På planen, i allsvensk GIF-mundering, stod spelarna och presenterades under konfettiregn, applåder och glada tillrop från en mångtusenhövdad skara som ville de allt väl.

Där stod Mattias Thorsell, en till synes skelbent långdistanslöpare från Essvik utan uppenbara spetsegenskaper, och jag minns än idag hur jag stod och tänkte att “om ‘Thorssa’ får spela här; då kommer jag också göra det. Garanterat.”

Så tänkte jag, som spenslig men ack så teknisk mittfältsvirtous, och såg med ett leende över gipan fram emot en fotbollsmässig räkmacka, kantad av smäckra djupledsbollar och tvåfotsdribblingar, fram till åtminstone allsvenskt spel.

Det, ehm, blev inte riktigt så.

Två år senare, efter att ha växt så pass skelt att Universal hörde av sig om en uppföljare till “Elefantmannen”, var jag inte med i det första landskapslagsläger där Medelpads fyrtio bästa spelare var med. Det kändes som om typ alla med två funktionsdugliga ben som någonsin scoutats butiksbläddrandes i en Buster-tidning hade nypt en tröja.

När jag var sexton hade jag medelst längdövertag nätt och jämnt jobbat mig in som mittback i Giffarnas pojkallsvenska startelva, men var nog aldrig särskilt nära att nypa en TipsElit-tröja. Jag gick till Division IV. “Fa-an så seriös du är”, yppade någon alkoholbelupen andedräkt när min knappt sjuttonåriga lekamen inte fylldes med öl på lagfesten.

Jag fick komma tillbaka till Giffarna och TipsElit. Jag satt på bänken hela våren; “här, håll det här kallt åt mig”, hade tränaren kunnat säga och stoppa ett paket fruset torskblock innanför min uppvärmningsjacka. Men under sommaren berättade han istället om en ny policy där “den som är bäst under veckans träningar ska spela”.

Jag spelade från start hela den hösten.

Ny tränare året därpå. Bänken och torskblocksvärmning hela våren; startplats under hösten och till slut hade jag, efter halvannan bra seriematch och någon hygglig träningsvecka med a-laget nypt mig en tröja i GIF Sundsvalls a-lag.

Jag ville väl mest säga att även om jag kan låta bitter - och det är jag väl kanske generellt också; jag ger ut svordomsordlistor i huvudet varje gång jag cyklar över Tegsbron i motvind - så har jag alltid försökt anamma ett så där närmast frireligiöst vi-kämpar-på-sinnelag till fotbollen. En “If you’re dealt a bunch of lemons, you gotta take those lemons and shove ‘em down somebody’s throat ‘til they see yellow!”-kinda guy fotbollsmässigt.

I våras hade alla spelare ett kort, kanske minutlångt, möte i februari där tränarna berömde min försäsong och hur man behövde min uppspelsfot där bak.

Det lät väl bra, tyckte jag.

Sedan har månaderna gått. Det stod I slutet av mars ganska klart att jag åter skulle få ansvaret för inte mycket annat än att hålla torskblocken på kylning. Träningsveckan verkade inte spela någon större roll i rangordningen bland mittbackarna, åtminstone inte för mig, men jag körde på med min beprövade karriärstaktik att vecka efter vecka försöka köra ner citroner i tränarnas strupar tills dess att de till slut skulle måsta se gult.

Med mitt helyllesvenska (personkännaren Danny Persson utsåg på stående fot mig till lagets, tillsammans med Wennebro, allra svenskaste spelare) fotbollslynne tog jag, trots att läktarplatserna avlöste varandra, aldrig något snack privat med tränarna.

Förrän tränarna för någon vecka sedan utannonserade att alla spelare skulle ha ett femminuters individuellt möte.

Jag såg mycket fram emot mötet. Ojvoj, så jag såg fram emot det. Äntligen skulle jag få konkreta svar på vad jag skulle behöva göra för att slå mig in i laget.

Jag gick därifrån med en konsensus att “konkurrenssituationen är tuff för dig i år” (för tuff, läste jag in) och “det kommer att bli skador och avstängningar och innan säsongen är slut är jag säker på att du har gjort några matcher”.

På den konkreta frågan “men vad ska jag försöka jobba på för att slå mig in I laget?” fick jag inget konkret svar.

Sedan sattes väl beslutsbollen ganska snabbt i rullning.

Jag är ingen intellektuell ung man (fast jag vet inte; väldigt få Mensa-test utgår från sitta-och-spela-Football-Manager-i-morgonrocks-scenarion) men jag har sedan länge insett att om man ägnar sin heltid åt att spela fotboll så vägs den allmänna meningslösheten nätt och jämnt upp av de gånger du matchledes får en tusennävad applåd eller av glädjerus spontanbildar en homoerotisk hög efter ett mål.

Spelar du inte matcher så går ekvationen inte ihop.

Jag. Vill. Göra. Någonting. Annat. Vadsomhelst. Inte sitta och vänta tills halv tre på eftermiddagen för att träna fotboll och hoppas att någon skadar sig.

Förra onsdagen gick jag till Håkan. Han var mycket förstående. “Jag vet att spelare som inte trivs inte presterar på planen” och “vi kan inte ha missnöjda spelare i truppen”.

Jag blev mycket glad över det förstående mottagandet - jag lämnade mötet med ett leende på läpparna - även om jag någonstans antog att det han egentligen tänkte var att “vi kan inte ha några enorma Winston Bogarde-löneposter i truppen” och utvecklat med att förklara “inte nu när UEFA knackar på med sina Financial Fair Play-regler”.

Kort lista på tjänster Umeå FC kan fylla det månatliga löneutrymme jag lämnar efter mig med:

- En bekväm thailändsk bärplockare

- En baltättad speleman mot fackmannamässig mynt-i-hatt-taxa

- Stallhyra för en mindre shetlandsponny

Det tog halvannan vecka, det blev några smärre trassel, jag har dragit slutet av denna tårdrypande historia tiotalet gånger; men nu…

… nu sitter jag här.

Jag har ingen framtid utstakad, jag har dock en karriärsmässig edge som få andra; nämligen att jag “vill jobba inom media”, något som torde göra mig till hett villebråd på en marknad som väldigt få unga människor tenderar att söka sig till.

Dessutom är jag rätt säker på att om jag spelar mina kort rätt så kommmer jag inom bara några år att vara en etnisk svensk mitt i livet; så det kommer nog att lösa sig.

Det har varit en ära att nattledes krysta fram UFC-relaterade blogginlägg för er, ni har varit en underbar publik. Vi får se om någon är villig att axla den trassligt nötta mantel jag lämnar efter mig. 

Låt mig först bara säga att när Torbjörn tog upp beslutet inför spelartruppen innan dagens träning så började han sitt anförande så här, i allvarligt tonläge: 

"Erik Lundström har beslutat att ta en time-out från fotbollen på obestämd tid..."

Den gemensamma suck av lättnad som drogs genom klungan när han rättade sig ska enligt uppgift ha känts av hela vägen ut i Djäkneböle. 

En Umeå FC-bil. 

Tillhörande Danny Persson.

Parkerad utanför Arbetsförmedlingen. 

- Det förvånar mig inte. Man kan inte leva på att nasa trassliga prylar allena, säger A-Ekonomis Peter Rawet. 

UFC-bloggens skjutjärnsreporter, Guldspaden-aktuelle Erik Löfgren, lyckades med sitt tränade nyhetsöga upptäcka den mycket diskreta UFC-bilens uppseendeväckande parkering på tisdagen. 

Genast satte spekulationerna igång; inte minst på den redan oroliga Stockholmsbörsen. 

- Att Supporterprylar.se:s ägare syns utanför Arbetsförmedlingens kontor har skapat en väldig oro. Det var drygt tio år sedan IT-bubblan sprack, och vi minns ju hur det började med väldiga övervärderingar, berättar Peter Rawet. 

- Nu tror jag att det är supporterprylsbubblans tur att spricka. Gemene börsanalytiker har länge litat blint till att dessa prylnasare i all evighet ska fortsätta lyckas kränga de mest obscena produkter till hutlösa ockerpriser, men den föreställningen är närmast tvungen att spricka snart. 

- Tvåhundra kronor, säger du? För en Chelseadraperad mjukisapa? Det går inte att göra en realistisk profit med en dylik priskalkyl, dundrade Peter Rawet i kvällens A-Ekonomi. 

SVT:s ekonomiankare betonar dock att läget inte nödvändigtvis behöver vara så allvarligt för Suporterprylar.se. 

- Jag vet att Danny på sistone, via Micke Lustig, ska ha sålt prylar till spelare i det svenska landslaget så här i EM-tider. Något han varit barnsligt nöjd över. Kanske är det helt enkelt så att han i ett ögonblick av synnerligen svårartad hybris stegat in på Arbetsförmedlingen i ett försök att utannonsera en ny tjänst inom företaget, något som skulle lämna honom med mer tid åt att spela pingismatcher, förklarar Rawet. 

Har börsanalytikerna någon annan möjlig förklaring?

- De brukar ha en fantastisk vetelängd inne på arbetsförmedlarkontor, och det skulle inte vara första gången marknaden fluktuerar på grund av Danny Perssons omryktade sötsug. 

De illavarslande konkursrykten som omsvärmat Supporterprylar.se kommer bara dagar efter det att företaget fått skarp kritik för de trådsmala skyltdockor man använder sig av i sin marknadsföring. 

- Hela branschen känner ju till Danny Perssons egna sug efter sötsaker, och att då skylta med dessa ideal... det sticker förstås i folks ögon, säger Peter Rawet. 

Så där äckligt hedersamt. 

Matchinledningen kanske inte gav publiken någon fotbollsestestisk ståfräs; att se Ängelholms backlinje i sakta gemak få rulla boll på egen planhalva - allt medan ett kompakt tiomanna-block till UFC-lag låg och lurpassade vid mittplan; men jag gillade det. 

Jag eftersökte en lägre utgångspunkt där Simon och, idag, Walle slipper ödsla energi - som skulle kunna nyttjas framåt - på lönlösa defensiva löpningar i motståndarnas uppspelsfas. 

Det var rätt, riktigt, nödvändigt och tvunget efter fyra raka hemmaförluster och ett uppenbart faktum om att bortaspelet, med allt vad det innebär i stundtaliga bussparkeringar och skyttegravar, fungerat så pass mycket bättre. 

Men. 

Grundproblemet blev detsamma; de defensiva omställningarna och de individuella misstagen. 

Innan 0-1-målet har (den åter igen f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-e) Wennebro spelvänt två-tre gånger i ett långt anfall; men så tappar vi, har inte helt koll på vem, bollen i fel läge; Ängelholm slår en (!) passning i djupled, det kommer ett skott, det släpps en för enkel retur, bollen hålls kvar, det kommer ett nytt skott och det släpps in ett alldeles för enkelt mål. 

För enkelt; mycket på grund av att Vlado fumlar in den, visst, men också på grund av hur lite Ängelholm behöver göra för att komma till en målchans. 

Jag har pratat med några spelare i laget och kommit fram till slutsatsen "det är som mest farligt för oss när vi har bollen under kontroll i ett längre anfall, högt upp på motståndarnas planhalva". 

Och det är ju trist att det ska vara så; för jag tycker att vi är ganska duktiga på det offensiva bolltrillandet, egentligen. Vi har framför allt Wennebro, men också Bohman, Kung Erik, och en överlappande Ali som gillar att finurligt lösa situationer medelst kombinationer på små ytor. 

Det är trevligt att titta på, det får motståndarcoacher att efter sina segrar berömma oss för "vår fina och positiva fotboll"; men det ger oss för stunden tyvärr inga mål, vinner oss tyvärr inga matcher. 

Vårt mål kommer när vi vinner bollen och får (en dittills närmast svag) Lundström rättvänd mot backlinjen och han, på gammalt kungligt manér, hittar Simons skosnöre i steget (en kombination vi minns från ifjol) och Mårtensson efter en trassligare mottagning får fram sin allra längsta tå för att peta bollen utom målvaktsradie och ordna en straffspark. 

Och - ett gult kort. Ett lag i medgång får, förstås, med sig en frilägesutvisning i det där läget (även om jag, som alla vänner av fotboll, egentligen är väldigt emot den matchförstörande regeln). 

Vi tar över taktpinnen efter målet och i paus har jag, för första gången sedan Hammarby-matchen, en känsla av att "det här kan vi verkligen vinna". 

Men. Precis som i Bajendrabbningen släpper vi in ett lättvindigt mål efter paus. Ett till billigt mål som "stjäl energi" igen, som Örjan uttrycker det efter matchen. Och det ska helt sonika bara inte få gå så enkelt att ta sig förbi Larsson vid straffområdsgränsen, det ska inte få stå och måttas i sekunder och - ja, den där bollen ska inte smita under Vlado. 

Mycket trist att vår bosniske jätte i målet verkar ha trassel med självförtroendet. Man såg tidigt, redan innan 1-0-målet, att han släppte konstiga returer och, va'de'verkade, inte hade modet att försöka greppa bollarna. 

Han har ju väntat alldeles för länge på att få stå i de högsta divisionerna; fan, rent rädda-boll-mässigt har ju jag, och säkert flera med mig, tyckt att han hållit allsvensk klass under de år då han istället fått prenumerera på titeln som Division I:s bäste. 

Hela läktaren tror fullhjärtat på att han är en målvakt av mycket gott Superettansnitt; det gäller att han börjar tro på det själv också. 

Vi skapar väl tyvärr inte mycket mer i kvitteringsväg än Bohmans svårartade nickförsök mot bortre gaveln och - jättechansen (som inte fångas på videon) när Walle får stå och nicka ner bollen mot Danny på bortre stolpen; en nernick som blir en aning för hög. Generellt gör vår rutinerade krigare ett mycket gediget jobb i defensiven, som bollvinnare och presspelare, men framåt har det gått ordentligt troll och det är inte som att man sitter som på nålar varje gång Walle har bollen, direkt. 

Och 3-1-målet. Jag vill inte ens börja härja om 3-1-målet. 

Mohammed har ett internationellt flyt i sitt offensiva steg och han vågar utmana på ett obrytt sätt som få andra; han är kort och gott en spelare som får folk att vilja komma till Gammlia för att känna en sydeuropeisk bris i det annars så karga västerbottniska fotbollsklimatet. 

Men. Är det någonsin tillåtet att, efter sex minuter på planen och vid ställningen 1-2, stå för ett så obefintligt hemjobb efter att ha blivit överspelad på mittplan vid en omställning; ja, då kan vi faktiskt hälsa hem. 

Annars.

... har jag aldrig sett en publik springa (!) från en fotbollsarena i sådan rask takt som när 1-3-bollen nuddade nätmaskorna bakom Vlado. Jag överdriver knappt när jag säger att jag såg folk hoppa över stolsrader för att hinna först till utgångarna och till varmkörandet av bilarna. "Fort! Ta termosen Kerstin, så springer vi, det blir förlust det här; i de här sammanhangen kan vi inte synas!", måste gubbarna ha skrikit. Det var ett avståndstagande som om det helt plötsligt försiggått våldsrelaterat tidelag ute på konstgräset. 

... imponerade Ängelholms egna Dinko Felic, -91:an Robin Simovic, storligen på topp. Han spelade smart, nyttjade sin längd, spelade på få tillslag, visade upp ett par fina fötter och en (för sin gänglighet) imponerande snabbhet. Och - framför allt! - kom inför året från, trumjävlavirvel, Division II. 

... är Wennebro för bra. Det fattas vassare avslut; i övrigt måste Björn-Åke Lingesten nästan vilja kopiera upp match-DVD:n och ha videogenomgång för Björnligan. 

... vill jag med det sagt säga att även Kung Erik växte sig in i matchen och landade väl till slut på ett bra betyg. Och med det sagt (att vi med två bra innermittfältare borde ha kontrollerat mittfältet) så brukar en vinst av innermittfältet ofta leda till en vinst av matchen. Men inte för oss. 

... blev jag mycket besviken över att Sundsvalls Tidning och Dagbladet slog ihop och gjorde en gemensam hemsida om GIF Sundsvall i vintras; www.forzagif.se. Det blir alltid lite sämre när de inte konkurrerar och så vidare, och så vidare. Men. Folket i Medelpad kan likafullt fortfarande skratta sig lyckliga över den lokala fotbollsbevakningen. Jag vet att jag sitter på helt fel stol här (med VK-blogg och allt) men snälla nån; att som enda matchgrej slänga upp ett tolv minuter långt klipp från presskonferensen där två minuter går åt att filma bord, peta lins och snurra runt kameran långt innan tränarna äntrat podiet. Ojvoj. Hur lång tid tar det att klippa bort inledningen med det simplaste av redigeringsprogram? Tjugo sekunder? Det går väl mig veterligen att göra även i telefonen. 

... den stora frågan på presskonferensen verkade vara varför i hela friden stackars Henke Sennström fick hoppa in i slutskedet. Jag vill inte svara å några tränares vägnar (jag hör inte riktigt vad Örjan och Stuart svarar) men även stora internationella tränare har gjort dylika byten där man plockat ut offensiva krafter och petat in bollvinnare vid underlägen (ärkegrisen De Jong har kommit in vid några Manchester City-underlägen, bland annat). Detta med den enkla motiveringen att "för att göra mål måste du först erövra bollen". 

... var det åter igen mycket stelt att ta sig in på matchen. Jag gav bort båda mina biljetter och fick helt enkelt lita till att någon grindvakt skulle känna igen mitt trassliga plyte. Jag samlade mod - skämnaden i att måsta stå och argumentera för sin rätt att komma in på sitt eget lags matcher - och yppade ett nervöst "tjena". "Hej", sa vakten och jag tittade på honom i säkert fyra-fem sekunder ifall han skulle säga någonting mer. Han bara tittade på mig. Jag tog ett trevande förstasteg framåt för att se ifall han skulle höja armen i en blockad. Det gjorde han inte. Jag knallade in under fortsatt tystnad med en sällan upplevd lättnad i bröstkorgen. 

