Hej, UFC-anhängare. 

Jag antar att ni har mått sämre. 

Jag ber om ursäkt att matchanalysen dröjde, men ni vet; det har varit söndagsstekar, partiledardebatter och... äh, vem försöker jag lura - jag har suttit och spelat FIFA med en kompis. 

Men nu tar vi väl oss sedvanligt en sån där kort, koncis matchrapport till sängfösare, va?

Vi kan väl börja med att konstatera att ni till slut blev 1455 styckna som - förhoppningsvis rejält påpälsade - letade er upp på Gammlias läktare. Var och en av er ska ha den största av eloger som avstod locktonerna från den skönt tempurerade innebandyhallens lockelser. För det fotbollsväder som Kung Bore och hans lakejer bjöd på i eftermiddags kan vara något av det ruggigare man sett... sedan fredagens landskamp. 

Regn och fyra-fem grader varmt. Jag vevade åt mig den största och mest fodrade avbytarjacka jag kunde hitta i katakomberna - men när jag letade mig in i duschen efter matchen så tog det nog ändå någon halvminut innan känseln började återfinna sig i de yttersta synapserna i mina stelfrusna lemmar.

Hade jag varit en så pass enformig person att jag bara kunnat hänvisa till The Office eller Seinfeld hade jag citerat  Dwight K. Schrute och sagt att "I have no feeling in my fingers or penis, but I think it was worth it". 

För det var det, väl? Även om Björklöven-Clemensnäs blev en än festligare tillställning än någon någonsin kunnat ana; hela 10-1 istället för min utlovade nioetta. 

Vi slog Vasalund på bortaplan i våras, efter att en vobblig Hampus Wallgren-frispark via ett taffligt målvaktsingripande letat sig in i mål i åttionionde. 

Vi vann, men jag minns nog det som, tillsammans med Väsby kanske, vår tuffaste motståndare under våren. Satan så de rullade runt bollen stundtals. Satfläsk så bollsäkra i stort sett varenda rödsvart spelare var - i alla lägen. 

Och idag... ja, skulle vi spela i Hålla-i-bollen-Norrettan så hade Vasalund varit totalt ohotade seriesegrare. Det kan vi väl konstatera.

Där Vasalunds anfall i den första halvleken bestod av ibland femton-tjugo passningar (kändes det åtminstone som) så bestod våra UFC-attacker av i snitt kanske fyra-fem. 

Och ändå; om det funnits någon logik så borde haft en ledning i paus på 2-3-ja, kanske till och med-4-5 mål. 

Där vackertrillande men ack så ineffektiva Vasalund trillade runt, vände spel fram och tillbaka så var våra attacker så mycket rakare. Det kunde vara en Wennebro-dribbling på mittplan, en nedsugning av Danny på en längre boll, en rakare boll i djupet ner mot hörnflagga - och så var vi igenom och skapade målchans. På målchans. På målchans. 

Det kom till slut, målet. I den 58:onde matchminuten dyker "Stigga" upp på bortre stolpen, glider fram och volleyskjuter ett högt skott som deras inbytte reservkeeper på volleybollmanér fingerslår bakåt, i en båge som dimper ner vid den bortre stolpen. 

Och där dyker han upp, han jag skulle vilja utse till Matchens Lirare. Han missade några semichanser i den första halvleken, men när han får använda sina... vänta lite nu... det står åttiofem kilo på hemsidan - det är en siffra som garanterat är hämtad innan Shell lanserade sina Coffee Slush, det kan vi slå fast direkt. Hur som helst; när han får använda sina kilon till att bara springa in boll, motståndare och sig själv i målet - då gick det inte att misslyckas. 

Det var rätt självklart att han skulle vara där, på rätt plats vid rätt tillfälle. Han har för det första gjort en hel karriär på just den egenskapen, och för det andra så var han överallt i eftermiddags. Jag har aldrig sett vår väldige rödtott så delaktig. Ständigt spelbar för den långa, enkla bollen, samtidigt ett hot i djupled och så pass aktiv i presspelet att han ett antal gånger följde med motståndare långt inpå egen planhalva innan han fläkte omkull allt och alla. Han var så pass hyperaktiv att det inte skulle förvåna nämnvärt ifall han vid någon fast situation lyckades kränga iväg en och annan supporterpryl till nån Vasalundsspelare. 

Men det var många som var bra. Oj, så många. Oj, så bra. Man skulle kunna singla ut Marko och Jens eminenta mittbacksspel (hur Vasalund än tråcklade nådde de aldrig ens i närheten av riktigt rena målchanser), Jonas Nilssons genomkloka ytterspel, Lundströms och Wennebros dominans i mitten (deras nummer sex, Jens Jakobsson, hade oerhört mycket boll - men det var kring våra dynamos det h-ä-n-d-e saker), Seifs ständiga löpande, Timmys pigga inhopp...

Men vi säger väl som så att hela laget gör en strålande insats. 

Vasalund hade ju inget att spela för. Det stämmer. Men. MEN. Hade vi inte börjat den första halvleken så aggressivt, så högt pressande och så resolut så är jag övertygad om att de rödsvarta tyckt - hur omotiverade de än borde vara sett till serietabellen - att det varit förbannat roligt att få trilla boll. De är ett sånt lag. De genuint gillar att spela fotboll. 

Nu var vi där direkt. Vi pressade, vi var aggressiva, vi låg rätt, vi var samlade, vi fick de så småningom att börja lyfta långt från målvakten. Då var det inte så roligt längre. Då antar jag att de började känna av kylan, oktoberregnet i ansiktet, den totala Sovjetgrånaden över arenan - och hela situationens meningslöshet. 

Och vi vann. Vi borde vunnit med mer, men det spelar förstås ingen som helst roll. 

För när man cyklar hem plingar det till i mobilen om att seriens kanske mest uddlösa lag, Valsta Syrianska, gör sitt fjärde mål på Dalkurd. 

Med två omgångar kvar leder vi Division I Norra . Med allt i andra händer. 

Vi behöver inte bry oss om ifall Sirius vinner, ifall Dalkurd vinner eller ifall Väsby vinner. Vi behöver inte ens längre bry oss om ifall Bryan Massa till slut får sin Idol-Amanda. 

Vi behöver bara vinna två matcher till så är vi i Superettan. 

Godnatt på er. 

Hej. 

(Om det ligger ett bitterhetens skimmer över hela det här inlägget så är det inte mer med det än att jag sitter här efter en träning som gått så pass trassligt att man på cykeln på vägen hem hann ångra alla val man någonsin gjort som tagit mig till ett grävlingsgryt på Öst-Teg och en karriär som... som... med en total avsaknad av karriär. 

Men nu sitter jag med ett nytt The Office-avsnitt på teven och en uppskuren ananasrackare på en tallrik under gipan, så... det kanske går till sig eftersom)

Vi tar fotbollen först. 

Det var den första oktober i lördags när vi gästade Trängens IP. Den första oktober. Den första dagen i den månad som gett grånaden ett ansikte i kalendern. Och jag tror inte ens att jag överdriver när jag säger att det var över tjugo grader i Örebro. 

Det var en av de få dagar då Tomas Wernersson fått väder på sin "vi borde spela höst/vår"-kvarn. Jag gjorde som bekant inte många knop i lördags rent fysiskt - de enda löpningarna jag tog kom i ren överpepp direkt efter att Stuart och Örjan (måhända ironiskt) frågade "Erik... du har väl spelat innermittfältare förut?" - men ändå var jag svettig efter matchen av att ha stått någon kvart i den verkligt stekande solen och bollat gris. 

Tänk den värmen (fokusera ogärna på mina onaturligt enkelt framkallade svettningar), en riktigt tät och grön gräsplan, ett väldigt tidigt mål i varsin halvlek, tre poäng - och du har dig en riktigt trevlig oktobermatch. 

Själva UFC-spelet? Mah. Vlado utnyttjar sin väldiga kastarm, utkastet hade givit honom en bronspeng i slägga i Leipzigs Golden League-gala i somras,  och når en löpande Johan Larsson perfekt i steget vid halva plan. Larsson tråcklar sig i full fart förbi en försvarare, dribblar sedan ytterligare en vid kortlinjen innan han skickar in bollen snett-inåt-bakåt i knähöjd där Wennebro kommer farande i full fart. Wennebro möter bollen i luften med vänsterfoten (det lät från min trassliga vinkel som att det kan ha varit ett benskydd inblandat, något Wennebro bestämt förnekade). Den sitter stenhårt i det bortre aviga - efter bara några minuters spel. 

Larsson var förvisso trött redan efter sin världslöpning från egen planhalva. 

- Jag såg inte ens vem som gjorde mål, jag var så trött att jag bara skeppade iväg bollen, sa han (typ, jag hade inget block i näven, istället en folköl i gipan. Ni får ursäkta). 

Men han skulle bli tröttare. 

Oj, så mycket tröttare. 

Efter trettio minuters spel stod han dubbelvikt alldeles framför vårt bås, med nävarna på fötterna och med en andning värdig en storbolmande astmatiker. 

Det sa en hel del om hur den första halvleken såg ut. Vi hade extremt korta anfall, i stort sett hela laget visade en obekvämhet med naturgräset som inte skådats sedan Gräs- och Höallergikernas Riksförbund hade medlemsmöte härom hösten. De betydligt mer gräsvana Forwardspelarna kombinerade fint på den täta mattan (där bollen rullade ungefär hälften så snabbt som på Gammlias konstlade) och fick alldeles för stora ytor att operera på då Wennebro och Lundström ofta sprang omkring i ett stort hav då vi hade väldiga ytor mellan lagdelarna. 

