Håller just på att avsluta min första dag på ett NATO-möte. Denna gång hålls mötet i ett regnigt Paris. Som ni kanske vet så har Sverige samarbetat med NATO sedan 1994 inom ramen för Partnerskap För Fred, PFF. Genom samarbetet i PFF har vi haft möjlighet att utveckla våra styrkor som deltar i internationella operationer att fungera enligt NATO-standard. Oavsett om man gillar NATO eller inte, så är det den enda internationella standard som finns för olika nationella försvar att samarbeta och fungera tillsammans. Det är ju en fördel om den ena stridsgruppen vet vad den andra gör, så att man inte skjuter på varandra. Inom ramen för PFF är Sverige engagerade i Kosovo, Afghanistan och i operation Atalanta utanför Somalias kust.
Den här första dagen har varit fullspäckad med allt från möte med Frankrikes försvarsminister, Hervé Morin, till ett besök i underjorden hos frankrikes Military Operational Center, vad det nu heter på svenska. Ledningscentral kanske. I denna labyrint långt under Paris gator pågick ledning och informationsinhämtning av franska operationer runt om i världen. När jag blev förevisad en del av ’det innersta’ i Frankrikes försvarsförmåga slog det mig att det kanske inte är så många svenskar som fått tillfälle att se detta. Något att berätta för barnbarnen.
Att fransmännen är ett stolt folk går inte att ta miste på. Vid varenda presentation av deras deltagande i internationella operationer så utgår man hela tiden från det storslagna franska bidraget. Typ ’vi var först med att hjälpa till utanför Somalias kust’ och ’vi är bäst på informationsinhämtning i Europa. Vi delar gärna med oss av vår underrättelseinformation, men för att inte vara beroende av någon annan (läs USA) så skickar vi upp egna satelliter när det behövs’. Ingen svensk blygsamhet här inte!
Under dagen har det också varit en hel del fokus kring det faktum att Frankrike återigen blivit fullvärdiga medlemmar av NATO igen. Fakum är att detta möte som jag är med på är det försa NATO-möte som hålls efter deras återinträde.
Frankrikes general de Gaulle blev i slutet av 50-talet riktigt sur på USA och Storbritanien för deras totala dominans i NATO och bestämde att Frankrike skulle dra sig ur den militära delen av NATO. Det slutade med att Frankrike 1966 slängde ut alla utländska styrkor, inklusive NATOS högkvarter, från landet. Huvudkontoret fick flytta till Bryssel. 1995 försökte dåvarande presidenten Jaques Chirac att ändra på detta, men fick nobben av parlamentet. Den nuvarande presidenten, Sarkozy, har varit mer lyckosam. Han är mycket mer USA-vänlig än sina företrädare och han har också argumenterat starkt för att det inte känns rätt för Frankrike att äventyra sina soldaters liv i t.ex. Afghanisatan utan att ha varit med och beslutat om operationerna. Så lagom till NATO’s 60-års jubileum nu i april så meddelade Frankrike att de nu är fullvärdiga medlemmar av NATO igen. Och det tycker alla övriga medlemmar är bra.
I morgon 07:00 bär det av till Nancy Air Force Base. Där blir det förevisning av det franska flygvapnets förmågor. Säkerligen blir det också en del införsäljning av fransmännens nästa stolthet, stridsflygplanet Rafale, som hittills inte varit någon internationell försäljningssuccé. På min portfölj har jag en pin av JAS 39 Gripen, det ska bli intressant att se om någon reagerar på den svenska konkurrenten.
På onsdag bär det av hemåt till Skellefteå, man får ju inte missa 1:a majtåget 🙂

