Jag har varit i storstan (sthlm) hela veckan, blir kvar till tisdag. Som tur är har sambons mamma, som vi bor hos, mobilt bredband – så jag kan ändå uppfylla mina blogg-förpliktelser. Idag blir det dock ett kort inlägg och imorgon inget alls eftersom vi ska på bröllop. Grejen är att vi hade planerat att ha en ganska lugn och skön stockholmsvecka, hälsa på lite kompisar och så. Plöstligt håller vi på och planerar in halvdagar och räknar på restider för att hinna mellan fika, skansen, gamla klasskompisar, släktingar och så vidare. Det är ju verkligen jätteroligt att träffa alla dom här människorna, men kan det verkligen räknas som semester?
Nå, idag hann jag i alla fall kolla in Prideparken som hastigast. Jag vet inte om jag tycker att det är toppen eller bara hycklande cash-in att så många företag har hakat på – sveriges största bilföretag har nån slags garage bredvid kungsan och hade målat det i regnbågsfärger, två välkända energiföretag hade info-stånd där de försökte bräcka varandra i öppensinnighet. Värst, eller bäst, var ändå att den regnbågsfärgade luntan som jag tacksamt tog emot i tron att det var ett programblad visade sig vara en produktkatalog för en återförsäljare av teknikprodukter. Pluspoäng för taglinen ändå: "The Prylbög Edition".
Pettersson & Fredriksson har hållit på i mer än 10 år. Det är läskigt men sant. Vi träffades på gymnasiet och har spelat ihop sen dess. Vi har inte varit aktiva hela tiden, har bott på olika stället stora delar av tiden och så, men ändå. 10 år. Två skivor som duo har vi släppt, på skivbolaget DRONE. Nu börjar det – så smått – vara dags för oss att spela in vår tredje platta! Vi kommer att ge ut och finansiera den själv och vi vill att allt från inspelning till omslag ska vara av högsta kvalité! Vi tänker släppa den både som nätrelease och fysisk skiva, och plastbiten vill förvara på ett riktigt exklusivt sätt!
Det är där du kommer in. Alltså, om du är konstnär/illustratör etc. Vi börjar nu söka runt världen (nåja, internet) med ljus och lykta efter nån ohemult begåvad person i rätt prisklass som vill stå för omslagskonsten till vår skiva. Det vore GRYMT kul om vi kunde hitta nån i trakten att jobba med, som man kan träffa in the flesh! Läs igenom nedanstående och hör hemskt gärna av dig! Det är ingen brådska – det kommer att ta minst hela hösten/vintern innan skivan är ute, men det är värt att börja i tid.
Det är viktigt för oss att omslaget "stämmer" med musiken. På vår hemsida kan ni lyssna på några demoinspelningar från skivan, klicka här för att komma dit.
UTFORMNING
Det här är vår idé: Vi tänker oss ett sexsidigt digipack med ett utskuret hål i mitten. Typ så här, fast sex-sidigt: Det blir alltså så att framsidan är blank med bara band/album-namn – själva konstverket är på sida 6. När man plockar upp skivan ser man den del av konstverket som syns genom rutan. Det här kan vara något ganska enkelt, nästan ikoniskt men uttrycksfullt. Det runt om kan kanske vara mer "plottrigt".
Motiv: Vi är fullkomligt öppna för förslag, en lösryckt idé är göra en fantasifull avbildning av våra instrument, kanske sammansnärjda på nått sätt. Men som sagt, hitt på nå! =)
Färger: Vi tänker oss att skivan i sig ska gå i vitt med nyanser av grönt, men motivet kan såklart ha andra färger.
Så – om du är intresserad, skicka ett mail till[email protected]och berätta vem du är och så! Dessutom:
* Skriv ner nån typ av tanke om hur du skulle vilja göra omslaget. Skriv också huruvida du kan/vill göra mer än omslagskonsten – layout etc.
* Skicka med eller länka till nått du gjort tidigare, portfolio eller så.
* Skriv ungefär hur mycket du skulle vilja ha betalt. Vi finansierar ju plattan själv så budgeten är begränsad, men vi ämnar betala skäligt. Men för all del, nämn gärna om du är intresserad av alternativa betalningssätt (typ få använda vår musik i din marknadsföring, betalt i skivor, gratisspelning?).
Till sist, här är ett par inspirerande omslag som vi själva är helt förälskade i:
De senaste åren har jag återupptagit en gammal passion: dator- och tv-spel. Som barn nötte jag ut Nintendos 8-bitars kassetter dagar i ända, men sen kom musiken allt mer in i mitt liv och ett spelande ersattes av ett annat. För några år sen, under ett turnéstop hos en kompis med ett Playstation 2, insåg jag hur mycket jag saknade det. Suget efter tv-spelsunderhållning hade nog funnits latent hela tiden, så jag skaffade mig konsoll och speldator, och lirar när det finns tid över (vilket är bra mycket mer sällan än då jag var liten, småbarnsfar som man är).
