Det går ju inte att prata om musiklivet i Umeå utan att nämna Dennis Lyxzén. Han med det svartfärgade håret som dök upp där vid 1996-1997 och pratade om straight edge och veganism på teve och som kom och spelade med Refused på Tingshuset i Östersund.

Nej, jag hade inte riktigt förstått musiken då men jag ville ju vara med och se och höra ändå. För att det var nytt och bra, det liksom stod mellan raderna. Och jag satt bredvid på bussen när min kompis Anna R skrev ”Reffan manglar gura som få” på baksidan av reklamlapparna framför bussätena.

Jag har alltid varit förtjust i Dennis röst. Och förutom Refused så gillar jag den allra första Lost Patrol-skivan väldigt mycket. Det kan vara svårt att säga exakt vad eller vilka som påverkar vissa företeelser men som ambassadör för Umeå och som drivkraft för Umeås musikliv är nog Dennis Lyxzén betydelse svår att förneka.

/Anna Sahlén

Grubbebiblioteket är bra på att arrangera roliga föreläsningar. Ikväll gästade fotografen Elin Berge och musikern Frida Hyvönen och berättade om sitt projekt Drottninglandet. Elin har bloggat här tidigare så tryck på hennes namn i högerspalten och läs mer.

Drottninglandet skildrar thailändska kvinnor, som kommit hit till Västerbotten, i dokumentära fotografier och musik. Där finns mycket mod och styrka och längtan. Boken med bilder och musik bildar en stämningsfull helhetsupplevelse signerad två duktiga konstnärer från länet.

Elin Berge och Frida Hyvönen utanför Grubbeskolans aula.

/Anna Sahlén

Martin Hanberg, som är med i Vapnet, Sibiria och Hospitalet skrev en krönika i somras. Martin är också uppväxt i Östersund och har bott i Umeå.

Hans krönika handlar litegrann om skillnaderna mellan jämtlänningar och västerbottningar. Hur de förra gör det själva medan de senare gör det tillsammans. Läs den, om ni vill. Den är nog ganska sann tror jag. Men jag tycker inte att den ska ses som klag på Z utan som beröm åt AC.

Passa också på att gå in på Hospitalets hemsida och lyssna/ladda hem/köp deras nya fina demo. Eller kanske nåt gammalt fint.

/Anna Sahlén

Jag såg även Masshysteri spela på Verket i somras. O, vad fina de är! Punk blir inte mycket bättre än så. Några sommardagar senare spelade trashmetal/hardcore-bandet Lesra och Skellefteås Totalt Jävla Mörker. Två fina kvällar på ett ställe där banden spelar så nära publiken som det bara går. Och alla blir liksom en del av ett och samma.

Verket gillar jag mycket. Det är klart att det egentligen blir alldeles för varmt och trångt där när det är spelning i det där lilla lilla rummet. Men där finns mycket kärlek och utrymme för musik att utvecklas. Och allt som är en grogrund till nya band och nästa generations klubbarrangörer måste hållas om ryggen.

Jag tror att kulturscenen i Umeå är väldigt bra på sådant; att släppa in och engagera de unga som är intresserade.

Mörkt, trångt, argt, varmt – fint! Lesra på Verket.

/Anna Sahlén

Jo, jag är uppväxt i Östersund. Det är en bra liten stad i Jämtland. Men Umeå har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har mina rötter här. Jag har haft mina somrar här.

Det finns ett levande musikliv i Umeå, bra spelställen och många eldsjälar och driftiga personer. Östersund har med några undantag alltid haft svårt att matcha det. Där finns förstås Storsjöyran, en festival som hittat sitt uttryck och som därför klarar sig bra oavsett hur det går för andra festivaler och musikbranschen i stort.

Storsjöyran 2009 hade lagom bra bokningar. Men när jag tänkte på det så var det, förutom redan nämnda Kolonivägen och hans kapell, bara Umeå-artister jag verkligen ville se. Deportees, Two white horses, Invasionen och Masshysteri. Ja, och vi kan räkna in Frida Hyvönen också i egenskap av västerbottning.

Med facit i hand så var det också de som gjorde de bästa spelningarna. Kanske är jag inte den mest subjektiva person som finns. Att se en livespelning för mig är att till hälften vila mot mina redan existerande föreställningar. Men ändå.

Masshysteri var en pärla i den sena julinatten.

/Anna Sahlén

Denna kväll såg jag Industri Royal spela på studioscenen på Storsjöteatern i Östersund. Senare i höst blir det Europaturné för punkrock(eller vad det nu är de spelar)bandet.

Umeå i all ära, men när konkurrensen består av Jämtlands stolthet – förbandet Kolonivägens kapell, är det mycket svårt att vara etta. Även för Västerbotten.

Industri Royal satsar allt på musiken (artikel i VK)
Industri Royals hemsida

/Anna Sahlén

Samme Simon spelade en LP för mig för åtta år sedan. Sävarbandet Isolation Years skiva Inland Traveller. Jag skulle spela in ett blandband och ville ha något nytt och bra. Jag valde mellan titelspåret och Cold Morning in Minusinsk.