... pauskorven var inte mer än godkänd. "Tjena", trevade jag fram igen. "Hej", sa tant i kassan och efter fyra-fem sekunder av tystnad sträckte jag fram näven för att se ifall den i samförstånd skulle fyllas av en brödförsedd kokt. Det gjorde den inte. Men en beställning och femton kronor senare kunde jag kvittera ut en korv och för UFC-bloggens räkning (jag kommer fakturera VK) ge den ett betyg på två starka solar. 

Erik Löfgren heter jag och finns för mina åsikter att nå kommentarspårsledes eller via hederlig lavettutdelning på stan. 

En del av förklaringen - grilloset. 

- Det går knappt att andas, säger UFC:s svenska högerback, som vill vara anonym. 

Den Bullmarksfostrade högerbacken ska ha störts av den täta grilldoften på Gammliavallen vid såväl uppvärmning som vid äntrandet av planen innan matchstart. 

- Det går knappt att andas, ska högerbacken ha sagt, återberättar ytterligare en anonym UFC-källa.

Ska han ha menat att andnöden berodde på att det täta grilloset hindrar luftvägarna eller att han blir så sugen på hamburgare att burgarsuget slår ut andningen?

- Det är fortfarande oklart, säger den ytterligare UFC-källan om ursprungskällans uttalande, innan han lägger till:

- Men han ska tydligen veta exakt vilken grill vilket speciellt os kommer ifrån. 

UFC-bloggen har, självklart, tagit upp frågan Facebookledes med klubbens säkerhetsansvarige Erik Springer. 

- Satan! Det är grillarna det beror på alltså, säger Springer med den knappt märkbara ton av ironi som internetrelaterade konversationer bjuder. 

Hur ska ni gå till väga i frågan?

- Vi måste ta upp det i ledningsgruppen där Mikael Ek är ordförande, förklarar Springer och adderar känsloyttringen blinkgubbe. 

UFC-bloggen har försökt nå Mikael Ek, korv-koordinator i Umeå FC, utan lycka och det gäller således bara att vänta och se ifall grillarna är omstyrda och problemet åtgärdat ikväll. 

Klockan 10.15, när truppen stått och spelat kvadrat i solgasset i dryga kvarten, kommer Adam Chennoufi i sakta gemak vandrande längsmed läktaren; försoven och mycket väl medveten om de bötesekonomiska konsekvenserna av detta. Jag själv försov mig en gång ifjol då jag en helgmorgon med 10.00-träning inte slog upp ögonen förrän vid halvtolvsnåret; det kostade mig inte bara en väldig skämnad och en höst fylld av morgonförlagda pikar utan även en 400-kronorssalva i ett redan ekonomiskt ansträngt hushåll. 

Det pratades om att Chennoufi, likt Walle och Danny som missade morgonsamlingen (men hann till planet!) efter matchen mot J-Södra, skulle knyckas på en trehundring. 

Någon halvtimme senare, under en uppspelsövning för startelvan, så slår Henke Sennström en av sina patenterade färdballader för att spelvända ut på högerkanten. Den blir brant, Adam maxlöper för att hinna upp den och rädda inläggsläget, sträcker ut bredsidan högt jäms med sidlinjen i en mottagningsvinkel som stela mittbacksresar får känningar i baksidan bara av att kolla på. 

Och det högg tydligen till lite i baksidan. Inte så farligt mycket, lät det dock som. 

- Det högg till lite, men det hann inte hugga till så där riktigt, har jag (som den store journalist jag är) för mig att han sa när han låg vid bänken med det islindade benet i högläge. 

På kvällskvisten såg jag samma ben igen; då liggandes med foten på planen när GUIF hemmaslog Sandåkern med solklara 6-0 uppe på Ålidhems konstgräs. Visst; det var bra publiktryck när Gammlia tog emot Hammarby i april, men jag har knappt ens sett matcher på teve där publiktrycket är så stort att domaren får stoppa spelet två gånger för att backa åskådarna från sidlinjerna. 

Jag var främst där, tillsammans med Sundsvallsbördig vän, för att kika på det Sandåkern som han gjort några träningar med och som han tänkt spela med till hösten. Men när jag ändå stod och huttrade i nittio minuter kan jag inte undgå att passa på att även putsa till min VF-Coachen-elva. 

Ut med Perpetua som "Stigga" påstod hade skadat sig och åkt på landslagssamling (det låter inte som någon poänggivande kombo) och in med - trumvirvel - Sandåkerns Mohsen Khan som när han väl fick bollen snurrade friskt och som, trots att hans lag blev utrullat, tog sig till några chanser som kunnat resultera. Ketchupeffekt att vänta när hans lag möter ett trassligare kollektiv än GUIF. Och allt till tonerna av det facila priset 800 000. 

Gjorde dessutom, enligt Sandåkerns lagsida, starka fem mål på tio matcher under 2011 års Division IV-spel. 

Det är en personlig förlust - en av drömelvekarriärens tyngsta - att behöva konstatera det; men det uppmålade scenariot där Andreas Lonnakko efter en vinter av bollnickande i stimulilösa Frostkåge skulle ta samåkarbilen in till Drängsmark eller Ostvik och med sin 1,90 centimeter gängliga kropp påbörja samma osannolika saga till fotbollsresa som sin förebild Peter Crouch; det scenariot verkar inte spela upp sig i norrfyran. 

In istället med GUIF:s Andreas Pettersson som med fysik och löpvilja gjorde precis som han ville med oresoluta Sandåkernspelare. Såg ut att spela på en offensiv vänsterflank vilket gjorde att det vattnades lite i gipan på mig när jag fantiserade om att han kunde vara listad som mittfältare av de ansvariga på VF-Coachen. Nu var han forward, men bara de slutar vila honom (han vilades på bänken hela andra halvlek) så kommer det rassla till ordentligt i målkolumnen. 

Jag skulle egentligen också velat kränga in någon av GUIF:s mittbackar också då de allt som oftast trillade upp i banan med boll på offensiva räder. En knoppade dessutom in en hörna. Det får bli nästa vecka. 

Vem är bäst i laget?, frågade jag mitt sällskap som gjort två träningar med Sandåkern. 

- Johan, han som spelar vänsterback, svarade han. 

Okej, tänkte jag, och märkte inte förrän halvannan kvart senare att det var UFC-utlånade Johan Wilhelmsson som huserade längst där borta på vänsterbacken. 

Han gjorde ju någonting i stort sett varje gång han hade bollen, Wilhelmsson, men det var bara det att han hade bollen så väldigt sällan. Ett resursslöseri av sällan skådat slag att nyttja fyrans bästa vänsterfot blott på den egna planhalvans vänsterflank och jag måste avråda allmänheten att investera drygt enånhalv miljon av era surt förvärvade VF-Coachen-slantar på mittfältaren Johan Wilhelmsson. 

Min vän, som kommer spendera sommaren i anrika Söders BK i Medelpadsfemman, kan kanske bli en attraktion till hösten med den riviga, slitiga innermittfältsstil som gjorde att han högsommaren -02 nöp min innermittfältsplats. Ett självförtroendehämmande trauma för den tvåfotsdribblande tolvåringen som såg på sig själv som Sidsjöns Zidane - ett han kanske ännu inte riktigt hämtat sig från. 

Bara för att bevisa hur jag - efter halvannat halvår i konstant mörker, kyla och snålblåst - släpper allt vind för våg när solen och den tjugogradiga värmen kommer. 

Till alla dessa bortglömda husliga sysslor har även UFC-bloggandet flyktigt sorterats. 

Jag ber om ursäkt för det; men ni vet, det där bittra bränslet som den här bloggen ofta drivs av har inte infunnit sig. Min bitterhet har inte dagligen tankats av det sedvanliga snedregnet och de styva kulingarna som möter en när man på en gnisslande gammal cykel försöker ta sig över Tegsbron.

Men vi tar väl oss en alldeles för lång genomgång, förlåter och går vidare?

Vi börjar i torsdags. Årets första riktiga sommardag, om jag nu inte missat något när jag suttit inne och låtit Giffarna erövra Europa på Football Manager. 

Jag hade nog gissat på Jens Junior. Kanske Jonte Jonsson. De har den där steka-i-solen-auran som skulle kunna få var och en att glida in i omklädningsrummet till kvällsträningen som en dillstakad kräfta efter årets första sommardag. 

Inte jag. 

Men efter en morgonträning med Björn-Åke på ett solgassande Gammlia följt av ett par timmars lunchande tillsammans med Henke på TC (där jag moloket minns tillbaka på hur jag medelst "nej, jag vill sitta här i solen"-kommentar fick Henke att byta plats) så var det jag som fick försöka smyga fram till min plats utan att någon skulle upptäcka - och smäda - det faktum att jag såg ut att agera levande reklampelare åt Heinz. 

Gick sådär. 

I helgen gick någonting de kallar Brännbollsyran av stapeln. Jag var där å, ehm, UFC-bloggens vägnar och rekade först en kort sväng i fredags tillsammans med Kung Erik, för att sedan hinna med en flertimmars finalsittning på lördagen. 

Det vi tar med oss? Intryck om en storslagen folkfest, något sämre sport (varför är planen så förbannat stor? "Jaha, där vevade han iväg bollen tvåhundra meter; ja, vilket slag, kolla!, sinnessjukt!; han hinner hela vägen till andra konen") och framför allt en illavarslande låsning i nackpartiet. 

En låsning vid vridning åt båda håll som - jag har verkligen letat andra förklaringar - bara kan ha uppstått av det faktum att hela Västerbottens klassdamselit verkade vara på plats uppe på ängarna och att nacken därför i ett försök att skåda all kringflackande klass ska ha tänjts ut. 

(OBS! Ej skämt eller överdrift)

... jag träffade Giffarnas vänsterback David Myrestam i fredags och konstaterade att a) den unge mannen har ett hjärta som fortsatt bultar för Umeå FC och b) det där med "EM-uppehåll" lät som något även Superettanspelare kunnat tänka sig i juni. 

Efter söndagsmorgonens inför-match-träning krävde närmast väderleken att man letade sig ner för en lunch på stan. När såväl O'Learys som Allstar inte tänkte slå upp portarna förrän vid tvårycket föll valet på innerstadens allra bäst placerade uteservering; Bishop's. 

Bäst placerad just nu, ja. Sittandes och väntandes på maten kom dock entreprenören Walle på en affärsidé om att öppna ett uteställe på ett ännu bättre läge, stans nog allra bästa, det som numera upptas av...

... en cykelparkering och ett litet obskyrt kebabkrypin dold bakom en björk. 

"Och ni ser björkarna där... det skulle behöva heta nånting med björkar... 'Pollendisco', kanske!", spånade Walle. 

"Eller... vad heter den där pollenmedicinen?". 

"KLARITYN! Så skulle stället heta", slog han sedan fast innan hans amoklöpande patentsökarhjärna direkt svävade iväg i nya tänkbara satsningar; jag har för mig det var tal om någon revolutionerande bysthållare i ädlaste stål. 

Roligast var dock, som det så ofta är, att höra Karl-Morten sitta och behöva stå till svars för sitt språk igen. Den här gången förhördes han på Kalle Anka-figurer och, ja, jag vet inte hur bra det humoristiska kan återges i skrift, jag vet inte ens om det egentligen är humoristiskt, men jag vet att vi alla skrattade mycket gott. 

Danny: Vad heter Knatte, Fnatte och Tjatte?

Kalle: Ole, Dole och Doffe. 

Danny: Har ni inte en ramsa som går "Ole, Dole, Doff"?

Kalle: Jo. 

Danny: Farbror Joakim, då?

Kalle: Onkel Skrue. 

Danny: Uppfinnar-Jocke?

Kalle: Petter Smart. 

Det gick inte att återskapa, nej. Tyvärr. 

Jag är väl medveten om hur oortodoxt det är att sitta som bloggare i ett sällskap av, nåja, fotogeniska fotbollsproffs (ÄNNU MER NÅJA) fotografera en omgivande cykelparkering istället för att medelst läcker filterlösning på mobilkameran fotografera sällskapet (Joel, Walle, Kalle, Danny, Henke, Simon, Jonte Johansson) och månne också en närbild på min smäckra köttbit. 

Men... får man typ säga att det var gott, ändå? Fyra solar (!) vill jag frikostligt dela ut till Bishop's som innan "Klarityn" öppnar får sägas sitta på stadens bästa läge. 

Igår rev vi av avsnitt sju, åtta och nio och stod sedan inför ett synnerligen svårt beslut, när serien lämnade oss hängandes över en klippavsats. Ta ett avsnitt till nu, klockan var omkring tio, och sedan bara ha de två säsongsavslutande avsnitten kvar till nästa gång; eller lägga band på sig och spara en trippel?

Nåväl. Under dessa diskussioner var Simon Mårtensson den ende som verkligen vurmade för tidsaspekten, då Karl Morten och Kung Erik (fotbollsproffs), Danny (prylnasare vars arbetsdag innefattar några fåtaliga paketinslagningar mellan otaliga pingismatcher) och Hovnarr Erik (fattighjon) alla kunde tänka sig att offra ytterligare en knapp kvällstimme. 

Det var i tids- och sömnresonerandet som följande konversation tog plats, en konversation som visar att trots att Kalle anpassat sig till ett svensktklingande talspråk på ett föredömligt sätt (varje gång man träffar hans flickvän och inte förstår ett ord märker man vilken lång språkresa han har vandrat) så kan det fortfarande uppstå komiska förvecklingar:

Kalle: När börjar du?

Simon: Jag ska vara där kvart i åtta.

Kalle: Vart är det du jobbar?

Simon: Kronofogden. 

Kalle: Du jobbar med kycklingar?

Man kan dock inte klandra Karl Morten som säkert undermedvetet snappat upp hur väldigt ofta Simon yppar just meningen "MEN DET VAR VÄL EN REJÄL KYCKLINGSKALLE" om någon besvikelse. Jag gillar förvisso hur nära Simon har till kokning på träning; men för hans eget välbefinnande kanske det vore tacknämligt att söka sig en slaktartjänst på Kronfågel för att få ut lite aggressioner dagtid. Och när jag hittade "Tidskriften Fjäderfä" (som alltså finns på riktigt) kände jag mig tvungen att Paint-ledes måla upp ett scenario. 

Vi har två innermittfältare idag; Fredrik Wennebro är bättre än jag någonsin sett honom tidigare (förmodligen bäst på plan), Hampus Bohman gör det helt okej - ändå förlorar vi, sett över nittio minuter, mittfältet totalt. 

Det finns, rent fotbollsanalytiskt, något strukturellt fel i den ovanstående meningen. 

Båda gör det bra - ändå blir det helt värdelöst. 

Det är genomgående över hela banan; det är svårt, i alla fall för mig, att peka ut någon som särskilt misslyckad i afton. Spelare för spelare, på ett individuellt plan, är de allra flesta godkända, någon (typ Chennoufi?) till och med bra, en (Wennebro) fantastisk. 

Men som elva-mot-elva-spelande fotbollslag i Superettan är vi ju, faktiskt, bedrövliga. 

"Vi jobbar inte som ett lag"-utspelet brukar betyda att man har ett koppel El Hadji Diouf-typer som obrytt lunkar omkring med tankarna på nya gulddraperade bilar. 

Men vi jobbar hårt. Vi springer mycket. Som spelare, till viss mån som lagdel - men vi springer idag inte som ett lag och som en enhet. 

Vi videoanalyserade Östermatchen härom veckan och vi pausade när Öster efter bollvinst utanför eget straffområde ställer om med sex rättvända spelare mot vår backlinje. I stillbilden ser man inte en tillstymmelse till en enda mittfältare. Vart är alla?, frågar någon. 

- Men mittfältet är ju däruppe, svarar en mittfältare. 

När man inte flyttar laget upp och ner tillsammans, när man inte håller det kompakt mellan lagdelarna, när man inte balanserar, när man bara pressar med två tredjedelar av laget, när man bara faller tillbaka med två tredjedelar av laget; ja, då spelar det inte ingen roll hur fantastisk, säg, Wennebro är med bollen under matchens alla nittio minuter - då förlorar vi med 4-0 mot ett effektivt Öster och mot ett rakt och krusidullbefriat Halmstad i Superettan. 

"Vi måste spela mer som på bortaplan", pratades det om i omklädningsrummet efteråt. Och, ja, kanske skulle det kunna se tråkigt ut om vi skulle lägga oss i låga utgångspositioner på hemmaplan - att inte Danny och Simon tvåmannapressar deras backar kring sista tredjedel i uppspelsfas - men, hej, gemene Umeåbo verkar inte direkt lyrisk över att vallfärda till T3 Arena som det är i nuläget heller (dagens publiksiffra på 1022 åskådare kändes väl närmast kryddad?). 

Och någonting måste vi ju göra, efter 0-8 på två hemmamatcher och 1-11 och nollade i poängkolumnen på Gammlia i år. 

Idag låg backlinjen väldigt lågt, de var - berättade de efter matchen - "rädda för långbollarna" som vi pratat om att Halmstad ständigt sökte mot deras två, o så duktiga, anfallare. Mittfältet sjönk då följaktligen också ner - men hade inte vett eller karisma nog att ropa hem även Simon och Danny som istället cirkulerade runt och slösade energi på ett meningslöst en- och tvåmannapresspel som a) nöp ork som kunnat nyttjas framåt och b) gjorde att vi hade nio istället för elva man bakom bollen när Halmstads uppspel väl slogs. 

