slutar. Ni minns kanske ifjol hur jag drogs med en svårartad gikt - vad man i folkmun benämner som portvinstå. På internmatchen igår lyckades jag, med snart tjugotvå års tramprutin, trampa så pass trassligt att någon fettkudde i hälpartiet fick sig en rejäl törn. Det gör nu väldigt ont när jag går. Än ondare när jag försöker springa. När Johan Larsson passerade läkarrummet, där jag rådfrågade Andreas om mina problem, var han inte sen med att ställa en diagnos: 

- Du har väl fått en whiskeyhäl. 

Jag minns att jag tänkte skriva någonting i fredags. 

Vi hade ett extrainsatt spelarmöte möte i torsdags. Inte av någon krisorsak, nej - utan för att videorackaren inte fungerade, matchanalysen fick flyttas fram och vi satt där med en fyrtiofem minuter lång håltimme innan träningen skulle dra igång. Det blev ett möte där vi vädrade synpunkter om säsongen hittills, saker vi tyckte kunde förbättras, ett litet Airing of Greviences i miniatyr - trots att det inte är juletid. 

Mötesprotokollet, som Jens förde ner på en provisorisk bit kartong, togs sedan upp med tränarna inför fredagsträningen - och, banne mig, gick vi sedan inte ut och genomförde årets både bästa och roligaste träning. 

Hela den lediga lördagen ägnade jag sedan åt att drastiskt omstrukturera möblemanget i mitt grävlingsgryt. Ett heldagsflängande mellan soptippar, lägenheter, släpvagnsuthyrare och, ja, jag hade ju planerat att hela projektet skulle ta, säg, "två-tre timmar" men jag lånade Wennebros bil (det är inte varje dag man får köra omkring ståndsmässigt som en ordinarie Superettanmittfältare) vid tolvsnåret och återlämnade den väl inte förrän halvvägs in i FA-cupfinalen. 

Hur pass upptagen jag var? Jag. Lämnade. Inte. In. Stryktipset. 

Den graden. 

Inte förrän strax innan sju kunde jag slå mig ner på "Stiggas" fotpall för att tillsammans med en hel soffgrupp full av UFC-spelare (Jens, Lundström, Bohman, Simon, Danny, Henke och "Stigga") se Mårtenssons Chelsea besegra - en från topp till tå Liverpool-munderad (det var bara den där Andy Caroll-hårsvansen han sportade i vintras som saknades) Jonas Nilssons trassligt underpresterande favoritlag. 

Efter FA-cupfinalen ville gemene lagkamrat hellre följa Stanley Cup-drabbningen Washington-New York Rangers än det svenska VM-mötet med Tjeckien. Och nog för att VM i ishockey är en trött historia - inramningen mot Norge påminde inte så lite om de reservlagsmatcher vi brukar spelar uppe på Campus - men jag antar att NHL-valet framför allt var en effekt av ett gediget lobbyarbete av prylnasaren Danny Persson som såg sin chans att inför en penningstark soffa idrottsentusiaster försöka kränga ett koppel NHL-tröjor till tonerna av 995 riksdaler. 

... i soffan fanns ju bland annat återfallsförköparen Jens "Crosby för en dag" Sjöström. 

Speciellt sugen på slantar lär Danny ha varit efter att han tidigare under eftermiddagen tryckt in en polletthög på Mariehemsseger borta mot Anundsjö. Så övertygad var han om oddset 2,55:s storhet att han sms-ledes bad mig trycka in polletterna åt honom, då han själv satt trassligt till (fysiskt, inte ekonomiskt då han påstår sig ockra iväg "No 1 Fan"-statyetter som aldrig förr). 

Nu slutade drabbningen mållös och Danny fick moloket trycka en sedel i min handgipa. Och även om jag gick plusminusnoll på alla slantförflyttningar så känns det ju så coolt och läckert farligt att som rågblond svensk få en hasardsedel i näven att jag funderar på att starta upp en högst illegal och monopolstörtande oddsbörs. 

Söndagmorgonens söndagsträning flöt på i det nästan två timmars långsamma gemak vi vant oss vid. Lite uppspelsövningar, lite uppställt elva-mot-elva-spel, någon skottövning, lite fasta situationer - och så till slut rabblingen av startelvan och sextonmannatrupp till morgondagens Skåneresa. 

Noterbart är att Joel och Seif, båda startmän mot Ljungskile, tappar sina platser i truppen och att "Stigga" tar sin första trupptröja för säsongen. 

Jag, ja, jag kommer i sedvanlig ordning sitta här och försöka leverera hem någonting matnyttigt (kom för all del med idéer och förslag) från den front där jag, eh, för tillfället inte direkt är någon infanterisoldat utan mer av en radiokommunikatör. 

Ursäkta att det blev sent. 

Men jag tappade ett glas i golvet. Skärvor överallt. Igen. Händelserna i mitt kök är som en ständigt rullande "Bloopers"-dvd från "Sveriges mästerkock". Och... ja, det är bäst att vara synnerligen noggrann med dammsugaren. 

Man vill ju inte trampa på en skärva och "göra en Kalle Corneliusson" nu när det är tevematch och allt. Man vill ju inte låta Jarelind och Belenenses-Anders* sitta och skrocka i direktsänd teve. 

*= Minns ni hur den andra Portugal-svensken, innermittfältaren och ex-bajaren Fredrik Söderström, under ett otal Football Manager-spel bara hette "Fredrik"? Som en brasse. Jag hoppas så att ni minns det, annars står vi varandra inte särskilt nära, ni och jag. 

("Fredrik"-artistnamnet för mig osökt in på funderingen ifall Micke Ek bara hette "Mikael" under de år då han smekte fram smörpastejer åt Ronaldinho i Paris Saint-Germain.)

Ni såg morgondagens matchtrupp på hemsidan? Jo. Ni ryckte väl till en aning, sittandes på soffslafen. "Löfgren är med!", skrek väl nån så euforiskt att bitar av söndagsfikats mandelbiskvier flög ur gipan. "FAN VAD KUL", utbrast nån annan med dylik överentusiasm.

... långt senare antar jag att ni förstrött noterade i förbifarten att såväl Vladimir Sudar - nån bosnisk målvakt - och Hampus Bohman - nåt allsvenskt lån - tar plats i samma trupp. Och att Joel Burström fortsatt saknas med sin stukade fot. 

Men det är, som Karlsson på Taket skulle ha sagt, en världslig sak. 

Dagens träning? Som inför-match-träningar är mest. Lite avvaktande i spelet. De som är utanför startelvan vill ju inte skada de som tillhör förstaelvan. 

Inte inför en tevematch.

Inte när man iakttagit hur pass många i truppen som kostat på sig dyra klippningar under veckan. Spelare som skulle bli närmast gråtmilda om de inte fick visa upp, till viss del sina fotbollskunskaper, men framför allt sina nystrukturerade kalufsar på bästa sändningstid. 

Mer intressant då att Walle idag hade med sig den senaste atteraljen som ska fullända vårt omklädningsrum  ("fullända" är förvisso fel ord då vi sedan i januari väntat på att få en brukbar träningscykel); kaffemaskinen med kapslar. Jag hade tagit en bild på kön till maskinen om nu inte mobilanvändande i omklädningsrummet renderar i en rigorös bötespeng. För hundra kronor fick man hur som helst "ett startpaket", som Walle uttryckte det, bestående av ett inköp i själva maskinen samt en provomgång med tio kapslar. Det låter väl fint. 

Wallerstedt, som deläger en klädesbutik i Sundsvall och verkar ha ett affärslynne, vet nog om att en fotbollstrupp som år efter år tvingats sluka trassligt snabbkaffe efter träningar ganska omgående kommer bli smått beroende av de smäckra kapselkopparna; och då är jag rädd att priserna genast stegrar i svallvågorna av den gamla knarklangardevisen "the first one's free". Vi får helt enkelt vänta och se. 

Imorgon bitti ska jag åter ha fått mitt trassel publicerat i VK. Min krönika inför Hammarby-matchen, som jag rev ihop i fredags morse hemma i Sundsvall, finner ni under den byline-bild där jag står lutad mot kameran i en vinkel som får mina underarmar att se ut att vara tredubbelt mycket grövre än gemene mans. 

Jag bad - verkligen bad - de att byta. Men det gick minsann inte. 

Och jag bad inte enkom för att jag är bloggarproportionerligt fåfäng. Nej. 

Jag bad för att det känns som att jag är en publicering ifrån att Jens Sjöströms "Karl-Alfred"-referenser ska sätta sig som smeknamn. 

Jag cyklade iväg till Nolias friidrottsoval på förmiddagen för att köra ett styrkepass. 

Jag tänkte inte köra helt slut på mina arma ben, bara ge de en liten omgång; vi hade ju fotbollsträning om bara några timmar vid tvåsnåret. 

Men ni vet hur det blir; gymdelen är fullsatt med unga innebandyspelare från Riksidrottsgymnasiet. De tränar hårt. Vevar vikter i övningar jag inte alls förknippar med innebandyglasögon och Unihoc-svettband. 

Och, ja, är det några man inte kan verka vekare än så är det väl RIG-innebandygrabbar. Så jag gav mig själv en ordentlig kölhalning av hela benpartiet medelst skivstång. Avrundade med häckhopp i spänstsyfte. 

Inte. Det. Bästa. Beslut. Jag. Tagit. 

Jag kände redan på cykeln på väg mot Gammlia att mina lår var spända som fiolsträngar. 

Fiolsträngar som, skulle det visa sig någon halvtimme senare, var helt ostämda och omöjliga att spela försvarsspel med. 

Jag går alltid in till varje träning med inställningen att vara bäst av - om inte alla - så åtminstone de på min position. Jag hoppas och tror att alla går in med samma inställning varje träning - det känns ju faktiskt väldigt öppet om de allra flesta platserna i startelvan i nuläget - annars kommer vi få väldigt trassel att hålla uppe en träningsnivå av superettanskt snitt. 

Idag var jag hur som helst överlägset sämst. Hålla-bollen-spelet med tre lag i början, visst, där gick det okej - men sen var det dags för dubbla en-mot-en-övningar. Och om det sitter några fotbollsmässiga lekmän därute så ska jag förklara att för en mittback med grundsnabbheten hos ett mjölkdäst bältdjur är det ingen fördel att ens ben är ännu en beskärd del tyngre vid en man-mot-man-duell på en större yta mot, säg, Johan Larssons peta-och-spring-finter. 

Toppa spektaklet till mittbackskropp med ett ordentligt slutkört lynne och din kanske enda egenskap - att då och då kunna "läsa spelet" - sätts ur funktion och du har komplett misär träningsinsatsifierad. 

Med två och en halv vecka till Falkarna borta känns dylika träningar... sådär. 

Tror ni då att man blev lite upplyft av att kliva av konstgräset och mötas av - ett omklädningsrum uppdukat med smakprover från Norrmejeriers nya Gainomax-idéer. Danny Persson, Västerbottens största mjölkdrinksjunkie, lyste upp som bara barn på julafton och män som kränger NHL-tröjor till ockerpriser kan göra. 

Jag vet inte hur pass konfidentiellt den här proceduren med nya smaklanseringar kan tänkas vara - men, vafan, det är inte uranbrytning de håller på med på Norrmejerier; vi kör. 

I de små kopparna fanns prover med såväl "Natural" (!), "Pear" (!!) och - håll i plommonstopet - "Coconut" (!!!). 

Vi fick ett långt formulär som vi skulle fylla i. Jag skrev, som den proteinshakes-konnässör jag är, långa essäer om hur pass väl varje smakprov dansade i gomseglet. Jag satt och mumlade medan jag kritade ner avslutningen av omdömet om kokosnötssmaken; "spännande... utropstecken". Mittbackskollega Jens Sjöström tittade upp från bänkplatsen intill. 

"Kokosnöten?", frågade han varpå jag nickade. 

Han vek fram sitt ark, bläddrade fram till omdömet om nämnda smak och visade upp vad han skrivit: 

"Spännande!"

Den barnsliga, fotbollsspelarmässiga motsvarigheten till två sofistikerade herrar som på en avdragsgill vinprovning med företaget med näbben full i rödtjut samstämmigt hummar om att vinet har "gräsiga toner". 

Päron? I mjölkdryck? Vad tror ni själv? Det var som om någon doppat ner en Piggelin i ett mjölkglas och låtit det stå i halvannan timme. Är ni av Danny Perssonskt lynne vattnas det väl i gipan - men för oss vars sötsug inte är en namngiven psykriatisk diagnos låter det ju förkastligt. 

Spelarmöte på det. Vi luftade allt det som gjort oss besvikna under försäsongen. Det var lite som den gamla Festivus-traditionen "airing of grievances". Är ni inte på det klara med den referensen så ber jag er åsidosätta elva minuter så att vi kan fortsätta vara vänner. 

När man har en så pass säljig rubrik som "Han är snyggast i UFC" måste den få toppa sidan och locka nya läsare ett tag. 