De kom till en hel del avslut. Åtminstone från våra bänkplatser kändes det som att det ven kring Vlados målstolpar ett antal gånger, och Vlado (som var tryggheten själv) fick även han mota någon boll. 

Men vi höll ut. Slet på bra och tog med oss ledningen in i paus. 

Och direkt i andra fick vi, i efterdyningarna till en inläggsfrispark, 2-0 då bollen damp ner vid Markos fötter varpå han fläkte sig på mittbacksmanér och närmast glidtacklade in bollen i den bortre gaveln. 

Och där vann vi matchen. Vi spelade, månne på grund av tryggheten i tvåmålsledningen, bättre i den andra halvleken. Den ständiga paniken från den första halvleken utbyttes mot ett lite lugnande bolltrillande, vi drog ner Danny och Seif en aning defensivt och tätade ihop Lundströms och Wennebros första-halvleks-hav till en mysigt tempurerad liten bassäng där de fick styra och ställa på ett helt annat sätt. 

Och som framför allt Wennebro ställde. Om Forwards lille spelskicklige mittfältsdynamo Mohammed Saied, född -90, kan bli klar för Malmö FF borde 91:an Wennebro, i nuvarande form, lämna direkt för kontinenten. Jag tyckte Wennebro var ännu bättre i lördags än i 4-0-segern mot Kerburan hemma (där var det, milt uttryckt, inte lika svårt att vara bra). 

Danny har ett friläge och ett semifritt läge i slutet där ledningen hade kunnat utökas då Forward satsar framåt och vi tillåts kontra. 

Men 2-0 borta, UFC:s första seger på Trängens trassligt befolkade IP i mannaminne - enligt Larsson och Lundström och andra rävar, kan man i sanning inte klaga på. 

Det var en mycket trevlig eftermiddag för att sitta på en bänk i Örebro. Och hur gärna jag än vill spela varenda match alltid så inser jag ju att jag egentligen, någonstans i logikens värld, nu helst sitter på bänken resten av säsongen. För det är ju bara om det börjar trassla som vi kommer att byta mittbackspar igen; och något trassel har vi ju inte alls råd med om vi vill fira någon uppflyttning med kortege genom staden någon liten skiva i guldhattar efter Akropolis hemma. 

... och ni såg väl, vackert streamat av Ettanfotboll.se, Sirius slå Väsby på bortaplan ikväll? Deras store, starka, förmodat socialdemokratiske forward Allegie Sosseh såg med sitt mål till att vi nu bara har två poäng upp till direktplatsen. Och i nästa omgång ska Väsby möta IK Frej, ett av Nordeuropas bästa lag i höst, på bortaplan. 

(Känner ni hur tonen i inlägget blivit mer och mer hoppfull? Jo, jag blev lite mindre bitter av ananasens sötma, det blev jag. Men så kom jag på att det kanske skulle vara bra att betala sin hyra och... tja... jag snubblade över ett kontoutdrag från helgen och... ingen ananas i västvärlden är så söt att den kan väga upp för den våg av bittra ångestkänslor som just slog emot mig)

Ja, att sitta på bänkar i Örebro är inte så kostsamt. Men efter matchen styrde vi busskosan tillbaka till Stockholm där vi skulle övernatta och... jag fick ännu ett bevis på att det i Stockholm, både kvällstid och när man flanerar gatorna en söndagseftermiddag, går väldigt bra att kasta bort slantar på världsliga ting. 

Jag lockade ju i förra inlägget med diverse snaskiga detaljer om utekvällen, men... det här är inget snaskigt lag. På gott och ont. 

Själv gick jag, som är en man av folket, med en utomstående vän till Söder och något trassligt ställe som rimmade med det kolsyrade vattnet Vichy Nouveau som "alla" sa skulle vara "grymt bra". Det var det förstås inte alls. 

Några gick på Café Opera och stod bakom någon klädhängare och stekviftade med fingret samtidigt som de långsamt läppjade i sig sina två klunkar i den  tjugofem centiliter stora ölflaskan för sjuttio kronor. Stämningen var, som jag anat, åt det stelare hållet där samhällets elit  samhällets elits döttrar och söner satt och vaktade sina drinkbord och pratade om sportbilar. Jag föreställer mig något åt det här hållet: 

 ... det enda som gör att jag ångrar lite att jag inte slog följe är att de tydligen sett min bloggkollega Kenza på stället. Typiskt. Jag hade behövt prata med henne om hur vi ska matcha våra outfits på Veckorevyns kommande Blog Awards-gala. 

Det har ju spelats match på den nya telekombolagsarenan. Erik Löfgren ska sammanfatta matchen här på sin UFC-blogg. Han sitter i ett grävlingsgryt. Han tittar på ett gammalt The Office-avsnitt. Han lär använda ordet "trassligt" åtminstone några gånger i sammanfattningen. 

Så långt är allt sig likt. 

Den enda skillnaden den här gången är att Erik Löfgren den här gången sett matchen från läktarplats. Som en... typ riktig skribent som skriver riktiga matchrapporter. 

Kommer det att innebära att den här matchrapporten kommer att bli bättre än de tidigare? 

Nej. Inte alls. 

Men... om vi vänder på det? Blir själva spelet nere på konstgräset bättre av att Erik Löfgren sitter på läktaren?

Ja. Tydligen. 

Jag är en ung man av den typ som kan säga "jo, jag hade en jävligt bra helg" för att när någon sedan ber en att specificera "vad som var så bra" tillägga att "jag låg och vältrade mig på en soffslaf i bara mässingen och fick se Stoke kryssa mot West Bromwich". Jag har, om man säger, sett en del fotboll i mina dagar. Tycker jag blivit rätt bra på att titta på fotboll. 

Och efter blott knappa fem minuters spel i dagens match så stod det klart för mig att det här kommer vi att vinna. Det här kommer vi att vinna jättelätt. 

Det var dels sättet vi klev ut på; så där aggressivt gå-på-igt som man kan läsa om i de första tipsparagraferna i självhjälpsboken "Hur man går ut och vinner på hemmaplan mot omotiverade syrianer". 

Men nästan lika mycket för sättet som Syrianska Kerburan klev ut på. Ordföljden "ingenting att spela för" tas mer ordagrant på det syrianska språket, får vi anta. Jag har sällan sett ett lag komma ut så pass håglöst till en match. Sällan sett ett lag vara så rädda för att gå in i närkamper (riktiga närkamper; inte fälla-folk-när-de-spelat-bort-bollen-närkamper - där var de duktiga). Sällan sett ett lag vara så pass mätt, med fyra matcher kvar av säsongen. Det såg ut som att var och en av de rödgula spelarna låtit sig väl smaka av varsin gräddstakad cidergås i omklädningsrummet precis innan matchstart. 

Men det ska inte förta särskilt mycket av vår första halvlek. 

När vi ser tillbaka på säsongen som gått så är det några mål som sticker ut. Vi minns alla den magiska tån hemma mot IFK Luleå. Men jag undrar om inte Wennebros 2-0-mål är där uppe och nosar på titeln Årets mål på Gammlia. Nån sorts felvänd semiklack förbi den första spelaren, sen löper han ifrån den andra, kommer ner till linjen, skeppar inte in bollen på vinst och förlust utan väljer att Kurre Hamrin-vandra inåt själv. När han kommit i behaglig vinkel vid målområdslinjen rullar han enkelt in bollen i det bortre aviga. 

... och sen överstegsfinten som näst siste man vid mittlinjen! Han blev Matchens Allstar-lirare. Jag har fått för mig att det priset ges till "Matchens prestation". Jag fick det efter någon match. Jag tror jag har fått det två gånger av anledningar som enbart kan stavas "tombola". Jag är nästan villig att ge bort mitt pris till Wennebro som idag förtjänade dubbla priser. 

Tillsammans med Kung Erik, som var tillbaka på innermittfältet (på riktigt, och inte i någon släpande anfallare/trequartista/konungs-roll), fick de styra spelet bäst de ville i den fantastiskt trevliga förstahalvleken. Och de gjorde det med den äran. 

Larsson flög fram på sin flank och överlappades jämt och ständigt av den snart irakiske landslagsmannen Ali Jasim. Som vid 1-0-målet då... nån nådde Seif på den första stolpen som skjöt sig ännu ett steg närmare det irakiska landslaget med ett perfekt vänsterrull i det bortre.

På andra kanten stod "Stigga" och måttade inlägg. Ett satt så där frikyrkligt perfekt på Danny Perssons skalle. Och är det något Danny Persson gillar att bli matad med förutom en isande kall och sliskigt söt Coffee Slush så är det dylika inlägg. 

... däremot höjer bloggen ett ögonbryn för alla de bollar vår väldige rödtott bara skulle ha rakat in med fötterna. De där han till synes slog en pålstek på sig själv istället för att bara förpassa bollen i mål. 

De två "riktiga" anfallarna fungerade väldigt dynamiskt bredvid varandra då Seif var väldigt löpvillig i djupled och den där enkla, raka bollen från ytterback ner mot hörnflagga gick att slå på samma sätt som under våren då Simon Mårtensson ständigt var på språng. Det leder inte alltid till målchanser, men vi får nästan alltid på ett eller annat sätt fast bollen på offensiv planhalva. Och det är sällan en nackdel. 