Jag förespråkar inga skyttegravar - även om det uppenbarligen är så man vinner de stora europeiska titlarna nu för tiden - men ett lägre utgångsläge där vi har ungefär lika långt mellan backlinje-mittfält som mittfält-anfall och där vi ligger med anfallare som istället för att skära av passningen ytterback-mittback på motståndarnas defensiva tredjedel (jag har aldrig hört någon bävande säga "det David Luiz gör med en fotboll gör Richard Magyar med en apelsin"; vi lär nog kunna låta honom få bollen då och då) kan ligga och täcka av inspel på innermittfältare. 

Något. Annat. 

Något. Bättre. 

Jag har sett många Superettanbänkar i mina dagar. Jag har närmast gjort det till en proffession att tillryggalägga mil för att se fotboll från träbänk eller, till fint, plastdraperad stol intill sidlinjen. I GIF Sundsvall år 2010 åkte jag buss till och från närbelägna orter som Landskrona, Ljungskile, Trollhättan och Falkenberg. 

I Umeå FC flyger vi kors och tvärs genom den svenska andraligan och jag, som moloket fått sitta hemmavid hittills, har fått något närmast drömskt i blicken när reseuppläggen har diskuterats. 

Jag tycker den här smäckert ihopklippta matchvideon (som fråntar mig möjligheten att säga att Adams frispark "tog på någon i muren och letade sig in") ger er det mesta ni kan tänkas behöva veta om själva matchen: 

Jag tycker också att vi, om tid finns, stannar upp och noterar den David Brentskt flackande blicken efter Stuarts ohörbara skämt efter Mats Grens utläggning som slutar vid 2:30.  

Efter matchen? Buss Jönköping-Göteborg. Framme på hotellet intill Landvetter vid, säg, elva-halv tolv. Middag. Tallrikar tomma och diskussioner utebbade vid halv ett. Släckning på hotellrummet kring ett-snåret. Nattligt uppvaknande där man inser att man helt oförhappandes och ofrivilligt nypt en statisttröja i någon Paranormal Activity-uppföljare. Under en närmast skakande rädsla för liv, hälsa och psykiskt välbefinnande huttrar man till sig kanske två timmars sömn. Väckning 06.00. Frukost. Alla är där, noterar jag, förutom Walle och Danny. Jag påtalar det inte. Tänker att dylika rävar säkert lagt sig till med pensionärsmässiga uppstigningar och därför redan ätit sin frukost i en ännu arlare otta. 

De dyker dock inte upp till vandringen mot Landvetters flygplats, inte vid incheckningen, inte i kön till bordningen. Då, 07.15, en kvart innan planet skulle lämna mark, ska Danny, av egen fri vilja och utan mekanisk väckningsapparatur, ha vaknat. 

Det är faktiskt imponernade och hedersvärt att de, medelst språng och (antar jag) åsidosättande av hygieniska morgonrutiner, hann. 

Men det kostar likafullt de båda rävarna dryga böter på - översatt i Danny Persson-valuta - vinstskillingen för åtskilliga Chelsea Miniatyrbuss (Vit). 

Väl hemma i Umeå körde vi som inte spelade helt slut på oss i den 17.30-träning där Micke Lustig kom, sågs och sträckte till ljumsken en aning på en skottövning. 

Det var en jävla resa och det har tagit mig en beskedlig tid att återhämta mig från denjönköpska jetlagen.

Ett visst mån av gamnacke, den som infinner sig när du inser att du inte är på den startelve-aktuella tapeten - inte ens på en liten bård - ens efter åtta insläppta på två matcher eller elva på tre, har också spelat in till att jag kvällstid de senaste dagarna prioriterat annat, dels värdsliga ting som sömn, men också grillkvällar (!), Homeland-aftnar (!!!) och så igår Champions League-finaler. Ni hör; dylika tillfällen (en frukt av ett hårt lobbyarbete, ett ständigt överhörande och ett direkthuggande på allsköns olika höftinbjudningar) har man inte råd att tacka nej till när ens hela sociala leverne brukar kunna sammanfattas av det här Michael Scott-citatet:

Men igår fick jag ånyo upp suget, via en dag fylld av små Gunde Svanska "INGENTING ÄR OMÖJLIGT"-ögonblick. 

17.10: Ser Julien Faubert värma upp för West Ham. Påminns om att ibland kan du bli träffad av blixten men att det är långt ifrån det mest oväntade som rakt-upp-och-ner kan drabba en människa. 

23:15: Ser ett engelskt lag, flankerat av bland andra Ryan Bertrand, Salomon Kalou och Bosingwa (de trassligaste kanter en CL-final sett sedan Djimi Traoré och Vladimir Smicer bildade vänsterflank 2005), vinna över ett tyskt lag i en final på tysk mark - på straffar. 

23:30: Ser ett utklätt sjörövarband hålla låda på Kulturnattas största scen. Jag blir så pass trollbunden i hysteriskt oavbrutet skrattande åt hela trassligheten att jag tvingas stå kvar och lyssna igenom någon låt. Jag konstaterar att det är vuxna män utklädda i fullskaliga sjörövarmunderingar och ambitiös sjörövarrekvisita (en gång hänger sig frontmannen, av mycket oklar anledning, i en snara i framför ungdomarna i en klassisk ironisering av sjörövarsjälvmord) som spelar bedrövlig, sjörövarrosslande Hoffmaestro-musik. Det måste vara den sämsta hybrid musik-Sverige avlat fram sedan Dr Bombay. Men för mig var det ytterligare en ögonöppnare på hur det, alldeles oavsett vad du gör för val i livet, inte verkar gå att misslyckas. Finns det plats för sjörövar-Hoffmaestro i den här tideåldern; då finns det en plats för oss alla. 

I övrigt vill jag rikta gratulationer mot arrangörerna bakom hela Kulturnatta. När jag ledde min cykel på väg hem genom staden i lördagsnatten hade jag alltid den där överhängande rädslan över att när som helst kunna bli knivstucken i dunklet; något som fick en att hålla blicken flackande kring sig så till den milda grad att man, vips, kunde ha stigit i en uppkraxad sylt av Bussola, fulöl och lakritsremmar. 

Nåväl. Nu trotsar vi väder och tevesoffslafens mjukhet och tar oss till Gammliavallen för möte med anrika Halmstads BK. 

Efter tre raka hemmaförluster måste ledmotivet hämtas den lokalt aktuelle Mats Ronander, som var det stora dragplåstret under helgens festligheter: 

"Gör mig lycklig nu". 

Jag berättade härom veckan fascinerat om hur Luis Morrison-Derbyshire var klädd. Ni vet; den provspelande mittbacken som efter en vecka hos oss skulle vidare och "try for Le Havre" i franska Ligue 1 (JOJO! Hade jag sökt mig från UFC hade mina kontakter kanske kunnat ordnat halvannan provträning med Real Holmsund). 

Luis Morrison-Derbyshire var, trots sina ringa arton vårar, inte bara byggd som Christoffer Samba - han hade dessutom anammat den oerhört bekväma klädstil som bara riktiga fotbollsproffs som hasar sig mellan Playstationet och omklädningsrummet kan bära upp. 

Den gråa mjukisdressen i det där flercentimetrigt tjocka fabrikatet - ni vet; sånt där fabrikat som får varje påklädning att kännas som ett bad i mjukmedel. Och Dr. Dre-lurarna som sitter så där slött snett över örgiporna. 

Självklarheten i hela uppenbarelsen. Det är ingen i årets upplaga i Umeå FC som är tillräckligt mycket Fotbollsproffs för att vara i närheten att pulla det off. 

Men med det sagt; nog finns det outfits värda att titta närmare på även i vårt modesta Superettakollektiv. 

Först ut i den modebloggande bildserien är Fredrik Wennebro: 

Jag ringde upp Cafés modechef Daniel Lindström: 

- Vita byxor? GAH! Cravings! Det är sååå rätt i vår och sommar. Har dom en sån där skön naturlig slitning? Det låter jäkligt fräscht. 

- Och han matchar upp med en mörkare tröja, säger du? Det låter heeelt rätt. Vad är det för ett märke? "Björnligan"? Njäe... så här på rak arm är det inget jag känner igen, men svenskt mode är på rejäl frammarsch och det känns som att det blommar upp nya uppstickare hela tiden. 

- Är det han från Snook som står bakom "Björnligan"? Nähä. Jaha. Björn-Åke Lingesten, säger du. Jag har dålig koll på norrländsk design. Det är från Umeå, eller? Åh, fan. Micke Lustig, han landslagsstjärnan, har setts i deras tröjor? Det låter ju som något man borde kolla upp. 

- Det kan ju ibland bli för tydliga kontraster mellan vitt och svart... jaha, vita inslag? På tröjan? Som typ matchar byxorna lite? Satan.

- Jag måste få flika in att han verkar ha tänkt på allt, den här Fredrik (skratt). 

- Hur menar du att tröjan är nött? Typ lite Gant Rugger-känsla? Typ lite åt det hållet? Det låter inte alls fel. 

- Är det något som är riktigt tydligt på tapeten här nere i Stockholm så är det att bryta av en outfit med ett par färgglada gympaskor. Det ger den där härligt sportiga looken. Röda skor, säger du, och det låter som att det ligger precis i den modemässiga tidslinjen. 

- Nu har jag ju inte sett bilden själv, men som jag förstått det så står det väl alldeles klart att vi pratar om en väldigt modeintresserad ung herre, förmodligen från Stockholm. Innerstan. Gissningsvis reklamare.

Men. 

Det har varit några intensiva dagar för egen del. Min närmaste fotbollsframtid har diskuterats - närmast dragits i långbänk - med tränare, rådgivare och annat löst fotbollsfolk. 

Det har varit många spekulationer, många frågeställningar. "Vad är egentligen bäst för Erik Löfgren", ni vet, och klarhet bringades inte förrän nu på eftermiddagskvisten då jag mottog ett samtal. 

- Du, Erik, vi har valt att satsa på Olof, Jonas, Micke och "Granken", sa Markus Allbäck med sin allra mest pedagogiska Players Manager-stämma. 

Jag får nu fokusera helhjärtat på att försöka slå mig in i ett Umeå FC som efter tre raka förluster, åtta insläppta på de två senaste och med en avstannad publiktillströmning får sägas gå som ett kräftskrälle just för stunden. 

Östers IF har ingen fantastisk spelartrupp. Visst; räven Denis Velic är en speluppbyggare av god Superetta-klass, Månz Karlsson-Mario Vasilj ett av seriens bättre mittbackspar - men nog log man med några skålpund mjugg i gipan när man i våras hörde om att laget siktade på att ta steget upp i Allsvenskan redan i år. "Den där bonna'föreningen?", tänkte åtminstone jag och log lite som man log åt de där avskärmade indianerna som sköt med pil och båge mot flygplanen. 

Men. Superettan är en serie för kollektiv. Lag. Enheter. En serie Ljungskile SK kan bli uppflyttade från. 

Och, ja, hur mycket jag än tror på att, säg, Danny är en bättre fotbollsspelare än Freddy Söderberg så fanns det väl inte en enda av de nittonhundranånting på läktarna som ville få det till att Umeå FC var ett bättre lag än Östers IF igår. 

Visst; det är hyggligt jämnt i första halvlek, de får ett lättvindigt ledningsmål, vi vinner (precis som nere i Trelleborg) skotten - men över nittio minuter är det ju inget snack om saken. 

Idag vände vi blad genom ett långt möte som upptog halva träningstiden.

(Om någon fackmannamässig VVS-arbetare skulle vilja ta sig an omklädningsrummets ventilationssystem så vore det synnerligen tacknämligt. Det är uppskattningsvis VM-klass på bastukänslan och man skulle behöva en japansk teveshopskniv för att skära genom den förtätade luften)

Därefter gick gårdagsstartelvan ut och nötte, lugnt och metodiskt, försvarsspel genom något form av skuggspel i miniatyrformat. 

Vi andra spelade under vår återstående halvtimme. Fem mot fem med mjölksyretempo och tuffa närkamper; så där man som åsidosatt vill ha en dagen-efter-match-träning. Jag själv fick brottas med Simon Mårtensson i några grekisk-romerska dueller och jag tycker, på ett helt heterosexuellt plan, mycket om att brottas med Simon. Han ligger alltid mycket nära kokningsgränsen och är samtidigt, av anledningar jag inte kan sätta fingret på, lagets överlägset roligaste kokare. 

... nu är jag en medicinsk och naprapatisk lekman; men Simon har, and I say this with an unblemished record of staunch heterosexuality, sett väldigt fit ut ett bra tag och borde banka på dörren till en startplats. 

En annan som tagit o-t-r-o-l-i-g-a steg på träning är Albert Kargbo, ni vet (?); den afrikanske forwarden. När han kom såg han rejält lytt ut i löpsteget och i spelövningarna var han, faktiskt, så pass trasslig både fysiskt med boll och i det psykiska beslutsfattandet att det var som att spela med en man mindre. 

Men nu. Jag skulle vilja säga att Albert är den av afrikanerna som verkar mest seriöst inställd till träning - och vilken oerhörd, närmast obeskrivlig utveckling han har fått som tack för det lynnet. Han är urstark i kroppen, snabb (jag såg han sprinta förbi Hampe Wallgren på en löpövning härom veckan!) och numera riktigt läcker i mottagningar, vrickningar och utmaningar - från att vid ankomst varit en ren munsbit för alla försvarare på en-mot-en-övningarna. 

Han är ju född -94, så det är ju ingen otrolig Benjamin Button-historia det här egentligen; det är ju fullt naturligt att han tar steg. Men det har gått väldigt snabbt. Det optimala för Albert i dagsläget vore väl att, likt sina sierraleonska anfallsvänner Bangura, Bangura och "Crespo", ha fått spela ordinarie i Division I detta det första året. För som han ser ut på träningarna i dagsläget tror jag han gått in och bidragit på två femmor i många lag i ettan. 

Men kanske kan han, kom sommaren, slita sig hela vägen in i vår Superettaelva. 

Skador?

Hampe Wallgren hade låtit Lasse Bergman kika på hans knä med en ultraljudskamera. Lasse hade inte funnit något litet foster, men väl en inflammerad slemsäck och, ja, mer gick tydligen inte att se då det fortfarande var för svullet. 

Kalle Morten fick inte träna med boll under vår halvtimme. 

Ali Jasim gick till... nån, för att bringa klarhet kring sin vad. Nu är dock Ali hur som helst avstängd på onsdag. 

Kanske leder dessa skadebekymmer till att jag får göra bortaresepremiär. Då är det bara att visa framfötterna; både på den eventuella fotbollsplanen och i bloggform. 

Nu ska jag avrunda detta med att sammanfläta två av det svenska språkets allra fulaste termer: 

Vän av ordning undrar om det inte är dags att vika in klövarna. 

*= Läste ni den, förresten? Det måste ni gjort? Ni har ju tidningen hemma, ni äldre fotbollsintresserade män som läser denna blogg. Division I:s bloggkonung Bryan Massa har överskriften "Din tjejs favoritbloggare" på sin portal; kanske borde min överskrift lyda "Din tjejs pappas favoritbloggare". Nåväl. VK har inte råd att lägga upp dylikt kioskvältande alster på nätet - men om någon vill tycka till om papperskrönikan via Twitter, Facebook, mejl, smartphone eller kvick lavett på öppen gata. 

Det var i tisdags eftermiddag som Henke Sennström ringde upp. 

Han frågade ifall jag kunde tänka mig att ställa upp och tillsammans med Jens Sjöström "prata om Fair Play inför elvaåringar på Hagaskolan" under onsdagsmorgonen. Han sa något om att han hade blivit tvungen att jobba även onsdagsmorgonen då bortaresan till Trelleborg dragit över hela jobbtisdagen. 

Jag förstod inte så mycket - jag är inte van vid att varken jobba eller åka på bortaresor - men jag tackade på cyklande fot omgående ja till projektet; som den samhällets välgörare och allmänna barnaförebild jag vill se mig som. 

Så jag och Jens, hela Västerbottens "Mr. Fair Play", började så smått spåna på hur vi skulle fylla ut de fyrtio minuterna framför klassen. Jens krystade i omklädningsrummet efter tisdagsträningen fram den banbrytande idén "man kanske skulle kunna göra fyra-hörns-övningen" och jag, lyrisk över att slippa hålla en fyrtiominuterslåda till monolog, sken upp i ett "den gamla klassikern!". 

Så gick vi hem till varsin kammare för att skriva ihop någonting matnyttigt att ha med sig in till föreläsningen. Jens skulle fila ihop någon lång plädering - jag sattes mestadels på att "ta fram några fyrhörnare". 

Men, ja, ni vet hur det blir. Det bjuds på Stockholmsderbyn på teven. Stockholmsderbyn följs upp av Liverpool-Chelsea. När Jens ringde på kvällskvisten för att se hur jag låg till förklarade jag problematiken. "Ser du inte matchen?", frågade jag Jens. 

"Hockeyn?", frågade Jens tillbaka. 

"Hockey? Spelar Sverige idag?"

"Nej. Det är Ryssland mot Tyskland", svarade Jens och förklarade att "behövde något lättsmält", att han "inte ville bli störd" och att han "skrivit flera sidor" och att han känt hur han brusat upp och smattrat ner tangenterna i engagemang för värdegrundsämnet. 

Och där satt jag, när kvällen gick mot natt, med en ensam liten framkrystad fyralternativsfråga om en hypotetisk straffsump.

Jag vaknade upp i onsdagsottan och formligen slängde mig över datorn för att i cyberrymndens (ordet ”sajber” är, tillsammans med ”vän av ordning” och ett par till, ett ord jag slänger mig med för sällan) alla hörn söka efter en fungerande, pedagogiskt korrekt fyrhörnsövning som tagits fram av någon vars hjärtefråga inom begreppet ”Fair Play” inte är att ”undvika att spara innan stora FM-matcher”. Jag började sedan även skriva ner något om det jag skulle prata om när Jens, efter sin långa plädering, planerat att ”bolla över till dig så kan du väl säga nåt om säsongen ifjol”.  

