GIF Sundsvall – Umeå FC 4-0 (2-0),

 Jahapp. 0-4 i Den Stora Återkomsten. Det kändes ju… sådär. 

Vi låg halvrätt i positionerna och tog ut GIF:s försök ganska bra de första tjugo minuterna – fram tills det att Holster smeker fram nye högerbacken Rikama till friläge och 1-0-struten. Då kommer även 2-0-pytsen i anfallet efter. Jag skulle kunna sätta ett öga och en handfull fingrar på att Robban Lundström är offside när bollen slås i djupet – men det spelar ju mindre roll. Han skottfintar bort Joel, jag chansar på inspel och hamnar för långt ifrån och Robban hinner skjuta lågt vid första stolpen. 

Och ja, sen var det lite slut på det roliga. Vi håller tvåmålsunderläget in i paus – men efter paus har vi varken ork eller mod att orka stå upp och spela fotboll efter marken som vi ändå visade vissa tendenser till att försöka med under förstahalvan. Då kunde vi ibland friställa Lundström och Ali centralt som fick vända upp och ta fart mot backlinjen och… ja, det utmynnade väl mest i några halvchanser – men intentionen fanns. 

I andra… ja, då fanns inte mycket alls. Det blev hav för de svartklädda GIF-spelarna att rulla boll på. Vi höll inte ihop laget utan fick alldeles för långt mellan lagdelarna. Samtidigt ökade GIF pressen, låste oss backar och fick oss att lyfta varje inspark lång. 

Ari Skulason rullar in en straff till 3-0 och Denis dos Santos – som mest var stor och stark och som påminde mer om en centertank från Harmånger än någon sambalirare från Copacabana – rullade dit fyran i slutminuten. 

Dessförinnan hade Ari lyckats skalla sig till ett rött kort. Böni tacklade fult, Ari svarade – i en träningsmatch i mars – med en skalle i nacken. Förvisso rätt löst, enligt Böni, men likafullt en skalle. 

… Böni är anfallaren som kommer från hårda, karga bastubadar- och björkrispiskande Finland – men så fort han äntrade det offensiva straffområdet på Norrporten Arena svandök han likt en syditalienare. Ingen utdelning idag, tyvärr. Men heller ingen varning – så vi får summera försöken som plus/minus. 

4-0 och… jag kan inte ens försöka påstå att det blev för stora siffror. Vi skapar inte mer än några halvtaffliga skott utifrån och de har lägen för minst fyra. Minst. 

… fan, ifjol skrev jag långa matchrapporter om alla GIF-matcher som jag såg från första parkett på min bänkplats. Då var det enkelt. Då hade jag koll. Det är svårare att få en överblick när man spelar själv – man är för uppe i det. Så vill ni ha bättre matchrapporter under året så föreslår jag att ni håller era tummar för att Erik Löfgren bänkas. Om ni däremot vill att UFC ska hålla nollan… ja, då… äh, då kanske ni också ska hålla era tummar för att Erik Löfgren bänkas. 

Rent personligt så har jag alltid känt mig svag i skallen – men aldrig så svag på skallen som jag gjorde idag. Jag var fel in i det mesta och kände mig helt otajmad. 

Och, ja, släpper man in fyra mål kan man inte vara annat än riktigt missnöjd. Min matchkondition var dessutom helt i plåt. I första halvlek kändes det som att någon ersatt mina 20-åriga lungor med fyllda dammsugarpåsar och jag sneglade mer än en gång mot matchuret. 

Stort att få bära kaptensbindeln, dock. 

Östersund slog Boden med 3-1, var tydligen ganska överlägsna enligt de trassliga källor jag pratat med, och möter GIF i final imorgon. Vi får möta Härnösand i en match som jag hoppas att vi vågar ta tag i och föra – och vinna. 

Alla som inte spelade idag ska få 90 minuter imorgon – men endera jag eller Marko lär få dubbla. Kanske båda får spela en halvlek, jag vet inte.