Och nog har den gjort avtryck alltid, utmärkelsen. När jag var på IKSU igår morse kom Kvist gående - med en fotograf i hasorna. På fullaste allvar. En mediastudent skulle pussla ihop en fotobok över en människas vardag och valde, genom att "ta några läckra bilder där du sitter i benpressen och jobbar" och senare även följa upp med träningsbilder från Nolia på kvällskvisten, att porträttera "UFC:s snyggaste spelare". 

Hade jag varit engelskspråkig hade jag kunnat säga "you owe me one" till den gode Kvirrmund - för den fina bloggexponeringen - men jag har hört även den hippaste hipster i sotarmössa och upprullade jeans försöka på sig den försvenskade "du är skyldig mig en"-frasen med ett klämkäckt smil och det är ju inte ens i närheten av att fungera ens då. Det går inte att vara cool i det här landet. Det går inte. 

Det är tur att vi kan spela fotboll. Vi blev ju ikväll andra nation på tjugo år att besegra det stolta kroatiska landslaget i deras egna slaviska lejonkula. Det var ju en väldigt intressant match. Egentligen.

Zlatan var på ypperligt spelhumör i en träningslandskamp! Toivonen var vänsterytter! Granqvist högerback! Upp var ner, ner var upp. Och vi vann med 3-1. 

Det borde ha varit en fest. Men. Jag har så svårt att gå igång på matcher som bildmässigt paketeras som vore det en tröttare 15.00-drabbning en grådaskig söndag i Ascoli. Den trassliga bildkvaliteten, de gamla sovjetiska, närmast clip-art-mässiga reprisövergångarna; det doftade gammal TV3-bevakning från ett obskyrt VM-kvalmöte mot Makedonien i ett krigshärjat Skopje. Ett sånt där möte Marcus Allbäck brukade avgöra efter något vunnet motlägg av Magnus "Turbo" Svensson. 

Få situationer kräver att man slänger in en bild av "Turbo" i landslagsdress. Men mycket få situationer lider av det. 

... för att hitta en fest skulle man denna onsdag tydligen ha rört sig mot Scharinska. Refused - som jag förstått det hardcorescenens Hosianna, Davids son; dyrkade hjältar återuppståndna - ska tydligen ha klivit upp på scen och vevat igång några låtar. På en onsdag i februari. Enligt pålitliga källor ska bland annat Erik Niva ha varit på plats och bidragit till kändisfaktorn i det västerbottniska onsdagsvimlet. Vilken stad vi bor i, gott folk. 

Nåväl. På den västerbottniska fotbollsfronten är intet nytt. Jag trodde att Walle skulle vara på plats i måndags när vi körde igång veckan med ett dubbelpass (fotboll 14.30-16.00 följt av löpning och styrka 20.00-21.30). Han kommer istället imorgon, är det sagt. 

Måndagens löpning var inte riktigt lika jobbig som förra veckans stränga självspäkning, men fortfarande fick den en att kippa efter andan i den utsträckning och med den frekvens som torde kunna orsaka harmynthet. Men det vi framför allt tar med oss från måndagskvällen utspelade sig i omklädningsrummet efteråt.

Danny Persson framkallade där och då ett leende så pass stolt och självbelåtet som jag föreställer mig att bara Marcus Birro mäktar med precis när han klickar på retweet-knappen efter att ha läst en smörigt positiv tweet om sig själv. 

Över? En jäkligt bra fotbollsinsats? Nej (även om, det ska sägas, att Danny gjorde en väldigt fin hel förstaträning i måndags där han hängde åtskilliga baljor och var så där jobbigt tung att möta efter marken som i luften). Över detta:

"När jag var på Coop igår så köpte jag lite plockgodis, och precis innan jag la upp påsen på vågen så sa jag högt för mig själv '370!'. Och så visar vågen... 366 gram!". 

Och så förvrängs genast hela hans anlete i ett uttryck av birrosk förnöjsamhet. 

Det var tal om att vi skulle kunna gå ut på Gammlias konstgödslade matta imorgon, men det sms man skulle få om så var fallet har inte dykt upp i inkorgen. Jag borde veta; jag är ju inte en sån som får sms. Varenda ett som dimper ner ses om med den allra mest ömma av vördnad. Jag har inte ett kort sms-ljud, jag har en ringsignal som rullar igång varje gång det dimper ner någonting. Varje gång jag hör signalen ljuda - det är "Tommy tycker om mig"-melodin i kareokeversion där jag själv sjunger "Någon tycker oooom mig" för full hals - så slänger jag mig själv i en treminuters hambomazurka över parketten innan jag tittar till meddelandet. Oftast är det Halebop månatliga nyhetsbrev. 

Så nej; ingen utflytt imorgon. Och framför allt; fortsatt ingen tvätt av träningskläderna. Med alla de små plastknörtar jag (i benskydd, strumpor, skor och säkerligen diverse kroppsliga vrår) dragit med mig från Nolia till mitt gryt hade jag kunnat tappa upp en mindre bassäng och anordnat simvärldens första EM i cancerogen kortbana. 

Låt mig återkomma om svårigheterna att som 21-årig pojke kombinera en idrottande karriärsbana med sunda tvättvanor. Låt mig också återkomma efter Wallerstedts första bollpass imorgon. 

Vi börjar förstås med det viktigaste. 

Ni kanske kikande in på Aftonbladet.se under dagen? Jag fick scrolla i en halvminut för att hitta någon sportnotis om hur det egentligen gick mellan Boltic-Göta och Falu BS igår. Det var bebisartiklar så långt ögat kunde nå (favoriten måste vara "Karnivalstämning i Ockelbo" där de fångat en medelålders, säkerligen arbetslös, man som på morgonkvisten hunnit riggat upp en svensk flagga på sin bil och som "funderade på att köpa en prinsesstårta"), bildspel (bland annat "Se på magen - vilken resa!"), krönikor, live-teve och över alltsammans kastade de upp en pop-up där en bebis tittade fram och helt oförhappandes skrek en i ansiktet. 

Jag har (ännu) ingen webb- och layout-ansvarig som kan sno ihop ett dylikt upplägg, men även här på UFC-bloggen ska vi förstås skjuta salut skriftmässigt över en nyfödd liten tjej. 

Hon kanske inte får någon apanage-peng att glida igenom livet på, får kanske aldrig åka kortege genom Ockelbo iförd folkadräkt och hon kommer kanske inte ens besitta ett hakparti av monumentala mått; men lilla Jamila ärver västerbottens allra läckraste fotbollsteknik. 

Det största av grattis till de nyblivna föräldrarna Adam Chennoufi och Jonna Larsson. 

(Konstpaus för att gemene läsare ska inse att det tyvärr inte kommer vevas upp något pop-up-fönster med en skrikande bebiskrake. UFC-bloggen är inte där än, men vi jobbar mot det enligt en modest treårig plan om världsherravälde) 

Efter dagens eftermiddagsträning*, där mitt lag avgick med en 1-0-viktoria efter att ha stuckit upp i en kontring (det gastades nåt om "offside" från några stabbiga motståndarbackar) för att sedan catenaccio-spela hem segern, hade vi ett tvåtimmars möte. Klubbchefen var där. Sportchefen likaså. Tränarna. Alla gick igenom det de hade att säga. 

Det är väl det jag kan skriva hem om det. För... jag vet inte, jag inbillar mig väl men; jag kände mig en aning utpekad. 

Sportchef Håkan Bäckström klev nämligen fram och inledde med att "Det som sägs här stannar här och skrivs inte ut på Twitter eller bloggar... (tittar sig omkring och höjer månne rösten marginellt) eller VK-bloggar eller... (hittar mig med blicken) hur, Erik?". 

Ehe. Ehe. 

*= Jag var uppe i den arla otta vi genom bekanta känner som 07.00 imorse för att tillsammans med Wennebro, Kalle och Johan Larsson träna extra fotboll med Björn-Åke vid åttarycket. Ville bara säga det. 

När vi skulle till att rulla hemöver efter mötet fick jag chansen att föreviga den svenska handelsindustrins absoluta baksida. Det sista min ömma moder, med gråten i halsen, vädjade om när jag för första gången skulle sätta mig på bussen till Umeå var att jag "inte skulle göra affärer direkt ur bilars bagageluckor med suspekta män i stora mössor". 

Jag vet inte hur Jens Sjöström är uppfostrad...

... men där stod han och skakade näve med en tvivelaktig nasare. Vi har lagfest och inkilning på lördag (låt mig återkomma om det) och ska spela lite hockey under dagen. Något som Danny Persson och hans www.supporterprylar.se inte var sena att försöka kapitalisera på genom att givmilt erbjuda alla UFC-spelare ("skaru' inte ha en Malkin?" har under veckan ersatt alla artighetsfraser) NHL-tröjor till det facila priset av 1099 kronor. 

Och Jens, som enligt uppgift ska vara närmre än ett vådaskjutet rådjur än någon Sid The Kid på en spolad is, slog förstås till direkt. Det måste förstås finnas medicinering mot dessa sjukliga impulshandlingar. Senast ska Sjöström till de ockrigt dyrköpta tonerna av fullt pris ha slagit till på en Thierry Henry-tröja med nummer 12 (!) på ryggen efter att fransmannen gjort ett mål (!!) mot Leeds (!!!) i FA-cupen (!!!!); detta som Manchester United-supporter! 

Och Danny bara står där i det förnöjda leende som bara en mugg kaffesmakande glassblask eller en riktigt ockrig försäljning kan frambringa. 

Jag ska ta tag i det här med bloggandet igen. Kanske återkommer jag redan imorgon med ett inför-lagfest-inlägg eller ett om träningsklädstvätt eller kanske kan vi lansera den enhövdade fredagspanelen "Simon Rasar" där lagets allra största kokare, Simon Mårtensson, får gå lös på utvalda ämnen. Kanske kan ni tills vidare finna förströelse i svensk elitfotbolls minst viktiga lista 2012. 

Have it good. 

Måndagen skulle ägnas åt att jogga, stretcha och bada bubbelbad på IKSU - allt för att vi spelare skulle återhämta oss från den fysiskt påfrestande helgen. När jag så vevat mig igenom ett kortare program (nån "Tone legs and ass"-historia som jag tror gjorde underverk på mina celluliter) på Crosstrainern och stretchat lite så tänkte jag att "nu ska det bli skönt med lite bubbel å". 

Men. 

Ni minns Simon Mårtensson? Den långe, mörke, till synes semigrekiske anfallaren som med sitt dynamiska forwardsspel sprang in tio mål under våren ifjol? Han som skadade sig, odlade skadad-stjärna-som-vill-gömma-sig-från-allmänheten-skägg och som nu börjat träna fotboll lite lätt?

Det går inte så bra för honom. 

Jo, visst, rehaben går enligt uppgift som den ska, han deltar i vissa passningsövningar på träning redan och han joggar problemfritt och så. 

Men jag tänker som människa. Rent mentalt. Han har tappat det. Helt. 

UFC-bloggen ber om ursäkt för bildkvalitén - tanken var att jag skulle filma spektaklet - men vad vi ser är alltså den 22-årige Mårtensson som medelst kedja försöker applicera en viktskiva mellan sina ben för att ytterligare belasta sina armar medan han utför "dips". Simon var så ivrig att han inte hade tid att lossa på kedjans hake och därpå veva den runt magen och därefter haka på kedjan igen. Nej, han skulle bestämt kliva direkt ner i kedjan och därifrån dra hela schabraket upp över benen och sedan låta den vila som en gördel över magpartiet. 

Tänk er hur det är att krångla på sig ett par lite för trånga jeans. Fast där jeansen är en kedja med tillhörande femtonkilos viktskiva. Det blev förstås ett väldigt spektakel. Ett hukande, ett stånkande och ett närmast krypande. Ett ovärdigt spektakel för en skyttekung av dylik kaliber. Ett steg in i en annan värld, mitt på självaste huvudscenen för västerbottnisk tribaltatuerings- och proteinshakeskultur. Ett slutgiltigt steg in i GASP-linne-världen; ett sista bevis för att man blivit "en gymmare". 

Nåväl. Även tisdagsträningen på Nolia gick till viss mån i lugnets tecken. Det bjöds på massage från Alex Gibson innan träningen; det var ett väldans intresse och jag fick inte mer än fem minuter på bänken trots att jag, efter att "Stross" påstått sig fått en släng "av ett löparknä", påstod mig ha fått mer än en släng "av löparkropp". Jag fann dessutom Joel Burström sittandes i trappen till övervåningen med strömmaskinen i näven och dioder utplacerade på ena benet. Då vet man att man har trassel; när man i smyg sitter och skjuter upp ström i en trappuppgång. 

Idag var det löppass på IKSU på agendan. Jag passade också på att bussledes ta mig ut till Ersboda och Intersport, där jag hämtade ut inte mindre än tre par nya skor. 

Stay tuned for some unboxing videos. 

 Hej. Länge sen. Idag fick jag dock besked om att min dator, som legat i kuvös hos PC-Akuten i någon vecka, fanns att hämta ut på måndag. Då ska det bli ordning på detta vildvuxna torp igen. 