Jag skrev tre rader; ”prata lite om det” och ”säg nåt om att det var ditt bästa fotbollsminne” och väl på Hagaskolan mötte jag Jens som kom med sina utskrivna ark och – hör och häpna – tre Umeå FC-toppluvor som han hade svängt förbi kansliet och köpt. En blå, som han själv tänjde ut med sin imponerande skallbas, och två brandgula till styckepriset hundra kronor.

”Vad tror du om att klippa av tofsen?”, frågade Jens och i det ögonblicket var jag, som vet hur mycket han älskar Umeå FC, helt på det klara med att han köpt tre mössor åt sig själv.

Men som den vana föreläsare han är (Jens, Lundström och Vlado höll tillsammans med några UIK-damer i ett värdegrundsprojekt tillsammans med kyrkan ifjol) så var de båda brandgula mössorna köpta för att lottas ut till barnen.

Och där stod jag – helt plötsligt inte bara utan någonting att säga; dessutom utan så mycket som en pappersdraperad smörkola att bjuda lintottarna på.

Men. Vet ni. Det gick faktiskt bra.

Jag höll, när Jens bollade över till mig, en improviserad låda till monolog på, säg, tio minuter. Jag gick igenom fjolårssäsongen (slutsats; ”håll er borta från portvinet, ungdomar”) och drog även en lång, tårdrypande redogörelse för hela min fotbollskarriär där jag lyfte fram hur väldigt mycket jag varit åsidosatt och petad (frånsett när jag var tio-elva-tolv år och snurrfintade folk till yrselattacker) och att mitt nog starkaste fotbollsminne är från en match där jag satt på sidan genom nittio minuter, förlängning och straffavgörande (slutsats i en mening; ”jag är en fantastisk människa, ungdomar”. I två; ”Kanske den bästa”).

Jag slängde mig i den improviserade lådahållningen med alla de begrepp och meningsuppbyggnader ni lärt er att älska kanske lärt er att sluta hata; det var ”trassligt” här, det var ett gammalt bortglömt ord där; jag försökte verkligen underhålla lyssnarskaran med alla till buds stående verbala medel - och när krutröken lagt sig hade jag inkasserat ett enda unisont skratt från gruppen.

1. Ett. Ett jävla enda. I introduktionsfasen. Medan Jens Sjöström presenterade sig själv noterade jag spridda fniss i publiken samt spridda pekningar åt mitt håll.

Jag tittar reflexmässigt ner på min utstyrsel; den blåa UFC-resepikén sitter som den ska, koftan utanpå hänger precis så att den kommer kunna täcka allsköns olika nervositetssvettningar armgipsledes (”Beakta ordformen armgipsledes. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande”).

Men i samma stund som Jens bollar över och jag ska till att introducera mig själv, så, ja…

”Hej. Erik Löfgren heter jag och jag stängde nyss gylfen”.

Efter spektaklet, när jag parkerade cykeln utanför Norrlandsoperan (!) för att svänga förbi och köpa mig mitt sedvanliga säte till helgens operett (eller en biljett till Alkbergs lördagsvevning) slog en känsla mig; det måste vara den där känslan som Karl-Bertil pratar om på juledagskvällen – den ”som goda gärningar skänker gärningsmannen”. Här tog jag en paus i min upptagna vardag (Giffarna tar sig inte till UEFA-cupfinal av sig själva FM-ledes) för att på frivillig volontärbasis föreläsa för städade svenska medelklassungdomar på Fair Play-glid (den farligaste gliden som ännu inte är besjungen av den amerikanska hiphop-sfären). Mina ömma föräldrar får nog något närmast religiöst i blicken när de läser detta; ”Vår son är en god människa”, hummar de unisont framför skärmen.

Det ska dock erkännas att jag, som någon sorts betalning, åt den största tallriken med kokt sej, potäter och dillsås det nordeuropeiska grundskolväsendet sett sedan Karelins yngre tonår. Jag minns hur tillbaka på hur man åt torra, rödblommiga knäckebröd; jag minns aldrig något smör, men jag minns att man kunde få sig ett rapp med linjalen ifall man strösslade för frikostligt med aromatkryddan över mackan. Här var det milslånga salladsbarer, på den helt vanliga onsdagen vi besökte hade de dukat upp en liten sidobuffé med ägghalvor och sill – och de bjöd på mjukbröd utan övervakning.

Hade jag bjudits på den skolmat som eleverna på Hagaskolan slevar i sig 2012 hade jag varit Christoffer Samba vid det här laget…

… eller, ja, åtminstone Luis Morrisson-Derbyshire. 

*= Jag tycker att det borde vara inpräntat i varje svenskt idrottslynne att aldrig hänge sig åt idrottsevenemang där Staffan Kronwall är delaktig. 

**= Allt hänger lite ihop. Fördelen (singular) är nämligen, märkte jag idag efter ett och ett halvt års troget UFC-bloggande, att du kommer in på just toppmöten i Norrtvåan utan att behöva betala entrépeng***. 

Mariehem tog emot Skellefteå och jag har ju mött de grönvita ett otal gånger under min tid i UFC-tröjan. Och, tänk; jag har aldrig blivit minsta imponerad av den där Kim Lundmark på topp. Mot oss har han, varje gång jag spelat i alla fall, bara spelat felvänd - fått boll som target och, utan minsta intention att hitta på något, bara rullat den tillbaka. 

Kanske är det för att vi har varit för bra i träningsmatcherna; att han blivit för isolerad. Kanske är han UFC-supporter och vill dess mittbackar väl. 

Jag har hur som helst tänkt att "bara stå felvänd och passa bollar tillbaka? Den där snubben kan väl inte göra särskilt mycket mål i tvåan" och fnyst åt de som pyntat upp 2 200 000 fiktiva Folkbladet-slantar för honom. 

Inte längre. 

Han måste - speciellt som min handplockade Crouch-typ placerades på bänken (när tar 'Arry Redknapp över Drängsmark/Ostvik?) i premiären - in i min elva. 

Två nya mål idag. Ett enkelt från nära håll då Danne Larsson sick-sackade sig igenom längsmed förlängd mållinje och spelade snett-inåt. Ett andra, 3-1-spiken i kistan, då han serverades en smäcker lyra i djupled av Niklas Wiberg och kliniskt stänkte dit bollen intill stolpen. 

Speciellt på hemmaplan kan jag tänka mig att det kommer fortsätta rassla in baljor. En gång sköt han, sugen på ett hattrick, i ett läge där han kunnat spela en lagkamrat till i stort sett öppet mål. Men vem kan klandra honom? För det första har han säkert sig själv i VF-Coachen (ett utbrett problem i Västerbotten bland för skjutglada spelare, antar jag) och för det andra... ja, Mariehem gjorde tre spelarbyten i matchen; men det långt viktigaste skedde i speakerbåset i halvtid. 

Vem vill inte göra mål när man får en speakermässig salut i form av en houseslinga som efterföljs av ett "Kiiim SIMSALLABIIIIIM Lundmark"-vrål som måste ekat över hela Gammliahöjden? 

Danny satt och mumlade något om att "snart är det jag och Lundmark på topp i FC". Simon Mårtensson satt bakom och nickade instämmande. 

Annars? Timothy McNeil är totalt iskall i VF-Coachen-sammanhang så länge Skellefteå fortsätter att missbruka hans bestegenskaper som högerytter. Flyttades inte ens upp på topp under den forcering som borde ha påbörjats efter 2-1-reduceringen. 

Min pytsvaktare, Skellefteås Fredrik Enberg, tappar nog förstaspaden efter kvällens tveksamma ingripande då han tappade sin (och min) nolla när han var ute och vevade synnerligen otajmat utanför straffområdet, krockade med min forne lagkamrat Anton Olofsson varpå Fredrik Winka enkelt kunde lyfta in 1-0 i öppen bur. 

Trots att matchen var avgjord i slutminuterna satt hela den tvåhundrahövdade läktarskaran kvar på sina platser. Det ska de ha en eloge för. Jag trodde det var en Sundsvallsföreteelse att "gå och varmköra bilen" med flera minuter kvar att spela - men jag har nu sett det mot Hammarby (2-1-underläge och massflykt från läktarna med fem kvar) och jag såg det i UIK:s genomklappning mot Tyresö (var vi kanske sexhundra människor, av dryga tre tusen, kvar till slutsignalen?). 

Just Tyresö-matchen, som jag aldrig hittade tid motivation att skriva om tidigare, var märklig. Det måste ha varit ett av Gammlias högsta jubel i modern tideräkning som hördes när Marta namn ropades upp under line-upen. Det dubbla tusental som inte var där mot, säg, Vittsjö skrek i högan sky över återkomsten och de konster de nu skulle få återse för en kväll. 

Men när hon, och resten av stjärnspäckade Tyresö förresten, efter en likblek och slö första halvlek började spela ut i andra halvlek och visa upp något som kunde liknas vid damfotbollsgodis; ja - då gick gemene man på läktaren hem. 

(En annan fråga var, från min sida, varför man jublade. Okej; jag trodde väl inte att konstgräsmattan skulle vara full i grishuvuden för att hon vid hemkomsten till Sverige valde överlägset penningstinna Tyresö. Nej, grishuvuden är väl lite för sydeuropeiskt. Men någon lokal handlare hade gott och väl kunnat gå in och sponsrat med, vadvetjag, några säckar potäter. Inget hade väl sagt "varför valde du inte Umeå IK?" som att tvingas plocka bort en drös norrländskt egenodlade potäter från hörnflaggan).

Det ska, enligt vår halvhjärtade semiblottare, tydligen ligga en "solklar frilägesutvisning" begraven i historien - fördold av en medial skånsk konspiration. Danny ska, enligt utsago, ha chippat bollen förbi en försvarare - jag citerar - "Adebayor-style" och medelst älgning sedan ha varit på väg att springa sig till ett friläge när en Trelleborgsförsvarare helt sonika slängde ut en väl avvägd näve och stoppade hela spektaklet. 

"Jag försökte påvisa bildligt hur domaren drog ner brallorna på oss när det röda kortet uteblev", lyder förklaringen. 

Igår spelade icke-startelvan internmatch på Gammlia. Tio-mot-tio på straffområde-straffområdes-yta över tre gånger tjugo minuter. Vi fick till ett hyggligt tempo ändå - även om det med jämna mellanrum blev något sorts inofficiellt distriktsmästerskap i Hawaii-fotboll. Det kändes som att det gav mer, åtminstone, än att komfortabelt rulla ut, säg, ett två-dagar-efter-match-tröttkört Mariehem uppe på Campus. 

Stuart stod dock i ena pyttsen - i den pytts där jag tror tolv av fjorton mål tillkom i 7-7-drabbningen; och det... hade väl... hurskajaguttryckamigdiplomatiskt, kanske varit bättre att snöra en festlig frackfluga kring målets överliggare. Eller att vi kanske, vadvetjag, hade kunnat kalla in någon juniormålvakt. Vi kallade ju nämligen in fem-sex utespelare från Tipselitprojektet för att fylla ut tiorna och, förstås, "miljöträna" ungdomarna till framtida a-lagsspelare. Alla ynglingar gick väl in och bidrog på ett föredömligt sätt för att vara sexton år gamla (när jag var sexton satt jag och lovordades för min seriositet när jag inte drack öl på lagfesterna i Division IV); bland annat vevade Axel Fällman in några fina assistgivande inlägg från sin högerflank. 

Men vad vi tyvärr mest av allt tar med oss från gårdagens internmatch är att Hampus Wallgren fastnade i konstgräset och att något vreds till i knät. "Det knakade som till tre gånger", förklarade Hampe idag och, ja, man behöver inte vara ortopediskt lagd för att dra öronen åt sig; ty även en enklare lekman förstår att trippelknaken sällan är bra. 

Vi får hålla samtliga tummar, knacka i alla närbelägna träbord; men Naprapat Andreas kunde inte utröna mycket idag när knät var så väldigt svullet, men han sa att Hampes ytterst begränsade rörlighet gjorde att han inte kunde utesluta trassel med exempelvis menisken. 

Det har annars varit två mycket spännande UFC-träningar. Igår på internmatchen hade vi två av de engelska importerna som bor ute i Holmsund - jag betalar oddset 1,00 på att Berndt Boström har minst ett finger, om inte halvannan näve, i den syltburken - med i mixen. Duktige målvakten Chris Elliot och Sheffield Wednesday-bördige vänsterbacken Nicky Haywood. Men det kanske mest intressanta skedde kring planens utkanter, på läktarna och i tränarbåsen; där en handfull män av utländskt påbrå iförda solglasögon, skinnjackor bidrog till en känsla att varje lyckad krossboll kunde ta en till Al-Ilhal. 

Och idag; idag hade vi Luis Morrison-Derbyshire, från Stevenages reservlag, på provspel. Inte nog med att jag en snabb scanning av UFC-truppen visar att jag är en av tre (!) spelare i vår tjugofemmannatrupp som hittills inte fått följa med på någon bortaresa; Luis var - applicera trumvirvel - förstås mittback. 

Luis ser ut så här...

... har varit med på Sky Sports...

... och hade, typ, Christoffer Sambas kroppsform;

... och påstår sig - sitter ni ner? - vara född 1994. Nittonhundrajävlanittiofyra. 

Han såg - och ni får lita på mig, jag är en av norra Europas bästa lika-som-bär-finnare när det gäller fotboll - ganska precis ut som FC Köpenhamns förre jätte och jättetalang Kenneth Zohore som numera har sin hemvist i Fiorentina; även han född 1994. 

Luis gled dessutom ut från träningen i en sån där helgrå mjukisoverall där tyget ser ut att vara fyra centimeter tjock härlig plysch och ett par Dr Dre-lurar över örongiporna; ni vet - så där som riktiga fotbollsproffs ser ut. 

Jag spelade tillsammans med honom under dubbla försvarsövningar; först fyra-mot-fyra mot uppställd backlinje och sen sex-mot-fyra under samma premisser - och vi släppte inte in ett enda mål på säkert tjugotalet anfall. 

Och då är ni ändå väl förtrogna med min trasslighet. Applicera den i ovanstående ekvation, så, med andra ord; det har varit en fröjd att få ha varit eder fjärdemittback under vårkanten. 

Det var bestämt att jag, Kalle och Simon skulle sluta upp hos Danny för en Game of Thrones-afton efter dagens träning. Eller... bestämt och bestämt. Jag har ju varit med tidigare kvällar, men just denna dag hade jag inte fått den brukliga kallelsen SMS-ledes. Istället verkade de övriga ha styrt upp planerna under den enda tid då man kan vara helt säker att ingen Erik Löfgren överhör; på Superettan-relaterade resor i Skåne. Men när inför träningen jag såg de stå och mumla tillsammans i ett hörn och när jag snappade upp ett enda fristående "ejm" så högg jag direkt på Ove Sundbergskt manér. Danny kunde inte slingra sig ur mitt "ÄRE GEJM IKVÄLL ELLER GRABBAR?"-grepp. Inte när frågan var ackompanjerat av det där lyckliga varggrinet man enkom finner i gipan hos unga män som efter otaliga kvällar i den komprimerade ensamhet som bara kan uppstå i grävlingsgryt ser ljuset i den sociala tunneln. 

Danny Persson i sitt rätta habitat; ICA Umedalens smågotthörna. 

Hur som helst; i slutet av träningen, när vi avrundade med ett trelagsspel efter vinnarn-står-kvar-princip, verkade Danny dock redan gått upp i hela riddar- och tornerspelsvärlden då han tacklade stackars Johan Larsson med den sortens vredesstinna satsning som man bara får läsa om i fantasysagor där hjälten ensam slåss mot horder av ockulta vättar. 

Larsson å sin sida lyckades på den vårldslösa tacklingen svara med 2012 års högsta primalskrik - en teatralisk överspelning som gått in och bidragit på två femmor i "Tre Solar". 

Larsson, förresten, innan vi slutar. Ni minns kanske ifjol hur jag drogs med en svårartad gikt - vad man i folkmun benämner som portvinstå. På internmatchen igår lyckades jag, med snart tjugotvå års tramprutin, trampa så pass trassligt att någon fettkudde i hälpartiet fick sig en rejäl törn. Det gör nu väldigt ont när jag går. Än ondare när jag försöker springa. När Johan Larsson passerade läkarrummet, där jag rådfrågade Andreas om mina problem, var han inte sen med att ställa en diagnos: 

- Du har väl fått en whiskeyhäl. 

Jag tog mig därför friheten att ringa upp Johan Larsson, målskytt i afton och erkänd man av folket*, som efter bitter 4-2-förlust ställer upp för den fotbollsintresserade pöbeln.

(*= Det finns en styrka i att bibehålla en status som man av folket trots att det framkommit att man lyft dryga trehundratusen årligen för att med jämna mellanrum runda Division I-försvarare)

Jahapp. 

- Vi öppnar bra, det har vi väl gjort alla matcher utom mot Ljungskile. Vi får 1-0 och allt känns bra... Sen är det som att.... vi är inte tillräckligt kompakta, på deras... ja, det är lite svårt att bedöma precis hur målen gick till, men det känns som att vi är lite okompakta, de fick slå upp på target, tillbaka ner till nån klurig åtta (Kristian Haynes, reds anm.), och sen hände det grejer. 

- Sen på båda målen i första kändes det som att man hamnade lite fel i backlinjen. 

- Första tjugo är bra, sedan tappar vi. Sen gick vi ut och är faktiskt bra i hela andra halvlek. 

Vi är bra i andra?

- Ja, dom faller tillbaka lite och Freddan och Erik vågar hålla i boll på mitten, och hela laget spelar boll då. Men vi skulle vart kompaktare, vi skulle behövt... näe, vissa mål får vi bara inte släppa till. 

Två forwards igen efter 4-4-1-1-trasslet mot Ljungskile, hur gick det för Danny och Walle?