Det var väldigt roligt att se Jens Sjöström i full aktion i nittio minuter igen. Jag tänkte skriva Kapten Jens Sjöström men jag har noterat att Erik Lundström, månne efter en viss adlingskrönika, fått behålla bindeln. Matchbilden var ju till stora delar en våtare dröm för en mittback. Ingen som gick upp och störde i nickmomenten och schemalagd "Fri lek utan press" med bollen i alla lägen - men Jens, och Marko för den delen, gör det väldigt bra. Han är ruskigt trygg med bollen vid fötterna Jens, slog massa kloka uppspel och välartade lyftningar, och hade så när fått krönt sitt insats med en balja när han själv drev upp ett anfall och avslutade med ett distansskott. 

... enda orosmomentet defensivt var när Sallanto fick bollen vid fötterna. Men... om han har "sin dag" spelar det väl ingen roll om man som defensivt kollektiv kallar sig Umeå FC eller Otto Rehagels Grekland anno 2004. Han hatar inte skott- och inläggsfinter, den killen. Man vet ju faktiskt inte hur matchen sett ut om John-Junior, lille nummer 15 på högerkanten, rakat in 1-1-målet från två meters håll efter en fantastisk Sallanto-aktion. Men nu behöver ju vi inte fundera i de banorna. Vi har ju Vlado Sudar. 

Andra halvlek? 

Njäe. Jag hade sett fram emot hur vi stormade fram och öste in 6,7,8-0 mot de uppgivna, ointresserade syrianerna vars usla förhandsinställning inte lär ha förbättrats markant av att gå in i ett cidergåsångat omklädningsrum i pausvila med ett hopplöst tremålsunderläge. Alla plusmål hade ju varit så oerhört välkomna i jakten på det Dalkurd som placerar sig tre poäng före i tabellen. Hade vi vunnit med, säg 8-0 (jag såg faktiskt helt ärligt inte det som någon omöjlighet), så hade vi plockat in alla minusmål. Då hade vi varit på kvalplats vid det inte otänkbara scenariot att Dalkurd förlorar hemma mot Frej och vi vinner borta mot Forward nästa helg. 

Men nej. Den andra halvleken innehöll verkligen inget av de element som gör en fotbollsmatch intressant. Inget. 

Det var en jävla tur att vi på läktaren bjöds på höstens varmaste och mest solstinna dag. Jag kan inte ens föreställa mig hur outhärdligt trist andrahalvleken hade varit ifall det varit åtta grader och den vanligtvis obligatoriskt styva nordankulingen. 

... 1350 med nämnda väder och FRI ENTRÉ i åminnelse? För dåligt. "Men ni är ju inte med i den absoluta toppen längre", hör jag någon medgångare grymta där bak. Men nu är vi det. Okej? Och vi vann med 4-0 idag. Spelade propaganda i omkring fyrtiofem. Ni kommer nästa gång? Bra. Tack. Ses. 

Nej. Nu måste jag sova. Det väntar en träningsvecka med tillhörande formuppvisande utan dess like like från min sida om jag ens ska ha en sportkeps på att slå mig in i det lag som mordvann med 4-0 idag. 

Hej, hej, hemskt mycket hej. 

När den här bloggen är någorlunda bra så är det när den drivs av bränslen som stavas bitterhet, beska och självömkan. 

Jag satt och försökte få mig till att skriva matchrapporten igår kväll när jag låg i min steglöst ställbara säng (ja, precis en sån som bara återfinns på Långvården), läppjade på en cola, såg mitt Bristol Rovers gick fram som en ångvält i League 1 samtidigt som idel världsmusik strömmade ut i hörlurarna. Detta efter att vi gjort en av årets bästa matcher och enkelt avfärdat IFK Luleå i nåt slags semiderby. 

Jag hade, med andra ord, inget bloggbränsle. Jag var alldeles för tillfreds med tillvaron. 

Ber om ursäkt för det. 

Men gårdagsnatten avrundades med att min laptop med en liten smäll bara släcktes ner, helt oförhappandes, vilket lämnade Bristol Rovers långa segertåg osparat. Och imorse blev jag väckt alldeles för tidigt av min inneboende Sundsvallsvän som skulle upp till skolan. Två faktorer som tur var fyllde på min bitterhetskvot så pass att jag nu känner mig manad att skriva några rader. 

(Jag antar att en del av er ställer er frågan "kan man verkligen ha en inneboende i ett grävlingsgryt?". Svaret är egentligen nej)

För att göra samma korta sammanfattning som jag gjorde till såväl hemsida och tidning igår efter matchen; 

Det känns som att vi är tillbaka på rätt spår. 

Tar vi och tittar på höjdpunkterna så ser vi inte bara vid 1.17 det mål som fått fotbollsvärlden att häpna*...

Vi ser också att vi är bra överlägsna. Att vi har ett gäng fina anfall. Och att vi knappt släpper till någonting bakåt. 

*= Jag hänvisar till en diskussion som uppstått på Twitter med hashtagen #greatestgoalever där det jämförs med Zlatans 2004-klack mot Italien. "Hur kan man ha sinnesnärvaron att slänga fram en tå i det läget?", skriver någon. "Det är bara riktigt stora målskyttar som ens vågar tänka tanken", svarar en annan. 

Den som sköter inspelningen ska ha en drös med cred - slå upp kvalitén på 720p och du tror att du tittar på en toppmatch från någon av de stora ligorna (åtminstone i sekvensen vid 1.17) - men Luleås enda (väl?) riktiga farlighet saknas på rullen; den när store, tunge ex-älgen Fredrik Nilsson får en touch på en boll som går i djupled, när jag och resten av backlinjen tagit för dåligt djup, där Vlado är ute och försöker avstyra en lobb, där bollen går under Vlado och där jag till slut lyckas kompensera min trassliga position i förstaläget genom att fläka undan bollen i sista stund. 

Annars kändes det lugnt. Väldigt lugnt. Väldigt långt från de åtta insläppta på höstens tre första matcher. 

Nu är Valsta och Luleå inte två av seriens allra skarpaste lag; men likafullt. Tryggheten har återfunnit sig - kanske till viss del på grund av att det trygga Bullmarkslokomotivet Joel Burström åter igen tuffar omkring på sin högerbacksplats. 

Och framåt tycker jag att den första halvleken är fullt godkänd. Inte glimrande, men vi håller efter backen och har, som det känns, ett större tålamod med bollen. Får till fler spelvändningar. Och, något vi kanske inte gjorde i höststarten; vi sätter dit några chanser. 

Mycket beroende på att det igår var rätt spelare som kom i läge. Jag tänker främst på 2-0-målet. 

Den andra halvleken, när vi leder med 2-0 och det borde vara Luleå som jagar på för en reducering, känns det som att vi trillar runt bollen ännu bättre. Långa, lååånga anfall där Rajko (som var bra, mycket bra) och Henke (som var klok, mycket klok) fick göra lite som de ville centralt. 

Och Lundström, som gjorde 1-0-målet (det som hamnade lite i skymundan av det smäckra 2-0-målet), kan någon kanske hävda fortfarande inte kommer med i spelet tillräckligt. Men... sedan han tog steget upp på topp har han nog inte varit mer delaktig än han var igår. Kronan satt åter på hjässloben när Kung Erik gång på gång störtade fram, rättvänd med boll. 

Coffee Slush-Danny på topp hade en väldigt trevlig dag på jobbet. Han var inte bara starkare än IFK Luleås mittbackar (det är han alltid) - han var dessutom mycket snabbare i djupet när bollarna lyftes in bakom. 

Ali fortsätter att övertyga stort på sin vänsterbacksplats. Han har en riktigt smäcker högerfot som borde gett honom dubbla assist igår. Seif var fantastisk framför honom. 

Något mer?

Ja, vi har förstås talat alldeles för lite om 2-0-målet. 

Målet görs alltså av Erik Löfgren - även om det på bilden ser ut som att det är den uppgrävda, drygt 700 år gamla Bockstensmannen som omfamnas - på det smäckraste av sätt. Själva tillvägagångssättet diskuteras på en mängd olika forum världen över - vi har redan bifogat några Twitter-utläggningar - så vi lämnar det därhän för stunden. Den här bloggen är inte en som gärna sprider superlativ över sig själv och sina tåpetarkonster. 

Men vi kan konstatera följande: 

Ifjol gjorde jag två mål under min höst i Östersunds FK. Eller tre - men det sista var i egen kasse och skickade ner hela Jämtlandsfotbollen ner i avgrunden och bör inte tas upp och smolka bägaren en så här pass solig dag. 

Jag gjorde två mål. Ett hemma mot Västerås, en distinkt tå från nära håll på en hörna, och ett segermål i sista minuten borta mot Gröndal. Ett mål där jag med en liggande bakåtspark (att kalla det för en cykelspark vore att för alltid smutsa ner begreppet) förlängde en lösare nick från Christoffer Fryklund in i nättaket. 

När jag såg bollen gå in så löpte jag efter mina jublande lagkamrater. Hoppade upp på nån sorts hög som bildades. 

Jag visade inte att det minsann var jag som hade varit sist på bollen. Att det var jag som hade avgjort. 