Jag hade aldrig ens funderat på att göra egna spel, men av en händelse hörde jag talas om Metaplace, en webbaserad plattform i uppstartsskede. Upphovsmannen Raph Koster är en levande legend inom interaktiv underhålling, han låg bland annat bakom världens första MMORPG (?Massively Multiplayer Online Role Playing game?. Tänk World Of Warcraft) Ultima Online.
I Metaplace skulle man kunna bygga sin egen virtuella värld, allt från enkla chat-rum till riktiga spel, med enkla verktyg. Jag blev antagen som betatestare och var fast direkt. Även om grafiken var i retrostil (inget 3D-stöd till exempel) och byggverktygen var relativt begränsade och ganska komplicerade då jag började så var det en så kraftfull plattform och känslan av att bygga något själv – trots att jag hade absolut noll kunskap i kodning och dylikt – som andra människor kan ta del av var oslagbar. Jag har sedan dess filat på olika ?världar?, bland annat spelet Virek Online, ett litet äventyrs/RPG-spel som samtidigt fungerar som ett slags promotion för Pettersson & Fredriksson (ni förstår när ni spelar det 😉 ).
Nu är Metaplace långt gånget och kommer sannolikt att ?launcha? inom månader. Verktygen är intuitiva och tokenkla, men har stöd för kraftfulla script om man kan sånt. Man skapar och spelar direkt i webläsaren utan att behöva ladda ner nånting och framför allt: nyligen har deras i mina ögon starkaste säljargument att lanseras – nämligen möjligheten att inbädda sin värld i en annan websida ungefär som man kan göra med en Youtube-video! Än så länge måste man ändå registrera sig för att kunna spela, men gästlogins utlovas i framtiden.
Förlåt mig för denna närmast reklamliknande post, men jag tycker verkligen att det är en fantastisk plattform och det kanbanne mig vara nästa Youtube…eller i alla fall nästa Second Life. Metaplace börjar ha många användare, men än så länge är det ganska anglofierat. Svenskarna kan nog räknas på ena handens fingrar och det vore kul med sällskap. Så om ni är det minsta intresserade av virtuella världar eller online-spel, ta och registrera er – gratis – och bygg en värld du med!
För att testa mina världar och spel, klicka på bilderna eller länkarna nedan för att komma till min personliga blogg, där världarna är inbäddade!
Virek Online
Mitt äventyrsspel/påskägg/bandreklam, där du utforskar en värld full av musik, lustiga karaktärer och monster.
FolkNCofee är en mötesplats och musikscen, här hölls Metaplace första live-konsert av Grace McDunnogh…tyvärr var det på amerikansk kvällstid, så jag sussade sött…
Söndag 28 Juni Sitter under ett träd vid Umeå Järnvägstation och väntar på ett sommarförsenat tåg. Såna där små gröna löss kryper över skärmen och har invaderat både mig och min dator. Eller, det är väl jag som trängt mig på deras hembjörk snarare. Förlåt lössen, ska snart flytta på mig bara det jämrans natttåget ämnar dyka upp. Ska förr eller senare ta mig till Tyskland och Europas största folkmusikfestival – TFF Rudolstadt. De har ett årligt konsertprojekt, ?Magiska Instrument?, där instrumentalister från hela världen samlas under en vecka och sätter ihop ett program som framförs ett antal gånger under festivalhelgen.Varje år är det fokus på en viss instrumenttyp, och i år är det lutan. Via Pettersson & Fredrikssons myspace-sida har de fått nys om att jag spelar ?svensk mandora? (en korsning av den historiska baslutan mandora och min gamla lärare Totte Mattssons fantasi) och jag blev erbjuden en plats bland dessa fantastiska virtuoser på kinesisk pipa, arabisk oud, grekisk lauto med mera. Det känns lite otäckt, men samtidigt är jag mycket stolt. Som grädde på moset kommer min kompanjon Daniel Pettersson att ansluta lite senare under veckan, vi ska spela en duo-konsert i en teater på söndagsmorgonen. Eftersom vi gett oss in i teatervärlden med vår berättarföreställning Getaren har vårt vanliga giggande legat nere, så det här blir lite av en ny-premiär för vårt nya låtar (fast vi spelade en del av dem på Gammlia förra året)! Jag tänker skriva några rader varje dag under resan och publicerar alltihop som en löjligt långdragen post här i min Umeå 2014 bloggvecka. Nu måste jag nog fly undan lössen.
