Hej,
förra veckoslutet i Skellefteå blev något av ett träningsläger för mig. Från torsdag till söndag har jag gjort nio ’träningspass’ med snöskyffeln i högsta hugg. Om ni frågar mig så tycker jag att det räcker med snö nu.
Mellan passen med snöskottning har det blivit en hel del arbete med att läsa olika underlag till det som blir regeringens proposition om det framtida försvarets intriktning. Förutom i lördags då jag jobbade med tidtagningen vid Norrlandsmästerkapen och Nordea Cup i friidrott. Även om allt sköts i datorn så blir det något stressigt när en sådan som Adam Andersson springer 60 meter på 6,95. Men det var i och för sig ingenting mot att försöka tolka målfotot när tre killar passerar mållinjen med 4 tusendelars marginal. Men en segrare lyckades jag i alla fall hitta!

Underlagen till inriktningspropositionen är intressant läsning och det är många kloka slutsatser som dras. Men det jag tycker är en smula märkligt att det är först nu, 20 år (!) efter murens fall och Warszawapaktens upplösning, kommer en proposition som talar om HUR vårt försvar ska utformas för att möta dagens och morgondagens hot. Det är väl knappt att man törs berätta men de senaste tio åren har vi haft ett försvar som i princip bara existerat på papperet. Med stor möda och mycket extrapengar hade vi kunnat ställa 10,000 soldater på fötter inom ett år. Med tanke på att den senaste konflikten, den i Georgien, avgjordes på fem dagar så känns det helt rätt att ändra inriktning på vårt försvar. Som sagt, inte en dag för tidigt!
Vad blir då inriktningen för vårt ’nya’ försvar? Utan att föregå den proposition som regeringen lägger på riksdagens bord den 17:e mars, så är nyckelorden: fler soldater som kan verka här och nu. Hur ska det gå till? Enkelt uttryckt så omfördelas pengar från kringverksamhet till kärnverksamhet, dvs operativ verksamhet. Från dagens 3 bataljoner som kan vara verksamma inom ett år får vi ett försvar med 8 bataljoner som kan verka inom timmar från det att nödvändiga beslut fattats. En VISS skillnad i vår försvarsförmåga. Med tanke på att norra Europa, med naturtillgångar som blottläggs när polarisen smälter, kommer att få ökad militärstrategisk betydelse så är det av yttersta vikt att vårt försvar blir mer operativt än vad det varit det senaste decenniet. Det intressanta i sammanhanget är att ÖB i sitt svar på regeringens planeringsanvisningar visat på att det går att få ett operativt och tillgängligt försvar UTAN att det behöver kosta mer än vad det gör idag. Personligen tycker jag att ett ineffektivt försvar som kostar 40 miljarder är slöseri med skattebetalarnas pengar, men ett effektivt försvar som kostar 40 miljarder är mer än väl värt pengarna.

Förra veckans pånyttfödda kärnkraftsdebatt är bra ur många aspekter. Det viktigaste är naturligtvis att svensk, och även utländsk, industri får klart besked om att det är riskfritt, ur ett energiperspektiv, att investera i Sverige.
Politiskt så hoppas jag att frågan lever till nästa valrörelse eftersom det är en så total splittring i motståndarlaget. Sossarna flirtar med både vänstern och miljöpartiet säger nej till ny kärnkraft som ersätter gamla verk medan hela fackföreningsrörelsen, som fattar att energi och jobb hör ihop, jublar över Alliansens energi- och klimatöverenskommelse. Folket har också sagt sitt; 7 av10 tillfrågade tycker att energiöverenskommelsen är bra.
Sammantaget så ser det ljust ut för moderaterna; förmågan att hantera den ekonomiska krisen överträffar förväntningarna, energiöverenskommelsen stärker Alliansen och den kommande propositionen om försvaret visar på en handlingskraft som ingen socialdemokratisk regering ens varit i närheten av när det gäller att stlälla om försvaret mot framtidens hot.

Vi hörs!
UlfG

Idag kom så beskedet från Alliansen om en gemensam klimat och energiöverenskommelse. Det är en klok energistrategi för Sverige eftersom den vilar på tre ben: vattenkraft, vindkraft och annan förnybar energi samt kärnkraft. För svensk industri och vår totala konkurrenskraft är det oerhört viktigt att det finns en långsiktighet i vår energiförsörjning. Av de 150 TWh som vi gör av med i Sverige årligen står vattenkraften för ungefär hälften, kärnkraften för den andra hälften och vindkraft för 1%. Jag är för vindkraft men under överskådlig tid kan vi inte i vår vildaste fantasi tro att vi kommer att producera uppåt 75 TWh eftersom det kommer att behövas någonstans kring 50 000 vindkraftverk för detta. Åtminstone inte med energipriser som gör att basindustrin överlever. Därför behöver vi och kommer att behöva kärnkraft. Dagens beslut att ta bort förbudet att bygga nya kärnkraftverk som ersätter de gamla när de tjänat ut är oerhört viktigt. Det kommer att garantera en säker och konkurrenskraftig tillgång på el, samtidigt som vi ställer om till förnybra energikällor.
Som av en händelse var jag i Oskarshamn igår och besökte SKB. Det blev besök på kapsellaboratoriet där man utvecklar metoden för att kapsla in använt kärnbränsle i stora kopparkapslar. Sedan ett besök i Äspölaboratoriet där man på 450 meters djup testar och utvecklar metoden för slutförvaret av kärnbränslet. Sista besöket för dagen blev CLAB, centrallagret för använt kärnbränsle. Det är ett mellanlager där använt kärnbränsle får ligga i ungefär 30 år och kyla ner sig innan det så småningom ska slutförvaras. Mitt intryck av hela processen med att arbeta fram en hållbar lösning för slutförvaret är: IMPONERANDE! Om det är någon som tvivlar på att man är seriös när det gäller att räta ut alla frågetecken kring slutförvaret, åk dit! Jag tror speciellt att kärnkraftmotståndare som ser detta har det jobbigt. Dels så är det ju befängt att kräva att kärnkraften avvecklas på grund av att den står för hälften av vår elproduktion, dels är det befängt eftersom vi redan har 4912 ton använt kärnbränsle i bassängerna i CLAB som måste tas omhand. I ivern att vara emot hittar man på den ena tokigheten efter den andra. En är att det skulle vara en bättre metod för slutförvar att borra ett hål som är en dryg meter i diameter och några kilometer djupt för att sedan släppa ner kapslarna. Har man kontroll på processen då?? Vad händer om en kapsel fastnar på halva vägen? Eller att kapseln näst längst ner blivit skadad och behöver repareras? Nej, en kontrollerad hantering där det finns möjlighet att backa ett steg om så skulle behövas måste vara det enda rätta. Jag är övertygad om att KBS-3 metoden, som den heter, kommer att bli godkänd både av strålskyddsmyndigheten och miljödomstolen när SKB lämnar in sin ansökan för slutförvaret nästa år.