Idag har jag varit på EU-valkampanj på torget i Umeå tillsammans med de andra tre riksagsledamöterna från Alliansen. Riktigt trevligt med bra underhållning och mycket folk som hade både tips och åsikter. Min känsla är att det var mera ros än ris idag och det bådar ju gott inför valet på söndag.
Det som jag mer och mer irriteras över är oppinionssiffrorna för de en-frågepartier som stäler upp i EU-valet. Inte för att de tar röster från de etablerade partierna utan att de fullständigt skiter i de frågor som inte är intressanta för dem men som definitivt är intressanta för vanliga människor. När man möter vanligt folk på torget så är det många olika frågor som ligger dem närmas hjärtat. Det är allt från stort till smått som renbetsesfrågor, naturreservatsfrågor, pensionsfrågor, arbetsfrågor, mijöfrågor, försvarsfrågor osv. Dessa frågor kommer de här småpartierna helt enkelt inte att bry sig om att driva om man kommer till EU. Min enkla fråga är: Vad har dom då där att göra? Ska man representera Sverige genom att driva sina särintressen som kanske dessutom är fullständigt ointressanta för de andra 484 miljonerna som bor i Europa? Eller tänker man helt enkelt inte representera Sverige i EU? Av parlamentets 700-nånting ledamöter så har Sverige 18, det är kanske bra att vi har 18 stycken som verkligen vill utveckla EU-samarbetet och Sveriges roll i EU, inte bara sitta där för 80 tusen i månaden och driva sina egna frågor. Det blir helt enkelt inte rättvist mot den Svenska befolkningen. Om man i andra sammanhang är jävig i en fråga så får man vackert gå ut ur styrelserummet när frågan ska avgöras. Men dessa en-frågepartier gör precis tvärtom, man tänker vara där när deras frågor avgörs men inte när andra frågor ska avgöras. Moget? Rättvist? Helt ok? Det avgör ni den 7:e juni.

Vi hörs!
UlfG

Vad vore en rysk stad utan Leninstaty?

Efter några dagars konfererande i den ryska staden Syktyvkar känns det skönt att vara på hemmaplan igen. Intressant konferens om en viktig region i och för sig, men kanske lite väl abstrakt för att falla mig hundraprocentigt i smaken. Sedan märker jag själv att jag är en politisk nybörjare efter som jag hakar upp mig på saker som de övriga verkar ta som helt naturligt. Vad sägs om åtta (8) välkomstanföranden! Det tycker jag är sju för mycket. Eller att man flitigt använder orden "konkreta resultat" när man i själva verket har uttryckt en åsikt som "någon borde" göra något åt. Som avslutning tyckte alla att mötet varit en stor framgång eftersom vi lyckades enas om en gemensam resolution. I resolutionens text bidrog även jag med synpunkter om att det saknades infrastruktur. För jag tror inte att det går att utveckla ett ekonomiskt, socialt, utbildnings-, eller kulturellt samarbete om det inte finns en fungerande och utvecklad infrastruktur i Barentsregionen. Så därför fick jag med att Barentssamarbetet ska " fortsätta att stödja de gemensamma gränsöverskridande ansträngningarna mellan och inom de privata och publika sektorerna i hållbar ekonomisk utveckling, t.ex. i infrastruktur som syftar till att förbättra transportförhållandena, utvinning av naturresurser, entreprenörskap, tullprocedurer, visa-kravet och turism." Vad det sedan i slutänden är värt får andra bedöma.
Om jag inte är så speciellt imponerad av konferensens direkta resultat så är den här typen av möten ändå oerhört viktiga eftersom de gör att det skapas samarbeten och byggs upp en tillit mellan Ryssland och de andra länderna i Barentssamarbetet. Ur säkerhetspolitisk synpunkt är det mycket viktigt, speciellt eftersom spänningarna i området kommer att öka i takt med att naturresurserna, som nu ligger under isen, blir tillgängliga.

Det är 10 år sedan jag var i Ryssland senast och det märks tydligt att utvecklingen gått fort här. Det märks kanske lite mindre i denna avlägsna stad med 250,000 invånare. Det som däremot fortfarande märks här är andra världskriget. Här dog över 100,000 människor och monumenten och minnesmärkena är flera. Och det är nog inte så konstigt, med tanke på alla de som dog i kriget. Jag blir definitivt påverkad och vi i Sverige ska vara tacksamma att vi inte var indragna i kriget.

Som sagt, nu bär det av hemåt till Skellefteå och på fredag är det valkampanjarbete i Umeå. Vi kanske ses där!

/// UlfG

Att klimathotet är en av våra största utmaningar är det nog få som motsätter sig. Världens länder måste radikalt sänka sina utsläpp och det fort. Klimatet och den globala uppvärmningen hänger samman med hur mycket energi vi använder och varifrån energin kommer. Sverige och övriga Europa måste därför bli bättre på att utveckla vår förnybara energi.

