Det har vi kanske alla tänkt någon gång. Men visste du att:
– 51 % av alla svenskar är engagerade i ideellt arbete. Detta gäller framförallt inom idrott, kultur, fackföreningar/boende och socialt arbete.
– 25 % av svenskarna har ett styrelseuppdrag i någon förening
– Ca. 20 % av medborgarna är engagerade inom idrottsrörelsen och lika många inom socialt inriktade organisationer
– I snitt lägger de frivilliga 14 timmar i månaden på ideellt arbete. 
– Totalt utförs ca 350 000 årsheltidsarbeten på ideell basis varje år. Det är lika många timmar som i Sveriges tio största företag
– Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år
– I Umeå deltar mer än 50% av alla ungdomar i åldern 7-20 i någon form av föreningsdriven aktivitet
– Det skulle krävas minst 120 årsheltidsarbeten för att ordna dessa aktiviteter i Umeå om inte de ideella ledarna fanns

Föreningar har det funnits länge i Sverige. Ändå dröjde det ända till 1999 innan någon gjorde någon större forskning på området. Bakom alla siffrorna i demokratiutredningen SOU 1999:84 kan man utläsa vad många av oss redan visste. Att den ideella sektorn är en drivkraft och utvecklingsfaktor i Sverige.

Tvärtemot vad media vill förmedla visar erfarenheter från Volontärförmedlingen i Umeå och Volontärbyrån i Stockholm att unga är väldigt intresserade av att göra en frivillig insats. 72% av alla volontärer är i åldern 15-35 enligt volontärbyrån www.volontarbyran.org Det är något jag försökte lyfta många gånger när jag jobbade med projektet volontärförmedlingen i Umeå. Men på något sätt verkar det som om media är mer intresserade av att skriva om ungdomsgäng, våldsbrott och förstörelse än om unga människor som gör en viktig insats och engagerar sig frivilligt.

Sedan är inte föreningslivet särskilt bra på att släppa in dessa ungdomar och ta tillvara deras engagemang men det är en annan fråga som jag kanske återkommer till.

Vad jag vill säga är att i arbetet med att bli och att vara kulturhuvudstad, så får vi inte underksatta den kraft, energi och styrka som finns bland Umeås föreningar. Och den får inte heller utnyttjas! Ideellt engagemang bygger på en känsla av delaktiget, meningsfullhet och glädje. Något att tänka på i samarbetet med föreningslivet.

/Sara Nordström

…bör vi:

1. Ifrågasätta självklarheter;
2. Öppna upp kultursfären och bredda rekryteringen till våra styrelser och arbetsplatser;
3. Ta tillvara på resurser och kompetens som finns i vår närhet;
4. Ta tillvara på nya idéer;
5. Arbeta målmedvetet med marknadsföring för att locka nya målgrupper.

På jakt efter kulturhuvudstadstitel får vi inte glömma att kulturkonsumtion, delaktighet samt inflytande i kulturlivet hänger intimt samman med socioekonomisk bakgrund och klass!

Det får bli mina sista ord.

Ha en skön sommar allihopa!

/Bella Lawson

Syfte: främja mångfald i kulturlivet.

Målgrupp: barn och unga i Umeå och Västerbotten.

Kuriosa: föreningen Kulturstorm har av vissa uppfattats, medvetet eller omedvetet, som blatteförmedling.

Hemsida: http://www.kulturstorm.se/

Efter att ha arbetat ett tag som mångkulturkonsulent upptäckte jag att det inom kulturlivet finns osynliga strukturer som utestänger bland annat många barn och unga.

– Vem tar del av kulturläger eller andra kulturaktiviteter?

Svar: gissa.

– Vem får inbjudningarna till dessa aktiviteter?

Svar: gissa.

– Vem bestämmer om innehållet?

Svar: gissa.

