Idag slog Umeå Arkitekthögskola upp portarna för en ny kull laddade studenter som påbörjar sina liv som arkitekturinitierade. Den första Arkitektutbildningen gavs från början vid Kungliga Konstakademien på 1730-talet. Men 1876 inrättades institutionen vid Kungliga Tekniska Högskolan som grundades 1827 med dåvarande namnet Teknologiska Institutet. Det hade i sin tur en bakgrund i Christopher Polhems Mekaniska skolan från 1798. Inte sedan 1964 har en ny arkitekthögskola sett dagens ljus i Sverige.

Här ses bygget av ett

nytt Konstnärligt campus intill Konsthögskolans

lokaler i det gamla träsliperiet från 1909, som

invigs under hösten 2010.  I Tullkammaren

från 1901 finns de nuvarande lokalerna.

Det känns som igår, berusningen av att vara nyintagen på min drömutbildning, till arkitekt. Jag fick en plats vid KTH i Stockholm, där landets allra flesta arkitekter bor. Himlen var blå men bunkern var grå. Ett spännande brutalistiskt kolossliknande stycke grå betong, ganska olikt Peter Märklis kapell i La Congiunta, som med sin precisa behandling av ytstrukturen inte lämnat något åt slumpen.

Läs mer här: http://architettura.supereva.com/architetture/20050704/index.htm

Nu hör det till saken att även Arkitekturskolan vid KTH ska byta lokaler, från sitt bespottade hus till ny form på Campusområdet. Huset röstades senast 2006 fram som Stockholms allra fulaste. Och det var inte första gången!

Jag heter Erika Volpe, är arkitekt, skribent och denna veckan bloggare på Umeå 2014.  I Umeå har jag verkat sedan hösten 2006. Mitt liv i Umeå har utvecklats på ett intressant sätt genom plattformen Krenova, där härliga och kreativa människor möts och tar avstamp mot nya projekt.

/Erika Volpe

De är så tjusiga att jag aldrig sett dess like. Alla är spända och inte en enda konversation går att hålla igång. Tillsammans står vi rastlöst och tittar mot ingången. Kommer det att komma någon? Minuterna tickar iväg och och nervositeten stiger, tänk om det inte kommer någon?
Så plötsligt brakar det lös och nu är det folk överallt. Det är premiärkväll på BABYLON och jag känner mig hög på adrenalin. Stjärnorna faller från himmlen för att vara med och dela festen med oss och gästernas andedräkt ryker av glamour.
För oss i BABYLON CREW började allt redan ett halvår tidigare då några av våra bästa vänner, Lena Thomasson och Vilda Kvist som haft queerklubben Subjekt flyttade ner till Stockholm. Tomrummet de lämnade kändes omöjligt att fylla och vi var alla nerslagna. Inte nog med att vardagen hade blivit betydligt mycket tristare, det fanns heller ingenstans att gå ut längre. Detta var något vi helt enkelt inte kunde acceptera. Därför bestämde jag, Lisa Lindquist, Hanna Netzell, Ellinor Pekkari och Frida Selander oss för att ta plocka upp stafettpinnen och starta en ny queerklubb i Umeå under parollen live more, dare more, dance more and fuck more.
Som fotograf upplevde jag det som fantastiskt att få vara delaktig i ett projekt från början och jobba med allt kring fotografering, affischer, flygblad och tryck. Ett långsiktigt projekt där vi tillsammans arbetade fram koncept. Mitt absoluta favoritsätt att arbeta på.
Klubbkvällarna fortsatte hela våren, tog ett uppehåll under sommaren för att nu fortsätta i höst. Närmare bestämt fredag den 25e september på Aschanska under Umeå Pride.

Jag önskar gamla besökare och ännu icke bekanta hjärtligt välkomna!