- Dom gör det bra som targets, men vi skulle kommit till lite fler inlägg. Vi spelade ganska bra och hade boll, framåt tycker jag spelet är helt okej, men vi skulle ha använt och nått Danny och Walle lite mer i sistaskedet på nåt sätt. Vi skulle ha varit lite vassare när det väl gäller, kommit till fler inläggslägen och så. 

Trelleborg hade Fredrik Jensen tillbaka, en anfallare jag brukar kalla Världens Bästa Superettanspelare. Hur bra var han?

- Dom hade två riktigt riviga forwards som gjorde jävligt bra löpningar. Vilken av dom var han?

Han med boxarnäsa. 

- Ja, jo, han. Han kändes verkligen som en sån man ska ha om man ska vinna Superettan. 

Det regnade väl åtminstone inte? Glöm Messi; Fredde Jensen är ju typ världens bästa anfallare på en riktigt regnsjuk gräsplan. "Oh, this baby loves the slop, loves it, eats it up. Eats the slop. Born in the slop. His father was a mudder. His mother was a mudder", typ. 

- Nej, det var molnigt, sånt där riktigt bra fotbollsväder med typ tio grader. 

Hur gick det för egen del? Ett mål och ett assist, väl?

- Det gick väl helt okej. Jag skulle väl ha kommit till lite fler och lite bättre inlägg. I första halvlek började jag bra, men sen tycker jag att jag - som resten av laget - inte riktigt håller ihop. Jag hamnar lite fel, sen vad det beror på får nån annan utvärdera. Men, du vet, man hinner inte riktigt upp och pressa ytterbacken, men hinner heller inte ner på andrabollen. Den stunden i första är väl den jag inte är nöjd med, sen är andra halvlek bättre.

Du fick göra 3-2 och blåsa liv i slutminuterna. Hur gick det till? 

- Vi kommer loss på mittfältet, nån av Erik och Freddan, jag tror kanske Bohman också kan ha varit inblandad. Bollen ut till Adam som skär in och får till ett inspel som Simon skarvar med en patenterad yttersida...

Medvetet?

(Tystnad)

- Det kan väl... ifrågasättas... Men den gick fram och det såg jävligt snyggt ut. Så jag blev typ helt fri vid bortre så jag dunkade till en bredsida bredvid målvakten. 

Och sen; full vevning efter kvittering?

- Det blev aldrig nåt sånt där supermegatryck... Vi hade mycket boll, men det var inte som att vi lastade in och att vi kom igen och igen och igen. Vi spelade oss upp, kom till nåt avslut, men sen fick deras målvakt stå och studsa bollen och börja om igen. Dom skötte det ganska snyggt faktiskt, det blev aldrig den där pressen att de bara får ut den ur straffområdet och att vi bara lyfter in igen och igen. 

Känslan efter matchen?

- Det är väl... fan, det är surt. Jag tror vi vann skotten med tjugo-nio. Skott på mål vann vi med nio-sju. Vi hade ändå många halvlägen och säkert två-tre riktigt kvalificerade chanser utöver målen. Sen en hel drös som kunde ha blivit nånting.

Sett till hur matchen såg ut - är Trelleborg två mål bättre?

- Ja. 

- I Superettan är det så. För även om vi har fler skott - dom hade kunnat göra två-tre mål till. Om dom har, säg, nio skott så är sex av dom kvalificerade chanser. I Norrettan hade vi kanske kunnat sagt att "vi var bättre och förtjänade och vinna", men man märker att det inte räcker i Superettan. 

Vi blir straffade?

- Alla deras mål är ju omställningsmål, det är bolltapp av oss på ett eller annat sätt. 

Tung resdag med Umeå-Stockholm och Stockholm-Malmö flygledes och sen buss till Trelleborg. Det snackades om att vi var tvungna att äta fem timmar (!) innan matchstart. Störde det något?

- Näe, det tycker jag inte. Vi visste om det där. Alla tog med sig sallader. Jag tog med mig en matlåda; spaghetti och köttfärssås, macka i folie och en banan.

Jag antecknar. 

- Sen tog jag en promenad på Bromma också efter käket. 

Okej. Bäst i UFC?

- Strossa blev ju utsedd till matchens lirare... jag har lite svårt att bedöma dom andra, men Chennouffi var het; han måste haft fem-sex skott. Med lite mer flyt hade han kunnat göra två-tre baljor, han hade nåt skott som gick just utanför. Han var riktigt rivig och het. 

- Du... är det nå mer? Dom håller på att käka nånting här nu. Jag vill inte åka på nå böter. Men... om det blir nåt, då delar vi på den, va?

Jag lovar att jag knackar på hos grannen, frågar "skulle jag kunna få låna ugnen?", skruvar på dryga tvåhundra grader och vevar in hela nyllet i den om jag får böter i en match där jag inte är uttagen i matchtruppen.

Tack. 

Fotnot: UFC-bloggen befann sig under aftonen på Gammlia där Umeå IK tog emot Marta med sällskap. UFC-bloggen återkommer kanske om det spektaklet. UFC-bloggen mottar också nu, strax efter midnatt, uppgifter om att Danny Persson i en bisarr missnöjesyttring ska ha rivit av sig sina kortbyxor under matchen. UFC-bloggen återkommer garanterat om det spektaklet. 

Vi hade ett extrainsatt spelarmöte möte i torsdags. Inte av någon krisorsak, nej - utan för att videorackaren inte fungerade, matchanalysen fick flyttas fram och vi satt där med en fyrtiofem minuter lång håltimme innan träningen skulle dra igång. Det blev ett möte där vi vädrade synpunkter om säsongen hittills, saker vi tyckte kunde förbättras, ett litet Airing of Greviences i miniatyr - trots att det inte är juletid. 

Mötesprotokollet, som Jens förde ner på en provisorisk bit kartong, togs sedan upp med tränarna inför fredagsträningen - och, banne mig, gick vi sedan inte ut och genomförde årets både bästa och roligaste träning. 

Hela den lediga lördagen ägnade jag sedan åt att drastiskt omstrukturera möblemanget i mitt grävlingsgryt. Ett heldagsflängande mellan soptippar, lägenheter, släpvagnsuthyrare och, ja, jag hade ju planerat att hela projektet skulle ta, säg, "två-tre timmar" men jag lånade Wennebros bil (det är inte varje dag man får köra omkring ståndsmässigt som en ordinarie Superettanmittfältare) vid tolvsnåret och återlämnade den väl inte förrän halvvägs in i FA-cupfinalen. 

Hur pass upptagen jag var? Jag. Lämnade. Inte. In. Stryktipset. 

Den graden. 

Inte förrän strax innan sju kunde jag slå mig ner på "Stiggas" fotpall för att tillsammans med en hel soffgrupp full av UFC-spelare (Jens, Lundström, Bohman, Simon, Danny, Henke och "Stigga") se Mårtenssons Chelsea besegra - en från topp till tå Liverpool-munderad (det var bara den där Andy Caroll-hårsvansen han sportade i vintras som saknades) Jonas Nilssons trassligt underpresterande favoritlag. 

Efter FA-cupfinalen ville gemene lagkamrat hellre följa Stanley Cup-drabbningen Washington-New York Rangers än det svenska VM-mötet med Tjeckien. Och nog för att VM i ishockey är en trött historia - inramningen mot Norge påminde inte så lite om de reservlagsmatcher vi brukar spelar uppe på Campus - men jag antar att NHL-valet framför allt var en effekt av ett gediget lobbyarbete av prylnasaren Danny Persson som såg sin chans att inför en penningstark soffa idrottsentusiaster försöka kränga ett koppel NHL-tröjor till tonerna av 995 riksdaler. 

... i soffan fanns ju bland annat återfallsförköparen Jens "Crosby för en dag" Sjöström. 

Speciellt sugen på slantar lär Danny ha varit efter att han tidigare under eftermiddagen tryckt in en polletthög på Mariehemsseger borta mot Anundsjö. Så övertygad var han om oddset 2,55:s storhet att han sms-ledes bad mig trycka in polletterna åt honom, då han själv satt trassligt till (fysiskt, inte ekonomiskt då han påstår sig ockra iväg "No 1 Fan"-statyetter som aldrig förr). 

Nu slutade drabbningen mållös och Danny fick moloket trycka en sedel i min handgipa. Och även om jag gick plusminusnoll på alla slantförflyttningar så känns det ju så coolt och läckert farligt att som rågblond svensk få en hasardsedel i näven att jag funderar på att starta upp en högst illegal och monopolstörtande oddsbörs. 

Söndagmorgonens söndagsträning flöt på i det nästan två timmars långsamma gemak vi vant oss vid. Lite uppspelsövningar, lite uppställt elva-mot-elva-spel, någon skottövning, lite fasta situationer - och så till slut rabblingen av startelvan och sextonmannatrupp till morgondagens Skåneresa. 

Noterbart är att Joel och Seif, båda startmän mot Ljungskile, tappar sina platser i truppen och att "Stigga" tar sin första trupptröja för säsongen. 

Jag, ja, jag kommer i sedvanlig ordning sitta här och försöka leverera hem någonting matnyttigt (kom för all del med idéer och förslag) från den front där jag, eh, för tillfället inte direkt är någon infanterisoldat utan mer av en radiokommunikatör. 

Visst; den tribaltatuerade pöbeln som förväntansfullt klickar upp den här sidan blir ju gång på gång besvikna över att inte få sitt dagliga behov av hopprundsparkar och kvävmanövrar tillgodosett. 

Men ni; ni som nöter ut era F5-tangenter för att uppdateras om huruvida Micke Ek bekräftat några somriga vänskapsmatcher - ni ska ju inte behöva bli så pass svikna som ni blivit den här veckan. 

Men till mitt försvar ska sägas att jag varit sjuk. För, säg, tredje-fjärde gången den här månaden kände jag i helgen av ett väldigt halstrassel. Jag försökte trotsa hela det kroppsliga varningssystemet på måndagsträningen - till samtliga parters stora olycka. 

Jag klev, het och illamående som ett strandsatt späckhuggarkid, av efter ett fem-mot-fem-spel och fick där och då ett av årets hittills mest tydliga administrativa tecken på att vi befinner oss i Superettan. Jag ringde lagläkaren Christer Wilhelmsson, far till utlånade Johan, för att kanske, om några dagar eller halvannan vecka eller så, kunna få svar på ifall något medicinskt skulle kunna göras åt mitt ständigt återkommande halstrassel. 

Döm av min förvåning när Wilhelmsson i luren säger att han kan "svänga förbi Gammlia på tio-femton minuter" under självaste jävla sista-april-eftermiddagens heliga inför-grill-bestyr. 

Han kom, han vevade tillbaka min tunga medelst omklädningsrumskökskniv - och skrev på närmast flygande fot ut penicillin mot den rödblommiga hals som han tyckte hade "nå halsfluss-symptom". 

Och, ja, sedan dess har jag varit satt ur spel och inte haft något att rapportera hem om från UFC-fronten. Tills idag då jag, på den - vablire - tredje penicillindagen var åter i träning på dagens lugna, ack så lugna, skutt- och spring-träning med Malin. 

Innan träningen skulle vi egentligen ha haft en... får man skriva "videoanalys" när man menar att man, lex Clockwork Orange nästan, ska utsätta sig för UFC-Ljungskile? Men för andra veckan i rad trasslade tekniken. Tränarstaben jobbar mycket utbrända skivor och gamla DVD-spelare och trötta scartkablar. Som Zlatan skulle sagt; "Dom har använt för lite VLC, det är vad dom har gjort". Hela spektaklet sköts upp till fredagseftermiddagens träning. 

Vad jag missade under min dag i sjuksäng? Simon Mårtensson ska tydligen ha gjort säsongens mål på Gammlia i elva-mot-elva-spelet. Någon nämnde målet i en diskussion om Papiss Cissé och, ja, bara det borde vara kvittens nog. Simon ska ha vänt bort Karl-Morten på förstatillslaget, fått den lite för långt ifrån sig för att skjuta och istället stött bollen på ena sidan om Henke och sprungit på den andra (EN MAROCKO-FINT!) innan han i tafflig vinkel ska ha chippat in bollen vid den bortre stolpen. 

Wallerstedt levererade idag den första beställningar kaffekapslar till omklädningsrummets alla koffeinpundare (och till mig, som mest dricker för att verka vuxen). Det som skiljer kaffelangaren från den gatuorienterade drogditon verkar vara att den förstnämnde inte alls bjuder på den första ladden. Istället var han omgående framme och vevade om att jag skulle vara "svartlistad från maskinen" för att jag inte hade några lösa slantar på mig. 

Dessutom vevar Walle, som lagets representant till Spelarföreningen, om att det kan bli strejk på måndag. Jag får nog anledning att återkomma om det. 

... jag vet inte hur pass strejkbenägen UFC:s spelartrupp är; men jag skulle tro att Johan Larsson - som enligt VK lyfter dryga trehundratusen om året i sin yttermittfältsroll  - sitter nöjd i båten medan Henke Sennström däremot - 26 100 kronor - lär stå längst framme vid fronten för att förbättra sina villkor. 

På tal om stackars Henke och Emma Klöfvers Guldspadevinnande ekonomiska reportage; jag har sett hur vår slitvargs fotbollsskor har börjat släppa framme vid sulan.

Stanna upp och köp en Majblomma. 

Efter träningen begav jag mig med Simon och Karl-Morten till Dannys paradvåning för att se den Karl-Morten-rekommenderade norska rullen "Trolljägaren".

Filmen är, ser jag nu, sorterad under "Horror" och "Fantasy" på IMDB. Jag hade av oklara anledningar fått för mig att det skulle vara en enkom komisk skrattfest och satt i en och en halv timme och bara väntade på en spårad vändning som aldrig kom. 

Kalle hade med hela sin person gått i god för filmen och han kommer undan med hedern i behåll. Går man in med en lämplig mental inställning så är nog "Trolljägaren" tre starka solar. Även om man som mediansvensk inte förstår alla trollreferenser - i Norge läser man inte annat än om troll som barn, förklarade Kalle. Och det låter ju, hör jag nu, som en hemskt mörk uppväxt - men jag undrar om norrmännen ens tvingats höra talas om "Skrot-Nisse". Jag vaknar fortfarande nattetid till Ture Björkmans iskalla skratt. 

Under middagen ville Kalle byta bort sina tomater. Han gillade nämligen inte tomater. Jag menade, som vilken sansad ung man som helst, att "tomaten skulle gå in och bidra i alla kedjor", rättade mig, och menade att "tomaten är tvåvägscentern som håller ihop alla grönsakskedjor". Varpå en grönsaksdiskussion förstås blossade upp. 

Till slut hade Danny Persson formerat en fulltalig kedja: 

Isbergssallad i kassen. 

Paprika och Avokado bildar backpar. 

Rödlök, Gullök ("typ som Sedinbröderna") och Majs i kedjan. 

Hade jag någonsin behövt något sorts ytterligare bevis för att Dannys kosthållning enkom kretsar kring Bravo-kex och glassdrinkar så hade jag konstaterat att den här femman tydligt visat på att han aldrig befunnit sig i närheten av en grönsaksdisk. 

Paprika och Avokado som backpar? Vem av dessa offensiva primadonnor går in och gör grovjobbet en måndagsdrabbning i Almtuna? Det vore att starta med Erik Karlsson och David Rundblad mot ryssarnas förstalina. Hela laget är dessutom sprängfyllt med kryddstarka personligheter utan någon tydlig ledare som kan få alla att dra åt samma håll - som, säg, den laglojale och funktionella centertomaten. 

Om man kanske skulle göra sig en egen grönsaksked... Nej. Jag ska sluta nu. Känner jag. 

Målvakt: Skellefteås Fredrik Enberg släpper inte många kassar förbi sig i årets norrtvåa. Han släppte ett i åttiosjunde senast mot Umedalen (4-1) när jag satt med polletter utviktade på resultaten 0-3, 0-4 och 0-5 vilka alla hade gångrat den totalt satsade polletthögen med fem. Jag räknar med att han - revanschsugen efter att ha lotsat ett fattighjon ytterligare ett steg närmre den ekonomiska ruinbranten - spikar igen ett par omgångar framöver. 

Backlinje:

En Chennouffi i backlinjen, frågor på det?

Wales-födda Carys Hawkins har en egen Wikipedia-sida! Och kommer senast från anrika Perth Glory! Och - sitter ni ner? - hon kör med...

... ansiktsmålning! Påminner på vissa google-bilder om en kvinnlig Francis Jeffers, vilket borde medföra en näsa för var målet är beläget. Kommer att bli en attraktion i Norrettan och är ett jättefynd till tonerna av 800 000 fiktiva.

Pontus Olofsson är ordinarie i ett Skellefteå som kommer göra en hel del mål. Kliver förhoppningsvis upp på hörnor och kan väl med jämna mellanrum bli skjuten på. 

Marcus Hedlund är en mycket billig herre (i VF-Coachen, jag vet ingenting om hur pass lätt han är att släpa hem från jackköer på lördagsnätter) som dessutom verkar få spela i ett Sunnanå som väl, vadfanvetjag, kommer gå hyfsat? Jag hittade en "Marcus Hedlund" från Skellefteå-området på Facebook. Han såg ut att vara en tolv år gammal elevrådsordförande och stod på sin profilbild uppradad i prydlig lammullskofta framför julegran. Jag hoppas att min Marcus Hedlund är raka motsatsen ifall han ska kunna raka in en och annan färdballad till hörnspark. 

Mittfält:

Jag bad om VF-Coachen-tips twitterledes och en enda medmänniska ställde upp för att bidra. Människan i fråga hade "hört att Tobias Wikberg i Malå kommer ösa in mål". Det är först nu - i detta jävla nu som jag skriver detta - som jag ser att det var Tobias Wikberg själv som tipsade om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. ASÖDKLAÖSKDÖLAKÖLKAÖSKLDÖASLKDAÖSLDK. 