Tillsammans med två eldsjälar (så vill jag faktiskt kalla dem) arbetade vi fram ett koncept som vi trodde att det etablerade kulturlivet skulle nappa på direkt. Det visade sig inte vara en enkel match. Det första mötet med kultureliten kom lite som en chock måste jag erkänna. Ingen var beredd att införliva vår projektidé i sin verksamhet. Tanken var att vi skulle finansiera projektet med medel som vi själva skulle söka (och faktiskt fick). Idén var enkel. Vi skulle vara en länk mellan kulturinstitutioner och ungdomar ute i länet. Vi skulle med andra ord hjälpa kulturinstitutioner och andra aktörer att hitta nya sätt att knyta kontakter med och nå ut till ungdomar som vanligtvis inte tar del av utbudet. Som tur hade vi från allra första början stöd från nationella finansiärer och våren 2005 bildades föreningen Kulturstorm (tidigare Maya) med förhoppningen att bryta de mönster och normer som är inpräntade i länets kulturliv. Sedan dess har verksamheten rullat på framgångsrikt. Idag driver föreningen läsfrämjandeprojektet Bokbundisar i samarbete med olika aktörer.

/Bella Lawson

Jag tror nog att jag bör presentera mig lite närmare idag.

Namn: Bella Lawson
Ålder: 29,5 år

Född: Stockholm

Efter att ha bott drygt tio år i olika länder i Afrika, flyttade jag till Umeå hösten 1998 för att studera en termin vid Umeå universitet men blev kvar som många andra. Efter avslutade studier i statsvetenskap och språk fick jag jobb som mångkulturkonsulent vid Västerbottens läns landsting och har under tiden hunnit bilda familj. Jag har även varit med och startat föreningen Kulturstorm i Umeå.

/Bella Lawson

Efter en skön midsommarhelg inser jag att jag ska blogga denna vecka. Vad ska jag skriva om är min första tanke? Men det lär ju tiden utvisa, tänker jag lite väl optimistiskt…

Att alla länets medborgare ska ha tillgång till och vara delaktiga i kulturlivet samt vara med och skapa kultur är en självklarhet. Men det är långt ifrån verkligheten. Min roll som mångkulturkonsulent är att inspirera och stötta kulturinstitutioner, regionala konsulenter, studieförbund, kulturföreningar samt alla andra kulturaktörer i Västerbotten att bredda utbud, rekrytering och publik. Genom kompetensutveckling och olika projekt ska länets kulturaktörer få hjälp med att göra det som egentligen är självklart.

Ett konkret exempel är temaveckan African Story Week 9-16 oktober (www.vll.se/africanstoryweek) som anordnas för andra gången i rad. Årets tema är identitet. Syftet med arrangemanget är att sprida kunskap om KONTINENTEN Afrika genom föreläsningar, samtal, filmvisningar, konst, musik, dans m.m. Tanken är att involvera så många aktörer som möjligt som konkret kan arbeta med att få in ett så kallat "mångfaldstänkande" i sitt arbete. Alva kultur (Kultur i vården på landstinget) och ABF Västerbotten anordnar till exempel en författarturné som förläggs till veckan och som knyter an till temat. Danskonsulenten turnélägger en danssaga. Folkuniversitetet planerar föreläsningar och samtal osv.

Kultursfären har öppnat sina ögon och vi har kommit en bit på vägen men mycket återstår att göra…

/Bella Lawson

"Framtiden är här" är den mest återkommande känslan jag haft under detta år.

Innan jag blev antagen till Umeå konsthögskola kändes 5 år som en halv evighet. När jag väl gick första året låg det femte långt fram i en avlägsen framtid. Alla magister studenterna verkade ha sån koll, dom verkade falla in i ett glasklart stirr, ett fokus. År efter år upprepades mönstret, något hände med alla under sommaren mellan fyran och femman. Tillslut stod jag själv och min klass där… skyddslappar växte ut från sidorna av huvudet och hjärnan blev helt ockuperad av det egna konstnärliga arbetet. Året har varits kompakt och koncentrerat (beroende tillviss del på hur man lagt upp det själv och när ens separatutställningen låg).