Jag måste börja med att skriva om att vi har haft styrketester i onsdags. Det m-å-s-t-e jag skriva om. Inte så mycket för att det är intressant som för att det ger mig ett legitimt skäl att veva upp den här bilden: 

Nu var det inte främst för att jag var rädd att fastna på en "kom-igen-en-sista-chin-kom-igen-kom-igen-kom-igen-dååå"-bild (se ovan) från VK:s utsända fotograf som jag länge rörde mig i IKSU-periferin, där jag oroligt sneglade mot den chinsstång där UFC:are efter UFC:are retsamt enkelt svingade sig upp otaliga gånger. Nej, jag stod och väntade tills dess att alla hade kört på grund av den enkla anledningen att jag inte kan göra chins. 

Nu tror ni att jag uttalar "jag kan inte göra chins" som en vältränad fotbollsspelare uttalar det, där innebörden är att "jag kan bara göra tretton-fjorton stycken". Nej, nej. Jag uttalar orden som en gammal darrhänt gumma med svårartad artros skulle uttalat orden om hon mot sin vilja hängdes upp i chinsstången av någon brunbränd bicepscurlare i GASP-linne. Jag minns när vi gjorde motsvarande tester i Giffarna inför säsongen 2010; det var första gången jag fäste nävarna kring en chinsstång och det gick... inte så bra, nej. Sedan dess har jag hållit mig undan chinsstänger på samma maniska sätt som jag sedan i höstas varit tvungen att hålla mig undan portvinsslattar. 

Men, vet ni, jag kämpade mig upp. Inte en gång utan hela tio gånger. Tio! (Att sedan näppeligen en enda av dessa chins varit godkända i någon tävling som anordnats av någon iförd GASP-byxor tycker jag vi i det här forumet lämnar därhän.)

Jag tror att jag kan tillskriva många av chinsen till min skalle som vägrar vara sämst. Samma skalle hjälpte mig - genom inre uppmaningar hjärna-kropp som började redan vid "FÖRIHELVETE inte kliva av innan målvakterna" till "inte SÄMST av mittbackarna bara" vidare till "vi kan ju vara BÄST av mittbackarna" - att trots en fysiskt trasslig decembermånad i Thailand slita mig till en högst godkänd sjundeplats på jojo-testerna i måndags. 

Man kan lite kort sammanfatta att utan den delen av min skalle, som får mig att kämpa mig kvar vid detta kantrade haveri till fotbollsskuta, hade jag... kanske kunnat göra någonting av mitt liv. 

Johan Larsson bör hyllas för sina tjugoen (21!) chins, även om den hårfagre mittfältaren befinner sig i en farlig, GASP-linne-osande gråzon när han påstår sig"träna chins med viktskiva". 

Annars då? 

Imorgon är det dags för säsongens första drabbning på fullstor plan. GIF Sundsvall i Nordichallen vid elvarycket. Av förekommen anledning tog jag mig bussledes hem redan igår kväll - vi hade fredagsledigt - och utöver att man bjuds på en smäckrare fredagsbjudning med På Spåret-samkväm så slipper jag dessutom pallra mig upp i gryningstimman imorgon och sätta mig på bussen vid sexsnåret som resterande truppen. 

Jag har idag skrivit den första av förhoppningsvis många krönikor till VK:s papperstidning (om här inte blir några bitska mejlstormar, men det borde det inte kunna bli med en så pass gråmelerad och stinglös krönikör) som finns att läsa - EXKLUSIVT! - i morgondagens sportdel. Det blev ett väldigt trassel att väga av vad som kunde var intressant (frågeställningar som "de som är intresserade har kanske redan läst det här i bloggen" svarades till slut med axelryckningen "äh, det är väl bara släktingar som sitter och sympati-F5:ar den här bloggen") och förhoppningsvis kan jag styra upp någon sorts balans i trasslet mellan blogg och krönika i framtiden. Kanske skulle ni kunna hjälpa till med att åtminstone ryta till när det blir alldeles uppåt väggarna för dåligt. 

Ifjol vår minns jag att jag fick dra på mig kaptensbindeln inför försäsongsmatchen mot Giffarna på IP. Vi förlorade med 4-0. Jag var aldrig kapten igen. Någon annan blev så småningom Kung Erik och jag blev "den där andra Erik" och när det inte räckte "han med tån". Inte för att go all Bryan Massa on you, men det är en ny säsong som tar sin riktiga, åtminstone elvamannamässiga, början imorgon och det vore fint att få sig en bra start. Jag hoppas att vi ska kunna stå upp bra mot ett GIF-lag som saknar en hel del framträdande pjäser på grund av skador och sjukdomar. 

Här pratar förresten förre UFC:aren David Myrestam - Superettans bästa vänsterback ifjol - inför matchen:

"... och alla dom här jävla innebandylagen". Det är bara att instämma i hur svårt det verkar vara för fotbollen att konkurrera med andra sporter i Västerbotten. Här förlorar stadens hockeylag mot såväl Östersund (!) som Sollefteå (!!!) i veckan - men ändå har allt det talats om i dagarna, även i riksmedia, varit Löfven. 

Det har varit några underliga dagar.

Häromdagen fick jag mig en blomkorg full av svarta nejlikor levererad till dörren av en budbärare med molokna anletsdrag. Igår stannade en gammal gumma mig, tog mina händer i sina, nickade sorgset och framförde "sina djupaste kondoleanser".

Det är med andra ord hög tid för ett förkunnande; ryktet om den här bloggens död är betydligt överdrivet.

Det är bara det att i dessa datorlösa tider (PC-Akuten verkar vara fylld av slantsugna stafettdataläkare som inte brinner för yrket och har således tagit till idag på sig att besluta att min dator kan undgå sista smörjelsen ifall jag kostar på mig någon ny kabel med bokstavsdiagnos) så är jag, i min situation som social paria, utelämnad till att cykla till Västerslätt och VK:s sportredaktion för minsta uppdatering. Och det är ju fullt genomförbart de dagar vi tränar i Noliahallen.

Men. Förra veckan fick vi snällt flytta oss ur vägen redan på onsdagen då Nolia skulle "riggas full av kanoner, ställningar och skynken". Jag var helt övertygad om att det handlade om att någon diffus holländsk cirkus skulle komma till staden för att till tonerna av lyckliga barnskratt och popcorntuggande plåga elefantkrakar och aprackare. Det hade jag inga som helst problem med. Klart vi måste flytta oss ur vägen. Jag har nämligen, efter en uppväxt med somrar på Sundsvalls Gatufest, den största respekt för ett skickligt gycklarhantverk. Döm då av min förvåning när jag i efterhand fick höra att Noliahallen istället varit ockuperad av - damfotbollsspelare. Det skulle tydligen genomföras akademiska tester på Umeå IK:s, Umeå Södras och... nåt annat lags spelares skicklighet. Nog för att jag är tacksam över att det inte var jag som testades - min trasslighet ska helst inte finnas på pränt för eftervärlden - så kändes det lite skelt att halva vår träningsvecka fick bestå av "Bubbelbad: IKSU", "Löpning: IKSU" och "Bowling" (!).

Bowlingen? Jag var tillsammans med Jocke Kvist delad tvåa med en inte alltför mäktig runda på 168. Jonas Nilsson ska tydligen ha vunnit på 173. Men då ska sägas att jag spelade med låneklot. Och trots det faktum att jag och Kvist (de två delade totaltvåorna) spelade på samma bana så lyckades vår bana förlora det interna vad vi gjorde med banan intill - där Jens Sjöström, Årshampe Wallgren och Jonte Jonsson lirade. Den bästa rundan för var och en av spelarna på banan räknades ihop - och till slut var vi på nåt sätt skyldiga motståndarbanans spelare ett tråg Gainomax. Anledningen? Jo, tydligen är bowling inte nationalsport i Serbien. Man kanske borde tänkt om när Marko, precis efter det att Jens frågat om vadslagning, ställde frågan "Do you have two chances?" efter ett misslyckat förstakast.

(Det där kan vara den längsta, eventuellt också trassligaste, omskrivningen av "DET ÄR INTE MITT FEL ATT JAG INTE BLOGGAT!" världen skådat)

Nåväl. Idag var vi tillbaka på konstlat gräs för jojo-test och för att skärskåda den provspelande nya zeeländaren och vänsterbacken Ian Hogg som av oklar anledning letat sig till Västerbotten och Umeå för att försöka fortsätta sin fotbollskarriär. Oklar? Jo, Ian berättade lite om sin fotbollstillvaro i Oceanien när vi kikade fotboll på O'Learys (som med sina smäckrare pastarätter mycket väl kan vara det nya Allstar i fotbollskiksynpunkt) i lördags. "Nej, vi har inga löptest". "Nej, vi har inga styrketest". "Nej, vi löptränar aldrig". "Vi spelar bara elva mot elva på träningarna hela tiden". "Efter träningen? Då går jag och mina kompisar och surfar". Att under dessa förutsättningar ta beslutet att försöka flytta till västerbottnisk snålblåsande kyla och jojo-tester tyder på en väldig karaktär - alternativt någon självhatisk diagnos.

Jag vet inte om det här är ett svaghetstecken för Umeå FC eller om det säger mer om Ian Hoggs fysiska storhet; men surfaren som "aldrig löptränat" gick in på en andraplats - bakom den omöjlige Kung Erik och hans längdskidsgener som tydligen slog personbästa med 19,6.

Jag själv placerade mig på en överraskat positiv sjundeplats (18,4 placerar mig nog marginellt till höger om mitten på skalan som går från "GIF Sundsvalls kedjerökande balt Donatas Vencevicius direkt efter ett paket Prince utan filter vid gympasalsknuten" till "Håkan Mild") men märkte vid varenda vändning - det är förfärligt många vändningar - att den lättstegade Årshampe Wallgren var en och en halv meter före mig; men Ian Hogg var fan i mig två meter före. Nu kanske man inte bör jämföra små, kvicka vänsterbackars vändningar med en som vänder som... såg ni Vasa-dokumentären häromveckan? Jag vänder som ett överlastat, kantrat regalskepp, men tycker mig ändå kunna göra någon sorts jämförelse och säga att "Hoggy" såg jäkligt lätt och rapp ut.

Det efterföljande spelet sa inte så mycket om vår oceaniske vän; Nolias yta är för liten för att vänsterbackar ska komma farande i några korridorer, men han gjorde ett stabilt intryck med boll och slog någon bättre pastej med sin beryktat "fina vänsterfot".

Ny träning imorgon - troligtvis med mycket spel - vid 17:30 för den som är intresserad av att göra sig en egen bedömning av vår nya zeeländska provspelare (alla som någon gång korkat upp något nya zeeländskt på fredagskvällskvisten och hummat "mmhm, gott" för sig själv; det är samma sak fast tisdagskvist och människor).

Och det ska aldrig igen dröja en vecka mellan inläggen på UFC-bloggen. Det går inte. Folk går i taket Mamma blir orolig.

Förstaintryck av Karl Morten Eek: bra mittback - klart mycket sämre smsare.

Här skriver man ett långt men tydligt (sms-varianten till att tala långsamt) meddelande och får strax därpå ett "Jag gir lyd fra meg :)" kastat i plytet.

Ooo... kej. Och då ska vi ändå inte tala om mitt första samtal till min norske mittbackskollega. Det utmynnade i att, när jag tyckte mig ha fört fram budskapet "vi ses där om en timme" och samtidigt insett att jag inte förstod någonting av det han replikerade, jag till slut bara "ja":ade mig fram till den röda knappen. "Ja, ja, ja, aaah, jarå, jaja, det blir säkert bra, hejdådå, ja, hejhej". Klick.

Slutsats; när man letar efter någon som ska inskola en nytillkommen socialt i sin nya stad så är "god social kompetens" en faktor som kanske borde väga minst lika tungt som "har lite att göra på dagarna".

Men vi hittade faktiskt varandra till slut.

Jag ser framför mig hur några stycken av er sitter och masserar tinningarna, trycker nosen mot dataskärmen och skrika "MEN HUR ÄR HAN SOM FOTBOLLSSPELARE DÅ?!".  

Jo, tackar som frågar; han har gjort två mycket stabila förstaträningar med sin nya klubb, Karl Morten. Jag vet inte exakt hur lång han är, men han har "en lång aura". Långa ben som allt som oftast lyckas vara i vägen vid diverse fläkningar. Dessutom väldigt vårdad med bollen; stressar sällan upp sig och verkar spela lugnt och behärskat. Det blir inte så många höga pastejer i Nolia - UFC anno 2012 är ju ett lag som ska tiki-taka sig igenom Superettan - men Karl Morten (eller "Kalle" som han kallar sig) "ser ut att vara bra på skallen", det tycker jag man kan säga.

På tal om mittbackar; Marko Mihajlovic gjorde idag sin första träning för året.