Så här löd ingressen i matchtexten efteråt: 

Det var ett otroligt mål. Christoffer Fryklund skulle nicka bollen. Då kom Erik Löfgren och sparkade Fryklund i huvudet och bollen fick därigenom lite extra fart och gick via Fryklunds huvud i en båge in i mål. 
- Jag fick riktigt ont i huvudet av sparken, men det gör inget när det blev mål, säger Fryklund till Radio Jämtland.

Istället för bejublad matchhjälte; farligt klumpig sabotör. 

Igår sprang jag målskyttsmässigt, med händerna utåt i en "följ-efter-mig-jag-var-sist-på-bollen-båge" värdig Pippo Inzhagi, samtidigt som jag inne i huvudet skrek "TA EN FACEBOOK-PROFILBILD NU, JAN HOFVERBERG!". 

Det blev bara en Bockstensmannen-bild som om den når delegaterna på FIFA lär placera mig på en överst på en lista över "spelare misstänkta för åldersfuskande", alldeles ovanför namn som Obafemi Martins och Freddy Adu. 

Men det blev ett första mål. Gott så. 

Vi inleder med ett låtcitat. Oskar Linnros är ingen Bob Dylan. För den delen heller ingen Håkan Hellström. Men ibland behöver det inte vara så svårt: 

"Fy fan vad skönt". 

Vi ligger under efter den första halvleken. Varför?

Okej, vi får inte riktigt igång spelet hundraprocentigt. Vi tvingas lyfta en del insparkar vilket stör vår rytm. Vi får inte riktigt in "Strossa" i matchen. Men när vi väl rullar, ytterback-innermittfältare-yttermittfältare oftast, så sågar vi oss igenom. Skapar en del chanser. Danny har två nickar från nära håll, men Seif-inläggen är båda gången en hårsmån för höga och hamnar för långt upp på Dannys orangea kalufs. Johan har nåt avslut från straffområdskanten. Jag (!) skarvar en frispark vidare - strax utanför bortre stolpen. 

Valsta? Ni som såg hemmamötet mot dessa Märstasyrianer noterade hur oerhört uddlöst laget var - även innan de två utvisningarna. Det var ingen större skillnad idag. Jag och Kvist tyckte att vi, efter några minuter i början, hade full koll på deras två anfallare. 

Men. En en-touch-passning från (det här är inte bloggen som hänger andra spelare än Erik Löfgren) "en högerback" in i mitten mot Kvist blir, på grund av en tuva där bollen studsar upp, alldeles för hög och sned. Bollen smiter istället till deras Sencer Soguk som blir helt friställd och elegant chippar in ledningsmålet. 

Spelar ni Football Manager? Då känner ni till den gamla ett-skott-ett-mål-buggen som fått folk låtsastränare världen över att kasta laptops, stånga huvud i väggar... och... en gång läste jag om en kille som påstod att han i vredesmod över ett sent insläppt mål plockade upp familjens hamster och kastade ut den ur det öppna fönstret. Så långt han kunde. Från tredje våningen. All respekt åt den stackars hamstern; men någonstans hoppas jag att den historian är sann. 

Nåväl. Det var lite så det kändes. Och efter en sur förlust mot Frej, där bollen inte ville in och vi istället släppte in enkla skitmål, så skulle ett gäng med trasslig moral ha suttit och ojat sig. "Nej, det vill sig inte för oss i höst" och "det är som förgjort" och "det spelar ingen roll hur vi gör, det går bara inte". 

Ni vet; som när man spelar Football Manager. De svårslagna kokningarna där beror ju till stor del på att du inte kan göra någonting åt det, ofta. Det är i slutändan spelet själv som bestämmer om deras enda skott ska gå i mål eller ej. 

Vi hade kunnat suttit med huvudena gömda i händerna och tänkt att samma principer styrt över den verkliga fotbollen. Ojat om att Gud, Hossianna eller annan ansvarig för spakarna suttit sig på tvären och bestämt att "nej, i höst ska inte UFC vinna några fotbollsmatcher". 

Men nej. Samtliga i det där omklädningsrummet trodde verkligen att vi skulle vända på matchen och packa Malmö Aviation-flyget hem fullt med tre poäng. 

Och då... ja, då gick vi ut och formligen körde över Valsta Syrianska. Från matchminut 46 till 85 är det, tack vare vår helplanspress och vårt fina spel efter backen, bara ett lag på banan. 

Valsta är förvisso uddlösast i serien - av det jag har sett tycker jag verkligen det - men... jag sitter och funderar på om vår andrahalva inte är säsongens allra bästa halvlek. Lätt topp tre, hur som helst. 

"Strossa" kommer in i spelet, Rajko börjar såväl glidtackla till sig bollar som smäckert fördela de ut på kanterna. Seif fortsätter trampa runt och hitta inlägg. Ett styr "Strossa" behärskat i nät efter att ett helt koppel syrianer valt att klänga sig fast vid vårt orangea monster på förstastolpen och lämnat vår lagkapten rätt allena. 

Danny fixar sedan straffen på helt egen hand. När han står felvänd med boll nere i hörnet, vänder upp, sätter fart, Alexander Ovechkin-tacklar bort sin försvarare samtidigt som han driver bollen, petar bollen förbi en ditrusande, tacklande back och faller. 

Kung Eriks straff var... precis tillräckligt dålig för att gå in. Målvakten - som tydligen nypt en straff av "Stross" på samma arena förra året - slängde sig tidigt åt helt rätt håll och hade straffen legat närmre den vänstra stolpen hade han garanterat räddat den. Nu kastade sig målvakten en aning för långt, fick bollen under sig, såg ut att kunna få fast den ändå med armbågen, men den smet med marginella marginaler under. 

2-1 redan i sextioandra minuten. Läge att falla hem och Catenaccio-försvara hem de tre poängen? Icke. Inte med en så pass trasslig rese som Erik Löfgren i försvarsleden. Vi fortsatte spela. Efter marken. Lika bra. 

Det var bara i slutet, sista fem, som det blir spännande. Som det alltid blir. De får några frisparkar och slänger upp halva Syrien. 

Men vi håller undan. Vi är tillbaka på vinnarspåret - och det med besked. 2-1 efter underläge mot Valsta kanske låter halvtrassligt och knackigt, men jag är riktigt nöjd. Inte bara med de tre poängen, utan för sättet vi genomförde matchen. Sättet vi spelade på. Sättet vi tog oss samman i paus och fullkomligt pressade sönder Valsta i andra. 

För egen del?

Jorå, gott folk. Den här gången slipper ni läsa en total kapning av mig själv. 

Ska ni spela med fotboll med en trasslande stortåled i framtiden gäller följande formel; vila dagen innan, plåster fyllt med bedövande salva påsatt över tån någon timme innan match och en dos Alvedon innan såväl uppvärmning som match. 

Jag var tillbaka. Inget tragiskt kringhaltande, ingen Voltaren-dåsighet (jag har inte riktigt känt mig "där" på matcherna, jag väljer så här i efterhand att skylla det på Voltaren-tabletternas biverkningar) och förvånansvärt pigga ben. 

Det som fattades var ett mål. På en inläggsfrispark sprang jag mot första ytan, såg att bollen gick mot den bortre och hittade mig en helt fri yta i andra delen av straffområdet (20 i Spel utan boll). Danny Persson gick upp i luftduellen, jag skrek mig harmynt över hur fri jag var, Danny vann luftduellen, skarvade bollen och den går i en perfekt båge mot den yta där jag står helt fri och slickar mig runt mungipan. 

Den studsar lugnt och fint så att den är i knähöjd på mig när jag ska ta avslut. Målvakten rusar ut mot mig. Jag fattar beslutet att lobba över honom. Som jag sett dom göra ibland, dom där anfallarna. Så där läckert, retsamt och för målvakten helt oväntat. 

Problemet med min lobb är dock att med min tillbakalutade hållning och min uppvinklade fot så anade nog hela Märsta med omnejd att det var en lobb på väg. Även målvakten. Han hoppade ut och avvärjde med en av sina väldiga nävar. 

Nåja. Man kan inte få allt. 

Oh it's in the air at night 
There is a wind coming in 
The days dying 
Oh it's so beautiful 
There's something happening somewhere 
I take the bus into town 
All I see is laughing 
And we are winning

Stora tack ska ni ha. Det är sannerligen inte varje dag som den arrogante, bittre, 21-årige bloggaren med det trassliga (medvetet ordval) ordförrådet knåpar ihop ett inlägg som blir mer populärt än ett som författats av en fryntlig mormoder vid namn Gunnel vars leende verkar vilja servera en bricka mandelbiskvier och en tillbringare fläderblomssaft till hela sin omvärld. 

Jag tar det som ett kvitto på att UFC gjort en riktigt, riktigt fin vårsäsong. 

Nu är tiden kommen för mig att summera våravslutningen mot HTFF, nu när gårdagens semesterfirarväder bytts ut mot ett ruskigt "varför har inte FM12 kommit än?"-regnoväder. 

Om det finns en liten handbok som heter något i stil med "Hur du går ut som storfavorit och möter en tabelljumbo på hemmaplan när bara tre poäng räknas"  så skulle jag vilja påstå att vi följde den till punkt och pricka - första tio. 