Lina Hurtig är väl anfallare och, som jag förstått det, det bästa råämne man funnit i Norrland sedan järnmalmen. 

"Stross" tipsade mig om Peder Åström; en gänglig mittfältsmotor som nu återvänt till Spöland-Vännäs efter att, enligt Lundström, ha varit "bäst i Mariehem ifjol". Ska ha hängt tjugofem baljor på hundra matcher i grönvitt och det habila målskyttet lär ju ska kunna eskalera i trean. 

Det jag minns av förra årets upplaga av VF-Coachen (de två-tre veckor jag orkade vara engagerad innan jag blev ifrånsprungen i lagets interna liga) är att Perpetua Nkwocha var den enda som verkligen levererade vecka ut och vecka in. Jag såg först nu att hon fyllt 36 år (dessutom trettiosex nigerianska år, lex Oba-Oba Martins) och kanske kan vara på dekis. Men... jag läste det på hennes Wikipedia-sida. Och alla Norrettan-spelare med egen Wikipedia-sida har en tröja i mitt lag.

Anfallare: 

När Sunnanås nigerianska inte gör mål själv så gillar hon att assistera till baljor. Den som springer in alla dessa smördrypande framspelningar heter förhoppningsvis Erika Nilsson-Waara. Hon är, enligt VF-Coachen, Sunnanås enda anfallare och med ett mittfält bestående av fyra miljonspelare bakom sig lär man inte kunna undgå att bli serverad mål i parti och minut. 

Ett dyrt mittfält gjorde mig tvungen att medelst ljus, lykta och rutinen från de oräkneliga timtal jag spenderat framför FM:s "Spelarsök" leta igenom hela det västerbottniska seriesystemet för att hitta en prismässigt underskattad skyttekung. 

Och så fort jag mina ögon flöt över klubbnamnet Drängsmark/Ostvik så visste jag att jag var hemma. Stanna för all del upp en stund och smaka på det namnet. Det är en namnkombination så fulländad att jag reflexmässigt vill skriva "(OSTVIK!)" efter lagnamnet men direkt hindrar mig för att andra hjärnhalvan lika reflexmässigt vill poängtera "(DRÄNGSMARK!)". Det är två ortsnamn som var för sig kan stå rakryggade i vilket sammanhang som helst - men som ändå valt att förena sig till en bonnabygdernas mutant. Om Klas Ingesson växte upp till en dylik världskämpe i Ödeshög - tänk då bara på vilka mentalt överlägsna vinnarskallar som formas i - inte Drängsmark, inte Ostvik; utan Drängsmark/Ostvik. 

Jag blev inte mindre kär i klubben när jag under schemarubriken "GREJER!" fann att man hade anordnat en "fettisdagskväll" med "spontan hockey, Tipsrunda, Ponnyridning och försäljning av Semlor, korv mm". 

Det första namn jag fastnade för i den, enligt hemsidan, fyrtiotre man starka truppen var Patrick Obinna; en kompakt centertank med "Styrka: Fast". Men han fanns inte tillgänglig i VF-Coachen-uppställningen. Istället tog jag hemsidans gästbok till hjälp för att finna matchreferat, målskyttar eller annat hjälpbart. Och där fann jag omgående svaret på mina budgetböner. 

"Drängs 08.10 Marcus (bil) Erik A, Johan hämta Alex Lo i Frostkåge"

Först måste man hänsynslöst älska den slentriana förkortningen "Drängs". Sedan måste man stanna upp och fascineras över den "Alex Lo" som för att träna fotboll pendlar till Drängmark/Ostvik från - håll i er nu - Frostkåge. Det finns ett vanligt Kåge, en nog så liten tätort utanför Skellefteå. Småorten Frostkåge är bara mycket mindre och, får vi väl anta, lite kallare. 

Jag tittade förstås genast in på Alexander Lonnakkos spelarprofil. Han visar sig - som i den vackraste av sagor - vara en 19-årig anfallare. Och framför allt; Lonnakko mäter 1,90 i strumplästen, väger sjuttiotre kilo och beskriver sig själv - i kolumnen "Övrigt:" - som "Drängsmark/Ostviks Peter Crouch". 

Och i styrkekolumnen har Lonnakko skrivit - vad fan tror ni? - "Mentaliteten". 

Jag kan inte ens tänka mig hur bra en ung, utvecklingsbar anfallare med Peter Crouch-gener har kunnat bli över en vinter. Ett helt vinterhalvår där han i Frostkåges totala brist på stimuli (någon gång per dag kanske han stannar upp och lyssnar ifall det inte är byns telefon som ringer) och med sin förstklassiga mentalitet har kunnat fokusera på att nicka bollar mot garageport dagarna i ända, innan han på kvällskvisten åker in mot Drängsmark eller Ostvik för ett träningspass alterntativt en tipsrunda och lite ponnyridning. Ojvoj. 

Får han bara speltid (garantin för det fann jag förhoppningsvis i att man skulle "höra av sig till Alex Lo" ifall man inte kunde delta; vilket antyder att han tillskansat sig en roll som ledargestalt i truppen) och några inte alltför trassligt riktade lyror att jobba på i straffområdet så tror jag att Alexander Lonnakko är den som bär mitt lag mot mobiltelefoner och glamman denna den första månaden då han initialt är totalt bortglömd av de stora massorna. 

Fotnot: Som ni säkert noterat har jag missuppfattat hela syftet med VF-Coachen. Jag har nämligen inte plockat ut några uppenbara klassdamer i elvan bara för att röd och mosig under någon semesterkväll i sommar kunna ragla fram till vederbörande med den optimala isbrytaren "Ööuhduu, jaa'har'ej i ve-eff-kååutschen ja". 

Med osviklig journalistisk timing följer VK, åtminstone nätledes, upp gårdagens miserabla 0-1-förlust mot Ljungskile med att publicera någon sorts taxeringslista från fjolåret med överskriften "Så mycket tjänar UFC-spelarna". 

"UFC:s bäst betalda spelare Jonas Wallerstedt tjänade mer än dubbelt så mycket som UIK:s bäst betalda spelare Rita Chikwelu, som med sina 254 700 kronor hamnar på en fjärdeplats i Umeå FC:s löneliga."

Jag vet ju att ni förstår. Ni vet ju att Wallerstedt spelade i GIF Sundsvall - och delägde klädesbutik - ifjol. Att inte ett öre av de 541 200 kronorna kom från Umeå FC:s dystra klubbkassa. Ni förstår ju att Johan Larsson, 27, inte lyfter 338 400 enkom genom att runda Division I-ytterbackar (han kanske 2011 fick, säg, tio procent från sin ytterspringarverksamhet). Och det sista tvivlet om att dessa siffror skulle kunna vara rent fotbollsrelaterade borde väl rivas när "UFC-spelaren" Mattias Bergström - 38-åringen som då och då kommer för att prata Stryktips-idéer och agera tredjemålvakt - sägs lyfta 269 100 svenska riksdaler. 

Men folk i gemen. "Det är hemskt hur herrarna kan tjäna så mycket mer än damerna", hör jag hur det väses fram över vetelängderna i de lokala fikarummen. "Usch", fyller någon i. "Fy", mumlar någon. 

Så HÄR långt in i texten, just när jag tänkte skriva något om att "Seif och Marko är de bäst betalda fotbollsspelarna" noterar jag att det inte ens är siffror för 2011 som behandlas. 

Det är alltså 2010. Tjugohundrajävlatio. 

Då är ju inte ens Seifs, Markos eller Alis - eller för den del mitt dåvarande existensminimum - löner, som verkligen baseras på fotboll, relevanta. 

Men om UIK:s topplöner låg på samma nivå ifjol som 2010 så lär de ha haft åtminstone fyra-fem spelare som gått in som överlägsen etta i fjolårets UFC-löneliga. 

Men. Den journalistiska slutklämmen blir att "Caroline Jönsson, med sina 254 700 kronor, hamnar på en fjärdeplats i UFC:s löneliga". 

Jag har varit med vid ett otal diskussioner där slutklämmen varit, typ, att "folk tror ju att vi tjänar bra pengar på att spela fotboll" och att "det bästa vore om det kom fram hur väldigt lite vi tjänar jämfört med de vi möter i Superettan" där snittlönen ska vara 23 000 kronor i månaden.

Så slänger någon trött VK-arbetare iväg detta. Och jag vet ju, som sagt, att ni förstår, men, ja. 

Äh. Vi glömmer det där, lämnar inte över några Pulitzer-priser till Emma Klöfver och tittar istället på den videointervju med Kung Erik VK lyckades få ur sig efter matchen. 

... och sen tar vi nya tag med ett snabbt inlägg inför VF-Coachen som drar igång imorgon. 

Folk som skrattar. Och skrattar. Och skrattar. 

Allt för att komma på humörmässiga fötter igen, efter det nöjesmässiga dråpslag vi känner som "Ljungskile hemma". 

Jag ber om ursäkt för det undermåliga bloggandet i veckoslutet. Jag har haft min mor på besök. Hon kom upp till Umeå för att a) besöka en trädgårdsmässa och b) träffa sitt svarta, läktarplacerade får till son. 

Men man kan ju tyvärr inte bara blogga när folk segerrusigt pratar om karamellplaner i bussar efter premiärsegrar. Nej. Vi tar väl några snabba iakttagelser från min läktarplats. 

* Vi öppnar ganska positivt. Första, säg, tio-femton minuterna pressar vi högt och Ljungskile lyfter den ena planlösa färdballaden efter den andra och man tänker att "HA! Tänkte'rom komma till Gammlia å ta poäng med DET DÄR SPELET?!". 

* Man ser UFC rulla upp något hyfsat anfall, komma till något halvinlägg och man tänker, typ, att "vi har spelat ut Bajen här hemma. BAJEN!". 

* Man tänker ganska omgående att "bara vi får in några bollar bakom den där ena mittbacken, han som ser ut att förkroppsliga en Tipsextrasändning från sent sjuttiotal, så blir det åka av". 

* Man märker dock ganska snabbt att det inte blir så mycket åka av. Walle har väl aldrig, ens i hans ungdoms glada dagar, varit någon ensam toppforward; men han skulle, och det var väl så det var tänkt, kunna fungera ypperligt som en ren bollmottagare - om det är fullt av liv och rörelse kring honom. Att vi har yttrar som ligger och hotar i djupled. Rättvända innermittfältare som kommer och hämtar tillbakaspel. Vi har, märker man efter dryga kvarten, ingenting av detta. 

* Försommaren -96 satt jag med näbben full i rosa klappgröt. Jag hade just varit ute och förlorat halvannat rör Pogs på förskolegården när så blev inkallad för ett mål, mitt på blanka eftermiddagen, som skulle verkställa som utfyllare mellan förskolans lunch och hemmets middag. Jag satt där och tänkte att "NU vet jag var 'mellis' betyder". Men så såg jag Kung Eriks position som släpande anfallare idag, den tjugonionde april 2012, och det var inte förrän då som jag verkligen insåg vidden i vad begreppet "att hamna på mellis" betyder. Vår Kung, vår (delade) kapten, vår outtalade speluppbyggare rörde bollen, vadå?, fem-sex gånger i den första halvleken. Jag såg hur han försökte leta sig ytor, men att han allt som oftast tvingades befinna sig helt utanför speluppbyggnaden. Ofta sökte han sig, i sin iver att få delta och bidra, så pass långt ner att han näppeligen hann fram för att fylla på i straffområdet när vi väl letat oss igenom. Det var tyvärr ett väldigt slöseri på en av de (den?) viktigaste offensiva resurs vi har. 

* Vi behövde heller inte tre innermittfältare för balansens skull mot just Ljungskile SK. I Uddevalla med omnejd är "innermittfältare" närmast ett skällsord och några man helst ska spela högt över. Och det kan man inte klandra de för. De hade två anfallare - Runnemo och (sitter ni ner? Smaka på det här anfallar-namnet) Steffen Vroom - som löpte på allt som skeppades deras väg och de satte en väldig press på våran backlinje såväl offensivt som defensivt. 

* Jag tyckte Kenny Pavey hade växt. Typ tio centimeter. Jag har alltid tänkt mig honom som relativt kort. Bitig, visst, men kort och koncis. Idag såg han ut att vara 1,90 lång.  Det kan eventuellt ha varit en synvilla orsakad av vårt mittfält - Chennouffi, Bohman, Wennebro, Kadhim är ingen NBA-lineup - men om inte fysiskt så växte han på mig som fotbollsspelare med, delvis sitt spel, men framför allt sitt avgörande mål. Han tittar verkligen upp, ser att Vlado tagit standardstegen ut för att vara med på det inlägg som elva gånger av tio kommer; och då drar han helt sonika till för drottning och fosterland. Och med den där träffen hinner inte ens en för dagen strålande Vlado (bara hans nylle gjorde på egen hand två frilägesräddningar) tillbaka till första stolpen. 

* Vi blir jobbigare framåt med Danny och Simon inbytta. Danny vinner väl varenda skarv han är uppe på (fortfarande för lite rörlighet djupledes intill honom dock) och Simon får fast bollen vid fötter och är den som medelst väggsmekning serverar Wennebro (bäste UFC-utespelare?) till den gyllene kvitteringschansen i slutskedet. 

* Ett slutskede där vi inte får till något riktigt tryck. Vi borde kanske, när allt som återstod var långa bollar för skarv, ha kunnat skickat upp någon av Marko eller Karl Morten som offensiv murbräcka och låtit någon annan sköta uppspelen. 

Det fanns många "vi borde kanske" idag. Vi gör ingen bra fotbollsmatch. Det är ingen bra fotbollsmatch. Jag skulle inte bli förvånad ifall min mor - efter dessa nittio minuter - nästa gång det vankas trädgårdsmässa förbiser möjligheten att hälsa på sin förstfödde bara för att slippa att dras med till Gammlia igen. 

Men. Jag har hållit på GIF Sundsvall igenom åtskilliga säsonger i den här serien. Senhösten -09 såg jag Giffarna, i slutstriden om de allsvenska platserna, bli överkörda med 0-3 mot ett då bottenkämpande Ljungskile hemma på IP. Jag är så pass luttrad att jag lärt mig att man inte kan förvänta sig någonting av den här serien. Så om nu någon - spelare, bollkalle, korvgubbe - trodde att vi, med vind i ryggen av en trepoängare, medelst "av bara farten"-argumentet skulle blåsa över Ljungskile så... ja, nej, det fungerar inte så. 

En lätt utvecklingsstörd man på någon busshållplats någonstans i Sverige har nog någon gång sagt att "Superettan är som en ask choklad... man vet aldrig vad man kommer att få". 

Umeå FC-Ljungskile. Resultat: Romrussin. 

Kortet som omgående satte fart på spekulationerna. 

Ett årskort delades ut. 

Sedan var spekulationerna i full gång. 

Enligt källor inom Umeå FC ska laget ta emot det stjärnspäckade storlaget Paris Saint-Germain på Gammlia i sommar. 

- Jag kan inte tolka det på annat sätt, säger en trasslig mittbacksrese som vill vara anonym. 

På Umeå FC:s årskort för säsongen 2012 går det, längst ner i det finstilta, att skönja att kortet gäller för "seriematcher, nationella vänskapsmatcher och ev. kvalmatcher". 

- "Nationella vänskapsmatcher". Kan det bli mer glasklart? Det gäller alltså inte för den internationella vänskapsmatch som anordnas i sommar. Där vill de krama ur maximalt med slantar, säger en av Umeå FC:s allra trassligaste truppmedlemmar och bloggare, som vill vara anonym. 

Enligt UFC-spelaren ska flera lagkamrater vara lika övertygade om att det vankas stormatch på Gammlia i sommar. 

- Jag satt bredvid Jens Sjöström när korten utdelades. Han blev helt övertygad när jag påpekade den finstilta formuleringen. Han har ju sett Aston Villa på Tegstunet högsommaren -03, och berättar fortfarande skrönan om hur Dion Dublin och, typ, Nolberto Solano stod och vevade helplanscrossbollar till varandra - med idel bröstmottag och volleyträffar. 

Tror du det kan bli Aston Villa igen?

- Det var ju min första tanke. Men då påtalade Jens att den där matchen mot Villa var för så länge sen. "Vi har ju Micke Ek som styr upp saker nu. I år blir det ju nåt riktigt Galactico-lag", sa han. 

Mikael Ek, är det Ronaldinhos gamla vapendragare från Paris Saint-Germain-tiden? 

- Precis. Han är ju nu sportchef och koordinator för UFC:s talangsatsning. Jobbar jävligt tight med SEF. Och med sin bakgrund som ungdomsproffs i PSG så är ju han den naturliga länken mellan Umeå FC och en europeisk storklubb som kan tänkas vilja spela en "internationell vänskapsmatch" i Umeå i sommar. 

Storsatsande Paris Saint-Germain, tvåa i franska Ligue 1 för stunden, mönstrar storstjärnor som Javier Pastore, Thiago Motta och Mamadou Sakho, men i stort sett allting är nytt från då Mikael Ek lämnade klubben. 

- Men PSG:s nuvarande sportchef Leonardo tränade ju Ronaldinho i Milan för bara ett drygt år sedan. Känner jag Micke och hans munläder rätt så har de nog språkats nere på någon brasiliansk grillfest hemma hos Ronaldinho, säger den anonyme UFC-spelaren. 

Det låter på dig som att allting är klart?

- Jag tror det, ja. 

Fotnot: Mikael Ek har inte försökts att nås för en kommentar. Än. 

"Du, Peter... jag måste ha svar på en sak. Ett väderleksmysterium som måste lösas. Ikväll mötte UFC:s reserver och Mariehem och, ja, det... snöade inte. Inte ens lite."

Det var dock nog trassligt även utan snön. 