Efter dagens timmeslånga pass - som kändes tungt mer på grund av att jag var tung i kroppen ännu tyngre än vanligt i kroppen redan på förhand efter några väl valda gympass - stannade jag, i rollen som UFC-bloggare och entusiast för västerbottnisk fotboll, kvar för att se det nykomponerade juniorlaget möta Umeå IK:s a-lag.

Jag satt med Micke Ek (sportchef för UFC:s juniorsatsning, någon sorts koordinator samt den som har mest face-time med "SEF: Svensk Elitfotboll") på kansliet med Karl Morten häromdagen och jag tyckte mig höra att man från UFC:s sida hoppades att någon ur juniorlaget skulle kunna vara "uppe och känna på" a-lagstempot när vi saknade folk. Jag tror han sa det, inte alls säker, jag var så upptagen med att försöka smälta det faktum att Micke Ek varit ungdomsproffs i Paris Saint-Germain att jag inte lyssnade jättenoga. Det fick mig hur som helst att tro att det äldre av UFC:s två uppstartade juniorlag skulle bestå av, säg, 17-18-åringar.

Döm av min förvåning när jag efter en dusch - där Jens Sjöström sinnrikt nog tvättade sina träningskläder direkt på duschgolvet medelst schampo och taktfast fotstampning - kom ut och såg att de unga UFC-spelarna knappt mätte två äpplen höga i strumpelästen. De "skulle fylla sexton", fick jag höra och räknade efter ett tag, med ett överslag på fingrarna, ut att de måste vara födda -95.

Nittiofem. Nia-femma. Kommer det upp en nittiofemma på en av våra träningar lär man ju plocka ner den här trassligt upphängda fotbollsskylten en gång för alla. Inte för att UFC-spelarna var dåliga, inte alls - av det lilla jag tillskansade mig såg jag en hel del kvalitet, men för att jag skulle få en åldersnoja som västvärlden inte skådat sedan filmkritikern Hans Wiklund, 47, applicerade denna som sin visningsbild på Twitter:

Nåväl. UFC-juniorerna körde planenligt över UIK utan större bekymmer men på grund av matchens ojämnhet (många UIK-spelare såg inte mycket äldre ut än sina motståndare och mätte även de i många fall en tvärhand hög) gick det inte riktigt att scouta fram några framfötter i det Daniel Bäckström-tränade kollektivet. Det jag främst tar med mig från kiken är att jag på läktaren fann en lönndörr in i tennishallen där jag kunde blicka ut över åtminstone fem banor av bättre sort. Jag har ju, som jag säkerligen påpekat, ett par medelpadska DM-tecken i tennis (på den tiden var det Joakim "PimPim" Johansson och Erik "Matadormix" Löfgren som var svensk tennis framtid) och skulle hemskt gärna hålla igång min fruktade tvåhandsbackhand mot värdigt motstånd. Tennis kom upp som ämne i omklädningsrummet efteråt och när Jonte Jonsson snackade om att han "hade en jävla serve" tänkte jag "ah, här har jag funnit en like" och var på väg att fråga ifall vi kanske skulle ta oss en match, men hejdade mig när Jens fyllde i att han brukade försöka slå stoppbollar till underarmsservar. Men finns det folk i läsarkretsen som inte behöver skämmas över sin överhandsserve så är jag öppen för förslag.

Nu ska jag hem och se Rolf-Göran Bengtsson, 67, få det Jerringpris jag alltid tyckt han ska haft.

Jag ger lyd fra meg.

Nähäpp. Jag gick imorse till PC-Akuten med min fallfärdiga dator. Den har nämligen i dagarna tre fått för sig att den spelar apatiskt flyktingbarn i någon stum kasperteater; svarar varken på tilltal eller tilltryckningar. Jag lämnade in den i tron om att de på dryga timmen kunde vända den ut och in, lokalisera och åtgärda eventuella fel - alternativt ge den sista smörjelsen och skeppa in den i kremeringsugnen.

"Fyra-fem dagar" skulle det ta att "gå igenom och leta reda på felet", sa datanissen och tillade att priset för kiken skulle gå på ytterst facila 570 kronor.  Så i mitten på nästa vecka har jag - som sitter inne med den datortekniska expertisen hos en genomsnittlig peruansk ålderspensionär - ett svar på vad som är fel på min dator. Såvida felrapporten inte lyder "Du måste torka bort en portvinsfläck från underredet" lär jag då behöva pantsätta mig själv för att sedan lägga de utvunna hundralapparna på en ny inlämning.

Hur det här berör er? Ett datorhaveri av den här digniteten hade förstås kunnat sätta käppar i hjulen för även de mest högtravande av bloggar under en längre period.

Men efter dagens tunga fotbollspass på Nolia satte jag mig på den frostbitna cykeln och rullade mot Västerslätt och VK-redaktionen för ett tyngre bloggpass på torsdagskvisten. Är det inte den sortens karaktär som ska hålla Umeå FC kvar i Superettan så vet inte jag.

(Ingenting - INGENTING - osar ju karaktär för en mittbackskämpe som att skrävla om "TUNGA BLOGGPASS")

Nåväl. Vi drog igång i måndags på Nolias snedstudsande matta (just den här måndagen satt ju snedstudsarna där de skulle ändå på grund av två månaders total bollfrånvaro - men mattan... hjälper ju fan inte till). Kvadrat, fyra-mot-fyra-spel följt av ett större spel över hela planen; mer behövdes inte för att påminnas om att det här med att spela fotboll är rätt jävla fantastiskt roligt ändå, även om Böni snubblade in segermålet efter att mitt spelmässigt överlägsna gäng blivit oturligt sönderkontrade i slutskedet.

Samma upplägg i tisdags, dock med mitt lag som segrare. Bara spel, i princip. Oerhört jobbigt för fotbollsovana lungor och ben - men sådär väldigt "näemen jag kan nog bo i ett grävlingsgryt och äta knäckebröd och dricka ljummet vatten ett år till"-roligt.

Eget IKSU-pass på onsdagen. Eftersom datorlösheten gjort mig till en för stunden mycket effektiv ung man (jag somnar tidigt, vaknar i ottan, diskar, tvättar, städar, lagar långkok, bakar hallongrottor, väver lapptäcken av gamla stuvar och bjuder in granntanter på kalops var och varannan kväll - precis som vilken datorlös farmor som helst) så hann jag med ett dubbelpass, även om det senare löppasset på Nolia-ovalen grusades en aning av att någon från vaktmästeriet noterade min UFC-mundering och påpekade att man "inte får löpa utanför sina egna träningstider" utan att man för dylika utsvävningar "måste köpa ett kort".

Hade jag varit av uppfattningen att det är socialt accepterat att känna igen och hänvisa till lokala orienterarförmågor - jag kände verkligen igen de efter min höst som nischad orienteringsreporter på tidningen - så hade jag skrikit "MEN ORIENTERARNA DÅ?!" men istället lommade jag längst in i lokalen, dit hans nagelfarande blickar inte nådde, och genomförde ett spänstigare hopp-och-skutt-pass på ett par härligt insvettade gymnastikbockar.

Och idag var det vanlig fotbollsträning igen; lika fartfylld, spelbaserad, jobbig och rolig som de tidigare.

Nyförvärvet och mittbackskollegan Karl Morten Eek anländer ikväll och ska träna imorgon fredag. På måndagsträningen frågade ledningen vem som kunde tänka sig att ta honom under sina vingar den första tiden i Umeå, "få honom att lära känna sta'n och så".

Det blev dels lagkaptenen, ansiktet utåt och konungen Erik Lundström - för att han är en reko, socialt kompatibel kille som kan Umeå - och dels... Erik Löfgren - för att han... typ... "inte har nåt annat att göra på dagarna".

Låt oss hoppas att hans svenska är representabel och att han har sett alla Seinfeld-avsnitt ett halvdussin gånger så ska vi väl kunna samkväma utan större bryderier. Om vi skulle komma sådär riktigt bra överens kanske jag på fredagskvisten bjuder in honom till grytet på något bättre glas portvin (på helt fredliga grunder, förstås. Förstås helt utan eventuella baktankar på att en svårartad gikt skulle kunna lamslå även min mittbackskonkurrents stortå).

Dåligt med inlägg på slutet.

Jag vet inte, men det kan ha något att göra med att mina dagar nu för tiden inte innehåller många fler element än "sofflock", "morgonrock", "laptop" och "Football Manager 2012". 

Eller ja, igår var jag ju faktiskt på daminnebandyderby. Men det finns andra som är mer lämpade att analysera sånt. 

... jag skriver helst om lokal orientering. 

Och i tisdags hade vi ju faktiskt träning. Det mest intressanta som hände var att Jonas Nilsson klacktunnlade någon reslig mittback... det talades om någon sorts revansch... och...

Äh, vi har en enväldig gatekeeper här på sidan som bestämt hävdade att det inte var stoff värdigt UFC-bloggen. 

Säsongen avslutas ikväll med ett löptest. Jojo-varianten. 

För den på slutet åsidosatte mittback vars kontrakt är utgående skulle UFC-bloggen rekommendera ett resultat som på skalan ligger närmre "27-årig Håkan Mild" än "GIF Sundsvalls gamle kedjerökande och lönnkorpulente balt Donatas Vencevicius just efter ett paket filterlösa John Silver". 

Jag återkommer. 

Det var träningsledigt igår, men jag hade ändå på förhand för avsikt att bjuda på ett inlägg. 

Men ja... ni vet hur det blir. Den hektiska vardagen som bloggare kommer i vägen.

Det är modevisningar som ska besökas, det ska läppjas på snittar, det ska minglas och det ska sedan rusas vidare mot releasefester av klassband. 

Goodiebags, ja. Inuti påsen man som ung man tilldelades fann jag hur det är tänkt att man ska se om sitt huvud i vinter. 

... det var ingen överraskning att det även vintern 2011 är ett virkat, vitt pannband med rosett som gäller. Perfekt för att fullända den där "fryntlig mattant"-looken som är så på tapeten. 

Hursom. Idag var det träning igen. SVT var där med kameraman och reporter och...

Ni minns Juan Matas tunnel på Raul Albiol härom året? 

Det här var ingen Mata-tunnel, det var inga klackar inblandade; men när den gänglige mittbacksresen Erik Löfgren - Juan Matas raka motsats på en fotbollsplan - får en passning bakom sig i kvadraten, sträcker sig efter bollen och sedan liksom med en smäckrare fläkning drar bollen tillbaka varpå den med knapp styrfart tunnlar Jonas Nilsson... ja, då är det på sitt sätt nästan lika anmärkningsvärt. 

Jag hoppas så innerligt att kameramannen fick med den. Då kan jag en gång för alla lägga skorna på hyllan och istället leva på royalty-intäkterna från alla Youtube-klickar.

Vi får se. Jag antar att inslaget dyker upp på morgondagens Västerbottensnytt. 

Träningen fortlöpte med lite löpning och spänstträning med Fys-Malin, en passningsövning, ett gammalt klassiskt tre-zons-spel och sen ett högklassigt sex-mot-sex-spel som avslutning. 

Jag har hela säsongen, ända sedan jag pendlade hit i januari, förespråkat fler mindre spel - och nu på sistone har det börjat synas varför. Jag är de små ytornas man, tydligen. Inte för att jag är teknisk och kvickfotad när det är trångt, nej, snarare främst för att jag är för orörlig och långsam för stora spel. 

Mitt lag (Danny, Böni, Lundström, Jonas, Johan Örnfjäll) vann och jag bjöd offensivt på ett volleymål från egen planhalva som letade sig ner under ribban ("Jag har aldrig sett någon bli så glad över ett mål på träning", sa nån och jag kan väl medge att den efterföljande skrik- och dansaktionen kanske var lite mycket) och defensivt förlängde jag ett skott från Henke Sennström över med en lika väl avvägd som otymplig fläkning på mållinjen. 

Jag börjar så sakteliga göra mig högaktuell för en plats i truppen till vinterns futsal-säsong där UFC ska försöka ta revansch på Falcao FC i SM-slutspelet. 

... just ja, det kanske är min uppgift som UFC-bloggare att berätta att Tegs stormålsskytt Johan Örnfjäll varit med och tränat med oss i dagarna fyra. 

Imorgon ska jag försöka stiga upp i ottan för att skriva en krönika till papperstidningen om avslutningen mot Akropolis. Jag är inte helt säker på hur jag ska lägga upp krönikan. Den ska ju vara... bra. Det ska den helst vara. Jag har inga större förväntningar på var den här krönikan ska ta mig och min journalistiska karriär, men jag har väl närt en tanke om att gemene man som läser den på lördagsmorgonen ska tänka att "det här var banne mig det finaste jag läst sedan jag konfirmerades, varför skriver inte den här Erik Löfgren ALLTID krönikor i Västerbottens-Kurriren?" varpå ett uppror bland tidningsläsarna dras igång. Ett uppror som saknar motstycke på den här sidan Dackefejden och som gör att jag till slut får mig en liten fast kolumn som jag kan fakturera satan för och fylla med allsköns anekdoter. Nåt sånt, bara. 