För att beskriva kort vad magisterexamens året innehåller kan jag berätta att det består av en separatutställning (inte obligatoriskt ännu) på Galleri 60. Uppsatsskrivande om den egna konstnärliga verksamheten (min finns att läsa på www.fannycarinasdotter.se). Uppsatserna läser man inför den muntliga examinationen där man även håller en presentation om sitt examensarbete (dvs det konstnärliga arbete man ställer ut på separatutställningen och/eller examensutställningen) och sitt konstnärskap inför klassen och examinatorerna (vilket detta år bestod av en klasskompis som var opponent, prefekten, den handledande professorn och en extern examinator, som var konstkritiker) presentationen följs av feedback, kritik och diskussion. På slutet av vårterminen ligger examensutställningen på Bildmuseet då alla studenter ställer ut tillsammans. För att sen avslutningsvis åka till Stockholm, ha realisefest för katalogen (som man också arbetar med under året) och ställa ut en miniatyr del av examensutställningen.

Under året ligger även fyra handledningstillfällen (ateljésamtal och klassdiskussioner) med ansvarig professor, möten med curatorn och samtal med skribenterna till katalogen.

Sen kan man ju försöka hinna slänga in några filosofi- konstteori- och konsthistoria föreläsningar, konstnärspresentationer, kurser eller workshops om man är riktigt ambitiös eller hittar en lucka av tid.

Flera av oss i klassen har följt varandra i 4-5 år (några 1-2 år) och jag måste säga att det är otroligt spännande att  fått följa deras processer och utveckling, för vi jobbar alla inom olika fält med olika problematik. Jag är tacksam för att fått lära känna alla dessa otroliga människor/konstnärer som varit min klass, som gett mig större förståelse och insikter om andra fält än det jag själv arbetar inom. En klass som även fungerat som bollplank, stöttare och kritiker, som peppat och ifrågasatt. Nu, "i framtiden", får jag försöka skapa detta sammanhang av konstkollegor själv för det är, för mig i alla fall, en nödvändighet att med andra kunna reflektera egna idéer och konst överlag.

Roland Spolander (prefekt på Umeå konsthögskola) brukar säga att studenterna är skolan, vilket är ett väldigt sympatiskt synsätt, och att skolan ska stå för öppenhet.

Jag skulle vilja tillägga den "fasta personalens" vikt i denna öppenhet. Alla konstnärliga lärare som professorer, gästprofessorer, konstnärliga projektledare och övriga inbjudna konstnärer, teoretiker, konsthistoriker etc "dimper" ofta ner på skolan under en kortare period, även prefekten och biträdande prefekt har andra åtaganden är konsthögskolan.

De som följer vardagen och alltid finns tillgängliga är de som jag kallar fasta personalen som städ, ekonomi, administration, adjunkten, projekteraren och teknikerna. Det är dom och närheten till dom genom alltid öppna dörrar som bibehåller skolans öppenhet och den platta strukturen år för år.

Jag skulle vilja avsluta med att tacka er: Britt-Marie, Christofer, Gunno, Janne, Micael, Robert, Susanne och Ulla, utan er skulle inte skolan vara det den är!

Framtiden är här och åren har rusat fram. Jag putsar mina nya Armani brillor, äkta kopior från Vietnam, och försöker se framtidens konturer. Går ju så klart inte, men man kan ju öva sig.

En vecka går rysligt snabbt och jag har inte hunnit blogga lika ofta som jag planerat och därav inte häller hunnit komma in så mycket på alla utställningsäventyr som jag nämnde i första inlägget. Men det får bli en annan gång, (det finns material att hitta om utställningarna länkat från skolans hemsida för den som är nyfiken).

Men nu önskar jag en trevlig sommar och tackar för mig!