Vi hörs!
/// UlfG

Igår genomfördes en hearing om Norrbotiabanan här i Riksdagshuset med riktigt bra uppslutning. Låt vara att de flesta deltagarna säkerligen redan tycker att projektet är en klok investering.
Att knyta ihop Umeå med Luleå är ur AB Sveriges perspektiv en mycket klok investering. Banverket har räknat ut att för varje krona som satsas i projektet får samhället tillbaka 1,45 och det är inte många infrastrukturprojekt som når upp till den samhällsnyttan. Så egentligen borde det inte vara någon stor fråga att starta bygget. Men se, det är det! Det är många projekt som ’ligger före’, så de pengar som är avsatta räcker helt enkelt inte till. Orsakerna till detta är flera. Den kanske tydligaste orsaken är att det under 15-20 års tid satsats alltför lite på både nyinvesteringar och underhåll av vägar och järnvägar. Det gör att mycket av de medel som den här regeringen satsar på infrastruktur går åt till att åtgärda det mycket eftersatta underhållet.
På så sätt blir projektet Norrbotniabanan mer en fråga om finansiering än om samhällsnytta. Vilket är lite trist. Desto viktigare att man då från Norrbotiabanegruppens sida vässar på sina argument för projeketet och bestämmer sig för ETT marknadsbudskap. Jag tycker att det ska fokusera på den samhällsnytta som en bra godsjärnväg för med sig. Den kritik jag har mot framförallt sossarna i Skellefteå, och den har jag framfört tidigare, är att man gör projektet till en regionalpolitisk önskebrunn där persontrafik till och från flygplatsen är det viktigaste. Detta skadar mer än det gör nytta eftersom, och detta är grundkurs 1A i marknadsföring, man då lanserar flera marknadsbudskap på samma gång. Dessutom riskerar en fokusering på persontrafiken att projektet hamnar i samma gäng av projekt som ska lösa pendlingsproblemen runt storstäderna. Och i en sådan prioriteringslista kommer Norrbotniabanan att hamna långt ner.
En riktig björntjänst till projektet.
För att på något sätt bidra till att förändra bilden av att detta projekt är till för några få norrlänningar som vill åka snabbare mellan Umeå och Luleå, så åker jag i år igen till Moderaternas kommunala rikskonferens och står i Norrbotniabanans monter. Några konferenspass har jag tänkt hinna med men fokus blir på att marknadsföra projektet. Så ikväll bär det av till Örebro för mässarbete i dagarna två.

Vi hörs!

/// UlfG

I måndags var jag på besök hos F21 i Luleå tillsammans med min partikollega Krister Hammarbergh. För att vi också skulle hinna med ett besök på Provplats RFN i Vidsel, så blev det en premiärtur i försvarets skolflygplan SK60. Vilken upplevelse! I stålande sol susade vi fram i 800 km/h strax ovanför trädtopparna med kritvita fjäll i horisonten. Som tur var tog piloten det ganska lugnt i svängarna, annars hade risken varit stor att vi fått sanera cockpit efteråt.
Ett av syftena med besöket var att få en genomgång av den stora NATO-övning som äger rum här i norr i juni, Loyal Arrow. Då kommer Sverige tillsammans med 10 NATO-länder att öva en krishanteringsinsats under FN-mandat. Syftet är att öva metoder för gemensamma snabbinsatser. Det är en stor övning och man kommer att använda flygbaserna i Luleå, Bodö och Rovanjemi för ’attacker’ in i provområdet i Vidsel. Dessutom kommer britterna att lägga ett hangarfartyg utanför Luleå som också det kommer att användas för starter och landningar.
Som alltid när det är fråga om NATO så får en del stora skälvan. Så också denna gång. Även om jag personligen tycker att vi ska gå med i NATO, så är det en helt annan fråga än att träna tillsammans. Det finns nämligen bara EN standard när det gäller att få flera länders försvar att fungera tillsammans och det är NATO-standard. Den används redan idag i alla EU- och FN operationer, så dramatiken känns något överspelad.
Men det som gör mig förbannad är signalerna om att aktivister kommer att försöka störa övningen! Proffs-huliganer som tydligen inte tycker att FN behövs i världen. Om de ansåg annat så skulle man ju tycka att det var en bra idé att träna innan man ger sig ut i skarpa krissituationer någonstans på klotet. Att visa solidaritet och hjälpa till när andra länder hamnar i svårigheter verkar inte ligga i dessa organisationers intresse. Mycket roligare är att slå sönder stadskärnor och se till att kravallpolisen får så mycket att göra som möljligt. Moget!