Så... eh... tips på element man bör applicera i en dylikt hejdundrande succékrönika om UFC anno 2011 tages tacksamt emot. 

Gult Lag 16 poäng

Rött lag 5 poäng

Blått lag 5 poäng 

Jag tror att det var ett nytt rekord som slogs idag. Ett överlägsenhetsrekord i kategorin sex-mot-sex-spel med trelagsprincip som tidens tand lär få gnaga länge på för att bryta ner. 

Och självklart var jag i det rekordkrossande vinnarlaget (inte självklart som i att "jag är en bra fotbollsspelare" utan självklart som i "annars hade jag väl aldrig nämnt rekordet på den här bloggen"). 

Det vattnades i den vinstsugna gipan direkt när västarna delades ut. 

På backplats hade vi Hampus Wallgrens rappa, distinkta futsal-tillslag som på marginella ytor helt oförhappandes kan knycka till med vänsterhöften och stänka dit en kasse. På mitten spelgenierna Wennebro och Lundström som vid sunda vätskor är Division I Norras bästa innermittfältspar. Och på topp, stordankarnas stordank; Danny Persson. Och i mål en för dagen storspelande Jonte Johansson som tog det han skulle och allt han egentligen inte borde ha tagit fick han i huvudet. 

Ni hör. Vilket lag.

Och i en fri roll, läckert kringflackandes då han saknar spetsegenskaper som skulle kunna tillskriva honom en fast position på den lilla planen; Erik Löfgren. 

Och när även den sistnämnde vattenbäraren redan i den andra matchen i ett oerhört trängt läge, inklämt mellan två försvarare, bjuder på en väl avvägd snurrfint (tänk Zinedine Zidanes gamla paradnummer... fast tänk er den genomförd av en norrländsk mittbacksrese på åttio sämre fördelade kilon med ett par otympliga fyrtiofyror) som rev ner ett sorl som nog hördes ner i de djupaste rävgryten i Gammliaskogen. 

Efter nämnda snurrfint, ett smäckert nickmål, några läckra väggspel, en handfull framspelningar och oräkneliga segrar avrundade jag som lök på laxen med en smäcker bredsida i det bortre krysset. 

"Det var en sån dag", kanske jag skulle ha kunnat sagt... om jag nu någonsin brukat ha sådana dagar tidigare och därigenom känt igen känslan. 

Under en höst med idel tåsmärtor och diverse krämpor, trassliga matcher, röda kort, uppdagat missbruk av portvin, tappad startplats och ett socialt liv värdigt en apatisk rotfrukt... ja, då är det ganska skönt att få vara med om en sån här träning, så kan jag väl säga. 

... och det här med tappad startplats... jag vet att man ogärna går in och ändrar i en startelva under rådande formtopp och med blott två livsviktiga matcher kvar på säsongen. Men. Om inte dagens läckra snurrfint räcker till att tränarduon strukturerar om i formationen och ger mig en fri, släpig offensiv spindeln-i-nätet-roll, ja, då tappar man ju lite tron på den vackra fotbollen. Så kan man väl säga. 

Jag hann efter träningen hem till att se Hammarbys förlora ångestmötet borta mot Värnamo. Jag blev väldigt imponerad på det sätt som den tillresta, nu förlustluttrade skaran bortasupportrar fortsatte sjunga glada tillrop matchen igenom. Ramsan (som jag tror är lånad från sydeuropa) "Från Södermalm" kanske är Sveriges bästa. 

... oklart dock hur ramsan skulle må av ett eventuellt textradsbyte till nästa år:

"Från Södermalm,

kommer vårt lag,

vi spöar IK Frej och Valsta varje dag"

Jag kände att det inte var någon världslista jag publicerade igår. Den hade legat i skafferiet och möglat för länge, den där idéen. Och det är sällan en bra idé att först spela FIFA 12 nätledes med en vän fram till läggdags, för att sedan - hjälpt av det gamla sweatshop-tricket att låta en tandpetare hålla uppe ögonlocken - försöka tvinga fram en lista som bara till väldigt få delar var utkristalliserad i huvudet. 

Och nu vägrar tydligen Danny Persson att leverera sin bakverkslista. Han är rädd för att "det inte ska se bra ut" för honom som fotbollsspelare. Oironiskt. 

(Konstpaus för att folk som känner Danny ska inse att "fan, så töntigt, jag borde ringa honom och säga åt honom vilken orolig liten fjant han är")

Tills vidare håller jag ställningarna på sockerfronten. På ICA Gourmét (SuperTeg-bojkotten håller i sig med en förvånansvärd tjurighet) stod idag en belevad man med en Leif Mannerströmsk aura och bjöd på provsnittar av ett nytt chokladsortiment. Jag gillar väldigt mycket när det bjuds på provsnittar. I våras, under mina första månader i den här staden, gick jag mycket i matbutiker av den enkla och enda anledningen; att utan kostnad få kalasa på några smäckra munsbitar. Några av mina närmaste vänner var gubbarna som med ett leende som skar upp korvslantar och skivade upp tårtbitar. Nu har jag skaffat andra vänner har jag börjat plöja igenom Curb Your Enthusiasm och går därför inte lika ofta i matbutiker. 

Nåväl: 

I sann Bengt Frithiofssonsk anda vill jag utdela rossla fram fem välförtjänta solar till Lindts ljusa Crème Brûlée-choklad och bjuda på ett tips som jag fick av den trevliga provsmakar-farbrorn: 

"Det är kanske inte så bra om man sitter och molar i sig en hel kaka varje kväll, men med den här tar man bara en liten bit tillsammans med en kopp kaffe. Man behöver inte tugga utan man låter den bara smälta tillsammans med kaffet. Det räcker med en liten, liten bit choklad på kvällen". 

Det - att bara ta en liten, liten bit på kvällskvisten - är ett tips ni aldrig skulle bli varse om ifall Danny Persson var den här bloggens ende sockerskribent. 

Det här inlägget ska handla om dagens dubbla träningar, är det tänkt. 

Men var sak har sin tid, och vi börjar med det viktigaste. 

Min ovilja att fota med mobilkamera på offentliga platser är, jämte det faktum att jag relativt sällan slänger upp webbkamerabilder på mig själv under rubriken "Dagens outfit", min största svaghet som bloggare. 

Men idag vevade jag, i smyg, fram mobilen. För den revolutionära sakens skull. 

Så här ser det alltså ut på golvet när man, hjälpt av en doft av nybakta kanelbullar, lotsar sig fram till bröd- och bakelseavdelningen på ICA Superteg. De har tryckt dekaler på golvet, dagen till ära. 

Men när man vid åttasnåret på kvällskvisten på självaste Kanelbullens dag - alla matrelaterade högtiders moder - ska köpa på sig ett halvdussin bullrackare att sockerchocka sig igenom tisdagskvällen med...

... så får man den här synen kastad i nyllet. 

Jag letade, med panik i såväl blick som tonläge, upp närmaste biträde. Hon gick en kvick lov runt bröd- och bakelseavdelningen, kom tillbaka och kastade ett leende "nej, tyvärr" i mitt redan nerkastade anlete. 

Klockan var alltså strax efter åtta då jag släntrade in efter träningen. Affären stänger klockan tio. Det innebär att i åtminstone två timmar så har folk tvingas vallfärda ut ur butiken - molokna och kanelbullelösa. 

Vem står upp för den medelålders tvåbarnsfadern som nu vänder hem på kvällskvisten utan kanelbullar till sina väntande barn som blivit lovade bullfika på kvällskvisten men som nu med gråten i halsen får knapra på något gammalt upptinat havreflarn till mjölkglaset? Vem står upp för det unga låtsasfotbollsproffset som vänder hem till sitt grävlingsgryt och måste tvinga fram ett blogginlägg utan ett halvdussin bullar på en tallrik intill sig? 

Den här bloggen. 

Från och med nu bojkottar jag ICA Superteg - affären som ligger bara några Rory Delap-inkast från mitt grävlingsgryt. 

Vi får se hur länge det håller i sig. En månad borde jag klara, av den enkla anledningen att jag efter dagens jackköp på Kii inte kommer att vara kapitalstark nog att inhandla en enda matvara fram tills nästa löning. 

... men jag har lite brungräddat knäckebröd i skafferiet och ljummet vatten finns alltid att tillgå i kranen, så det ska nog gå bra. 

Träning, var det ja. 

Jag, Wennebro och Larsson tränade tillsammans med några UIK-tjejer på morgonkvisten, under B-Å:s regi. Det gick väldigt trassligt. Väääldigt trassligt. Om Magnus Erlingmark suttit på Gammlias läktare så hade jag efter träningen sprungit fram till honom och begärt direktutträde ur Spelarföreningen och istället gråtande hoppat på bussen mot Sundsvall för att där söka mig en provanställning på Samhall. Efter tjugofem totalskeva lyftningar efter varandra är det lätt att tvivla på att du valt rätt yrkesbana här i livet, så kan vi väl säga. 

Det var därför med en viss negativitet som jag rullade in till kvällsträningen med laget. 

Men. Så. Från ingenstans:

Placerades jag på högerbacken. 

Och oj, vilken nytändning det blev. 

Joel Burström stukade foten en aning igår, så när startelvans backlinje idag tränade försvarsspel så var det ingen mindre än undertecknad som fick agera högerback. 

Och när det var dags för inläggsövning fick jag löpa längsmed högerflanken och vispa in inlägg mot forwards. Jag är inte den som gärna brer på i oödmjuka ordalag, men... jag skulle säga att två av mina inlägg höll allsvensk klass. 

Resten av inläggen? De skulle inte göra bort sig på kontinenten. På bänken satt Björn-Åke och (får vi anta) drabbades av svåra deja vú-upplevelser från när en annan gänglig högerspringare - som numera huserar i landslaget - stod och skruvade in inspel på Gammlias konstlade matta. 

... noterbart annars från inläggsövningen var att provspelande finnen Jonas Emet inte bara lär vara farlig med kniv efter några Kosken (som finnar överlag) - han såg också ut att vara en riktigt farlig avslutare på fotbollsplanen. 

Vi avslutade med elva-mot-elva-spel där startelvan, där alltså Joel Burström ersatts av ett knippe trassel, till slut avgick med en knapp 1-0-seger efter ett misstänkt offsidemål. 

Imorgon möter vi som inte spelat så mycket på sistone det nyblivna Division II-laget Tegs SK på Gammlia. 

Jag drar laget ur minnet, men jag tror vi ställer upp så här: 

Jonathan Johansson

Erik Löfgren, Jocke Kvist, vakant, Hampus Wallgren.

Adam Chenouffi, Jonas Emet, Rajko Komnenic, Jens Sjöström.

Böni, Robin Arestav. 

Klockan 18.00 drar skådespelet igång för de som vill se framtidens ytterback (den typ som snart kommer ersätta dagens offensiva ytterbackar då alla inser att attribut som "snabbhet" och "teknik" samt modeord som "överlappning" bara var tidstypiska flugor) storma fram längsmed högerkanten. 

Vilken förpillat förtjusande dag vi fick att tjusa oss i idag, idag idag, idag, hörrni. 

När man i ottan vevade på Nyhetsmorgon och drog upp rullgardinen kunde man direkt konstatera att det skulle bli en sån där härlig septemberdag då till och med Magnus Hedman slår upp sina ögon, liggandes skavfötters med Jockiboi i en gammal skinnsoffa efter ett sent DJ-gig på Flens stadshus, och tänker att "mitt liv är nog inte så trassligt ändå". 

Lagom till att Malou von Sivers förklarade att dagens "Efter tio" skulle bestå av att Agneta Sjödin och tre ännu mindre kända medelålders kvinnor skulle prata om hur det var att växa upp som skilsmässobarn. Jag stängde av teven rekordsnabbt och begav mig ut. 

(Till er som tycker att "hur kan han sitta och klaga på att det är jobbigt när han ska klämma fram ETT BLOGGINLÄGG OM DAN?!" vill jag bara påpeka att jag är en journalist av rättfärdigt märke som alltid underbygger och tar fram alla fakta (hörde jag någon dölja ett "Galambos" i en låtsashostning?). Så när jag ska skriva en kort och obetydlig anekdot om Malous klimakterieteve så måste jag surfa in på programmets egna Facebook-sida för att ta reda på vad de egentligen sa att de skulle prata om. "Skilsmässobarn", var det, fick jag bekräftat av ett av redaktionens inlägg. Detta dock först efter att ha sållat igenom hundratals inlägg i ett forum där svenska medelålders förskolepedagoger får vara så mycket svenska medelålders förskolepedagoger man bara kan vara: 

Print-screens, copy-pastande, Paint-fixande, bildinfogande... och så hela den här utläggningen. Det var den kvarten, det. Men min läsarskara har ni fått ett svar på den eviga frågan "vad är det för människor som sitter och kommenterar och diskuterar 'Efter tio' på Facebook?". 

Lite jobbigt. Men... lätt värt det?)