Det var hög press. Det var full fart med bollen. Det var tempo. Det var återerövring av boll. Det var "flytta på er, grönvita småknoddar, här kommer UFC-traktorn", skriket i örat på Kleber Särenpää som kom ut och försökte ligga lågt och kompakt. 

Efter några halvchanser, ett antal fina igenomsågningar av nykomponerade vänsterfirman Jasim/Chenouffi, vad som kändes som en handfull hörnor så trasslar Lundström till ett bra skottläge så pass mycket att bollen studsar i sidled till... ja, det är målchans i straffområdet - det är klart att det är Simon Mårtensson som står där och tackar, tar emot och kallt placerar dit ledningsmålet. 

1-0 efter nio minuter mot tabelljumbon som bara lyckats fippla dit ett bortamål på hela våren; det var upplagt för en rejäl fest på Gammlia. 

Men... nej. Det var så oerhört irriterat och högljutt i omklädningsrummet i paus. Det skreks på ett sätt som det nog inte gjorts på hela våren. Det var riktigt förbannat. 

Över att vi, efter den drömstarten, gett bort initiativet till ett redan från start håglöst jumbolag som i och med starten borde gått ner sig ännu mer. 

Vi tappade pressen, sjönk ner för djupt och lät småbajarna, som inte är några dåliga fotbollsspelare rent tekniskt - tvärtom, göra det de gillar mest; trilla boll utan närkamper och fysisk kontakt. 

De skapar väl egentligen bara en riktig chans, när Erik Figueroa nickar utanför på en inläggsfrispark, och vi fortsätter väl att - trots ett väldigt bolltappande i tid och otid - skapa chanser trots allt. 

Men - det var ändå för dåligt. Vi borde ha bjudit de fjortonhundra på läktarna på en riktig fotbollsfest efter den start vi fick - inte nån blek halvmesyr. 

Jag tycker inte det blir så mycket bättre i andra. Men Kung Erik (trodde ni jag, eller någon annan i laget för den delen, missat den krönikan? Nej, det lär han få höra ett tag) krutar till slut dit 2-0, inte en minut för sent, och då var de tre poängen hemma. 

3-0 efter ett smäckert volleymål av Chenouffi och de tre poängen var till slut hemma. Fyrapoängsledningen var ett faktum inför höstsäsongen. Allt det där. 

Det jag tar med mig mest av allt är Adams insats på vänsterkanten. Jävlar vilken förstahalvlek. 

... och samspelet med Ali var det ju... inget fel på. Skaplig konkurrens på vänstersidan, med Hampe avstängd i helgen och Johan Larsson på bänken, får man lov att säga. 

Men känslan, ändå, inte helt på topp. Delvis på grund av att vi som lag borde kunnat spelat bra mycket bättre. Men...

... främst på grund av att jag nog hade min sämsta fotbollsupplevelse sedan jag missade två straffar på samma slutspelsdag i Gothia Cup -06. 

De första tio minuterna kändes bra. Riktigt bra, till och med. Jag fick spela rättvänd, mest stå, slå lite bollar, vinna nån enklare duell mot nån liten grönvit knodd. 

Men sen. Jag var liksom inte där. Det var, med risk att låta som nån soffhoppande scientolog, nästan som en utomkroppslig upplevelse. En sån där äcklig känsla som man kan få på träning ibland när kroppen inte alls hängde med. Jag tog liksom helt slut, så fort Hammarby fick något att säga till om och började anfalla. Jag sprang för fullt, men det blev till nån sorts långsam lunk som gemene bältdjur skulle skämts över. 

Jag vet inte vad det berodde på. Men jag hade ju bara varit med på lördagsträningen, den lätta dagen-innan-match-träningen, under veckan. Och det är inte optimalt för någon som är lättränad som en genomsnittlig Biggest Looser-deltagare. Jag är ju ingen Ledley King, direkt. Ingen Simon Mårtensson, om ni så vill. 

Nej, det var en riktig åttiominuters pina. I sextionde (60:e!) minuten slängde jag mig och fick kramp i - håll i er nu - båda vaderna och båda baksidorna, samtidigt som jag vid landningen vred till den Voltarenpumpade tån som gäckat mig hela veckan. 

Jag vill minnas att jag började signalera för att göra i ordning Kvist för ett inhopp. Jag var fullkomligt livrädd för en löpduell bakom mig, något som kanske märktes på det halvplanslånga djup där jag ofta fann mig själv bilda någon sorts enmannabacklinje. Jag var helt orkes- och kraftlös.  

Det gick ju dock vägen, till slut. Men jag kan ju säga som så att söndagens match är den jag är överlägset mest missnöjd med under våren - och då har jag ändå stått för ett axplock av halvmesyrer. 

Jan Hofvenberg fångar min insats bra. 

Här är jag inte bara efter utan misslyckas dessutom med en helt vanlig halvnelson på deras gänglige anfallare. 

Och den här bilden är ju... ganska talande. Steget efter och en utmattad blick som tittar bakom sig i djupled och man får väl anta att förvåningen övergick i ett grimaserande innan man lommade hemåt i för dagen extra långsamt gemak. 

Nej, hörrni, det ska bli skönt med lite semester för min arma lekamen. 

(PS. Ursäkta att det här inlägget blev en aning försenat. Men. Jag hade skrivit det nästintill klart en gång då batteriet tog slut och laptopen slocknade. Och... tja... någon sorts sparat-som-utkast-funktion verkar inte finnas hos VK-bloggportalen. Så det blev till att skiva om. 

Varför jag inte hade strömkabeln ikopplad till datorn? Jo, det åskade och blixtrade rätt intensivt i Sundsvallsområdet under tisdagseftermiddagen. Och om man kan dö av att sova intill en eldriven luftmadrasspump så skulle jag inte ens vilja veta vad en episk motrigg och oefterhärmelig olycka som mig har för odds på att överleva, knappandes på en dator)

Man kunde ju tänka sig att det efter en bussresa på tre och en halv timme i benen skulle ta en liten stund för traktorn att rulla igång på Skogsvallen. 

Men icke. 

Det hinner bara gå sex minuter innan Simon Mårtensson, denne världsanfallare, löper igenom i djupet och från relativ snäv vinkel placerar dit bollen i det bortre aviga på det där enkla målskytt-i-form-sättet. 

Tjugo minuter senare får han bollen halvfri utanför straffområdet, noterar att målvakten är gravt felplacerad i målet, och yttersidar bollen i en smäcker skruv i det högra hål som målvakten av någon anledning lämnat därhän. Ett överraskande skott i steget som fick en ännu mer överraskande kraft och målvakten hann inte alls reparera sin felplacering. 

... vi håller jävligt tyst om att Mårtenssons kontrakt går ut om någon vecka, va? Sportchef Bäckström är ju med på bussen idag - han sitter dock vad jag kan se i detta nu och kikar på "Gladiator" när han egentligen borde närma sig Mårtensson med ett A4-ark och en penna, eller vad han nu kommer över i pappers- och pennväg. En toalettpapperssnutt och en krita - bara han signerar nytt. 

Men. Låt oss vara nyanserade och säga att det inte är enkom unge herr Mårtenssons förtjänst att vi leder komfortabelt i paus. 

Hela laget, hela traktorn, gör en i mina ögon fantastisk halvlek. Vi rullar boll efter marken och skapar, tack vare ett högt bolltempo och bra passningskvalitet, mängder av en-mot-en-lägen där framför allt Johan Larsson har ett 80-20-övertag på sin högerback. 

Och defensivt kändes det exakt hur stabilt som helst. Fan, till och med en så pass trasslig rese som undertecknad kunde ju för, typ, första gången i år känna sig riktigt nöjd över en halvlek. 

Det var lite "Dalkurd hemma" över den första halvleken (vi borde nog även idag gjort ett eller två mål till och stängt tillställningen) - bara ännu bättre. 

Men. Låt oss vara nyanserade - igen. 

IFK Luleås matchplan i första halvlek kan vara ett av de största taktiska felbeslut som begåtts sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente tillsattes som programledare för Fredsgalan i Porto Piluse. 

Man låg extremt lågt. Hade jag haft för vana att alltid spela fotboll med en påse gifflar i byxlinningen hade jag kunnat ta emot bollen, bjudit in Marko på kafferep, löst en svensk och en serbisk korsordsbilaga innan IFK Luleås anfallare skulle våga flytta fram och pressa oss. 

Men samtidigt som de låg extremt lågt så kunde vi hur enkelt som helst rulla in bollen på innermittfältare, eller hitta forwards på fötterna. Där de har yta att göra någonting med bollen. Vi kunde till och med, trots att de låg extremt lågt, hitta Simon och Böni på löpningar bakom deras backlinje - i djupled. 

Det fanns ytor överallt. Överallt. 

2-0 i paus och man klev av med ett leende på läpparna. Solen sken, vi gjorde som vi ville, fan, till och med jag kände att jag varit bra - det var roligt att spela fotboll. 

Kanske gick det lite för enkelt. Kanske hade vi lite för roligt och trevligt. Kanske trodde vi att matchen bara skulle spelas av på samma sätt - att vi skulle få trilla omkring, kanske plocka med sig en giffelpåse och fortsätta vara helt ohotade. 

Vi var åtminstone inte, med facit i näven, beredda på att Luleå skulle komma ut och byta skepnad helt. De gick till från att ha ett, utan att överdriva, obefintligt presspel över hela banan till att redan från avspark i andra halvlek presslöpa som olicensierade kamphundar. 