/Sara Lindquist

Det är november 2007 och jag sitter hemma med min dator och jobbar på distans med ett projekt i Göteborg. Jag är nyinflyttad till Umeå och känner ännu inte så många. Med andra ord, det är en ohållbart oinspirerande och trälig situation.
Sakta men säkert har jag börjat överväga att gå från tanke till handling och starta upp mitt egna företag som fotograf. Jag är oändligt trött på projektanställningar och hur andra styr ramarna för mitt arbete.
Men starta eget, det känns, minst sagt, som ett stort projekt. Större delen av mitt nätverk finns  i Göteborg och även om jag gjort fler affärsplaner än vad som känns vettigt, satt mig in i det mesta kring att starta eget och varit på ett antal av skatteverkets infoträffar, så känns det fortfarande väldigt, väldigt stort. Var ska jag börja? Då menar jag börja på riktigt, synas och finnas även i andra människors huvuden inte bara i mitt eget. För det är ju en sak att registrera ett företag, en helt annan att hitta samarbetspartners och kunder.
Så en dag  kom jag över en annons för något som hette Krenova. De skulle starta upp en inkubator för människor inom de kreativa näringarna, sk kreatörer. Peppad tog jag kontakt och fick snabbt komma på intervju. Helt plötsligt hade jag fått en kontorsplats och var inne i värmen. På Krenova fanns hela det affärsnätverk jag själv inte haft tillgäng till. Förutom kontor så fick jag också det jag saknat mest, kollegor, folk att byta idéer, ta en fika och snacka igenom dagen med.
Bara en sån sak som att få dela rum med Åsa Borgström, kan man få en mer kreativ arbetsmiljö. Många var de gånger då det räckte med att se henne för att jag skulle glömma vad det nu var för missmod som drabbat mig. 
Nu har det gått mer än ett år sen jag fick plats i inkubatorn och jag har hunnit flytta vidare från den trygga famnen som Krenova innebar.
När jag nu tittar tillbaka kan jag utan att tveka säga att det har varit det mest hårdarbetade året jag någonsin haft. Det värsta grovgörat har skett i mitt huvud och inte ens varit synligt för så värst många andra. I början av mitt företagande så gick det enorma mängder tid till att göra insatser som jag inte hade en aning om vad de skulle resultera i. Successivt har ett mönster växt fram och idag är det betydligt lättare att bedöma vad som är värt att lägga energi på och vad som inte är det.

Jag känner mig väl rustad inför att möta de flesta utmaningar som som kan tänkas komma min väg, men den kanske största skillnaden idag jämfört med november 2007 är att jag nu har ett nätverk av kompetenta personer att fråga de gånger jag känner mig lost.

Tack Anders Persson, Lizzie Ragnarsson och Mona Bonta Bergman för att ni gör Krenova till vad det är. Utan er hade min väg varit betydligt snårigare och framför allt ensammare.

Pärlan Ulla Thøgersen började jag lära känna på en resa med entrepreneursutbildningen som Krenova arrangerade.

Gunilla Samberg som jag också fått nöjet att lära känna via entreprenörsutbildningen, här guidar hon oss runt i Skulpturparken.

/Sara Lindquist

Feministfestival på Galaxen i Umeå. Det är fullt med kvinnor. Imri Sandström sitter i slitna jeans och långa dreads, hon spelar Ani di Franco-covers. En uppenbarelse. Allt fika är veganskt. Stämningen är på topp och i min kropp bubblar möjligheterna.
Mitt första möte med Umeå. Jag är 19 år och tycker att jag kommit till himlen, det är första gången jag är på feministfestival.
Nu tio år senare har jag letat fram gamla nummer av fanzinet AMAZON, huden på mina armar knottras fortfarande när jag bläddrar i dem. Så mycket glöd, passion och förändringsvilja. Dessa kvinnor som med ord och bilder gör skillnad. Titlar som Provokation och passion, Sex, droger & rock n roll och Tiden är inne är andningshål i ett medieutbud som inte när varken inspiration eller förändringslust.

Mycket har förändrats sen den 8e mars då jag för första gången på riktigt upplevde Umeå och en ny aspekt av världen. Några av de personer som jag för första gången kom i kontakt med där och då bidrog med material till Amazon och senare har jag haft privilegiet att samarbeta med dem. De drog med mig i arbetet som redaktör för den feministiska fotoalmanackan Ilja -[inspiration. lust. jävlar anamma.] för 2006 och 2008 års almanacka. Anna Burén, Emma Wallin, Elina Nilsson och Frida Selander ni är stordåd.

Jag heter Sara Lindquist och är frilansande fotograf i Umeå. Under den kommande veckan kommer jag att blogga här.

/Sara Lindquist

Det blev en tidig morgon med två morgonpigga killar som började dagen lite tidigare än jag är van vid.
Dagen har vi fyllt med pärlplattebygg, ritat, lekt, läst sagor och gjort halsband. Det var en mysig helg som vi sedan avlsutade på SPA 🙂
Vi måste ju passa på att slappa lite och njuta av varandra och ledigheten innan allvaret med jobb börjar imorgon.