Måndag 29 Juni Efter en ohyggligt lång och tung (två instrument + två väskor varav en innhållande 20 kilo elektronik) resa är jag äntligen framme i Rudolstadt och sitter på mitt hotellrum. Vilket ställe! Fyrstjärnigt hotell, högt beläget på ett berg med en fantastisk utsikt över staden och landskapet. Jag träffar Dimitris från Grekland och organisatören Wolfgang i hotellrestaurangen och en efter en droppar de andra musikerna in: YuFeng från Taiwan, Katja från Belarus, Tünde och Géza från Ungern, Adele från Franrike/Palestina och till sist percussionisten Michael från Tyskland. Vi ska sätta ihop en konsert på en och halv timme under fyra dagar. Det här ska bli kul!
Tisdag 30 Juni Dagen börjar i katastrof. Det visar sig att mitt instrument, mandoran, inte alls hade klarat flygresan så bra som jag trodde. Locket hade släppt en aning vilket gör att det är risk att det lossnar om jag spelar på den. Wolfgang och Michael ringer några samtal och får kontakt med en instrumentmakare i Weimar som lovar att kolla på den under dan. Som tur är har jag mitt andra instrument, mandolan, med mig och vi börjar med att spela på en grekisk bröllopssång med långa improvisationsinslag. Alla är fantastiska musiker. Vi spelar hela dagen (med undantag för lunch och en tripp till instrumentbyggaren) fram till halv åtta, och hinner med en rysk låt, en ösig ungers 7/8 historia och en fantastisk arabisk sång. På kvällen äter vi god mat på restaurangen och jag introduceras till några lokala ölsorter. Innan läggdags tar jag en promenad i skogen, och ser för första gången eldflugor – tusentals! Jag lyckas till och med knäppa ett kort på en!
Onsdag 1 Juli På morgonen kommer mandoran tillbaks, i nyskick! Tack, snälla instrumentmakare! Vi repar lite olika låtar under dan, bl.a. ?Fjärilen?, en låt som jag och Daniel Pettersson har skrivit. Den blir jättefin med kör och allt! =)
Torsdag 2 Juli I fyra dagar har vi hängt uppe på hotellet och levt lyxliv, repat, ätit och blickat ut över nejderna. Vi känner oss lite som grekiska gudar uppe på Olympen (hrm, storhetsvansinne någon?). Nå, nu är det dags för gudarna att gå på bal på slottet! Idag börjar nämligen festivalen, amerikanska Gogol Bordello spelar i ett stort slott som ligger på motsatta sidan om stan. Idag kommer även min kompanjon Daniel Pettersson förhoppningsvis att sluta upp.
Fredag 3 Juli
Trevlig kväll på slottet igår, även om vi inte orkade med ljudvolymen särskilt länge efter att ha hårdrepat hela dan. Pettersson har tagit sig hit också, han trixar med sin nyckelharpa som torkat ihop p.g.a. det extremt fuktiga vädret. Ikväll är det dags för första spelningen med Magic Lutes-projektet! Det är på stora torget, beräknas komma 2000-3000 människor i publiken! Lördag 4 Juli Spelningen igår var en succé! Mycket energi både bland oss och publiken – över 2000 åskadare lyssnade andäktigt i två timmar, vi fick spela två extranummer och flera inropningar på det. Fantastiskt. Ikväll spelning två, i kyrkan.
Söndag 5 Juli Även denna spelningen var succeartad, fullproppat och radioinspelning och allt flöt på utan större missöden. Här är en videosnutt från konserten, inspelad från det krypt-liknande backstageområdet:
Måndag 6 Juli Så var det slut på den här fantastiska resan. Igår spelade jag med Pettersson & Fredriksson i en fin teaternlokal, det var fantastiskt roligt! Fullt med folk (hört flera som inte fick komma in tyvärr), varm och uppskattande stämning, publiken var verkligen med! Giget spelades in av tysk radio, jag har lagt ut ett par låtar från konserten på min personliga blogg: The Silkwood Journals , lyssna gärna!
Några intryck från den här gigantiska festivalen kommer jag aldrig att glömma. Först och främst alla fina människor och musiker som jag lärt känna genom Magic Lutes projektet. Jag kan väl redan nu tipsa Umeå Folkförening eller varför inte Norrlandsoperan om att det kan hända att det blir nån slags fortsättning på detta – det är ju ett kostsamt projekt att få ihop för en turné, men vi får se. Viljan finns. Det andra jag kommer att minnas är publiken. Folk kommer till den här festivalen för att verkligen lyssna på musik, på allvar! Det är väldigt ovanligt för så här stora festivaler. Till och med på den stora utomhuskonserten på fredagen – när musiken var lågmäld var det knäpptyst, nästan andäktigt och när det var ösigt klappades det med (i takt)! Nu återstår bara den långa hemresan – bil, flyg, buss och tåg hela vägen hem till Ume… Tack Rudolstadt för en av de finaste festivaler jag någonsin spelat på!
God kväll. Jag heter Daniel och sysslar mycket med musik. Jag har under åren betraktat mig själv som allt från dödsmetallare till folkmusiker, men nuförtiden är jag väl snarast en musikalisk allätare även om det mesta jag själv gör brukar hamna inom folkmusiksfären.