Om ett band någonsin fångat känslan av en kylig morgon, rök ur mun, tidigt tidigt så låter det så. Senare har jag hört att bandet själva benämnt skivan sin ryska skiva. Borsjtj och brödbrist. Jo, så låter det i musikform.

Året efter såg jag Isolation Years spela förband till Flaming Lips på Münchenbryggeriet i Stockholm. Oklahoma-bandet var spektakulära med djurdräkter och bollar och rekvisita. Men jag minns inte direkt något alls. Jag minns bara Jakob Nyström i en tröja med en solnedgång och en röst som smälte isar.

Isolation Years ? Cold Morning In Minusinsk

/Anna Sahlén

I början av juni var jag i Stockholm och en kväll satt jag med min kompis Simon vid stereon på en fest. Eller ja, vid satt väl snarast vid datorn och turades om att leta fram musik på Spotify.

Samtalade ramlade in på Deportees och storheten med Umeås musikliv. Simon undrade hur det kom sig att det fanns så många band i Umeå som rent musikaliskt är så fantastiskt bra. Jag kunde inte svara, bara hålla med.

Visst finns det något exceptionellt med musiken härifrån? För mig har det blivit en av anledningarna till att jag valt att bo här. Och jag tror att det är det jag kommer skriva om i mina bloggar.

/Anna Sahlén

Så! Rummet är tömt, väskorna packade och om ett par timmar tar vi flyget mot Murmansk. Jag slutar blogga på den här fina sidan och återgår till vanligheterna. Om du snubblar in här, läser och blir sugen på att samarbeta över gränserna norröver, så hör av er. BRYC kan hjälpa att hitta andra intresserade i Norge, Finland och Ryssland. Varje år styr vi upp vårt eget event, som nästa år blir en spännande grej i norska Kirkenes. Sen driver jag projektet ”The Reggae Rock and Rights Tour” tillsammans med Halvard och vi söker alltid samarbetspartner som vill spela, organisera eller jobba med mänskliga rättigheter.
…Och om ni inte är sugna på att hänga runt i grannländerna men ändå vill surra, så hör av er då också. Jag är rätt trevlig.

Min mail är: ylvapavval[at]gmail.com
För att veta vad som händer på BRYC-fronten så håll ögonen på vår blogg.

Tack för mig!

/Ylva Maria Pavval

Vi hade en tanke bakom att arrangera ett event om fördomar och diskriminering just i ryska Arkhangelsk. I BRYC stångades vi länge om att få till ett speciellt HBT-fokus, men det var svårt. Ryssland är Ryssland. Här är det INTE ok att vara HBT. Helst inte ens prata om det. Så vi valde att ha HBT som en av fem fokusområden.
Dagen innan vi började vår teaterworkshop hände det värsta tänkbara scenariot. Vår processledare Panov ställde sig upp i slutet av vår konferens om fördomar och sa en massa vansinniga saker om att homosexualitet smittar och att det är väst som tar med sig skiten in i Ryssland. Typ. På vår konferens. För över hundra pers och i regional tv.

Krismöte. BRYC trängde ihop sig i mitt hotellrum. Klockan var efter tio på kvällen och om tolv timmar skulle vi slussa in femtio pers i processledarens teater och arbeta fram en teatershow om fördomar i hans regi. Det är inte lätt att arrangera saker spontant här i stan, och att hitta en ny lokal var det inte snack om. Dessutom visade sig processledaren vara en maktperson som jobbade tight med myndigheterna och om vi sumpade honom skulle det bli stora problem för våra ryska BRYCare.
Kompromissen blev att vi genomför workshopen i hans lokaler, men med honom utanför rummet. Istället fick vi tre nya ledare, hans elever, och det funkade suveränt. Vi kunde genomföra workshopen på ett givande sätt utan att ha Panovs negativa inflytande.

I torsdags kväll när vi stod mitt i krisen, med deltagare som vägrade vara med om Panov skulle leda oss, var vi ledsna och trötta och uppgivna. Vi hade jobbat ett år för att få till eventet, somliga hade planerat och andra hade slitit häcken av sig för att få i ordning det praktiska.
Och det var så häftigt att se hur alla dessa personer som utgör BRYC; en västerbottning, en norrbottning, en från Nordland, Troms, Finnmark, Lappland, Kainuu, Oulu, Karelen, Arkhangelsk och Komi. Alla gick ihop och klarade att fokusera på vari BRYC:s ansvar låg. Inte i att diskutera inom oss om hur vi ska ställa oss i HBT-frågan utan att hur vi ska kunna rädda vårt event och göra det till en fantastisk upplevelse för våra deltagare.
Alla dessa personer klarade av att lyfta fokus från deras egen ilska och besvikelse och irritation och sikta på det positiva, så efter en halvtimmes snack hade vi krisplanen klar, hade kommunicerat med våra deltagare och med Panov och visste vad vi skulle göra om allt körde ihop sig.

Och så körde vi!

/Ylva Maria Pavval