Det ska bli spännande att komma igång med jobb igen. Det är alltid lättare att komma igång efter ledighet när det man jobbar med är något man verkligen trvis med. Bara man vänjer sig vid de tidiga mornarna..

Innan jag säger tack för mig och den här veckan vill jag bjuda på två You Tube-klipp:

Det ena med en fantastisk flamencodansare: Eva la Yerbabuena

Härligt!!

Det andra klippet som jag vill visa är på teckenspråk. Ifjol när jag undervisade på Tolkutbildningen för blivande teckenspråks- och dövblindtolkar på Strömbäcks Folkhögskola, var det två av eleverna som framförde denna låt på teckenspråk. Jag gillar när man exprimenterar med språket.
I detta klipp har de översatt en låt till teckenspråk. Om man både hör och kan teckenspråk uppskattar man det nog mer, men jag vill ändå att ni ska få se möjligheterna.
Dessa två brinner också för språket och för döva och försöker här integrera musik och teckenspråk.

Nu var min bloggvecka slut och det är dags att lämna över till nästa bloggare.

Ta vara på de ni tycker om och värna om det ni tycker om att göra. Det ska jag försöka.

Tack för mig!

/Sofia Lindgren

Lördagkväll och jag längtar till sängen.
Vi är barnvakt till två små sötnosar idag till imorgon så våra kära vänner får fira sin första bröllopsdag ifred. Det har varit full rulle med pyssel, lekar, bus, bad och middag och nu sover de. När man inte är van tvåbarnsförälder vill man bara stupa isäng efter en sådan dag, men med ett leende på läpparna. De är verkligen underbara att umgås med. Dessutom fick jag ett sånt fint lila pärlhalsband av killarna när vi kom hit =) Lila – eftersom det är min favoritfärg.
Har haft det på mig hela dagen!

Jag vill passa på att tipsa om den årliga folkmusikfestivalen som hålls i Umeå: Umefolk. Läs mer på länken.

Den hålls i slutet av februari och det finns så mycket bra att välja att se och lyssna på.

Här kommer några bilder från senaste Umefolk 2009

Jag dansar tillsammans med Frida Halvarsson ett stycke av Kaari Martin– "Nya Vindar"

Umeå Folkets Hus -IDUN är en underbar scen och jag upplever att personalen som arbetar där med ljud och ljus är väldigt proffsiga. De gör ett stort jobb och jag hoppas att de också får känna det av artister och av publiken efter en föreställning. De syns inte uppe på scen, men gör ett otroligt viktigt jobb.

Jag i mitt eget nummer: Quisiera!

Hoppas ni kommer nästa år 2010!

Nu är det läggdags. Det är ju en dag imorgon också som man inte riktigt vet hur tidigt den ska starta…

Hoppas ni har en bra helg!

/Sofia Lindgren

En blåsig dag, men härligt uppfriskande!
Jag har fått en hel del uträttat idag, vilket känns bra, för nu är det sista helgen innan jag startar jobba på allvar.

Har under en längre tid haft problem i höften och har äntligen fått svar på vad det är så nu ska jag få kortisonspruta och sjukgymnastik. Det är skönt att veta vad som är fel så man vet vad man kan göra för att det ska bli bättre. Jag har världens mest positiva sjukgymnast och det känns så viktigt när man som jag jobbar med kroppen och är så beroende av att den ska funka. Han får en att aldrig tappa hoppet =)

Jag har ett otroligt dåligt lokalsinne och vet sällan åt vilket håll som är det bästa, men då är det tur att jag har min egen personliga GPS som guidar mig här i livet. Min käre sambo/livskamrat får ha ett stort tålamod med mig.
Under våra resor är det han som får gräva ner sig i kartan.

och jag får roa mig med att fota mig själv undertiden jag väntar.

Däremot är det jag som får stå för språkkunskaperna när vi är i spansktalande länder.

Bougainvillea – älskar de blommorna!

Den här blombilden påminner mig om att jag ska vattna min mors blommor. Hon är en blomfantast med gröna fingrar och nu är hon bortrest så växternas överlevnad ligger just nu i mina händer.
Till vattenkannan!