Vi spelade uppe på Campusområdet, vars konstgräs näppeligen kan ha varit SEF-godkänt - speciellt inte i korrelation med våra röda vinterbollar som matrialare Patrik, vis av erfarenhet, valt ut. Det blev ett väldigt studsande på alla håll och kanter. 

Kullberg var domare, med Örjan och Stuart som assisterande offside- och inkast-bedömare på ena sidan och någon Mariehemsrepresentant på den andra. 

Det var, om man säger, inte Superettan. Men med tanke på förutsättningarna tycker jag att vi gör en helt okej insats. 

Vi ställde upp som följer, från höger: Jonte Johansson - William Edenwill (juniorlaget, född -95), Erik Löfgren, Jens Sjöström, Hampus Wallgren - Jonas Nilsson, Hampus Bohman, Henke Sennström, Seif Kadhim - Ibrahim Kallay - Albert Kargbo. 

Jens "Junior" Sjöström fick agera vänsterback i Mariehem då de inte lyckades ställa elva pigga man på benen (de spelade ju premiär i tvåan i lördags). 

Danny Persson lovade bloggledes - de allra heligaste löftena - att vara på plats för en kik men låter nu meddela att han "vill läsa om den på bloggen". Den här bloggen är, med sina utförliga matchanalyser, ett hot mot de västerbottniska publiksiffrorna. Det är ju skönt att sitta hemma i värmen och på kvällskvisten på några rader läsa sig till matchens essens. 

Och visst. Vi tar väl några snabba punkter från 3-1-segern:

(Karl-Morten Eek och Chennouffi var, vad jag såg, de två enda startelvespelarna på plats)

- Vår afrikanska vän Albert har redan, från det att han anlände i februari, visat på stora framsteg. Från att ha varit extremt snubblig och närmast lytt i löpsteget har han de senaste veckorna hittat ett ganska skönt driv kompletterat med en klokare skottvilja (förut vevade han iväg skott som en Ragnar Skanåker på fulsvamp) och en helt annan styrka i kroppen. Och den alltid like glada anfallaren är ju trots allt bara arton år fyllda. 

- Han är dessutom mycket enklare att styra på planen muntligen än Den Tredje Afrikanen, den så upphaussade "Ibra" Kallay, är . Han har riktigt gråa värden i Positionsspel, samtidigt som han ständigt kommer ner och hämtar bollen från, i princip, fotlästen på mittbackarna vid uppspel - trots att han har en släpande anfallsroll. Sen har han absolut kvalitet med fötterna - men det blir ett ständigt hästjobb för Henke Sennström att täcka upp de ytor som "Ibra" skenar iväg ifrån. 

- Trots att Hampus Bohman utgick efter, säg, trettio med en stukad fot och Seif Kadhim klev av efter omkring sextio med magknip så rullade vi oss ur situationer föredömligt - trots ett tvåmannaunderläge. Vi hade nämligen inga avbytare och, som matchen artade sig, var det nog inte dumt att vi fick nöta lite tio- och, till slut, nio-mot-elva. Även om det fanns få alternativ framåt till slut med en 4-3-1-uppställning. 

- Junioren William gjorde en stabil högerbacksinsats och växte ju längre matchen led. I övrigt fick vi i backlinjen oss ingen jättevärdemätare - även om Mariehem skrapade fram några lägen, framför allt efter tilltrasslade hörnor och inlägg som studsade och for. 

- Hampus Wallgren replikerade på sin namne Bohmans drömmål i förra Mariehems-matchen. Han bröstade - tror jag - med sig en boll framåt i banan. Bollen studsade upp perfekt framför honom där han störtade mot straffområdslinjen, en aning till vänster om halvmånen. Jag formligen skrek skjut (tar åt mig en assistpoäng) och Hampe dunkade bolluslingen på halvvolley rakt upp i det första krysset. Det var väl det, och Mariehems 3-1-reducering i slutskedet medelst smäckert långskott i krysstrakten, som främst var värt, inte entrépengen, men ta-sig-till-Campus-uppoffringen. 

- Jens Sjöström såg ut att stuka tummen. Han vevade ihop en tejpning som inte såg ut att vara fackmannamässigt utförd och spelade vidare. 

- Det gäller inga obligatoriska resekläder till reservlagsmatcherna. Man får komma i vilka paltor som helst. Och... ja, "Stigga" kom idag inglidandes i en åtsittande gammal Sverige-replica från -94 och ett par matchande bejbyblå mjukisbyxor. Det finns, om man säger, kanske anledning att revidera klädesfriheten. 

(Jag hade gärna bjudit på en bild, men mobiltelefonanvändande i alla dess former - även bloggdokumenterande fotografering! - är strikt bötesreglerat.)

Jag och Henke satte oss efter match, dusch och ombyte oss för att se andra halvlek av Umeå IK:s hemmadrabbning. Hemmalaget har alltså med sig full pott in i detta toppmöte mot Charlotte Rohlins och Manon Melis Linköping... 

... och ändå känns speakerns publiksiffra på sexhundranånting ordentligt positivt kryddad?

1-1 slutade spektaklet efter att Ogonna Chukwudi (googlingen efter det namnet ledde mig även till hennes FANTASTISKA moderklubb "Inne Baby") hängt Klose-länge - nåja, dam-Klose-länge, typ Birgit-länge, kanske - i luften och smäckert knoppat dit ledningsbollen innan landslagsbacken Rohlin kvitterade efter en hörna. Överlägset bäst på plan var dock den andra nigerianskan, Rita Chikwelu, som slog en handfull djupledsbollar som även Kung Erik hade kunnat sätta sin kvalitetsstämpel på. 

Näeni. Nu får det vara bra. 

Det är en dag imorgon också. 

... en dag då vi som spelade idag får dra på oss våra GASP-linnen och gå på IKSU medan Degerfors-hjältarna ska vara helt lediga. Det blir till att väga varje liten övning, varje repetition, varje pålastat kilo på guldvåg imorgon för att försöka vara pigg och läcker till veckans enda riktiga visa-upp-sig-träning på onsdagen. 

På bussens bildskärmar rullar den flerfaldigt Oscar-belönade storfilmen "Knight and Day" med Tom Cruise och Cameron Diaz som, vad jag förstått, handlar om en cool spion i solglasögon som åker moped genom trånga gränder. Kung Erik säger trots detta - o, generositeten - att han "väl kan ta någon minut till å prata". 

Radiokommentatorn var lyrisk över din insats, framför allt i första halvlek. Det var "briljant" hit och... fan vet om han inte klämde in ett "kung" också. Kändes det bra?

- Jo, det var ganska bra idag. Min bästa insats för säsongen, det kändes bättre än tidigare. 

Vad var det som gick bra? Du var ju eld och lågor över dina smäckra crossbollar när vi körde med Björn-Åke i veckan, var det dom som du satt där dom skulle?

- Njäe, jag vet inte. Det kändes bara rätt. Det var i och för sig mycket defensivt jobb, även i första å. Vi hade ju en del bra anfall, men det var ganska mycket försvarsspel. Men vi fick mycket ytor när vi ställde om och en bra start med målet. Dom hade väl en riktigt bra chans i första, annars inte så mycket även om dom var bollförande. 

Sen i andra?

- Direkt i andra gör Sudar en jätteräddning, dom skjuter en volley och han räddar till hörna. Och det är Degerfors som har bollen, men sen så gör vi 2-0 när Larsson slår ett inlägg till Simon som får ta ner och gör ett riktigt Simon-mål... nån halvträff som...

Oj, vilken sågning. 

- Men den var bra placerad. Från typ utanför straffområdet eller... (frågar stolsgranne), äeh, han kanske var inne i. Men typ straffområdskanten. 

Hur fungerade det centrala mittfältet förutom din konungamässiga insats?

- Vi hade faktiskt mycket boll och rätt bra variation. När Danny klev ut ganska tidigt så kom Simon in som typ släpande forward eller offensiv mittfältare, men sen bytte vi i andra så då kom han ner ännu djupare och då fick jag spela bakom Freddan och Simon på mitten. 

Det lät på radiotjommen som att det var full kalabalik efter deras reducering? Var det nån sorts panik? Trötthet? 

- Det kändes som att vi tog ut oss ganska max idag. Men... vi hade bra vilja. Vi slänger oss och offrar oss, täcker skott och är överlag väldigt dryga att möta. Det kändes som att vi väldigt gärna ville ha hem tre poäng till Umeå. 

Nu vill jag prata med Kalle, om han inte är alldeles för fångad av alla mopeder och solglasögon. 

Karl-Morten Eek får luren. 

Jag citerar från radioreferatet: "Ek, Ek, Ek, ständigt denne Ek är i vägen". Du är nån sorts norsk motsvarighet till den gamla "japaner, japaner"-klassikern. Hur jävla bra var du? 

- Om det nu inte var Micke Ek dom menade så är det ju bra... Haha. Näe, men det gick väl rätt bra. Speciellt sista tio minuterna. Då räddade vi rätt mycket jag och Marko, stod i vägen och så. Annars var det en bra laginsats på en dålig plan. Det blev rätt mycket långt. Och... jobbigt. 

Kom igen. Kommentatorn skrek som att det var sex-sju getingar i betyg. Var inte så blygsam. 

- Näe, men det var nog ganska medel. Det är kanske riktigt att jag var på en del bollar mot slutet av matchen. Men först och främst var det Vlado som var jättebra idag.

Stross snackade om nån räddning i början av andra...

- OOUH! Det är en FANTASTISK räddning på ett volleyskott. Det hade kunnat bli årets mål om inte Vlado räddat. Den hade suttit uppe i krysset. Det var nog årets räddning. 

Hela backlinjen fungerade ypperligt?

- Dom har ju en del chanser, det har dom. Först och främst Vlado räddade mycket... Dom kom till ganska många inlägg men Vlado plockade väldigt mycket av det. Men vi får rätt många kontringar så vi har en hel del chanser vi å. 

Det lät som bra Degerfors-tryck på slutet. Hur nära var dom en kvittering?

- Dom tog väldigt mycket över efter målet sitt. Det kändes lite som när Hammarby gjorde sitt första mål mot oss och dom tog mer och mer över. Det blev jobbigt men vi klarade att rida av. Det var viktiga poäng. 

Sammanfatta kort.  

- Tre poäng på en dålig dag. Eller... inte dålig, men... vi spelade väl inte så bra fotboll. 

Stross beskrev andra målet, beskriv Chennouffis 1-0-mål. 

- Det var en bra scåring, Fredrik gjorde en bra assist med först en skottfint innan han släppte ut till Adam som innanför straffområdet bankade upp den i det längsta hörnet. En bra scåring. 

Hur var det med Danny?

- Jag vet inte riktigt vad som...

Ge han luren. Eller tittar han på filmen? Det känns som att han kan vara riktigt fängslad av filmen. 

- De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Va? 

- De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Jag förstår inte vad du säger.

(Procedur upprepas fyra gånger till)

Invitera? Typ bjuda in? 

- Ja. Till å se filmen... hemma hos han. 

Nu förstår jag. Tror jag. 

- Haha, jag fick flashbacks från första telefonsamtalet vi hade... 

Ja, jag höll på att lägga på nu också. 

Danny Persson får så slutligen luren. 

Jaha. Vad är det med dig då?

- Jag fick nån jävla skum bristning, typ där vaden går mot knävecket. Det kändes som om nåt ploppade av efter typ tio minuter. Det gjorde inte så ont om jag sprang på tå, så jag gjorde det ett tag men det kändes inte som om det skulle funka i nittio. Jag vet inte om det är nåt allvarligt. Jag får gå till... nån imorn. 

Alex Gibson var på plats? Vad gjorde han? 

- Det gjorde ont när han petade på vissa ställen, sen så lindade vi och så kör vi på nånting imorn. Jag har ingen aning om vad det är, jag har aldrig haft det, så jag vet inte om det är en tvådagarsgrej eller en treveckors-. 

Simon kom in och nätade istället. 

- Ja, men han sa att hans huvudsakliga roll i den här segern var att skära av ytor defensivt... att han gjorde ett jättejobb med det. Det kan man ju... tro vad man vill om. 

Du. Jag hörde den sjukaste skröna jag någonsin hört om någon människa idag. Jag såg GIF-matchen på O'Learys (det nya Allstar, reds anm.) och en snubbe där frågade ifall "det är sant att Danny Persson tar sina egna inkast". Jag rynkade på ögonbrynen och svarade att "jaa, det är Danny som kastar våra inkast". Det visste han, men han hade hört att "Danny först kastar - och sen hinner han in för att nicka SITT EGET INKAST". Som nån sorts fotbollens Lucky Luke. Kan du bekräfta eller dementera detta?

- Hahaha, det där är helt sant. Det kan du direktcitera mig på. Och överlag så hör man mycket bra på O'Learys under kvällstid. Jag måste börja hänga mer där. 

Du spelade bara tjugofem minuter idag. Är det tillräckligt för att unna sig någon liten gottbit i segerns tecken?

- Ja. Satan. Så länge man är delaktig så är man värd grejer. Ädam försöker pracka på mig hans gifflar här, men jag står emot. Men det blir nog nåt gott, några... blandade smaragder så småningom. 

Apropå gott. Ni åt på Scandic efter matchen. Såg du ifall Jens "Sjögga" Sjöström unnade sig något? 

- Det är väldigt oklart. Han frågade vad det fanns att välja på. Han var tydligt ute efter något annat än vad som serverades. Men framför allt hade Johan Larsson med sig en överbliven bit mandeltårta från ett fyrtioårskalas han varit på. Nerpulad i en matlåda! Han åt den till efterrätt. Det var nog höjdpunkten på hela resan. Riktigt läckert men också... ja, lite, lite tragiskt väl. 

Jo. Matlåde-tårta har väl nåt stänk av tragik i sig. Men du, vi ses... imorn, va? Du missar väl inte drabbningen mot ett reservbetonat Mariehem på Campusplan i garanterad snöstorm?

- Nej, nej. Det skulle jag aldrig göra. Jag är där. 

När jag lagt på luren och börjat renskriva dessa citat så får jag ett sms från samme Danny Persson, ägare och girig nasare åt Supporterprylar.se, som summerar hur fin denna söndag den tjugoandra april verkligen var.

Tre synnerligen viktiga UFC-pinnar, en overklig Everton-upphämtning, en GIF-pinne med mersmak på Råsunda och ett badande i strålande norrländskt solsken hela dagen, och som kronan på verket - det perfekta slutet på den perfekta dagen;

"Jag såg för övrigt nu att jag sålde en Real Madrid-isbitsmakare under matchen. Det du!"

Ingenting tränger in som decimeterhögt snöslask i ett par - från pensionering återkallade - gamla vinterkängor i slutet av april. Ingen-jävla-ting. 

Speciellt när du just fått matchtruppen rabblad och du än en gång tillhör den, rätt stora, skara som får ägna söndagen åt att baka surdegsbröd, äta brunch på lokal och Instagram-ladda upp närgångna bilder på ett par frasvåfflor eller vad folk som inte är med i Superettantrupper nu ägnar sabbatsdagen åt. 

Och, ja, det är "bara att jobba vidare", min mor (som ofta skriver uppmuntrande bloggkommentarer som jag lika ofta raderar) lär väl skriva något om att jag "är bäst EGENTLIGEN" och - ja, jag tror ju att när jag är som bäst så ska jag spela i Umeå FC anno 2012. Jag tror ju det. Annars hoppas jag att jag inte suttit här, i ett litet gryt på Väst-Teg, på soffslafen i bara mässingen sent in på lördagseftermiddagen utan någonting annat i tankarna än att heja fram Doncaster till en Stryktipsskräll. 

(Hoppas jag... Men. Äh, jag hade nog suttit i ett gryt någon annanstans med samma depreverade lördagsvanor.)

Jag tror ju att jag ska spela från start; den tron har jag inte direkt tappat, även om Kalle radar upp sexgetingsinsatser. 

Det som är nerslående är det faktum att det inte finns någon realistisk chans att träna in sig i elvan under veckorna. I veckan var det Hammarbymatch måndag, och för oss som inte startade och ville ägna veckan åt att spela sig närmre följde följande vecka: 

Tisdag: match mot Mariehem på en decimeterhög snöbädd. En laguppställning med Yeti Snömannen, Fader Frost och Ola Skinnarmo hade månne kunna imponera. 

Onsdag: veckans enda riktiga fotbollsträning. 

Torsdag: spänst- och snabbhetsträning. Hoppa över häckar. Springa lite. 

Fredag: ledigt. 

Lördag: dag-innan-match-träning med totalt sex minuters spel. Annars mest uppställda spelövningar där startelvan rullar uppspelsvarianter och nöter fasta. 

Du behöver som allra minst "en riktigt bra träningsvecka" innanför västen för att norpa åt dig en startplats i den tuffa konkurrens som råder i Umeå FC anno 2012. Även om du skulle stå på huvudet på en onsdagsträning så låter det tufft att peta någon med en motivering byggd på en enda träning. 

Det är främst det faktumet som är betungande när man spatserar hem genom snöslasket. 

(Blogginlägget lämnas vind för våg på lördagskvällen för att se ifall Allstar kunde tänkas visa El Clasico på någon avlägsen skärm bland allt innebandyeftersnack)

Söndag. 

Vi noterar från matchtruppen att Joel Burström är tillbaka efter en "lower body injury" (som man skriver i NHL-slutspel och Superetta-upptakter) och att Vlado ska kunna gå för fullt - samt att Ibra Kallay och Seif, som tog två av de fem åtråvärda bänkplatserna i Falkenbergspremiären, får flytta på sig till förmån för Bohman och Hampus Wallgren som på en femmannabänk blir en lämplig "ytterpotatis" som går att stoppa in såväl i försvaret som på mittfältet. 

Och, ja, jag tänkte se Giffarnas bortamatch mot AIK i eftermiddag... 