Efter en längre promenad med världsmusik i lurarna och en TC-lunch lämnade jag in min cykel för reparation. Gårdagens försök till att laga en bakhjulspunktering utmynnade i ett däckhaveri utan dess like like. 

Jag fick väldigt ledsamt, närmast gråtande, pynta upp 370 kronor för ett nytt däck, en ny slang samt sju-åtta minuters arbete. 

Hur blåst blev jag, hobbyreparatörer där ute? Jag antar själv att jag blev rätt blåst. Jag lämnade ju nämligen in cykeln hos CM Cykel. Just det; på Öst-Teg. Där får man förmodligen inga förmåner när man glider in som bloggprovokatör från fel sida E4:an, med en stor Väst-Teg Represent-tatuering över skulderbladen. 

Därefter rullade jag med nya snabba däck (men månne bortkopplade bromsar?) till träning. 

Två-dagar-efter-match-snacket inleddes av Stuart bad mig förklara hur matchen sett ut från sidan. Han ville att jag skulle ta upp ungefär alla aspekter som fanns att ta upp vid sidan av den kokta halvtidskorvens läckerhet. 

Det är i de lägena (och i nästan enbart de lägena) det är bra att ha en UFC-blogg, gott folk. Jag rabblade upp det mantra jag tvingat ner i bloggform på söndagskvällen. 

... efter det fanns det, förståeligt nog, inte mycket kvar att säga. 

Coffee Slush-Danny har börjat rycka i mina skribentnävar till sitt företag (www.supporterprylar.se; jag skickar en faktura för reklamplatsen). Någon slags "månadskrönika om fotboll" har han lösa planer på att plocka in min trassliga fjäderpenna för. Jag har inte ens skickat över min raider och jag har mig veterligen inte ens blivit tilldelad något kontor, så förhandlingarna har ju inte inletts, men...

... efter dagens orala matchanalysuppvisning gick ju priset på mina tjänster inte ner, direkt. Det finns ju dock, som Hossianna lärde oss, saker här i livet som är värt mer än pengar. Danny har pratat om att de ska börja ta in prylar inom motorsport inom en snar framtid och... jag måste erkänna att jag gärna skulle ta ut mitt gage i en äkta Rospiggarna-mundering. 

Efter det korta matchmötet om söndagens succématch gick vi ut och gjorde en mycket bra träning. Lite löpning, hopp och spänst med Fys-Malin, nån passningsövning och sedan spelade startelvan mot oss andra. Elva mot elva. 

Vi andra förlorade till slut klart. Men vi hade 0-0 med mersmak in till pausdrickat och i den andra halvleken blev vi en man mindre varpå Wennebro, söndagens succéman, klev in i en brandgul väst i en joker-roll där han alltid var med laget som hade bollen. 

För oss tappade han bollen. Gång på gång. För startelvan spelade han fram till två och gjorde ett tredje med att felvänd hoppa upp och nicka bollen i det bortre aviga på ett sätt som fått Mambo-Mumba att bli grön av avund. 

När vi sedan rullade igång bollen efter nickmålet stod Wennebro fortfarande och kramades med Rajko (som var i startelva-laget då Lundström kände av en ljumske och vilade). Då är det inte lätt. 

Nej, all skuld ska inte falla på Wennebro, men att ha en diffus joker att skylla ifrån sig på i en i övrigt ganska jämn match gör att man kan lämna träningen lite nöjdare. 

Och det var överlag en mycket bra träning. 

... hade jag bara inte slängt bort flera surt förvärvade slantar i tron på att Manchester Citys småknoddar skulle få den 2,44 meter långe van Buyten att slå en pålstek på sig själv hade vi kunnat summera en fantastiskt bra dag. 

Stora tack för all input om matchen. 

... "input". Jag fick googla ordet direkt efter jag skrivit det. Jag tvingas ofta göra det. Googla ord jag snappat upp någonstans och helt plötsligt använder för att verka coolare. Jag är ju nämligen en sån där som inte sällan missar hela korgapparaturen när jag spelar streetbasket. Men "input" verkar funka ändå. Att skriva "input" är ett första steg att Bryan Massafiera den här bloggen. 

Idag hade vi ett möte i omklädningsrummet, som vi alltid har på första träningen efter match. 

Det tog... sin tid. Och det blev ett riktigt bra snack. Det är som de flesta av er har påpekat; vi gör ingen värdelös match, vi är inte "utklassade" som det gick att läsa i diverse tidningar. Men 0-3 på hemmaplan är 0-3 på hemmaplan är 0-3 på hemmaplan och vi har en hel del detaljer att fila på i veckan. 

Vi gick ut och körde ett stenhårt pass i regnet. Hade man applicerat ett brungräddat knäckebröd innanför fotbollsstrumporna på samtliga UFC-spelare så hade det knakat bra. Det var intensivt, tight - och det small. På det sätt som det borde ha smällt från start mot Sal Jobarteh, 12, och Robin Quaison, 14, och de andra ynglingarna i lördags. 

Och så löpning på det. Sedan cyklade jag skyndsamt hem i rusket. 

Med tanke på min begynnande förkylning lär jag ligga i järnlunga imorgon. Det kan komplicera mina skolplaner för morgondagen. Idag grusades skolplanerna vädret och av de riktlinjer jag lärt mig av Seinfeld-karaktären Newman. 

George: Shouldn't you be at work by now?
Newman: Work? It's raining.
George: So?
Newman: I called in sick. I don't work in the rain.
George: You don't work in the rain? You're a mailman! "Neither rain nor sleet nor..." It's the first one!
Newman: I was never that big on creeds.

... varför jag cyklade hem så skyndsamt från träningen? Jo, GIF-GIF-GIFFARNA-HÄRVARE-HÄRVARE spelade borta på Söderstadion. 

Och de vann. De har nu ett liknande läge som oss. Tre poäng upp till den direkta uppflyttingsplatsen med sex matcher kvar att spela. 

... just precis; ett drömläge, med andra ord. 

Det firar vi med den här världslåten: 

Architecture in Helsinki - Escapee from Architecture in Helsinki on Vimeo.

Jag får lov att tacka så väldigt för alla trevliga kommentarer till förra inlägget. 

Men det är ju så att nyckeln till en bra blogg är att den uppdateras frekvent. 

Och... där har vi haft en del att jobba på, på sistone. 

Jag vill till stor del skylla den taffliga bloggproduktionen på att jag haft en inneboende under veckan. 

Bor man i ett grävlingsgryt kanske man kan hushålla en liten hamster* i en liten bur i något hörn. En mindre vädur på sin höjd. 

*= En hamster lämpar sig dock alltid bättre om man bor på någon av de övre våningarna så att kreaturet kan få sig en fin flygtur efter att man tappat en 2-0-ledning sista fem minutrarna borta mot Torquay på Football Manager. 

Man ska däremot aldrig försöka sig på att hushålla, utfodra och underhålla en 23-årig Sundsvallsbo på dryga trettio kvadrat. Hade jag haft någon heder att försvara som bed-and-breakfast-anordnare så hade jag kastat ut honom huvudstupa efter att han kallat min smäckra boning för "en SOC-källare". Nu blev jag istället räddad av en bortaresa till Dalarna som tvingade honom att flytta ut. 

Jag har alltså återigen åsidosatt vänskap, umgänge och dylikt världsliga ting för att kunna fokusera på det som är genuint och viktigt här i livet; bloggandet. 

Vi börjar med att berätta lite om träningarna. Ni vet att vi allt som oftast brukar avsluta träningarna med något som kallas "poängspel"? Att spelarna i det vinnande laget tilldelas fem poäng? Poäng som sammanställs och räknas ihop till en lista?

Ja. Ni vet också att jag, som gick fram som en ångvält under våren, på sistone inte plockat så många poäng. Alls. Poängen har strömmat in i samma takt som royaltypoletterna från Spotify trillar ner i Kjell Kraghes konton. 

Men i slutet av förra veckan hände någonting. På såväl torsdags- som fredagsträningen så lade mitt lag beslag på de fem poängen.

Signaturen "kola" förutspådde inför Luleåmatchen att jag skulle göra mål. Ett vågat utspel som han lär ha fått en hel del spott och spe för innan matchen. Jag antar att det talades en del bakom hans rygg om att han "hade tappat det helt", att "han blivit helt världsfrånvänd" och hans närstående lär ha funderat både en och två gånger om de inte "skulle ringa den där psykriatiska kliniken ändå". 

Men. Hade ni sett förra veckans träningar hade ni också noterat att seriens allra trassligaste reses offensiva form var i vardande. 

För på en av träningarna plockade jag fram min trollerilåda. Den som legat inskuffad längst in på den översta hyllan sedan någon gång senhösten -05 då jag helt sonika blev av med min offensiva mittfältsplats - och omskolades till mittback. 

Jag hamnade i en en-mot-en-situation med bollen vid fotlästen, mitt på den lilla sex-mot-sex-planen. Jag drog bollen med högerfoten till vänsterfoten - och helt plötsligt var jag förbi. Den gamla tvåfotaren - som satte skräck i hela fotbolls-Medelpad under tidigt 00-tal då Virtuosen från Viforsen snurrade som värst - hade plockats fram ur mitt undermedvetna och utförts med perfektion. 

Jag hann aldrig uppfatta vem som blev bortgjord - men med tanke på de barska tröjdragningar som följde när jag störtade mot målet så misstänker jag starkt Henke Sennström. Nåväl; jag släppte bollen i sidan till Hampus som smällde upp den i nättaket. 

Det kan ha varit årets bästa träningsögonblick. På riktigt. Fan, jag kände inte ens av tån. 

I nästa anfall fick jag bollen igen. Satte full fart framåt. Rajko stod mellan mig och målet. Med en hybris västvärlden inte skådat sedan Idol-Danne Lindström pratade på engelska - i tron om att han besatt internationella fans, får vi anta -  i en Spotify-reklam så försökte jag mig på en fint igen. Och eftersom min gamla trollerilåda är ungefär lika djup som texten i en Eric Saade-dänga så blev det samma gamla tvåfotare. Igen. 

Rajko klev, innan jag ens påbörjat finten, ett steg i sidan. Knyckte bollen med enkelhet. Ställde om. Baklängesmål. 

"Aj, aj, aj, vad ont det gör i tån", grimaserade jag. 

Nåja - öppnandet av trollerilådan tog jag bevisligen med mig in i matchen mot Luleå då jag på magiskt manér förpassade bollen i mål. Jag hoppades att "kola" spelade en slant på mig som målskytt till oddset "Valfritt", skrev in ett koppel nior och kvitterade ut en säckfull poletter. 

Det kan löna sig att titta på UFC-träningar, är väl någonstans min andemening. 

Andemening och andemening... ni är smartare än att tro på det där. Min egentliga orsak till att jag skrev hela den här harangen om förra veckans träningar är självklart att det är svårt att fylla ut en UFC-blogg.

Speciellt en sån här vecka. Idag hade vi veckans första riktiga träning - efter en IKSU-pass-tisdag och ledig onsdag. Och... jag skulle vilja säga att jag visade någon sorts form, offensiv eller defensiv, ikväll - men icke. Jag var tillbaka och famlade i beckmörkret och torskade både poängspelet och kände av tån. 

Men men. Själva spelet - elva mot elva på fullstor plan - flöt på bra. Vi går, trots lite fotbollstränande i veckan, in med en bra känsla inför lördagens tuffa bortamatch. 

Eller... vi kommer att gå in till matchen med en bra känsla om den långa bussresan flyter på fint imorgon. 

Och vad behövs för en lyckad bussresa? 

Jo. Följande: 

1. En buss. 2. En busschaufför. 3. Några laptops. 4. Football Manager. 5. En router. 6. Några nätverkssladdar. 7. Ett grenuttag. 

Jag blev beordrad att bistå med router, nätverkssladd samt grenuttag. Detta trots att jag är en människa som senast idag uttalade router som "ROTER" på samma sätt som en gammal same, inlindad i en björnpläd och med lappskojs i gipan, skulle uttala det när han ringer ComHems kundtjänst. 

Jag är mycket nervös för hur det ska gå med allt det tekniska. Nästan lika nervös som inför matchen. 

Jag blev dessutom ansvarig - jag ansågs väl, mycket riktigt, vara den som har minst att stå i på dagarna - för att hitta en databasuppdatering gjord efter det att transferfönstret stängde igår natt. 

Det hittade jag. Här har ni den, alla FM-torskar där ute. Wally, denne hjälte, har till och med ändrat PA:n och CA:n på vissa spelare - så att det delvis känns som ett nytt spel. 

(Jag väljer att inte gå in på några förklaringar av de två senaste förkortningarna då jag någongång i framtiden kanske skulle vilja närma mig någon av det kvinnliga könet)

Uppdateringarna innebär bland annat att Samir Nasri har ersatts av Yossi Benayoun i Arsenal. Något som gav mig en idé som jag med det gladaste av minspel levererade till Gunners-supportern Danny Persson: 

"Du, vi skulle ju kunna ta varsitt mittenlag i Premier League. Att man tar några rätt jämna gäng. Typ att vi spelar med Sunderland, Bolton, Stoke och Arsenal". 