/Fanny Carinasdotter

Lyssnade på radion i går, på P3, någon gång på eftermiddagen var ett program där de bjudit in konstnären Anna Odell (som gjort det omdiskuterade verket om psykiatrin under våren). Jag har pinsamt nog missat mycket av debatten under denna intensiva vår och inte häller haft möjligheten att se hennes verk. Men radioprogrammet var det mest nyanserade och intressantaste jag har hunnit ta del av. Anna Odell satt med i studion, berättade om sitt arbete och om sig själv. Folk fick ringa eller maila in och ställa frågor, en del var provocerade men Anna svarade relativt lugnt på alla frågor. Jag blev imponerad, programmet gav henne utrymme att ta tillbaks diskussionen och sitt konstverk.
Hon berättade bland annat att hon är intresserad av den offerroll man tilldelas som psykiskt sjuk och att den positiva responsen hon fått framförallt kom från andra människor som har eller har haft psykisk sjukdom och har erfarenhet av att vara patient inom psykiatrin.

Jag är inte helt säker på vad jag tycker om hennes tillvägagångssätt och kan ju inte uttala mig om verket, men innehållet, de diskussioner hon går in i och de ämnen hon önskar belysa är intressanta och viktiga!
Men vi är inne i en tid av (som jag ser det) höger populistisk anda med moral- och kontroll panik. Folket verkar ses som en hotfull massa som måste begränsas. Genom bland andra FRA lagar och domen mot Pirate Bay. På Avesta kommun läste jag om att man uppmanar människor till "frivillig bevakning", där man önskade fler privat personer att göra observationer och rapportera till polisen. Nyheterna visade ett inslag för en tid sedan om att Gotland (har jag för mig) var den kommun med flest diagnostiserade och medicinerade ungdomar, nu var dom lugna och koncentrerade på lektionerna (hur normalt är det med lugna och koncentrerade tonåringar?!) Försäkringskassan jagar fuskare och konsten bör kontrolleras och censureras. Jag läser Michel Foucaults Övervakning och straff och Aldous Huxleys Du sköna nya värld och skräms av att jag inte tycker dom ligger så långt ifrån vår samtida samhälle.

Förutom Anna Odells verk, har även NUG:s verk Territorial pissing (en videodokumentation av när en maskerad person "klottrar" ner en tunnelbanevagn) och Viktor Marks Oönskad samhällsförbättring (vilket består av ett färgglatt hus för hemlösa uppställt under Liljeholmsbron) väckt debatt. En del journalister letade även provocerande verk uppe hos oss i Umeå på examensutställningen, men vi var nog lite "tråkigt" städade. Vissa reaktioner fick dock Emma Pettersons verk Kom hem som även senare blev censurerat när vi skulle åka ner till Stockholm med delar av utställningen. Galleriet var rädda för en "NUG debatt" vilken dom inte ville ta…

Emmas arbete innehöll fyra fotografier av en nedklottrad bänk i Umeå med texten "KOM HEM", dokumenterat under fyra årstider. Bredvid, på en tv, visades en film av hur hon själv tunt, tunt ristade in "Jag har väntat jätte länge". Jag kan förstå om diskussionerna har varit sju resor värre än de man fått i andra hand upp till Umeå via media och jag kan förstå om man är läss. Men om inte Gallerierna, institutionerna och konstnärerna står upp för konsten och vågar ta diskussionerna, vilka ska göra det då? Om vi börjar gå med på att censurera oss själva, hur fri blir då konsten? Emma Pettersons konst skiljer sig dessutom radikalt från vad jag uppfattat av NUG:s, både metodmässigt och innehålls mässigt. Där Emma på ett väldigt finstämt och lågmält sätt arbetar med vardagen utifrån hem, hemlängtan och saknad, där hon bland annat inspireras av olika hobby och amatör verksamheter (som exempelvis hobbymåleri, snapshots estetik och så vidare), rör sig NUG:s verk i en annan diskussion om det offentliga rummets demokrati i en betydligt brutalare estetik.