Mitt huvudprojekt är duon Pettersson & Fredriksson som jag har tillsammans med nyckelharpisten Daniel Pettersson. Vi har spelat tillsammans ända sen gymnasiet, räknade ut att vi typ hade 10-års jubileum 2007! Vi har släppt två plattor som duo och en tillsammans med Maria Jonsson och Thomas Andersson. Nu jobbar vi på att få ut en tredje platta i år, mer om det i en senare bloggpost.
Sen ett antal år tillbaka satsar jag inte längre fullt ut på att vara heltidsmusiker. Jag har kommit fram till att jag av ska bli – hör och häpna – arkivarie. Det låter ju inte så kul. Men det var faktiskt musiken som ledde mig till den insikten. Som folkmusiker är jag intresserad av äldre typer av musik och sån kan man hitta inspelningar av på en del arkiv. På Dialekt, Ortnamns och Folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) finns tusentals inspelningar med allt från gamla fiolspelmän och ålderdomlig koralsång till livekonserter från jazzfestivalen och hamnmagasinet. Där lyckades jag få jobb under två år med att digitalisera ljud, och jag insåg efterhand att jag inte bara tyckte om det för att det hade med musik att göra. Jag tyckte om det för att det handlade om att skapa strukturer och bringa ordning i ett kaos. Det är väldigt märkligt, för i mitt privatliv är jag hopplöst oorganiserad. Jag studerar nu till arkivarie på halvtid och flera studiekamrater har beskrivit sig själva på samma sätt. Det finns säkert nån psykologisk orsak, kom gärna med förslag! 🙂
Jag kommer under de här dagarna att skriva om saker jag håller på med eller som intresserar mig. Det kommer att handla om en musikresa till tyskland, berättande, gör-det-själv datorspel, kanske en smula upphovsrätt och, såklart, musik. Men jag vill börja med ett minne.
Det handlar om en extremt kraftfull musikalisk upplevelse. Sådana upplevelser har jag mer och mer sällan, jag tror att det har att göra med att man som musiker lär sig se hur musiken är uppbyggt, hur den fungerar. Och när man vet hur ett trolleritrick utförs är det inte längre magiskt. Men då och då händer det.
År 2000 var jag på Roskilde-festivalen i Danmark. På fredagen inträffade det ofattbara – nio människor dog under en konsert med Pearl Jam. Plötsligt befann mig på en festival i sorg, stämningen var förrvirrad och det var som att ingen riktigt hade förstått vad som hade hänt. Så, på lördagskvällen, gick det amerikanska bandet Flaming Lips upp på scenen. Jag har svårt att beskriva vad som hände med mig under den konserten, men det kändes som att vi i publiken tillsammans med bandet på något vis bearbetade händelsen gemensamt. Bandet nämnde inte ens dödsfallen och musiken var inte speciellt sorgsen. Men jag visste att hela konserten handlade om det. Det var en befriande, hoppfull känsla som fyllde mig och den stannade kvar under en lång tid. Jag slår ibland på deras skiva och minns hur det var.
I anknytning till det vill jag avsluta den här första posten med att ställa en fråga (som ni kan besvara för er själva i huvudet, eller genom kommentatorsfunktionen): När hade du senast en musikalisk upplevelse? Jag menar inte bara att ni lyssnade på musik, utan när ni hörde musik som fick ögonen att fuktas, hjärtat knytas? Som fick er att känna?
Nej jag kan inte, jag är en fot kort i dag. Jag har verkligen ONT i min högra fot efter dessa annars så varma och sköna Göteborgsdagar.