Igår hade vi, efter att den ansvariga städgruppen (Joel Burström och Johan Larsson) låtit en soptunna stå orörd alldeles för länge, en svärm av bananflugor i omklädningsrummet. 

Det var jobbigt. Man fick veva frenetiskt för att hålla de borta. 

Erik Lundström hade, förmodligen under någon syjunta på Haga, lärt sig att blandningen av vinäger och diskmedel i en skål skulle få bananflugorna att försvinna. 

Säg så här; om man får välja mellan att behöva veva med näven efter några flugor eller behöva uthärda stanken från en sprucken vinägerflaska (någon tappade självklart flaskan i golvet) så väljer man alla gånger det första alternativet. 

Annars? Marko och jag fortsätter drilla våra små flickadepter från morgon till kväll i sann sovjetisk anda. 

Jag pratade med två av tjejerna som stod på sidan, småskadade, medan de andra spelade - för att få mig en uppfattning om hur dagens ungdom, tolvåringarna av idag, ser på världen. 

Ingen av de gillade Eric Saade. Båda hade, 12 år gamla, "växt ifrån Justin Bieber". 

En sa till och med att "Håkan Hellström är rätt bra". 

Det finns hopp inför framtien, gott folk. 

På träningen var allt som vanligt. Lundström filmade, Danny vevade med armbågarna (och träffade mig så att det ekade jämsmed tandemaljen och läppen svällde snabbt upp så till den milda grad att jag veckan igenom kommer se ut att ha en halv dosa lössnus uppbakad under läpprackaren) - och Erik Löfgren var, som brukligt nu för tiden, sämst på banan. 

Dessutom åkte den sistnämnde på ännu en böter (den fattiga olyckan toppade böteslistan för våren med sina 600 kronor) då Jonas Nilsson med sin nagelfarande bötesblick noterade att jag hade ett par träningsbyxor av trekvartsmodell på mig som "inte kom från UFC". De kommer mycket riktigt från GIF Sundsvall, men de är av samma färg, samma märke och samma modell som UFC:s långbyxor - bara tre fjärdedelar så långa. "Men UFC har inga trekvartsbyxor", sa Jonas med den retsamt nöjda varggrin som bara en injagad femtiolapp till böteskassan kan framkalla. 

"Men det är ju trekvarts-väder", fungerade inte som ursäkt. 

... Marko vilade på grund av vad vi inför Sirius-matchen hade kallat en lower-body-injury; något sorts höfttrassel. Rajko vilade idag, men kom gående med sin lätt stukade fot och hejade på alla. Alltid med ett lurigt leende som borde tillhöra ett litet busfrö till Söderkis på 30-talet med äppelknyckarbyxor, hängslen och ett rappt, klämkäckt svar på varenda tilltal. 

Danny Persson konkreticerade hela Rajkos uppenbarelse med meningen; "... han ser ut som nån som när som helst kan hoppa fram och börja kittla en". 

Av den enkla anledningen att jag inte är någon travhäst så går ju livet som konstaterat vidare. 

Jag återsåg min gamle antagonist 07:10 imorse. Ett mycket stelt, nästan fientligt återseende som jag ännu inte hämtat mig ifrån. 

Det var ju nämligen så att UFC:s fotbollsakademi drog igång idag, strax innan niosnåret. Jag och mittbackskollega Mihajlovic ledde en tjejgrupp förra kring -98 genom den första av fyra dagar kryddade med tredubbla en-ån-halvtimmes-pass. 

Planeringen gick förvisso åt skogen direkt. Marko hade skissat på en övning... 

... men vi hittade inga tegelstenar. 

Men jag tyckte vi löste alternativplanen - passningsspel och mottagningar - riktigt skapligt. 

Det svenska läroverket ska ha cred för att Marko kunde göra sig helt och hållet förstådd på engelska bland svenska 12-13-åriga flickor. 

Han blandar in lite svenska också. Funkar fint det å. 

... förutom det lilla faktum att han ropade "kom igen, grabbar" i stort sett varje gång han vill samla flickgruppen. 

Jag? Jag rörde mig i periferin, smög omkring som en liten kuf och muttrade något ibland. 

Lite Tord Gripigt, sådär. 

Jag, Wennebro (som tränar en pojkgrupp på Gammlia) och Lundström passade på att köra lite träning med B-Å under en del av lunchpausen. 

När jag sedemera kom hem till mitt grävlingsgryt, efter akademidagens slut vid tresnåret, unnade jag mig en välförtjänt middagslur. Femtio minuter senare var det dags att med sömndruckna ögon och en kropp som Thåström skulle beskrivit som "en rivningskåk" omgående sätta sig på cykeln mot Gammlia för träning. 

Jag har, det här vill jag poängtera, den största respekt för de i laget som jobbar heltid - exempelvis som snickare - och skyndar sig till träningarna. Jag har märkt, efter min vecka (singular) på VK och min dag (singular) på akademin, att det är väldigt jobbigt. 

Och då tror jag - om jag får spekulera - att om man står och vevar med en hammare i åtta timmar så är det jobbigare än både att jobba på VK (sitta och surfa i en kontorsstol och diskutera gamla fotbollsspelare över en kopp java, reds anm.) och att vara fotbollsledare (stå och kufa sig med händerna i fickan). 

Nåväl. Det blev inte så mycket träning. Det blev snack. Mycket snack. 

Bra snack. Det bästa efter-match-snack jag tycker vi haft den här säsongen. Även om matchen kunde sammanfattas i en andemening ("vi hade vunnit matchen om någon annan än Erik Löfgren - exempelvis Janne Schaffer eller ett tamt lamadjur inlånat från Junsele IF - som mittback") så fanns det diverse saker som behövde stötas och blötas. Det blev en bra diskussion. 

Efter att det konstaterats att "vi måste våga mer" och "spela vårt eget spel" i fortsättningen - inte ge bort matcherna genom att börja med att tjonga planlöst - så gick vi ut och spelade match. Elva mot elva. Startelvan-mot-Sirius mot resten. 

Det blev en bra match. Rajko fick efter halva matchen byta plats med Wennebro i startelva-laget och han imponerade för första gången ordentligt. Nån tjusig tunnel, nå smäckra dribblingar, den läckerhet man alltid trott funnits där inneboende i bosniern. Men så i slutet av träningen fick han en tackling och vrickade till foten och fick utgå. 

Vi förlorade matchen med 1-0. Spelade bra fram till straffområdet men sen ebbade det ut i halvtaffliga försök. Istället avgjorde Johan Wilhelmsson med vad Nationalencyklopedin skulle kalla ett "toffelskott" som snöpligt rullade genom såväl mina som Markos ben innan det retsamt, med knapp styrfart, smet in vid stolpen. 

Jag tog sedan ett knappt tiotal löpningar med Lundström - i hopp om att hitta någon sorts form och slippa finna mig själv filéad av Håkan Bäckström och upplagd till försäljning i charkuteridelen i en kannibaldeli. 

Nåja. Nu måste jag runda av det här blogginlägget. Jag måste sova. Jag ska upp i ottan även imorgon och det är i sanning ingen lätt uppgift att tvingas till tre olika jobbskift för att klara brödfrödan. 

Ja. Tre. Akademin, UFC-fotbollsspelandet och - bloggen. Kom inte och säg att det här inte är ett tidskrävande jobb. 

Jag låter, en aning trött efter att ha påbörjat det här inlägget redan vid strax efter sjusnåret, min kära kollega förklara: 

Hackaren raderade också Linda Thelenius (f.d. Rosing) senaste blogginlägg.

– Jag har ju ADHD så för mig tar det längre tid att skriva blogginlägg. Jag lade fyra timmar på ett inlägg som nu är helt borta, säger hon.

Efter morgonträningen med Björn-Åke bjöd Kung Erik på skjuts ut till Bettnäs. Jag plockade med mig en lådfull wallenbergare, någon liter gräddsås och ett halvt potatisland och hoppade in i bilen.

Efter den långa färden under det gassande solskenet och den molnfria himlen märkte vi väl nere vid strandkanten att det blåste en kuling så styv att Peter Kondrup blivit styv av att bara plädera om den i teve. Vi noterade även att stranden var i stort sett folktom och de få arma, köldblåsna stackarna som väl letat sig dit låg gömda i vassgömmor och bakom sanddynor för att få skydd mot blåsten. Vi härdade ut i dryga timmen tills varenda hårstrå på kroppen stod upprätt.

Fiasko.

Desto bättre var kvällsträningen. Dagen till ära på Tegstunet. "Hemma" på Tegstunet, kanske jag borde säga. Mitt grävlingsgryt ligger ju på Väst-Teg och varje gång jag träffar någon formar jag mina händer till ett T och säger "Teg represent".

Snabbhet, lite kondition och spänst med fys-Malin innan vi körde en inläggsövning i fyrtiofem minuter. Och jag har då aldrig under året sett maken till kvalitet på både uppspel, inlägg och avslut. Det small ideligen i målstolpar och nät strutades åt höger och vänster.

Om jag skulle peka ut nån som såg extra het ut? Böni, skulle jag säga. Efter nå trassel i knät - han missade förra veckan - har finnen sett riktigt het ut hittills den här veckan. På spelet igår, på avslutsövningen idag.

Jag vet inte hur det står till med bosnisk filmindustri - men om den skådespelartalang Marko Mihajlovic visade upp på dagens träning är någon sorts måttstock så lär det inte rulla in särskilt många prestigefyllda filmstatyetter till landet.

Efter Markos helhjärtade skådespel ville inte Jocke Kvist vara sämre. När han som försvarare stod i vägen för en frisparksvariant - på grund av den enkla anledningen att han fått berättat för sig exakt vad som skulle hända - fick han sig någon pik. Han valde då, månne inspirerad av mittbackskollega Mihajlovic, att ikläda sig skådespelarrollen, gå upp i en högre tonart och... tja, det hela blev en av de dråpligaste och taffligaste scener som uppdagats på svensk mark sedan inspelningen av "Tre Solar".

Efter träningen såg jag, och ett koppel andra UFC-spelare, derbyt Mariehem-Umedalen på Gammlia. Stannade först till på Shell för att köpa nån pastasallad när Danny introducerade mig för en "Coffee Slush". En brun, sockrig, gräddig, milkshakeaktig sörja som man tappade upp i plastglas. Jag behöver förstås inte förklara att den smakade så himmelskt som bara riktiga kaloriexplosioner kan göra. "Det har nog blivit en sån här om dagen i sommar", sa Danny om den sockriga historian som nog skulle få gemene diabetiker att förlora en lårbenshals vid blott en läppjning.

Med andra ord; skulle ni tycka att den store anfallaren ser tung ut i steget så är det bara att åka till närmaste Shell-butik med en bild på hans rödnätta kalufs och be dem "sluta servera den här mannen era sockerdrinkar".

Detbyt? Jag imponerades av Mariehems kvicka omställningsspel när vi mötte dem förra onsdagen och... vi kan väl säga som så att oddset 2,20 smakade fågel på de totalt överlägsna grönvita. Umedalen misslyckades lika fatalt som oss med att försvara sig mot deras deras djupledslöpningar.

Så ser han ut, Rajko Komnenic.

I UFC-mundering, på Holmsunds gräs, var han slående lik Juan Roman Riquelme. Rätt kort, semitunn, strumporna nerhasade, lätt släpig löpstil.

I spelet? Det var ingen brunkare som sparkade och slet sig fram på innermittfältet. Han löpte mycket, visst, på ett släpigt, elegant, sydeuropeiskt sätt. Han gillade att hämta boll lågt (kanske inte Riquelme-lågt) och hålla i. Och han gillade att glidtackla. Inte på något oborstat, engelskt här-kommer-Lee-Cattermole-håll-i-era-korsband-sätt utan den lugna, behärskade, snirkla-sig-runt-med-ett-retsamt-krokben-och-knycka-bollen-glidtacklingen. Den eleganta.

Och han pratade ingen engelska. Jag lunchade med Vlado, Marko och Rajko tidigare under dagen och... jag fick inte många bosniska sylar i vädret.

Det om nyförvärvet.

Annars då? Det var många som pratade om att "komma hem" när de slog sig tillrätta på sina gamla platser i omklädningsrummet. "Stigga", Jens Sjöström med flera. Jens berättade en anekdot i yppersta världsklass om sin tid i Holmsund.

Om en spelare i laget, som samtidigt hade något sorts ansvar för ekonomin, som efter träning tog av sig benskyddstejpen så pass försiktigt att han kunde hänga upp tejpen på ett fönsterbräde. Allt för att nästa träning kunna återanvända samma benskyddstejp. Allt för att inte "äventyra klubbens ekonomi med höga tejpskostnader".

Det är hjärta.

Det var en bra träning. Hård, jobbig. Två-mot-två-spel, syra upp jämte öronen, och en mittbacksduell över två matcher mellan firma Sjöström/Löfgren och Mihajlovic/Kvist. Det var inte särskilt svårt att hålla reda på de finessrika klackarna och överstegsfinterna. Så mycket kan jag säga.