Vi ses!

/Sofia Lindgren

Det är verkligen en tjusning med att undervisa. Jag kämpar för att få fram till eleverna det jag vill. Eleverna kämpar för att anamma det jag lär ut och i deras kroppar tolkas dansen tillslut till deras egen. Efter mycket tragglande börjar rytmerna och rörelserna sätta sig och varje individ framför en dans som blir till deras egna personliga uttryck. Ibland ser man till och med en och annan nöjd min i danssalen och då får jag gåshud! Det är dit jag vill komma! Var och en dansar på sin nivå och tar åt sig dansen på sitt sätt. Varje lektionstillfälle blir jag påmind varför jag valt just detta yrke!

   
Elevuppträdande på           Repetition                        Uppvisning KFUM
Saga Teater

Jag behöver också egen input och utveckling dansmässigt. Så ofta ekonomin tillåter åker jag till Spanien för att få supa in kulturen, värmen, dansen, språket och atmosfären. Det blir hård träning i en svettig danssal där speglarna ibland immar igen av hårt arbete. Gitarristen ackompanjerar med en cigarett i mungipan som han förmodligen längtar efter att få tända. Läraren klappar och skriker så vi ska skärpa till oss. Hård och bestämd, men med en stark vilja att få oss att förstå. Svetten rinner och fötterna ömmar och det är verkligen LIVET!!!

Varje år hålls en Flamencofestival i drygt två veckor i Jerez i Spanien. Sherryns stad.

Under dessa veckor kan man välja att gå kurser för åtskilliga flamencoatister/lärare, det finns en hel uppskog av flamencouppträdanden som börjar vid kl.19 och håller på långt in på småtimmarna. Man äter goda tapas, dricker god sherry, köper förhoppningsvis ett par nya flamencoskor och hänger vid baren med andra flamencoentusiaster i alla åldrar.
Det är en upplevelse även om man inte själv dansar. Festivalen äger rum i slutet av februari-början av mars då det precis är härlig vår nere i södra Spanien.

Jag under ett apelsinträd i Jerez.

/Sofia Lindgren

Idag fick jag besök av en fyrfota vän som jag fick äran att ta hand om under dagen. Härligt med sällskap när det är så vackert väder och man bara vill vara ute och gå i solen och grönskan.

Jag vill bjuda er på ett You tube-klipp med flamencodansaren Rocio Molina. Trots att hon är relativt ung är hennes dans så kraftfull och hon är tekniskt mästerlig. Hon uppträdde i Sverige ifjol och gav dessutom en kurs i Stockholm som jag såklart inte kunde missa!

Underbart!!

Under mina år på Danshögskolan hade vi levande musiker varje lektionstillfälle. Det gick nog inte en dag utan att jag njöt över lyxen att ha så proffsiga musiker som ackompanjerar en undertiden man tränar. Ibland fick vi även njuta av flamencosång under reptillfällena. Det finns många bra CD-skivor, men inget går upp mot levande musik så nära!

Här sjunger Ángeles Gomez Alegrías tillsammans med  Erik Steen på gitarr, Sveriges främste flamencogitarrist.

Vilken glädje dessa musiker har bidragit med! Tack!

Flamenco är alltså inte bara dans. Det är också sång och gitarr. Man använder sig väldigt ofta av duktiga slagverkare och palmeras– handklappare. I dansen rytmiserar man med kroppen på olika sätt. Det kan vara stampar, klappar eller markeringar och accenter med kroppenr. Jag skulle kunna skriva en lång uppsats om detta, men väljer istället att länka så ni själva kan dyka in i det.

Här uppträder jag och mina två klasskompisar, Julia Betancour Roth och Tanja Tuurala, som tillika blev mina väldigt nära och betydelsefulla vänner!

Vad vore dansen utan er! Tack!

/Sofia Lindgren

Det blir tillfälle att prova på flamenco gratis på tisdag 25 aug 17.30.

Kom till Balettakademien på Nygatan 43 och prova de spanska rytmerna i 1,5 timme. Man behöver INTE kunna något innan. Det är mitt jobb att guida er genom dansen. Är det svårt? Det beror helt på hur jag lägger upp undervisningen och jag lovar att det kommer att ge er något.

Blir du sedan sugen att gå en hel terminskurs kan du kolla upp mer info om mina kurser på min hemsida

/Sofia Lindgren