Jag skrev att jag skulle berätta vem jag är. Det känns ju plötsligen så oerhört pretentiöst! Intresserad någon? Jag gör det i alla fall. För jag är en väluppfostrad flicka… Flicka. Tjej. Tant. Kvinna. Jag är bevisligen av honkön rent fysiskt. Det vet jag. Så mycket mer kan jag inte vara så säker på… Den största delen av mitt liv har jag ägnat åt teater i olika former. I många år stod jag själv på scenen, numera jobbar jag med barn och ungdomar som på olika vis har lust att uttrycka sig på en scen. Det ultimata för mig vore att få ihop bägge delarna. Det har ännu inte lyckats. Men jag är bara 50 år ännu. Så jag har väl tiden för mig? Jag är väldigt lycklig över mitt arbete, på många olika sätt. Det är en förmån att få jobba med unga människor som är intresserade av just det som jag också är intresserad av. Vi leker tillsammans, men det är lek på blodigt allvar. Det är klart att det är på riktigt och på allvar när man lägger sina känslor på bordet/scenen och blottar sig. Föreställer sig att man är någon annan och bjuder upp en kamrat till en trevande teatertango… Nästan varje dag händer det något utöver det vanliga på mitt jobb. Det är klart att jag blir matt och trött ibland. Men lika ofta blir jag glad och ivrig och starkt berörd. Det är mycket kärlek som sveper över våra teaterrum på jobbet. Några av våra ungdomar är några av de mest kärleksfulla människor jag träffat. En del av dem gillar mig och visar det. Det är hisnande att vara med om. Det är kärlek utan censur. Ingen av dessa ungdomar bryr sig ett dugg om hur jag ser ut, vad jag tjänar, eller om jag är användbar på annat sätt. De bara gillar mig. Det är stort att få vara med om. Kärlek rakt av. En nåd. Så mycket mer vet jag inte om någon behöver veta om mig. Jag vet inte så mycket själv. Det tar väl en livstid att reda ut vem man är och jag är nog bara halvvägs… Men jag kan säga att jag har älskat och älskar många människor. Och jag ogillar några. Jag retar mig grön på snikenhet och inskränkthet. Jag rasar när vuxna människor beter sig som kränkta galningar när deras makt på ett eller annat sätt hotas. Jag är ytterligt tveksam till normalitets begreppet. Det är så mycket som går förlorat av både innovationer och kreativitet om allt ska snävas in i det som kallas normalt. Jag tror benhårt på att man ska dela med sig av sin eventuella styrka och sina svagheter. Jag tror också benhårt på att man ska tillåta sig att njuta av andras framgångar, inte se dem som hot utan som inspiration. Om man lyckas njuta av andras lycka och är generös med både sin styrka och sina svagheter inför andra så tror jag att man blir en lyckligare människa. Jag har ett synnerligen kluvet förhållningssätt till kärnfamiljen. Överhuvudtaget är jag tveksam till alla "sanningar" om hur vi ska leva våra liv. Jag tror att unga människor behöver vuxna som tänker mycket, som ifrågasätter vedertagna sanningar. Vuxna människor som vågar vara vuxna utan att sitta inne med alla svar. Vuxna människor som är nyfikna.
Jag försöker att vara öppen och kärleksfull mot människor. I bland är det svårt men det är något jag kämpar med. Och kämpa det måste man nog.
Jag hyser tillit till livet och försöker ge det vidare.
Jag älskar min dotter. Jag älskar min dotter, min blomma, min soluppgång!
Kristina Lugn och Bodil Malmsten. Det är två skrivande kvinnor som jag verkligen beundrar. Två författare som hjälpt mig många gånger. Jag kan läsa en rad ur någon av deras böcker, en dikt eller pjäs och både storskratta och gråta samtidigt! Varje gång får jag ett välbehövligt avstånd till min egen gnällighet eller mina egna tillkortakommanden. Det hela känns inte längre så förskräckligt förfärligt. Det går att skratta åt. Det går i alla fall att skruva till olyckan ett par varv så att den blir så absurd att skrattet är enda utvägen. De är väldigt olika i sitt sätt att formulera sig men båda har en skärpa, en klarsyn och en ömsint blick på människan. Det tycker jag är stort. Marie-Louise Ekman är en kvinna som jag är väldigt nyfiken på. Hon som nyligen blivit Dramatenchef. Vad månde inte hända i dessa dammande teater, korridorer framöver. Den som ändå kunde ordna sig en prao/pryo/praso – jag vet faktiskt inte vad det heter nuförtiden – där! Jag har faktiskt PRYAT på Dramaten som ung. Endast 14 år gammal. Jag och min allra käraste kamrat i skolan, Karin Lind, vi tjatade oss till detta stora äventyr. Egentligen förstår jag inte hur vi lyckades, vi gick ju på Waldorfskolan, och där förekom inte pryo, åtminstone inte på den tiden. Men vi fick till det och gled in på Dramaten med glödgade kinder! Vi fick följa repetitioner och satt andäktiga med gapande munnar och tittade och lyssnade. Efter den veckan visste jag vad jag skulle välja för yrke, det fanns INGA alternativ. Marie-Louise Ekman ja, hon verkar och uttrycker sig med en sån tillit till fantasin och lusten. Hon verkar så säker på sig själv och på sin tanke att hon därmed blir generös mot andra. Hon verkar genuint intresserad av alla sorters uttryck för detta knepiga som är att vara människa. Hon är skarp, klarsynt, ömsint och med mycket humor. Precis som Malmsten och Lugn. Det grämer mig väldeliga att det enda jag har gemensamt med dessa kvinnliga idoler är den röda hårfärgen.
I dag har jag sett på en fotbollsmatch. Vårt lag vann. Det var ju bra. Tjejerna jobbade på i värmen med gott humör. Liseberg låg framför dem som lockbete. Jag hinner bara byta ett par ord med min dotter dessa dagar, vi bor ju på olika ställen, men jag förstår av den knapphändiga informationen jag får att det är Liseberg som gäller varje ledig stund. Det är ju kul, för dem.