Alliansens energiöverenskommelse nyligen, är ett historiskt ställningstagande som ger Sverige förutsättningar att offensivt möta klimathotets utmaningar. Vår energipolicy innehåller en ansvarsfull kärnkraftspolitik och en kraftig utbyggnad av förnybara energislag. Det gör att vi kan garantera hushållen och vår industri en säker tillgång till energi, samtidigt som vi tar sikte på ett helt förnybart energisystem för Sverige.

EU har satt upp ett mål att för öka andelen förnybar energi bland medlemsländerna. Målet för Sverige är att utveckla andelen förnybart från 40 till 49 procent. Alliansen går ännu längre och sätter målet till 50 procent år 2020. För att det ska bli verklighet behöver vindkraften byggas ut till 30 TWh, från dagens 2 TWh. Det är inte bara bra för miljön, utan även för sysselsättningen. En sådan vindkraftssatsning motsvarar 20-25 000 arbetstillfällen, det har intresseföreningen Svensk Vindenergi räknat ut.

Men för att nå målet krävs det bland annat att reglerna som styr byggandet av vindkraftverk förenklas. Företag och enskilda som vill investera i vindkraft ska inte hindras av onödigt regelkrångel. Den tidigare dubbla prövningsprocessen ska effektiviseras och en majoritet av ärendena ska bara behöva prövas enligt miljöbalken. Av det enkla skälet att de flesta vindkraftverken byggs i områden där det inte bor så många människor. Att de ska omfattas av samma bygg- och ansökningsregler som vindkraft som planeras i tätbebyggda områden där efterfrågan på mark är hög är inte rimligt. Därför förändras reglerna så att det blir lättare att bygga vindkraft i landsbygdsområden . Samtidigt ska en detaljplan fortfarande krävas där vindkraftverken konkurrerar med andra investeringar om marken.

Kommunerna kommer även i fortsättningen att ha ett stort inflytande över etableringen av vindkraft. Om det inte finns starka nationella skäl för byggnationen ska vindkraftverk endast få byggas om kommunerna har godkänt det. Men kommunerna måste tidigt i processen redovisa om de har invändningar mot vindkraftverken. Tack och lov är det flesta kommunerna redan nu positiva till vindkraft för ungefär hälften har redan sökt stöd hos Boverket för att kartlägga sina förutsättningar för vindkraft. Det är bra.

En liten "detalj" som inte diskuteras så ofta när man pratar vindkraft är var energin ska komma ifrån när det inte blåser? 30 TWh är ungefär en femtedel av den energi vi förbrukar idag i Sverige och om det inte finns backup för dessa terrawattimmar, så kommer helt enkelt en femtedel av Sverige att vara strömlöst när det mojnar. Inte så kul för de som bor just där. Tack och lov finns det ett lika enkelt men genialiskt sätt att balansera vindkraftsenergins nyckfullhet och det är med vattenkraft. Det som gör vattenkraften idealisk att kombinera med vindkraft är, förutom att den är förnybar, att den kan starta snabbt. På några minuter är ett vattenkraftverk igång, till skillnad från andra typer av kraftverk som kan behöva flera dagar på sig att komma upp i drift.

Men den största frågan som överhuvudtaget inte börjat diskuteras ännu är om vi har tillräckligt med vattenkraft i Sverige för att balansera den kommande vindkraften? Svaret på den frågan är otvetydigt nej! Det gör att vi redan nu måste börja fundera på hur vi ska kunna bygga ut vattenkraften för att ge vindkraften en reell chans att fungera i vårt energisystem. Jag själv är för en utbyggnad av vattenkraft men den ska ju naturligtvis ske med förnuft. Att bygga ut t.ex. Vindelälven på samma brutala sätt som man gjorde i Umeälven kommer vare sig jag eller någon annan att acceptera. Däremot finns det flera exempel på bra utbyggnader där man tagit bra hänsyn till miljön. Klippen och Öreälven tycker jag är två bra exempel. En annan idé kan vara att titta på redan reglerade älvar och deras dammhöjder och regleringsnivåer.

Som sagt, vi behöver redan nu börja fundera på hur vattenkraften kan byggas ut med förnuft för att klara en storskalig vindkraftsutbyggnad.

Vi hörs!
UlfG

Nu är vårt valmanifest presenterat och det kom bra med journalister och bra med frågor. Och bra frågor. Jag kan tänka mig att vi får se siffror i referaten efteråt och gärna för mig för de illustrerar vad som är viktigast för EU just nu.