Och att få extrempress mot sig i motljuset från den lågt stående solen - det var ingen höjdare då man ofta knappt såg mycket längre än den framrusande presspelaren. 

Det blev okontrollerade långbollar, väldigt korta anfall, omställningar emot - och matchen hade helt plötsligt vänt bakut. 

Sen hjälper det inte att jag bjuder de på en straff bara några minuter in på första halvlek. Eftersom det här är min blogg och eftersom eventuella webb-teve-sändningar och höjdpunktspaket brukar vara mer än lovligt grumliga skulle jag kunna skriva lite vad som helst här. Att det var en filmning. Att jag inte rörde honom. Att det var skandal. 

Men nej. Det var straff. Jättestraff. Killen går förbi Marko som stötbryter längre upp, får en lång touch, jag går emot, han petar i sidan - jag vänder mig om och sätter samtidigt ut benet. Fall. Straff. 

... sen att en av deras löpande retur-spelare är inne i straffområdet när straffen väl slås emot försökte jag påtala för domaren - men utan gehör. 

Det är inget spel att tala om. Vi är utspridda, vilsna och har helt tappat strukturen. Men så kommer en hörna från höger från Chenouffis finstämda högerfot. Jag kände att jag kom perfekt, helt fri, på första ytan, hann som hastigast tänka att "VF-COACHEN, HÄR KOMMER ÅTTA POÄNG!" innan bollen smiter just över min pannlob. 

Men vad gör det när man har en skenande serb bakom sig? 3-1 med tjugofem och det kändes väl ändå som en potentiell stängning av matchen. 

Men icke. Det tappas helt markeringen på två Luleåspelare på en inläggsfrispark bara halvannan minut senare. Vlado hamnar på mellanhand och Marko hinner inte upp bollen tillräckligt för att styra den över det egna målet - och så är det match igen. 

Det hela reder dock ut sig. Det händer, trots viss Luleåpress och fortsatt taffliga UFC-anfall, inte så hemskt mycket. Tja, förutom då att Marko Mihajlovic får sitt första gula kort i matchen - och blir utvisad. 

Domaren Johan Kratz vevade upp först ett gult och sedan ett rött i nittionde och jag rynkade näsan och tänkte för mig själv att "vänta nu... inte har väl Marko fått nåt kort innan?". Det hade han inte. Och Kratz, som dubbelkollade sin lilla bok, var som tur var inte stoltare än att han kunde ursäkta sitt misstag och... tja, säga åt Marko att han visst fick stanna kvar på planen. 

Tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag är tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag. 

Men nog hade det känts fint att göra nittio riktigt bra, övertygande minuter idag - istället för fyrtiofem lysande och fyrtiofem trassliga "som vanligt". 

Men en sån nätt besvikelse är inget som inte ett Cheese n' Bacon-mål med plusmeny och orginaldipp kan råda bot på. I hamburgerkedjans egen hemstad, dessutom. 

Eftersom vi kommer hem omkring tvåsnåret så har det snackats om att en grupp löst folk ska ta tillfället i akt att gå samman och se Boston jobba fram en sjunde och avgörande match i NHL-slutspelet. 

... och ni slängde väl upp era livsbesparingar, barn, husdjur, guldklocka och husnycklar på disken hos det lokala spelombudet? Ni satsade väl allt det - som man vanligtvis pantsätter för lir - på min räntetrippel? Som jag föreslog?

Som utlovat; nu sätter vi tänderna i den folkfest som var Umeå FC-Karlstads BK. 

En kort, koncis och precis analys - precis som vanligt.

Jag vet som bekant inte hur man håller det varken kort eller koncist. Ifjol, när jag åkte land och rike runt för att sitta på landets alla Superettabänkar, så hade jag alltid ett litet anteckningsblock i huvudet när jag följde matchen. 

Det är nämligen ingen jättenerv i att sitta som fjärdemittback - som jag ofta gjorde - utan man kan titta relativt nyanserat på fotbollsmatchen och notera alla lustiga anekdoter. 

Nu kan jag ju - på väldigt mycket gott jämfört med ont - inte göra det på samma sätt. 

Så jag slängde iväg frågan till fortfarande skadade målvakten Elfvendal ifall inte han kunde ge lite input där han satt och gassade på läktarplats. 

Du vet, det är så jävla svårt att skriva om matchen man själv spelar, förklarade jag. 

- Det är inte så lätt när man har solsting och blöder näsblod heller, säger han och utvecklar: 

- Jag rev sönder matchprogrammet och försökte stoppa det i näsan. 

Här på UFC-bloggen använder vi oss av bara de bästa medarbetarna, som ni märker. 

Jag får lita till mig själv.

Ifjol satte jag som förklarat ovan på bänken i GIF Sundsvall. Hela tiden. Längst in i båset, intill ett Findus-paket med fiskpinnar. 

I år är det roligare. Jag är en kugge i ett vinnande jävla lag. Förvisso en av de trassligaste kuggarna i hjulet, men likafullt. 

Vi är alltså obesegrade i åtta matcher. Fem, tre, noll i kolumnen. Och ändå finns ju den där känslan av att vi inte spelat som vi kan, som vi ska, under särskilt långa stunder i särskilt många matcher. 

Men vi har ändå mött fyra av de fem som jag ser som potentiella seriesegrare. Varav tre av dessa på bortaplan. Och ändå inte förlorat. 

Matchen mot Karlstad igår är ju definitivt en av våra bästa. Våra införrapporter om motståndet löd, typ, att de låg jävligt lågt och kompakt med i stort sett hela laget för att sedan när de väl vann bollen bara tjonga den långt och högt i djupet på en ganska ensam Viktor Olsson. 

Det lät... lite för enkelt för att ha tagit fem segrar av sju möjliga, tyckte jag. Och det stämde ju heller inte. Karlstad låg förvisso lågt - men man var mycket mer än långa bollar på nån ensam stackare i djupled. Och det tror inte bara berodde på att Viktor Olsson, sexmålsskytten, började på bänken efter sjukdom. 

Vi mötte ett bra lag som försökte straffa oss så fort vi tappade boll på mittplan - och då tycker jag också att vi skärpte oss och höll bollen bättre. Vi var, så som jag uppfattar det från min plats på planen (och jag har ju inte mycket annat att gå på då mina källor på läktaren var upptagen med att pula upp matchprogram i näsmynningen), spelförande i den första halvleken och skapade chanser genom några fina anfall och kombinationer. 

Det blir, fullt naturligt, så att vi faller tillbaka en aning i sista delen av andra halvlek - men i övrigt tycker jag att vi sköter spelet bra. Hyggligt bolltempo, skapligt värderat när vi ska gå fram och ett lugnare, mer behärskat bollrull än tidigare. 

I mina ögon, som sagt. Jag kände under en period i första halvlek att jag hade split-vision-synen hos en vindögd åkersork och spelade fast Joel Burström på högerkanten ett antal gånger. 

Men vi löste det allt som oftast. Som ett lag. Att Henke kom ner och kunde vända på bortre mittback. Att Lundström visade sig för utsläpp på Jonas. 

Sånt. 

Det var nog det jag i första hand tar med mig från matchen. Att vi lyckades hålla i bollen på ett annat sätt. Och, just det, det här har jag ju faktiskt tänkt att belysa; Jonte Jonssons inhopp. 

När Strossa klev av med sina feberkänningar redan i sextionde-nånting så klev Jonsson, som hade nå magmuskelproblem under nästan hela försäsongen, och levererade ett passningsspel med en lugn, enkelhet och precision som Xabi Alonso varit rätt nöjd med. Jag räknade i och för sig inte - men jag kan inte erinra mig någon felslagen boll från Jonssons fötter. 

... jag trodde att Jontes seriösa diet, där han drog ner på kolhydraterna och ökade proteinintaget och samtidigt rasade en handfull kilon, mest var till för att på stekigt manér strosa omkring på Betness i sommar - men igår visade Jonsson att han formligen bankar på dörren till en startplats. 

Bästa spelare igår? Min röst, här på hemsidan, gick till Joel Burström. Även om han på vissa ställen fick cred för en assist till 1-0-målet som skulle ha gått till Jonas Nilsson. Joel har varit extremt stabil genom hela säsongen så här långt - och igår skulle jag (som förvisso var på planen men åtminstone utan matchprogram i näsmynningen) säga att han hade mest boll av alla UFC:are. Och han skötte det alltid exemplariskt. 

Här har vi målen samt Vlados extremt viktiga benparad vid ställningen 1-1. 

Jag fick en (EN) fråga på gårdagens inlägg. 

"Vem hade markeringen på killen som ganska omarkerad nickade in 1-1 för Karlstad? Du och Markoo var inte så glada på varann direkt efter. Båda verkade skylla på den andre."

Svaret är väl att ingen hade den markeringen. Marko är ute och försöker avstyra inlägget, jag följer "min" gubbe (store targetspelaren med nummer fem på ryggen) på första stolpen och... tja, bollen går över mig och ingen tar upp markeringen på han som kommer bakifrån från en släpande position. 

Jag och Marko skrek lite på varandra efteråt. Inte över markeringsmissen - den där ska någon mittfältare plocka upp och Joel ska nog vara nån meter längre in som "andramittback" - utan över att jag tyckte att vi låg för lågt med backlinjen. 