Jag har varit på Saluhallen i dag också. Där doftade det så gott. Jag köpte hem ett knaprigt surdegsbröd. Jag köpte faktiskt en bit Fetaost också. RIKTIG grekisk Feta. Det finns inget godare enligt mig.
Fötterna, eller rättare sagt högerfot gör ordentligt ont idag. Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt med promenerandet, men det fungerade inte. Att kryssa fram i stan för att leta efter små roliga butiker och att dessutom leta efter en fotbollsplan begravd bland hundra andra planer, det tar på fötterna det. I morgon ska jag försöka ta mig ut på en liten båttur i skärgården. Om inte i morgon så på fredag…
Jag kom just på att jag inte presenterat mig här på bloggen. Det kanske jag borde göra. Inte för att det är livsviktigt, men det hör väl till god ton. Nå, i morgon ska jag bekänna färg. I morgon får ni veta vem jag är.
Idag har jag promenerat långt. Det känns. I både lår och fötter. Det känns skönt.
Jag har gått in till stan från Majorna. Sedan har jag gått från Centralstationen till Liseberg fram och tillbaka två gånger.
Jag är glad att jag kan gå. Jag njuter verkligen av det.
På väg in till stan hittade jag en liten secondhandaffär som var söndagsöppen. Det fanns ett vackert tyg där som jag gärna ville köpa. Men jag besinnade mig. Det var rätt så likt ett älskat blommigt tyg som jag har hemma. Men en annan färgställning. Jag är väldigt svag för blommiga tyger.
Men ibland, som idag, lyckas jag besinna mig.
Jag kände mig så glad under min promenad. Sjöng för mig själv. Det gör jag ganska ofta. Just idag kändes allting som ett äventyr. Vad som helst kunde hända. Och just idag hade jag bara ansvar för mig själv.
Jag hittade ett litet fik där jag satte mig och drack kaffe. Jag var tvungen att skriva i min lilla anteckningsbok. Jag skrev om den lite pirriga lyckokänsla som fyllde mig där jag satt med min kaffe på det lilla fiket. Världen kändes verkligen ny idag.
Senare på dagen var jag på Världshistoriska museet och såg en utställning om Indien och Bollywoodindustrin. Jag är ganska svag för Bollywoodtemat.
Jag tog flera bilder av de sanslöst romantiska filmaffischerna, som faktiskt handmålades fram till inte alls så länge sedan. Jag tog också bilder på några gudaskulpturer och en cykelriksha som jag gärna skulle ha i mitt vardagsrum.
Det visades Bollywoodfilm på en stor duk mitt i museisalen. Det var svårt att sitta still till den rytmiska musiken som pumpade ut. En liten pojke, kanske tre fyra år, dansade med stor inlevelse till musiken. Jag blev lite avundsjuk. Jag ville också dansa.
Jag minns när dottern var liten, då tog jag alla tillfällen att dansa med henne varhelst vi hörde musik. Vi började med det på ett torg i Växjö där vi bodde tillfälligt just då hon kom till oss. Den andra veckan vi bodde där så var det en mindre rockkonsert på ett litet torg och där dansade jag och den lilla rultiga babydottern. Hon skrattade och gurglade glatt. Och jag var så stolt som jag aldrig varit förr i mitt liv.
Gud, vad tiden går fort. Nu är dottern på väg att bli en ung vuxen. Hon är snart längre än vad jag är och vacker som en soluppgång. Jag kan inte se mig mätt på henne. Min dotter. Min fotbollsdotter.
Alla fotbollstjejer har varit på Liseberg i kväll. Äntligen fick de gå in. Från och med kl. 17.00 gällde Gothiakorten som berättigar till fri entré. Sedan fick de kvittera ut sina åkband. Hoppas nu att de hann åka allt de ville åka. Förhoppningsvis hinner de tillbaka till nöjesparadiset både en och två gånger denna Göteborgsvecka.
Jag hade en märklig dröm inatt. Jag var med i ett TV-program och skulle laga mat åt några kända personer. Jag var oerhört uppjagad för detta. Anledningen till min nervositet var att jag är en rätt så usel kock. Jag är bra på att lägga upp oliver, frukt, bröd och ostar så att det ser gott ut. Rätt bra på pasta med diverse improviserade såser. Mycket mer än så är det inte.
I drömmen skulle jag laga en trerätters måltid och där ingick både fisk och kött och en avancerad dessert. Sedan var det gästerna också… Följande var inbjudna: Bodil Malmsten, Kristina Lugn och Marie-Louise Ekman. De är tre kvinnor som jag verkligen beundrar och verkligen skulle vilja träffa. Men bjuda dem på middag det vill jag inte. Till på köpet skulle programmet heta: "Fyra röda runt bordet". Det röda syftade på att vi alla har rött hår. Det är väl det enda vi har gemensamt. Tyvärr. Jag skulle verkligen önska att jag delade mer med dem än hårfärgen. Nåväl i drömmen kom jag så långt att jag satte mig för att ringa upp dem för att meddela dem att de ABSOLUT INTE fick komma till TV för jag hade ingenting att bjuda på…
Sedan vaknade jag lätt panikslagen. Märklig dröm. Men nu när jag sitter här på kvällen och tänker på detta så tror jag att jag måste skriva något om dessa kvinnor i morgon. Eftersom de betyder och har betytt mycket för mig.