23 av 27 medlemsländer klarar inte kraven på begränsade budgetunderskott. Därför behöver EU satsa på stabilitet i finanserna, bättre övervakning och fler nya jobb så att ekonomin kan växa igen.
30 % minskade utsläpp lovar ju EU att sikta på om en global överenskommelse nås. Vi vill sätta det målet för EU redan nu, för att inte riskera att klimatfrågan åker av den politiska dagordningen efter Köpenhamns-mötet i höst. Men då behöver EU fortsätta ta täten.
30 medlemsländer skulle EU kunna ha i slutet av nästa mandatperiod, om vi bara håller dörren öppen för dem som vill vara med och uppfyller våra krav. Vi vill hålla EU öppet, i en tid när så många andra vill stänga om sig.
Det är många människor inom den moderata gruppen som har jobbat i månader med valmanifestet. Nu ska allmänhet och andra säga sitt. Men även de som får betalt för att säga att vi har fel, och säkert kommer hitta något att skriva om även i dag, måste nog erkänna att krisbekämpningen, klimatet och öppenheten är frågor som är helt avgörande för hur EU ser ut om några år, och frågor där EU kan och måste agera. Nu. Det är sådant som europavalrörelsen borde handla om.

Valmanifestet hittar du på: http://www.moderat.se/web/Tid_for_ansvar_-_Moderaternas_valmanifest.aspx.

Vi hörs!
UlfG

Att vi lokalt i Norr- och Västerbotten, oavsett partifärg, tycker att Norrbotniabanan är viktig för regionens utveckling råder det nog inget tvivel om. Men det hjälper föga om den allmänna uppfattningen i övriga Sverige är att pengar kastas i sjön om man bygger en järnväg som bara några få norrlänningar ska åka på.
Och inte blir det bättre av att lokala (S)-politiker trycker på för att få till en dragning förbi Skellefteå flygplats. I och med detta marginaliseras frågan ytterligare och projektet ställs mot persontrafikprojekt som ska lösa pendlingsproblematiken t.ex. i Mälardalen. En sådan strid om de begränsade pengar som finns till infrastruktur kommer Norrbotniabanan garanterat att förlora!

Vi bör istället lyfta projektet till ett Europeiskt perspektiv och gemensamt marknadsföra hela den Botniska Korridoren som norra Europas ekonomiska pulsåder. Redan idag går Nordens tyngsta godsflöden från norra Sverige till de mest befolkningstäta områdena nere i Centraleuropa. Men kapaciteten i det befintliga järnvägsnätet är snart fullt utnyttjad och om inget görs så hotar det hela EU’s fortsatta tillväxt. Vi ska komma ihåg att från norra Sverige kommer 90% av hela EU’s järnmalmsproduktion och betydande andelar av guld, silver, koppar, zink och andra metaller som används i den Europeiska industrin.

Den Botniska Korridoren består av Haparandabanan, Norrbotniabanan, Botniabanan, Ådalsbanan, Ostkustbanan, Godsstråket genom Bergslagen och Stambanan. Vissa av bansträckningarna finns redan idag, några byggs och de övriga planeras. Tillsammans skapar de en mycket konkurrenskraftig och hållbar transportlänk som svarar upp mot både industrins och EU’s behov.

Transportstyrelsen har i dagarna presenterat en preliminär prioriteringslista över vilka projekt som de anser angelägna att bygga och som ryms inom de investeringsanslag som tilldelats. I denna prioritering finns Norrbotniabanan inte med, men det gör inga andra nyare projekt heller. Prioriteringslistan är helt enkelt en återspegling av projekt som den förra (S)-regeringen lovade att de skulle byggas men som saknade finansiering. Då är det inte mer än rätt att de också står först på listan över projekt som borde komma igång.

Om den Botniska Korridoren kan lyftas till att bli ett prioriterat projekt inom ramen för EU’s infrastrukturfonder, öppnas också möjligheterna att projekten får ekonomiskt stöd från EU med upp till 25%. Det är en möjlighet som alla intressenter i projektet Norrbotniabanan borde se som positivt. Alliansen i Västerbotten gör det definitivt och det gör också den borgerliga majoriteten i Riksdagens Trafikutskott.

I morgon är det en månad kvar till EU-valet. Det börjar märkas, media har vaknat och de politiska partierna finputsar det sista på sina strategier. En kraftsamling för att få folk att faktiskt gå och rösta lär nog också behövas, om man får tro alla de undersökningar som visar på att många inte ens vet om att det är ett val på gång.

Det jag förundras över är på vilka grunder som olika partier vill vara med och besluta i EU. På vänsterkanten slåss man internt om vem som är mest emot EU och strategin är att få en plats i parlamentet för att där kunna vara emot EU som företeelse. Jag tycker inte att det är rättvist mot Sverige och den majoritet av svenskarna som en gång röstade för ett svenskt EU-medlemsskap.
Att kritiskt granska och ifrågasätta utifrån en grundvärdering att Sverige ska vara med och utveckla EU är precis det jag tycker att man ska göra. Det är många områden där Sverige kan vara föregångsland och aktivt bidra till att göra EU bättre och effektivare. Men att sitta som parlamentariker och egentligen tycka att EU ska skrotas, blir ju lite patetiskt. Det är bättre att dom stannar hemma och lämnar plats åt engagerade människor som vill utveckla. Det blir både bättre för Sverige och för EU.

Nu ska jag på ett möte med den svenska NATO-delegationen och avrapportera från mitt möte med NATO förra veckan.

Vi hörs!
UlfG