Sen åtta-mot-åtta-spel på en långsmal yta. Mycket kamp, lite skönspel och... till slut en snöplig uddamålsförlust för vårt lag. Men bra fart och hög kvalitet.

Och även om Danny Persson inte gör några tiotal mål i höst så kommer han att alltid ha bidragit till att vi mittbackar får den bästa av sparring på träning. Man vet att håller man undan Danny på träning så kommer man väl förberedd till match. För mycket större anfallsbestar än honom finns det inte på den här sidan det engelska sundet. Idag gav han mig, genom ett bastant knyck i tröjslafen, en ny storlek på träningsmunderingen.

Vissa dagar är det överkomligt att hanka sig fram som låtsasfotbollsproffs. 

Som när man äter en skål jordgubbar till frukost framför vad jag får anta var ett ironiskt avsnitt av Nyhetsmorgon, då TV4 grävt fram Hasse Fahlén ur någon gammal städskrubb och låtit honom leda spektaklet tillsammans med - inte Salem Al Fakir - utan Salem Al Fakirs brorsa. 

Som när man vid elvarycket hoppar i sina allra kortaste shorts och sitt mest urringade linne för att bli upphämtad av Jonte Jonsson och Hampus Wallgren i Jonssons smäckra fordon alldeles utanför porten. 

Som när vi hämtar upp Lundström vid TC - och han som avtalat har med sig en fylld matlåda med smäckerheter som rostepäror, älgfärsbiffar och enbärssås. 

Som när man styr kosan mot Bettn... Bättn.. Bettne... Bettnä... den där stranden ni har här i Umeå. 

"Strossa" med sin nyinköpta Lapidius-bok och bakåtvänd kepa. Ni vet att den gode Lundström inte alltid kommer överens med fordon? Ni minns hans lilla vurpa häromsistens? Idag var olyckan framme igen - denna gång i bil. Ingen frontalkrock på kringel-krok-vägarna som tur var - men väl en fläck enbärssås på shortsen. 

Det var varmt, det var soligt, de medhavda jordgubbarna dansade hambo-mazurka i gomseglet, det var trevligt - men jag lämnade ändå stranden något besviken. 

Det var så lite folk... Folk i gemen kan man ju förvisso vara utan. Men få klassdamer. Och om det nu florerade några klassdamer längsmed strandkanten så vore jag den sista att få reda på det. Jonsson hittade nämligen oss en plats i vassbrynet, långt uppe i någon avlägsen glänta. 

"Varför ligger vi i vassbrynet? Det är ju alla tjockisars hemvist", kläckte jag ur mig till Strossa, precis när vi påbörjat en hämta-vatten-lov och passerade vassmynningen.

... där det råkade ligga någon sorts mutant mellan en man och en sjöko och tjuvlyssna. 

Nej, tacka vet jag Tranviken, gott folk. Om knappa två veckor, två helger, två matcher så är jag åter i det som efter en lyckad patentsökning får kallas Norrlands Huvudstad. 

Matcher, ja. På söndag väntar Sirius i vad som borde kunna bli en folkfest till toppmöte. 

Idag hade vi dels matchsnack om den misär som var IK Frej borta i söndags, dels spänst- och snabbhetsträning med Malin, dels elva-mot-elva-spel - och sen satt jag, Simon och Lundström kvar på planen och diskuterade med Örjan tills klockan blivit tio i åtta. 

... det är ändå underligt hur man kan vara lite bekymrad när man tagit tio poäng på de fyra senaste matcherna, men, ja, det fanns en del att bena ut. 

Jag blev dessutom överkörd av nära på nittio kilo bosnier idag. Det berodde inte på någon obetald spelskuld, utan att jag stod i vägen för en Vlado-utrusning på en inläggsövning. Jag börjar så smått återfå känseln i mitt käkparti. 

Alla som satt UFC-hjärtat i halsgropen när världen nåddes av chockrubrikerna om omslagspojken Erik Lundström - nu kan ni andas ut på allvar;

"Strossa" gick för fullt på dagens snabbhets- och teknikträning. I de nya spejs-limegröna fotbollsskorna som kan ha räddat honom under gårdagens traumatiska olycka. 

Efter att Malin kört halvlugna två-dar-efter-match-intervaller med oss fick jag, Hampus, Joel och Jocke - vi vågar väl kalla det "söndagens backlinje" - gå åt sidan. 

De andra skulle köra inlägg och avslut - och vi fick kliva åt sidan. 

Jag antog, eftersom det är vår kvartetts första seriematch tillsammans, att vi skulle lära känna varandra genom att sätta oss ner i en ring, kasta en boll mellan oss och säga våra namn. 

Men vi fick köra en långbollstävling där vi placerade ut två trettiometerskvadrater på varsin långsida, delade upp i två lag - och svepte långkrossar som "motståndarna" på första tillslaget i luften skulle spela mellan varandra inne i sin kvadrat. 

Lät det komplicerat? Jaja, till det viktiga; 

Jag och Joel Burström vann båda deltävlingarna. 

Nu ska jag styra kosan mot NHL-afton hos Jonas Nilsson som verkar ha bunkrat upp i sann se-på-amerikansk-idrotts-anda: 

Stigga: "Önskemål på snacks?"

Jag: "Det vore ju inte dumt att styra varma mackor igen framåt nattkvisten? Snacksmässigt... några smörigare popcorn är ju aldrig fel."

Stigga: "Det fixar vi."

Jag: "Kan ju köpa med mig från ICA på vägen dit om det saknas nåt."

Stigga: "Du, saknar jag nåt ikväll så är det pinsamt."

Erik Lundström kommer också till "Stigga". Om han inte cyklar omkull på vägen. 

(Konstpaus för kort leende och en insikt hos bloggläsarna att "det där skämtet lär man få läsa en del gånger")

(Det har ni så klart alldeles rätt i)

Förra finalen var ju den första livesända NHL-match jag sett sedan Bobby Orr, Sten Sture den äldre och grabbarna var i farten, så jag är väl ingen auktoritetsperson på området - men visst fan vinner Boston ikväll? Nog blir det en liten, för att använda ett av spelförstörde Maths Elfvendals favoritord, tevepeng på Bostonseger. 

Här kliver man upp i den otta jag som fotbollsspelande dagdrivare lärt känna som 09.00 för att i regn och rusk cykla tvärs över staden för att få sig en extra dos fotbollsträning - bara för att få lomma hemöver igen lika otränad och om möjligt än mer less än tidigare. 

Varför? 

Jo, för att jag och Johan Larsson - som skulle finslipa en timme med Björn-Åke, hade vi tänkt - inte kom in i omklädningsrummet. 

Vi besökte då vaktmästeriet i Gammliahallen, som mig veterligen haft en huvudnyckel som öppnar allt från våra förråd och omklädningsrum till Moder Teresas kyskhetsbälte, för att se ifall de kunde hjälpa oss att öppna. 

Det kunde de inte. De hade tydligen ingen nyckel längre. 

Det kanske var sant. Men ända sedan samma vaktmästare som nekade oss öppning idag kom ner till gräsplanen med nån kommun-nisse härom veckan för att förklara att vi sju (jag, Johan Larsson, Lundström, Wennebro och tre UIK-damer) som nötte lite tillslag med Björn-Åke inte fick vara på planen "eftersom vi inte hade bokat" så har jag en viss aning om att vaktmästarnas förstaprioritet inte är att hjälpa fotbollsspelare med saker och ting. 

Jag tror till och med att någon i den, med B-Å inräknad, åttataliga gruppen den gången skulle debiteras för en planhyra. Jag hoppas att det inte blev jag för det skulle nog kunna få min redan läckande ekonomiska skuta att kapsejsa helt. 

Det är bra att kommunen sätter ner foten och visar att ifall man vill slå sig in i fotbollseliten så får man allt betala för sig. 

Nåja. Det blev inte en sekund tränat på förmiddagen - men det blev det på kvällskvisten då vi som tur var hyrt planen. 

Vi började med att fys-Malin Skoog, L-G:s dotter, genomförde några tester på hur stela UFC anno 2011 är i framsida lår och höftböjare. Jag kommer att vara evigt tacksam till VF-reportern som beskrev mig med ordet "smidig" tidigare i år - och idag fick världen ännu ett bevis på varför när jag låg och åmade mig, magliggande på en bänk medan lagkamrater och fystränare förgäves försökte pressa fot mot skinka. 

Något från själva träningen? Tja, mitt lag borde - som vanligt - ha vunnit poängspelet men det moln av motrigg jag ständigt vandrar under gjorde att vi bara fick med oss ett oavgjort. Att inte ta fem segerpoäng sved extra hårt idag. 

Varför? För att Lundström, som främst på grund av sin medrigg tagit ledningen i poängställningen, stod på sidan för andra poängspelet i rad. Han klev av i tisdags efter att ha sparkat ihop med Andreas Johansson och inte ens efter onsdagens vila hade någon vuxen modersgestalt hunnit blåsa på foten tillräckligt för att Lundström skulle vara tillbaka i träning på torsdagen. 

"Det gör fortfarande ont", sa Lundström med det bestämda röstläget hos en femåring som vill ha ett nytt Bamse-plåster på sin armbåge. Hade det här varit en blogg av klass och rang hade vi kanske kunnat publicera en bild på Lundströms fot där den är alldeles... rödblommig. 

Nåja. Jag litar kallt på att Lundström höjer sin smärttröskel lagom till morgondagen och medverkar på både dagen-innan-match-passet och i lördagens drabbning mot Dalkurd. 

Även Wennebro är tillbaka efter sin sträckning och tränade för fullt idag. Jonas Nilsson har fått byta ut sitt gips mot en skena i hårdaste hårdplast som skulle sälja som smör ifall man ställde upp ett stånd och sålde under en huligansammankomst vid något grustag i Stockholms utkanter. Skenan borde därför kunna bedömas som farlig av en domare men planen är att linda in hela nävfan i bubbelplast eller dylikt för att få VF-Coachens hittills mest överskattade spelare spelklar tills på lördag. 

Det var lite bättre fart på träningen igår. Vi körde ett mindre spel, sex mot sex, som inte var alldeles för uppstyrt av olika regler. Det blev lite intensivt och det var inte igår. Det kändes som första gången sedan Sten Sture den äldre var i ropet. 

Alldeles för ofta lunkar man av Gammlia efter en träning på utan en svettdroppe i pannan. Det är uppställda spel, elva-mot-elva med massa regler och som mittback får man oftast bara stå, gå och lunka och är som mest inblandad i någon enstaka situation, tar högst ett par korta maxlöpningar per spel. 

Igår blev det äntligen lite mindre spel. Missförstå mig inte - jag gillar de stora spelen, med de stora ytorna att rulla boll på, mest. Men det känns som att intensiteten och farten på träningarna är det viktiga. Att det blir lite kontakt, närkamper, lite riv, lite slit och ibland även lite skrik och skäll sinsemellan. 

Man kan inte bara stå och smårulla boll med en puls kring hundrastrecket - och sedan när helgen kommer förvänta sig att man ska kunna hoppa in och helt plötsligt höja tempot för att matcha.... säg Sundsvall över 90 minuter. 

Att springa runt en löparbana är en sak - men det räcker inte. Den verkliga matchkonditionen hålls bäst upp genom bra fart på träningarna. Som det har känts hittills så har det varit för lite fart, för mycket vila och stillastående och den där känslan av att man verkligen offrar sig och går på knäna för att vinna ett spel på träning har inte infunnit sig. 

Men som sagt; det var mycket bättre igår och jag hoppas att det håller i sig. Att vi varierar de storskaliga, lite långsammare och lågintensivare övningarna med fler intensiva smålagsövningar. 

Det var för övrigt väldigt svårt att utröna hur startelvan ser ut imorgon mot Giffarna. Jag var ensam mittback i ena laget som skulle anfalla under elva-mot-elva-spelet, flankerad av Hampus och Jonas. Skellefteåkeepern i mål. På innermittfältet fanns Lundström. Böni och Calle på topp. 

I andra laget spelade Marko och Jocke, Ali och Wennebro på mitten, Robin och Robin på topp. 

Jag vet inte, man brukar kunna avläsa startelvan på sista träningsdagen innan match - men den här gånger har jag fan ingen aning. 

På gårdagens träning fanns två spelare från Division IV-laget Obbola med. "Alla heter Glenn i Göteborg" är en gammal ramsa men verkar med lätthet kunna göras västerbottnisk genom att sjunga "Alla heter Jimmy i Obbola". 

Båda hette nämligen Jimmy och under säsongen så ska vi ha något sorts utbyte med Obbola, förklarades det. 

Idag har jag svarat "ja" på en fråga jag hemma i Sundsvall nog skulle skrattat bort som ironisk: 

"Vill du att jag ska förboka en biljett till dig till daminnebandymatchen som spelas klockan sju på fredag kväll?"