Ja, nu är jag här. I Göteborg. Det blev inte många timmars sömn på tågresan ner. Jag är inte överdrivet förtjust att sova med människor jag inte känner. Jag har dessutom väldigt lite förståelse för snarkare. Men jag somnade till slut, av pur utmattning och självbevarelsedrift.
Fotbollsflickorna var också bleka om nosen i morse. Men de är ju på ÄVENTYR!
I dag har jag åkt spårvagn. Det är roligt. När man väl sitter inne i spårvagnen. Utanför är jag orolig att bli nermejad av en. Jag fattar inte spårsystemet. Plötsligt kommer de bara, tyst susande. Då gäller det att kvickt nå en trottoarkant. Men inne i spårvagnen är det lite spännande. Dels att hålla koll på var jag är, var jag ska gå av och dessutom fundera på om jag ska vara lite tuff och bara hoppa av och ta mig vidare till fots. I morgon är jag modig nog. Då regnar det nog inte heller.
Att resa själv, övriga Gothia-gänget bor ju på annat ställe, är ganska häftigt. Även om det inte är någon jätteutmaning att ta sig fram i Sverige. Men eftersom det är en del som ter sig lite annorlunda i en annan stad och det ibland är svårt att hitta dit man ska, så är man tvungen att fråga folk och kommer i samspråk med främlingar på ett annat sätt än hemma. Det gillar jag. Jag hamnade bredvid en äldre man på spårvagnen. Han var liten, vithårig och krum i ryggen. Jag log mot honom när han satte sig bredvid mig. Och han log tillbaka. Det fanns någon form av samförstånd i våra leenden. Det kändes så. Han var lite långsam och en aning tafatt i kroppen. Och jag var tafatt som nykomling och utböling i stan. När vi närmade oss Chapmans Torg, där jag bor under denna vecka, och där jag följaktligen skulle gå av, så reste han sig mödosamt och gjorde plats åt mig så gott han kunde. Vi hade rest oss en aning för tidigt så då fick vi en anledning att prata om det. Jag berättade också snabbt varför jag var i stan och vad jag skulle försöka hinna se under veckan. Han berättade glatt att det minsann gick buss in till stan också, och bussen gick mycket snabbare än spårvagnen. Här fanns det resurser minsann. Han log lite finurligt och hans göteborgsdialekt lät så hemtrevlig. Han hade en väldigt stadig blick. Ögonen var blåklintsblå. Han påminde lite om en äldre dam som jag brukar möta på Hemköp i Umeå. Hon och jag pratar om väsentliga saker som fruktpriser, svårigheter att läsa innehållsförteckningar och att alla människor verkar så stressade. Jag blir alltid på så gott humör när jag träffar denna gamla dam. Glad och lugn. Det är som om livet blir på riktigt. Hon fokusera på det som händer i stunden och tar sig tid att prata med dem hon möter. Sådan vill jag också vara. Oftare än vad jag är.
Jag kom i samspråk med en yngre kvinna i dag också, utanför Centralstationen. Jag frågade om biljettsystemet på spårvagnarna, men det fortsatte i en diskussion både om fotboll och om Sveriges trevligaste städer! Det kändes som om vi träffats förr!
Jag sitter i min systersons lägenhet. Det är alltid lite konstigt att vara i någons hem när vederbörande inte är hemma. Det är extra konstigt nu eftersom det ligger små leksaker och klädesplagg här. Som tillhör lille Leo som jag bara sett på kort hittills. Han är ju i Syrien nu. Nå, till julen ska jag väl få träffa honom. Han har stora grönbruna ögon och är sjövild enligt föräldrarna. Jag ser verkligen fram emot att träffa honom.
Det kanske blir en bra vecka det här. Kanske får jag tid att tänka. Det är mycket jag vill tänka på just nu. Det är mycket jag vill göra också. Jag vill skriva en bra historia. Och jag vill få till en bra bild. Men jag saknar pastellkritorna. Men pastellkritor finns väl i Göteborg också.
Det blir nog en spretig blogg det här. Men jag är ingen rutinerad bloggare. Vet inte om jag är särskilt rutinerad överhuvudtaget och blogga brukar jag inte göra…
Jag startade i måndags med att skriva en liten sammanfattning av min och min familjs Spaniensemester. I tisdags skrev jag några rader om vår nya familjemedlem, lilla valpen Tobbetott eller Tottetobb. Den ljuvlige och underbare lille marodören som väcker mig 06.00 på morgonen. Han väcker mig och har mage att kräva att jag ska gå ut! Men han är underbar ändå! Och nu i skrivandes stund är jag i färd med att packa inför stundande Göteborgsresa. Jag och min dotter ska åka till Gothia Cup!!!
