Timmar av slit på en försäsong resulterade i en 10 min lång säsong. I matchen mot Tyresö skulle jag göra en riktningsförändring och knät vacklade till, jag hörde ett knak och det visade sig vara det värsta…ett trasigt korsband!
Det här året skulle bli ett av de roligaste jag upplevt! Förra sommaren var såklart det häftigaste jag upplevt, ett OS är alltid ett OS, men nu vankas det EM på hemmaplan! Att spela inför fullsatta läktare där 90 % bär dom blågula färgerna och håller på oss, en folkfest. Nu vet jag ju inte såklart om jag hade förtjänat en plats i truppen om knät hade varit helt, men då hade jag åtminstonde kunnat påverka mina chanser själv. Nu vet jag inte hur jag kommer uppleva sommarens EM, det får jag ta när det kommer!
Dom senaste dagarna har varit omtumlande. Först i fredags fick jag det tunga beskedet att korsbandet verkligen var av trots att alla som hade kollat på det redan förvarnat mig för att det tyvärr såg så illa ut. Att sedan med tårfyllda ögon berätta för laget att jag inte kommer kunna vara med dom ute på planen i år var nästan det jobbigaste! Dom senaste dagarna har egentligen bara gått ut på att få ner svullnaden i knät genom mesiga rehabövningar, ström, kyla, högläge och linda.
Nu är det iallafall som det är, det går inte att ändra på det som hänt! Dags att blicka framåt och ta sig an rehaben som väntar! Jag hade tänkt att försöka blogga under tiden, för att göra av med lite energi.
Avslutningsvis vill jag bara tacka alla som hört av sig, det betyder jätte mkt!
Här är några fina blommor jag fick med bud i fredags..detta värmer hjärtat gott!
</
Senaste kommentarerna