Det här är ingenting för marginalåskådaren, men stanna bilden, om ni så vill förstås, vid 0.44 på matchvideon. När Karlstads högerback har bollen så har de en (1!) spelare i anfallsposition. Han står tjugo meter ovanför vår samlade backlinje. Jag ser att passningen ska komma till deras target, men kommer inte närmre än tio meter ifrån deras kille när han enkelt på ett tillslag spelar bollen tillbaka till en rättvänd mittfältare som i sin tur får lämna över till en tredje som har tid på sig att lägga ut den i djupet på kanten. 

Vår linje borde, när deras ytterback har bollen och de inte har ett enda hot mot oss i djupled, stå betydligt högre upp för att täta till och göra det trängre. 

Det var det jag påpekade för Marko och han... kände väl lite annorlunda just där och då. Men jag tyckte vi löste det bättre därefter. 

Frågan besvarad. Matchrapport avklarad. Läsare kvar ända hit? Förmodligen inga. 

Då är vi i hamn. 

Det var väl en trevlig nationaldag? 

Att istället för att raka huvudet för att gå runt i kängor, skrika slagord och vifta med blågula flaggor sätta sig och lapa sol på Gammlia och samtidigt bjudas på - till stora delar - rätt underhållande fotboll? 

Och dessutom se stadens lag ta ännu en viktig seger på sin ännu obesegrade resa - och för första gången (får jag för mig?) ta över serieledningen. 

Ni bjöd på en väldans fin stämning, hur som helst. Fan, det var ju rena applådinfernot när vi rullade runt bollen sisådär tjugo passningar på offensiv planhalva under den andra halvleken. 

Jag är alldeles för trött för att orka skeppa ut min sedvanligt halvdana matchrapport. 

Det får bli under morgondagen då jag har... få ursäkter till att inte hinna med en uppdatering. 

Mina planer är att leta mig upp till IKSU för att återförenas med Agda, Britt-Inger och de andra på ett gymapass i vattenbassängen - och att sedan tillsammans med några andra av dagens startspelare bege mig till IKSU Spa för lite avkoppling. 

Hade jag bara stått för en bra insats idag - en insats jag skulle kunna känna mig nöjd med och inte en högst medioker - så hade det kunnat bli en fin dag där jag kunnat känt att min gårdag gjorde mig förtjänt av att ligga i bubblet eller att sitta i ångbastun. 

Men men. 

Ikväll dök inte bara en videointervju med Vlado - matchens lirare väl? - upp på hemsidan - utan även de nya individuella lagbilderna. 

Hade jag bara spelat fotboll lika bra som jag var snygg så hade jag... nog alltid gjort lika trassliga insatser som jag stod för idag. 

... jag noterar att jag trots allt inte var ensam med att skriva dit det något desperat skrikande "Singel" i familjekolumnen där de flesta räknat upp mor, far och syskon. Lundström, Joel Burström och "Böni" försummar också sina familjer för att istället annonsera lite för sig själv. 

Har ni, stora pöbel som letade er till Gammlia och varav en liten, liten del kanske letat sig till denna blogg, några kommentarer om matchen som jag kan spinna vidare på när jag tvingar fram en matchrapport imorgon? 

Ni ser 1-0-målet? 

Jag brukar vara en rätt ödmjuk, självironisk ung man överlag. Men här måste jag faktiskt gå in och hävda att det till stora delar är mitt mål. 

Orden om "VF-coachens mest överskattade spelare" tog skruv ordentligt hos Jonas Nilsson och det kändes som att smockan låg i luften när jag klev in i omklädningsrummet dagen efter den publiceringen. 

Och när matchen väl drog igång tog det blott 55 sekunder innan en till max uppskruvad Jonas Nilsson drog till med vänstern. 

"Överskattad?!", skrek han med adress till en provokativ bloggare i ringbildandet efter drömstarten. 

Drömstart, ja. Det borde ha varit en hel drömhalvlek där vi gått in till pausvila med en 5-0-ledning. Men Erik Lundström - som inte tränat mer än fredagens lugna dag-innan-match-pass i veckan och kanske kan ursäktas som lite ringrostig - och Simon Mårtensson - som faktiskt inte kan ha en enda ursäkt till sin missade nick från en halvmeters håll - hade inte skärpan inte siktet rätt inställt. 

Alls. Det var lite frustrerande. 

Istället gick vi in till pausdrickat med "bara" 2-0 och en fortsatt levande match. 

Och - ja, det var väl till slut med någon sorts fadd eftersmak som man pustade ut och räknade in de tre poängen efter slutsignalen. 

För efter en till mångt och mycket lysande förstahalva så går vi ut till andra och tappar såväl aggressiviteten utan boll som lugnet med. 

Vi tappar det mesta och låter Dalkurd ta över bollinnehav, taktpinne och till och med på läktarna flyttade dom fram positionerna då deras bongotrummor började eka mer och mer. 

Men även om Mambo från sin mittbacksposition (!) får vägga sig igenom till ett reduceringsmål så tycker jag att vi trots allt inte släpper till så väldans många målchanser och att segern totalt sett är fullständigt rättvis. 

Och efter två raka enpoängare var det jävligt skönt att åter ta full pott. Man kan diskutera om den skönaste segern är den när man spelar ut och vinner med 5-0 eller när man sparkar, springer, grisar i nittio minuter på bortaplan och gör 1-0 så där halvt oförtjänt på en felträff i nittiofjärde - men det finns en charm i att hålla ut och vinna när det ser ut som att man ska tappa matchen och poängen också. 

Sifforna 4 2 0 i en resultatkolumn efter sex spelade borde inte ens den allra mest nitiske pessimisten kunna klaga över - och då är det ju synd att det inte ges tillfälle för Umeå stads alla medgångssupportrar att komma och rida på den framgångsvågen. 

Vi har ju våra omkring tusen trogna - stora tack till er som sätter er i skuggan på en solig dag för att se Division I-fotboll - men jag är säker på att exakt alla marginalåskådare (de som läst i tidningen att det gått bra och därför kanske kunnat tänka sig att "ge UFC en chans i år bara man får sitta i solen och slipper frysa") uteblir på grund av att solläktaren inte är klar. 

... eller... klar och klar. Den har ju varit "typ klar" i en månad. I veckan satt de dit alla räcken vilket i min bok gjorde den "helt klar" - men tydligen får man ännu inte sitta på den. Med tanke på de fallfärdiga bonnaläktare man spelat inför på bortaplan i Division I Norra så kan jag inte riktigt förstå den logiken. 

Min egen insats mot Dalkurd? Jag var faktiskt rätt nöjd med min förstahalva. Tror jag. Jag är nöjd med första halvleks spel med fötterna, det offensiva spelet. Jag hade en djupledsboll på Simon som åtminstone från min vinkel såg ut att vara en liten, liten mittbacksnicktouch från att halvt friställa honom. Och en i djupet på Johan Larsson bakom deras väldigt saktfärdiga högerback. 

Sen drog jag förvisso på mig en varning efter en handpåläggning när deras forward smygit upp bakom mig och gått i djupled. Handpåläggningen var tänkt att i första hand stanna upp honom eller få honom att tappa balansen en aning då han störtade mot vårat mål. Men han föll istället direkt och teatraliskt och jag var för bråkdelen av en sekund orolig att det här skulle vara en domare som övervägde att söka till både Idol och Talang innan han till slut valde domaryrket i Division I Norra "för att få synas och stå i centrum". En sån där domare som får en liten kick av att veva med röda kort. 

Men det var det inte. Deras forward var inte helt fri, Marko var nog ganska jämsides, och det gula kortet kunde jag köpa. 

I andra halvlek blev det bara defensivt. Och jag är ju i högsta grad inblandad i 2-1-reduceringen där Mambo alldeles för enkelt får vägga sig igenom. Hade jag varit en för ursäkter och bortskyllanden hade jag menat att jag följt min gubbe i djupet, att jag trodde Joel Burström flyttat in mer på min högra sida och att jag inte kunnat chansa med en tackling då jag redan hade ett gult... men nej: 

Tänk er Silja Lines allra största lyxkryssare som legat i hamn och nu ska ta sina första propellertag ut i bukten. Det är ungefär den farten jag hinner få upp i vändningen tillbaka till Mambo. 

Nåja. I och med varningen är jag avstängd på söndag borta mot Kerburan. Den var tvungen att komma någon gång - det var åtminstone tur att den inte kom i samma match som Markos framtida tredje gula för då hade vi tvingats till en ommöblering av stora proportioner då Jens Sjöström den äldre inte är tillbaka än på ett tag. 

Nu går bara Kvist in på min plats bredvid Marko och det kommer att gå väldigt smärtfritt och bra. 

Jag får samtidigt en vecka som inte avslutas med att man måste vara pigg och fräsch och redo för match - vilket betyder att jag kan köra en riktigt tuff träningsvecka med backe, explosiv styrka, massa teknikpass med B-Å och allt det där som man inte riktigt "vågar" packa in på, säg, en torsdag under en vanlig träningsvecka för att man är rädd att det ska sitta i när helgens nittio minuter kommer. 

Hej. 

Jag är inte Erik Lundström. Jag är inget orkesmässigt monster. Jag är mänsklig, jag blir trött. 

Jag vill bara lägga mig i min säng tillsammans med tre poäng och somna till det senaste The Office-avsnittet. 