Nu menar jag verkligen inte att målen alltid helgar medlen eller att vi inte ska diskutera moral och etik inom konst. Det är oerhört viktiga frågor och man har alltid ett ansvar, vilket jag måste säga att jag faktiskt tycker diskuteras (det är min erfarenhet av Umeå konsthögskola i alla fall, särskilt med social konst, eller arbeten som ligger i gränslandet mot andra fält eller på något sätt inkluderar andra människor). Och jag menar inte häller att konsten ska bli något tv 5 spektakel som Ballar av stål (där har kritiken varit förvånansvärt tyst, men det är ju inte staten eller samhällsstrukturer som sätts under lampan utan privatpersoner, individer som man gör narr av, så det är ju uppenbarligen något helt annat och mer ok). Man måste fundera över vems/vilkas tyckande som ska gälla, vems/vilkas moral. Är det verkligen exempelvis rätt att politiker (trots okunskap och oförståelse inför konst) går ut med sitt tyckande offentligt? Som kulturministerns uttalande i Aftonbladet angående Anna Odells och NUG:s verk:

 "Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?"

Uttalandet känns lika reflekterande som att säga "Min femåring kunde gjort bättre" inför en målning av Jackson Pollock.

/Fanny Carinasdotter

15:33 Måndag. Krama en liten pärla av min torra snus för att stilla nikotinbegäret. Jag har befunnit mig på resande fot sen den 25 maj med 1, 2, 3… 4 alldeles för tunga väskor. Särskilt väska nr 4 har bråkat under resan. Det är en stor, tung, svart sak på hjul. Efter att ryggen krossats förra året blev hjulen vinda, fastnade och nöttes ned, så nu gäller en släpa/dra/bära teknik.

I skrivandets stund sitter jag på X2000 hem till Umeå via Sundsvall där det blir byte till buss. Jag spiller som vanligt kaffe i det väl nötta anteckningsblocket och funderar över vad jag ska skriva om under "min" blogg vecka och vart jag ska börja…

Kanske är det trevligast att börja med en kort presentation av mig själv?

Mitt namn är Fanny Carinasdotter, jag är 31 år gammal och kommer från bruksstaden Avesta i södra Dalarna. Efter att ha flyttat runt en del i Sverige bland annat på grund av studier på förberedande konstskolor flyttade jag upp till Umeå, fast besluten om att komma in på Umeå konsthögskola, vilket jag också gjorde efter ett par år. Under studietiden har jag allt oftare kommit att arbete projekt baserat med fotografi och text som medium. Jag har bland annat intresserat mig för stadsplanerings processer, olika kulturuttryck och användandet av platser eller övertagandet av dem.

Nu står jag på andra sidan utbildningen och har just tagit min magister examen i Fri konst. Framtiden i det större perspektivet är något dunkel men den känns spännande, som en utmaning och jag är en envis person, om än en nörd som min före detta klasskompis Mariel brukar kalla mig.

Vi närmar oss Sundsvall, barn springer runt, trillar omkull, slår sig, gråter och blir tröstade av sina mammor. De tunga molnen som legat över Sverige verkar lätta.

18.05 Jag byter till bussen i Sundsvall. Min vana trogen fotar jag sen utsikten från Högakustenbron. Kan inte låta bli att varje gång försöka fånga det storslagna landskapet utanför bussfönstret. Under de 7 år jag bott i Umeå och åkte med buss 100 mellan Umeå och Sundsvall då jag hälsat på mina föräldrar i Avesta (eller varit i Stockholm) har jag aldrig helt lyckats, men bilderna blir i alla fall en anteckning som påminner mig om känslan.

På 24 dagar har jag, och fler med mig, hunnit med en hel del. Jag kommer nog utveckla det hela mer under veckan, men här och nu  i kort variant:

Plockat ned examensutställningen It´s aboute time på Bild museet den 25 maj. Packat en minibuss med konst och MAstudenter och kört ner till Stockholm. Hängde en ny utställning under ledning av vår underbara curator Sofia Curman på Galleri Andersson/Sandström. Hade vernissage 27 maj för att sen den 28 maj, tillsammans med en hög andra studenter och före detta studenter, resa vidare till Vietnam. Där hade vi, tillsammans med en hög vietnamesiska studenter och före detta studenter vid konsthögskolan i Hanoi, en utställning. Detta var avslutningen på ett utbytesprojekt genom Sida. Vi hade vernissage 6 juni och en eller om det var två timmar senare firade vi svenska nationaldagen med Svenska ambassaden (vilket var mitt första firande av denna dag, en ganska märklig erfarenhet måste jag erkänna). Väl i Sverige 8 juni blev det tåget hem till Avesta för att träffa familj och vänner, och naturligtvis fira att lillebror tog studenten. Tillbaks till Stockholm 13 juni för att träffa andra kompisar och hinna springa runt en snabbis på Modernas fotoutställning. Sen plocka ner utställningen i dag på Galleri Andersson/Sandström och hoppa på tåget hem… phuuu…

Bussen rullar in på centralen i tid, Umeå regnar stilla, himlen är mörk igen. Jag hänger på mig mina 1, 2, 3 väskor och släpar den 4:e. Den skrapar tungt när jag, lite stel i kroppen, går mot Vasaplan.

/Fanny Carinasdotter

Jag har suttit i min finaste klänning (svart med smala axelband för 99:-) i den vita bilen och åkt på E-fyran till Skellefteå genom försommargrönskan, ängarna, vindsnurrorna på Granberget i dimma, Moises underarmar, händerna på ratten men inga maffiaglasögon idag. Jag körde själv en bit, det är klös i bilen. Regn, granarnas skott är ljusgröna, rönnarna blommar, svanarna betar på gräset, storspovarna också, i Skellefteå möter jag Juan Fabra på Museum Anna – Nordlander, lång, mörk, lockigt hår, mörka ögon, han förklarar sitt verk så att jag förstår det fast jag först var främmande till hela presentationen. I skellefteå är det tårta och saft på vernissagen, publiken sitter och fikar och verkar helt ointresserade av att ta sej runt i Nordanå museum för att titta på konsten, Moise fotograferar en skär gris från en målning, hans dotter är en griskulting säger han, jag ber om adressen till Skellefteå kultur, jag är född i Skellefteå och vi hittar en scen vid älven där jag sjunger en psalm och så far vi hem, jag badar i havet, jo faktiskt, vid en av de vackraste stränderna i Västerbotten, jag säger inte var, det är varmt i bilen så jag blir snart varm igen, i morgon ska jag träffa min äldsta dotter och bjuda henne på rabarbermuffins, veckan med Umeå 2014 är slut men vi ses igen, överallt, jag kan nog inte sluta blogga, detta är livet, att leva det och sedan berätta om det sa regissören till Gökboet, Milos Forman, glad juni från Birgitta Sparrman
/Birgitta Sparrman

Birgitta speaking, regnet värmer i vått, jag har tjocktröjan ovanpå klänningen, tänkte sätta mej på balkongen men längtade till min blogg, mina vänner därute, jag skriver nu på en berättelse som kommer att vara grunden till en historia som kan bli nåt kul, mer säger jag inte nu, jag har ätit god middag med spenatpasta och kyckling kokt i citron och pesto med basilika, koriander och lite timjan, Annika ringde, hon hade lagat kyckling med panering, mer avancerat, men hon är också mer avancerad med spännande prylar och häftiga kläder, hon gör musik och kan sjunga lika bra som Marie Fredriksson, vi har båda sorg efter Ola som dog, han spelade elgitarr och elbas, senast jag hörde honom göra musik sjöng han en sång till akustisk gitarr, han tyckte jag var bättre på musik än på målning, men barnens pappa tyckte att jag hade språket i min makt, själv längtar jag efter en båt, att glida fram på i skymningen, jag sitter på jobbet och skriver, så härligt att ha ett arbete, I love it, men i morgon är det söndag, då ska jag åka en vit bil till Skellefteå och mingla. Ha det bra från Sparrman.P.S. Vivianne hade haft antingen min pappa Arnold eller hans storebror KarlJohan i söndagsskolan i Alvik när hon var liten, han berättade så bra att det var roligt att gå till söndagsskolan,länge leve fantasin, den kan ha makt över verkligheten.
/Birgitta Sparrman