Idag står fortsatt behandling av inriktningspropositionen för det framtida försvaret på agendan. S, V och MP lämnade förra veckan in varsin motion och det är ytterligare ett expempel på hur svårt, för att inte säga omöjligt, det kommer att vara för det rödgröna laget att regera tillsammans om de vinner valet nästa år. Deras ambition var att få till en gemensam motion men det sprack, inte för att man är oense om detaljer utan för att man har totalt skilda åsikter i centrala frågor. En vill att vi ska öka våra insatser i internationell krishantering, medan de två andra vill dra ner på utlandsverksamheten. Fast olika mycket.
En flirtar hårt med svensk försvarsindustri medan de andra vill i princip lägga ner den. En vill ha fler flygplan medan de andra vill ha mycket färre. Och så vidare.
För oss blir det enkelt att avslå deras motioner och det kommer att bli en intressant debatt senare i vår.

Vi hörs!
/// UlfG

Hej bloggen, det var ett tag sedan!
En av anledningarna till uppehållet tror jag är en släng av prestationsångest. Den kom för någon vecka sedan då några av mina vänner och jag pratade om allt mellan email och twitter och det var nog där mina tillkortakommanden såg dagens ljus. Twittrar du inte?! Det gör ju ALLA som är någorlunda intressanta personer. Nej, jag twittrar inte och jag har inte lagt upp mig på Facebook heller! Jag har ju både ett arbete och ett liv att sköta så jag hinner knappt med att blogga, förutom att kolla alla mail som formligen dränker mig. Jag är 60-talist och har jobbat tio år i it-branschen under 90-talet, alltid haft en dator som arbetsredskap så jag VET hur det här med ’datan’ fungerar. Men jag tänker inte gå så långt att detta förträffliga verktyg ska få styra hela mitt liv. Så blogg, hemsida och email får räcka.
När jag nu har varit riksdagsledamot i 6 månader så känns denna påskledighet riktigt skön. Det har, som jag berättat tidigare, varit en enorm omställning från arbete i näringslivet till ett liv som riksdagsman. Men nu börjar jag få lite kläm på hur saker och ting fungerar. Inte minst de senaste månadernas arbete med den s.k. inriktningspropositionen om hur det svenska försvaret ska vara utformat i framtiden, har gett mig många värdefulla insikter i politiskt arbete. De fula tixen som en del har kört med under våren för att få det att framtså som deras förtjänst att vi nu får ett försvar som verkligen kan försvara Sverige, tänker jag lägga på hyllan. Min drivkraft i utskottsarbetet är att hitta lösningar som är bra för både Försvarsmakten och statsfinanserna, det hoppas jag betalar sig bättre i längden än desssa ständiga mediautspel.

NATO fyller 60 år nu i april och det firar man bland annat med att välkomna Kroatien och Albanien som nya medlemmar. Här hemma verkar opinionen för ett medlemsskap bli allt starkare och det tycker jag är bra. Jag har dragit mitt strå till stacken med några debattartiklar i ämnet. Att ett svenskt medlemsskap skulle underlätta ett fördjupat nordiskt försvarssammarbete råder ingen tvivel om. Och Thorvald Stoltenbergs rapport, som han tagit fram på uppdrag av de nordiska utrikesministrarna, är inne på samma linje. Han var i förra veckan i Riksdagen och presenterade sin rapport. I 13 handfasta och personliga punkter ger han förslag på hur ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete kan se ut. Min tolkning av punkt 13, solidaritetsförklaringen, är att vi inte kan få till ett riktigt samarbete utan att vi också är medlemmar i NATO. Lek med tanken att t.ex. Sverige blir anfallet och Norge kommer till undsättning, gäller då Arikel 5 så att hela NATO kommer till undsättning? Om inte, har då den nordiska solidaritetsförklaringen skapat ett läge där Artikel 5 inte är värt något. Vad händer då med NATO? Trixiga frågor, så jag tror att det första fördjupade nordiska försvarssamarbetet blir att vi bygger nästa generations ubåtar tillsammans.

Nu är min lammbog färdig i ugnen så det får bli mer blogg en annan dag, vi hörs!

UlfG