När jag, efter många års svidande längtan äntligen fick min älskade dotter i mina armar, då svor jag heligt och dyrt inför mig själv: – Fotbollsmamma, det blir jag aldrig! Och nu, x antal år senare är jag och dottern på väg till Gothia!
Det är naturligtvis jättekul. För henne. Själv är jag ytterligt tveksam.
Den allra första planen var att jag/vi, i samband med Gothia, skulle hälsa på min härliga systerson och hans fru och deras lille son Leo. Det var något jag verkligen såg fram emot! Men det blev inte så. I samma veva som vi reser i från Umeå reser göteborgarna till Syrien för att döpa den lille! Extra försmädligt eftersom min systerson är den ende i släkten som delar dotterns fotbollintresse! Vi gjorde alla vad vi kunde för att det inte skulle tjorva till sig, men det gjorde det ändå. Så nu bär det av utan lockbete för min del. Men jag måste ge min dotter en eloge för att hon, i så många år, tappert har envisats med sin fotboll. Hon har ju inte haft någon samstämd hejar klack här hemma precis.
– Ska du inte pröva något instrument? Trummor? Gitarr? Trumpet? Det är vad fadern har sagt när han har försökt att få dottern på andra tankar. – Dans, teater, sång, det måste du pröva! Det är vad modern, alltså jag, har försökt övertyga dottern om. Nämligen om att det jag är intresserad av, det borde hon också intressera sig för! Den envetna dottern har alltid svarat sin mor och far med ett milt och överseende leende på läpparna. – Det där är sådant som ni är intresserade av. Inte jag! Sedan har hon seglat i väg med högburet huvud till en träning eller match.
Fotboll? Jag förstår att det är kul att sparka boll till varandra. Men vad spelar det för roll i vilket mål bollen hamnar? Varför är det så viktigt att tävla, att vinna? Man springer, hoppar, studsar och passar till varandra en timme eller två, det är ju helt OK och dessutom bra motion. Men tävla,vinna? För att inte tala om allt skrikande runt planen. De vuxnas skrikande. Det är ett annat löfte som jag givit mig själv, och faktiskt hållit: – Jag kommer aldrig att skrika på en fotbollsmatch. Jag gör det bara inte! Det beror inte på att jag inte kan skrika, jag har goda röstresurser. Men det är ju så ofantligt stressande och hysteriskt! Skulle jag själv vara spelare så skulle jag begära: Största möjliga tystnad tack… En gång var det en fotbollsmamma som skrek så mycket att hennes röst försvann! Vid närmare eftertanke kanske det finns en marknad här? Jag kanske borde bli röstcoach åt fotbollsföräldrar? Då skulle de åtminstone få lära sig att använda stödet när de tar i. Jag förstår ju att allt gormande är välment och att föräldrapubliken drabbas av någon form av kollektiv utlevelseaffekt. Men det är något med skrikandet och hetsen och det där allvaret som vilar över det hela, som jag inte riktigt kommer sams med. Det är som om världen fullständigt brakade samman inför en missad poäng eller en missad målchans. Men jag förstår ju inte vitsen med det hela. Med fotboll. Dyrt är det också. Otroligt dyrt. Och vi föräldrar ska ställa upp på diverse märkliga arrangemang för att dra in pengar till laget. Ändå verkar det fattas pengar hela tiden. Det går liksom inte i hop. Och ställer man inte upp som förälder så får man VÄLDIGT dåligt samvete…
Dessutom känner jag mig så oerhört löjlig och obekväm i de flesta sportsammanhang. Det var likadant när dottern testade innebandy en termin. Jag vet inte hur jag ska föra mig, vad jag ska prata om eller vad jag ska ha på mig. De flesta föräldrar har käcka och praktiska träningsoveraller. Jag hatar träningsoveraller! De flesta föräldrar har ordentlig koll på cuper, serier och poängställningar. Jag hatar att ens försöka ha koll på sådant. Jag är glad om jag överhuvudtaget är i närheten av något som liknar en plan i något sånär god tid. Det räcker för mig.
MEN, min unga dotter är det dyrbaraste jag har och hon älskar fotboll, så jag packar glatt vidare alla våra väskor inför Gothia.
Jag ska försöka njuta av staden Göteborg, gå på museer, besöka någon skärgårdsbåt och sitta på café. En och annan match ska jag också gå på. Min dotter är ju med och spelar. Hon älskar fotboll hon. Och bra är hon också!
.jpg)
Tisdag 30 Juni 
Senaste kommentarerna