(Jag har förstått att Ljungskile, som vi tar emot nästa helg, inte ligger gemene UFC-supporter särskilt varmt om hjärtat. Vore det inte roligt ifall någon med, säg, "fyra i teckning" tog på sig att måla upp en dylik nidbild inför det känsloladdade revanschmötet?)

... och simultanlyssna på Sportradions Superettan-extra (det finns väl inget bättre sätt?) och därefter är jag helt öppen för förslag till efter-match-projekt. 

Ni får, som så många gånger förr, hålla till godo. 

Jonas Wallerstedt är truppens ålderman. Han slänger ofta ur sig rejält ålderstigna referenspunkter; exempelvis hänvisar han till filmen "Repmånad" närmast dagligdags. Dylika referenser ger ett mycket belevat intryck i ett fotbollsomklädningsrum. 

Han är också entreprenören bakom omklädningsrummets nya espressomaskin. 

Men - stort MEN - han är ingen vis gammal man. 

Jag och Seif satt kvar i omklädningsrummet efter onsdagsträningen. Vi pratade om kvällens Champions League-semifinal mellan Chelsea och Barcelona. Walle flikade in något om att "visst är det kvartsfinaler?" och visade upp en tydlig vilsenhet i ämnet. Jag och Seif förklarade tydligt att det var semifinaler. Redogjorde för hur Barcelona hunnit slå ut både Leverkusarna och Milan på sin frammarsch. "Just det", hummade Wallerstedt igenkännande. 

Jag tror det var i ett försök att rädda sitt fotbollsintresserade ansikte en aning som han bestämde sig för att sedan ställa en fråga. En klok, genomtänkt fråga som skulle återupprätta sin något smolkade heder som fotbollskonnässör. Tänkte han. Nog. 

Men istället frågade han, ledigt och avslappnat, följande:

"Lottas det vilka som möts i final sen eller är det klart redan?"

Efter det att jag och Seif skrattat färdigt försökte Walle förklara bort spektaklet till feltänk med att han fortfarande "trodde att det var kvartsfinal". 

Men... nej, va.

Vi tänker unisont att "felsägningar nog bör upplevas på plats" och går vidare. 

Umeå FC har ett delat kaptensskap år 2012. Det kommer nog att gå alldeles smärtfritt för det mesta. 

Men ibland... ja, då är det nog tvunget att någon ska bli besviken och nedstämd. 

Som när Erik Lundström, hela Västerbottens poster boy, kom cyklandes till matchsamlingen i måndagskväll och fick den här synen kastad i nyllet: 

Ni minns hur Joakim Kvist under vårens lagkruka framröstades till "Snyggast i Umeå FC"?

Nu är det ju så att den tydligen så bildsköne norrbottningen har lämnat oss. 

(Folk som påpekar att Vilhelmina är beläget i Västerbotten; gör inte det. Jag vill inte ha flyttat till ett län som ligger så jävla långt norrut att det kan innefatta den gamla samebyn Vilhelmina. Låt stå.)

Han har lämnat det västerbottniska jordelivet för det mellanting vi kallar...

... "spatsera Ånge Centrum en onsdagskväll". 

Nu ska vi inte tycka allt för synd om min utlånade mittbackskollega. Ni vet de Aftonbladet-löpsedlar som brukar lyda "DE UNDER 25 SOM TJÄNAR MEST I DIN STAD"; enligt mina källor ska Kvist vid hemkomst ligga bra till för att få sin nuna på en dylik Umeå-löpsedel efter sin Ångevistelse. 

I alla fall. I Kvists frånvaro har det tydligen blivit vild huggsexa om den vakanta titeln som UFC:s allra snyggaste spelare. Senast jag loggade in på Facebook var det Jonte Jonsson som gjorde anspråk på kronan med denna Instagram-uppladdning: 

Jag bjöd i gårdagens inlägg på en liten, liten aptitretare om "Sjögga" Sjöström - och ni ska bara veta hur sugen jag är på att basunera ut hela historien; men jag fick mig en nog mordisk blick idag (ni ska veta att "Sjögga" är distriktsmästare i mordiska blickar) samtidigt som han gormade någonting om att "ALLA FATTAR JU REDAN!" apropå det jag skrev igår. 

... så, fattar ni? 

Hallå igen, hallå igen, hemskt mycket hallå igen. 

Jag satt i måndagsnatten och återsåg den inspelade Umeå FC-Hammarby-drabbningen samtidigt som jag filade på en längre (vi kan nog även lägga till adjektivet "sämre") matchtext - när...

Tjopp. 

Datorn bara dog, svartnade med en knall och gick inte att återuppliva trots taktfasta första-hjälpen-tryck på on-knappen kombinerat med ett par fuktade läppar som blåste syre genom USB-minnet. 

Bara sådär. Mitt under fotbollsbloggande. En datorernas Marc-Vivien Foé. 

Men efter två dagar av livlöshet (jag var och testtryckte på datorn i princip var femte vaken minut, eller "varje gång teve-intrigerna på de brittiska sjukhusen och lantgårdarna inte var fängslande nog") så lämnade jag idag in den till PC-Akuten. Där behövde snubben i disken i stort sett bara vidröra den med sina mekanikerfingrar - jag tror han tog ut någon del och blåste på den; ömsint som en moder mot ett skrubbsårat barnaknä - och allt såg så löjeväckande enkelt ut att om jag satt någon heder vid mina tekniska färdigheter så hade jag blivid modfälld. 

Men det gör jag ju inte. Min främsta tekniska landvinning de senaste åren är att ha lärt mig spela Football Manager via Steam istället för via skiva. Jag var bara glad över att ha datorn tillbaka. Alla serier. Football Manager. Och - förstås - att få bloggmöjligheterna åter. 

Jag antar att om man någonsin ska blogga om någon match i Superettan så är det om Hammarby hemma. Folkfest. Sjutusen på läktarna. Det var ju synd. 

Men. Är det någon match man kanske inte behöver blogga hem om så är det väl Hammarby hemma. Alla var ju där. Alla såg ju. 

Vi nöjer oss med att slänga ut den senast sparade draften från innan datorn kapsejsade i måndags: 

Karl-Morten: Vi skull' tatt n'på-eng idag. 

Simon: Va?

Karl-Morten: Vi skull’ tatt n’på-eng.

Simon: Va?

Karl-Morten: n’pååå-eng.

Simon: Va?

Erik Löfgren (universiellt språkgeni): Han säger att vi borde ha tagit en poäng.

Trönderlag är svårt att förstå. Fotboll är enklare.

Vi skulle ha tagit en poäng mot Hammarby i måndags. Det var det som saknades i en annars fin kväll. Fulla läktare, bra tryck – och långa stunder (läs: hela första halvlek) ett bevis på att vi kan spela riktigt bra Superettanfotboll.

… och Danny fick sig väl en vacker Facebook-profilbild av Janne Hofverberg.

På väg hem läste jag en twitter-diskussion från några GIF-supportrar som hade växelsett vår match och Giffarnas bortadrabbning med Norrköping. ”Löfgren agerade stabilt mittlås” och ”Löfgren gjorde en potatisfåra i marken när Bajen kvitterade”. De hade helt sonika antagit att det var jag som var den rågblonde mittbacksresen som spelade intill Marko.

Det är den finaste komplimang jag fått sedan det bussvisslades efter mig utanför Hemtex i Sundsvall, högsommaren -04, och jag vände mig om och såg en lönnfet yngre tjej i magtröja sitta och vinka med gipan full i isglass. 

Han gjorde nämligen en storstilad insats, vår norrman, och det blir – nu när Marko också var stabil – en sjusärdeles utmaning att slå sig in i elvan framöver.

Ett första led i slå-sig-in-i-startelvan-proceduren för oss UFC-spelare som i måndags befann oss på bänk eller läktare var tisdagens match mot Mariehem.

Jag vet inte exakt vad det är som Kung Bore stör sig på när det gäller möten mellan UFC och Mariehem; men det står nu helt klart att han kastat en förbannelse över drabbningen:

Söndag, första april, tänkt genrep mot Mariehem: Snöstorm. En decimeter snö på planen. Match inställd. Misstänkt aprilskämt från Kung Bores sida.

Måndag, andra april: Uppehåll.

Tisdag, tredje april: Uppehåll.

Onsdag, fjärde april, nytt försök till genrep mot Mariehem: Snöyra så fort vi klev ut för uppvärmning. Svårartad snöstorm hela första halvlek.

Måndag, sextonde april: Strålande solsken.

Tisdag, sjuttonde april, tänkt reservlagsmatch mot ett genrepande Mariehem: Snöstorm. Matchen flyttas från Campusplanen till Gammlia för planvärmens skull. Även Gammlia täckt i digert snölager – ungefär lika digert som det som framflyttade första-april-matchen. Match dras igång ändå i "äh, vi testar"-anda. 

Och, ja, jag tror inte ens en formtoppad Yeti Snömannen hade lyckats spela sig närmre någon startelva under gårdagens förutsättningar.

Jag tror att materialare Patrik, som fick se sina nyinköpta röda vinterbollar premiärrulla över konstgräset, fick ut mer av matchen än någon av oss elva på planen. 

Hampus Bohman dunkade förvisso på Scholes-manér dit en hörna som slogs snett-inåt-bakåt till utanför straffområdshalvmånen; bollen verkligen smekte underkanten av skärningspunkten mellan ribba och stolpe.

Det var väl det. Vi vann med 5-3. Jag  gjorde, hör och häpna, inget mål.

(Jag klandrar inte gemene mans  tanke ”SOM OM han inte hade nämnt ett mål redan i första stycket”)

Jag har en del smäckra bloggidéer på lager. Bland annat delgav Walle idag en av årets mest förvirrade tankar samtidigt som jag med några enkla klick skulle kunna rasera den bild som Jens ”Sjögga” Sjöström, jag citerar, ”lagt sex år på att bygga upp”.

Vi får se imorgon ifall jag vågar. 

Men jag tappade ett glas i golvet. Skärvor överallt. Igen. Händelserna i mitt kök är som en ständigt rullande "Bloopers"-dvd från "Sveriges mästerkock". Och... ja, det är bäst att vara synnerligen noggrann med dammsugaren. 

Man vill ju inte trampa på en skärva och "göra en Kalle Corneliusson" nu när det är tevematch och allt. Man vill ju inte låta Jarelind och Belenenses-Anders* sitta och skrocka i direktsänd teve. 

*= Minns ni hur den andra Portugal-svensken, innermittfältaren och ex-bajaren Fredrik Söderström, under ett otal Football Manager-spel bara hette "Fredrik"? Som en brasse. Jag hoppas så att ni minns det, annars står vi varandra inte särskilt nära, ni och jag. 

("Fredrik"-artistnamnet för mig osökt in på funderingen ifall Micke Ek bara hette "Mikael" under de år då han smekte fram smörpastejer åt Ronaldinho i Paris Saint-Germain.)

Ni såg morgondagens matchtrupp på hemsidan? Jo. Ni ryckte väl till en aning, sittandes på soffslafen. "Löfgren är med!", skrek väl nån så euforiskt att bitar av söndagsfikats mandelbiskvier flög ur gipan. "FAN VAD KUL", utbrast nån annan med dylik överentusiasm.

... långt senare antar jag att ni förstrött noterade i förbifarten att såväl Vladimir Sudar - nån bosnisk målvakt - och Hampus Bohman - nåt allsvenskt lån - tar plats i samma trupp. Och att Joel Burström fortsatt saknas med sin stukade fot. 

Men det är, som Karlsson på Taket skulle ha sagt, en världslig sak. 

Dagens träning? Som inför-match-träningar är mest. Lite avvaktande i spelet. De som är utanför startelvan vill ju inte skada de som tillhör förstaelvan. 

Inte inför en tevematch.

Inte när man iakttagit hur pass många i truppen som kostat på sig dyra klippningar under veckan. Spelare som skulle bli närmast gråtmilda om de inte fick visa upp, till viss del sina fotbollskunskaper, men framför allt sina nystrukturerade kalufsar på bästa sändningstid. 

Mer intressant då att Walle idag hade med sig den senaste atteraljen som ska fullända vårt omklädningsrum  ("fullända" är förvisso fel ord då vi sedan i januari väntat på att få en brukbar träningscykel); kaffemaskinen med kapslar. Jag hade tagit en bild på kön till maskinen om nu inte mobilanvändande i omklädningsrummet renderar i en rigorös bötespeng. För hundra kronor fick man hur som helst "ett startpaket", som Walle uttryckte det, bestående av ett inköp i själva maskinen samt en provomgång med tio kapslar. Det låter väl fint. 

Wallerstedt, som deläger en klädesbutik i Sundsvall och verkar ha ett affärslynne, vet nog om att en fotbollstrupp som år efter år tvingats sluka trassligt snabbkaffe efter träningar ganska omgående kommer bli smått beroende av de smäckra kapselkopparna; och då är jag rädd att priserna genast stegrar i svallvågorna av den gamla knarklangardevisen "the first one's free". Vi får helt enkelt vänta och se. 

Imorgon bitti ska jag åter ha fått mitt trassel publicerat i VK. Min krönika inför Hammarby-matchen, som jag rev ihop i fredags morse hemma i Sundsvall, finner ni under den byline-bild där jag står lutad mot kameran i en vinkel som får mina underarmar att se ut att vara tredubbelt mycket grövre än gemene mans. 

Jag bad - verkligen bad - de att byta. Men det gick minsann inte. 

Och jag bad inte enkom för att jag är bloggarproportionerligt fåfäng. Nej. 

Jag bad för att det känns som att jag är en publicering ifrån att Jens Sjöströms "Karl-Alfred"-referenser ska sätta sig som smeknamn. 

Johan Larsson kom fram i omklädningsrummet innan en träning och sa nåt om att han hade hittat en potentiell hymn för Umeå FC. 

"Har du hört Invasionens 'Norrsken'"?, frågade han. 

Jag hade lyssnat igenom skivan någon gång, men njäe, jag kunde inte på rak arm börja nynna på någon norrskensvisa. Jag hade, som den simple unge man jag är, enkom fastnat för uppenbart starka "Arvegods" och sedan lämnat skivan (säger man skiva eller "listan av låtar i Spotify" år 2012?) därhän i Spotifyarkivet utan att vara särskilt lyrisk över herr Lyxcéns senaste installation. 

Men jag gick hem och lyssnade och, tja, det är svårt för en lyrikpundare av mina mått att inte bli fast redan i slutet av första versen. 

"... och det krävs en vilja av stål för att födas här."

Nu är jag inte född här, men jag har efter snart ett och ett halvt år i Västerbotten genomlidit många månadslånga sviter av sovjetisk grånad och en rågad livstidsdos av styva kulingar; så jo, jag förstår. Ni förstår. 

Jag vet att folk i gemen inte orkar klicka upp omständiga Spotify-länkar - vilket gör, antar jag, att väldigt få av er har hört den aktuella låten än- och det är därför förbannat synd att inte studioversionen finns upplagd på nätet i videoform. 

Ni får därför hålla till godo med en trasslig liveupptagning från Malmö (den från "Go' kväll" är ju för mesig):

Och i tisdags var det då någon, som under det kamouflerande alter egot "En som är less på UFC-låten", som pekade på att just samma låt skulle vara en fin UFC-hymn inför matcher. 

Larsson menar att bestämt att det inte var han. 

Alldeles oavsett så har det fått ett genomgående positivt gensvar. 

(I gästboken, alltså. Inte i laget, förstås. Skulle man göra en omröstning inom laget efter ny kampsång skulle det utmynna i något spektakel signerat "Flo Rida feat Drake", remixat av Ice Cube och re-remixat av Snoop Doggy Dogg.)

Och... ja, det är inget dumt förslag. Alls. 

Om jag har något eget förslag? Jo, tackar som frågar. Ifjol fick vi fylla en inför-match-skiva där varje spelare fick applicera en valfri låt. Jag valde "Fuck Forever" av Babyshambles; eftersom vi vet att frontfiguren Pete Doherty är en människa som alltid går in helhjärtat och verkligen gör jobbet (fråga de bokningsansvariga på Umeå Open). Eller så tog jag bara första bästa dänga med någorlunda sting.

I våras slog jag tidigt fast att om vi får chansen att basunera ut något i högtalarna även i Superettan, ja, då skulle jag veva iväg den här:

Blir man mer "utanför samhället" än vad Umeå FC är i årets Superetta?

Det är sextio mil till närmsta granne; Borlänges stolthet IK Brage. Omkring sextiofem till Stockholmsområdet. Sedan är det - enligt avståndstabell.se - över hundra mil till i stort sett alla andra klubbar nere i Småland, Halland, Bohuslän, Danmark och vart fan de har sina tillhåll. 

Låt dom hata att flyga tvärs över landet för att möta några lokala norrländska jönsar som då och då kliver av skotern, vevar av sig snöskorna, spottar ut tuggtobaken och sparkar lite boll - så länge dom är rädda. 

Vad har vi annars?

Nu vill vi Umeå FC ha ett eget spel, trilla boll och så - men skulle vi några omgångar in i serien byta taktik och helt rikta in oss på ett defensivt, destruktivt och i det närmaste spelförstörande spel; ja, då skulle väl inget passa bättre än fantastiska Florence Valentins "Allt dom bygger upp ska vi meja ner"?

Det finns säkert fler - alldeles säkert bättre, smartare och roligare - förslag. Det här är en musikstad - o, vilken jävla musikstad det här är; jag såg häromdagen att Mattias Alkberg kommer i början av maj (i Sundsvall, där jag kommer ifrån, spräcker Gatufesten spargrisen för att få höra Sean Paul sjunga "We be burnin") - så jag lämnar kommentarsfältet öppet för eder briljans. 

Jag återkommer å min sida med något direkt fotbollsrelaterat - jag lovar, förlåt för det här - när truppen till Hammarby-matchen blivit offentlig på ufc.se ikväll.