Men imorgon får ni sedvanligt en lång rapport där ni får en inblick i vilka kändisar vi fick se på Brommas flygplats, vilken sylt det bjöds på i flygbolagsmuffinsarna, vilka som klonkade Lången - och, tja, kanske lite, lite om matchen. 

Ett kort matematiskt konstaterande bara; 

Tre matcher - nio poäng. 

(Det är rehab på IKSU imorgon. Jag har nu plaskat runt med pensionärerna så pass ofta att jag snart inte blir förvånad om Gerd, Agda eller någon annan i vattengympagruppen gör slag i saken och bjuder in mig till syjuntan. 

Imorgon vill jag testa på och utvärdera något nytt träningssätt. Vad säger vi om Yoga? Pilates? Core Control? Bodybalance? Det finns ju en uppsjö att välja bland. Tips mottages tacksamt.

Det är väl bara Mamma Baby som känns ganska uteslutet.

... om nu ingen har en peruk och en liten unge att låna ut, det vill säga.)

 Bara för att belysa mitt slit för att delge pöbeln en utförlig bortamatch- och -reserapport. Jag cyklar i mörkret och snålblåsten till ett i övrigt helt utstädat, urflyttat rum vid 22:00 - missar Sportnytt, mind you - bara för att sätta mig ner och författa några förhoppningsvis uppskattade rader. 

Så. Till handling. 

Det var nog alla gånger sjutton grader i skuggan när vi anlände till Grimsta och solen gassade som om vi befann oss på Östtimors solkust. Och här kom man med nedpackade underställströjor och en vana att träna fotboll under snåla, isande stormbyar och högst fem graders värme - i solen. Jag höll på att koka upp redan första uppvärmningsvarvet. 

... och Erik Lundström valde att värma i långbyxor. "Det är så lätt att sträcka sig", sa han oironiskt och jag funderade på om samme Lundström applicerar en tunn plasthinna över tandraden varje gång han tar en slurk läsk med motiveringen att "det är så lätt att det ilar i tänderna". Jag hade förstått och respekterat en sån plasthinna mer än gårdagens val av långbyxor. 

Jag hade förväntat mig att alla huvudstadens Grekiska Föreningar skulle vallfärda i ett lämmeltåg mot Grimsta för att väl på läktarna sjunga grekpatriotiska hymner, kasta porslin och kanske även sno ihop ett storkok i en kittel så att hela arenan doftade moussaka när vi spelare äntrade planen. Jag hade förväntat mig ett jävla liv, ett jävla tryck, på läktarplats. Men av det syntes inte mycket. Det var inte mycket mer än hundratalet som letat sig dit och de satt tysta och blida på sina stolar. 

Det är hemmalaget som tar tag i taktpinnen i den första halvleken. Eftersom vi inte kan skylla det på något fanatiskt läktartryck får vi väl erkänna att vi utan pardon låter de sno åt sig taktpinnen. Vi sjunker lite för lågt, sätter ingen press och deras mittbackar får stå ohotade och styra spelet från mittlinjen. På innermittfältet rullar deras tre ut våra två med ett lika vågat som vårdat kortpassningsspel och de hittar ofta någon som får komma rättvänd mot backlinjen. 

Dessutom hittar de gång på gång ut på en skicklig vänsterytter i början som de första tiotalet minuterna av matchen lyckas med det mesta - trots att han tilldelades en rejäl törn redan efter någon halvminut då eder bloggskribent smällde på lite vårdslöst i sidan. 

Det blev en farlig inläggsfrispark av den påsmällningen. En låg frispark där deras anfallare fick en halvtrasslig träff på bollen från nära håll och Vlado kunde både reflexrädda - och dyka på returen i kalabaliken. 

Och, ja, som båda tidningarna har konstaterat; det är tur att vi har Vlado Sudar i pytsen i den första halvleken. För det är Akropolis som skapar de få chanser som uppkommer - men Vlado håller, med god hjälp av stolpen vid deras överlägset bästa läge, nollan. 

Vi har inte mycket mer än Simon Mårtenssons stolpträff som är ett resultat av ett av få fina UFC-anfall som efter en del bollrull avslutas med att Simon rycker in i banan och vänsteravslutar med en studsande boll som prickar den första stolpen. 

Offensivt så hade vi på förhand sagt att vi skulle ägna de första femton-tjugo minuterna åt att hitta längre bollar i djupled för att pressa ner deras backlinje och på ett enkelt, oriskabelt sätt, sätta press på dem. Men vi får aldrig till det raka djupledsspelet i den första halvleken. Istället för att slå den enkla bollen in bakom på yttrarna så försöker vi tråckla oss igenom centralt och vi tappar en del bollar på innermittfältet som de kan ställa om på - rättvända mot backlinjen. 

Men när vi håller ut första trettio så känns det som att vi äter oss in en aning i matchen. Robin Nilsson får fast fler och fler bollar och anfallen blir lite längre ju längre halvleken lider. 

Vi går in med 0-0 i pausvilan, dricker lite, pratar lite och när det åter blåses för spel på Grimstas konstlade matta så har UFC kommit ut som ett förbättrat lag - och Akropolis som ett betydligt sämre. 

De inleder piggt första minuten i andra, de har ett fint anfall som avslutas med en nick utanför, men sedan faller de ihop och låter oss ta över matchen. Totalt. 

Om första halvlekens känsla var att "bara vi reder ut det här med nollan intakt" så ekade det bara "snart sitter den" i mitt huvud från matchminut femtio och framåt. 

De sjönk tillbaka, tappade pressen på mitten och lät oss rulla runt bollen på ett helt annat sätt och vi kom ofta till anfall som avslutades med utspel på Jonas Nilsson och så inspel på framstörtande mittfältare och anfallare. Robin Nilsson hade nåt skott högt över, Ali tofflade till nåt avslut, Wennebro försökte och så... till slut...

... så kommer det där perfekta Jonas Nilsson-inspelet som efter backen letar sig mellan mittbackar och målvakt och når Simon Mårtensson på bortre som med totalöppetmål helst inte kan göra mycket annat än att stöta in bollen i mål. 

Man kan förbanna sig harmynt över att man tränar konditionsträning runt en löparbana inne på Nolia samtidigt som ens favoritlag spelar sin första kvartsfinalmatch i Champions League på halvdussinet år.

Men känslan av att få löpa i femtio meter för att hoppa högst upp på en tevepuckring efter ett viktigt ledningsmål - den glädjen är ju värd de teve-uppoffringarna och så mycket, mycket mer. 

Akropolis - som av någon outgrundlig anledning bytte ut en av sina två skickliga, dominanta innermittfältare för en långhårig grek som mest stannade upp deras anfall och överlämnade stafettpinnen i mittfältsmatchen till firma Wennebro/Lundström - orkade sedan inte resa sig. När Böni tiotalet minuter efter 1-0-målet har uppvisning i linjedans nere vid kortsidan för att sedan läckert spela snett-inåt till Simon för 2-0 så var det klarrt och betarrt på riktigt. 

Matchen spelades av på nästan italienskt manér där det söktes hörnflaggor, skjöts på folk till inkast och - Marko hävdar visserligen att han fick ont i huvudet - lågs kvar lite extra efter situationerna. 

Ifjol, på säkert tjugofem matcher totalt med U21-serien och Division I inräknat, drog jag på mig två gula kort. Två. Jag tror inte Dalai Lama klarat sig på färre kort än så på så många matcher. Men från fjolårets kortsnitt som räknats som löjligt lågt för en mittback även i den tibetanska buddhistmunkallsvenskan så började jag årets säsong med kort direkt. Men...

... det var i ett läge där jag vann en nickduell, gick själv på andrabollen, fick på en halvnick, jagade efter tredjebollen vid mittlinjen då deras kvicke ytter fick en tå på bollen och skjöt den framför sig. Jag var omringad av tre vitklädda spelare och yttern tänkte sätta fart mot vårat mål. Låta de ställa om mot ett mittbacksdecimerat försvar? Vid ställningen 1-0? Icke. Jag fläkte mig och lyckades med konststycket att fälla yttern med insidan av mitt lår mot överdelen på hans lårben. Åtminstone halvmetern ovanför marken. 

... behöver jag tillägga att jag var extremt belåten med det såväl taktiskt som smälla-på-mässigt riktiga gula kortet eller framgick det? 

Seger. Hållen nolla. Man har mått sämre än man gjorde vid sexrycket igårkväll i en strålande huvudstadssol. 

Det var tydligen Steve Galloway som införde den här efter-vinst-sången i UFC. En sång som nu sjungs vidare av Hampus Wallgren, Erik Lundström... Jonas Nilsson... och, ja, inte var det så många andra som kunde texten. Jag och de andra nya bidrog mest med fotstamp, väggbank och entonig stämsång. 

... men vi hade ju tänkt att sjunga den efter varje match framöver, så vi lär oss nog. 

Webb-teve från omklädningsrummet - ojvoj, vilken klassblogg det här börjar arta sig till att bli. 

Simon Mårtenssons kopplingar till det svenska kungahuset och annat som luskas fram under en bortaresa i Stockholm - exempelvis vilka kändisar som rörde sig på Brommas flygplats - kommer imorgon då 1) det här inlägget redan är i längsta laget, 2) klockan närmar sig tolv och 3) jag imorgon har fått mitt internet iordningsställt - något som kommer göra den här bloggen om möjligt än bättre.