Hej från Grekland där dag 1 av utvärderingen sparkade igång redan igår kväll när jag klev av planet. Dygnets alla sekunder(!) har gått åt till att absorbera information av människor som passerar min väg. Jag har redan lämnat Aten bakom mig för besök på ön Lesbos. Hjärnan är nog trött men samtidigt lite speedad 🙂

Situationen är komplex och måste analyseras i ljuset av de underliggande konflikterna till flyktingströmmarna. För det långsiktiga perspektivet även den grekiska ekonomiska krisen som är oss färskt i minnet och EU:s nya beslut om flyktingfördelning och hur det senare ska komma att implementeras rent praktiskt. Och vad händer om länder säger stopp och stänger sina gränser.

Vad innebär det för de flyktingar som flytt sina hemländer? Var ska de söka skydd?

Men vem är då flykting och varför ska dessa människor åka räkmacka in i Europa?

FN:s definition av en flykting är en person som lämnat sitt hem och som inte kan återvända dit på grund av fruktan för förföljelse beroende på etnicitet, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning. Flyktingar är även de som tvingats lämna sitt hemland på grund av krig eller inbördeskrig.

Alltså människor vars grundläggande rättigheter – vars säkerhet – inte kan bevaras i deras hemländer.

Jag vet inte vad ni tycker, men det låter inte som en räkmacka i mina öron… Inte heller ser det så ut i verkligheten.

Och kanske att vi ibland glömmer det medmänskliga i debatten. Det är statistik, flyktingar som kommer i ”vågor”, ”svämmar över” Europa, etc… Det är människor. Precis som du och jag. Samma kött och samma blod. Samma och lika värde. Samma och lika rättigheter.

Och om vi då kan bistå på något sätt (på ganska många olika sätt) – för den som åkt den där helvetesfärden över Egeiska havet eller Medelhavet, och därefter vidare genom land och rike med hopp om att starta ett nytt liv någon annanstans – känns det då inte ganska självklart att göra det?

Då var väskan packad och jag är officiellt i katastrof mode. Två veckor väntar i Grekland. Inte turismens Grekland som gästas av mer än en halv miljon svenskar varje år, utan flyktingkrisens Grekland som vi följer i medias rapportering.

Det var dagar efter att bilden på den lilla pojken Alan Kurdi, liggandes vid strandkanten i turkiska Bodrum, hade kablats ut över världen och frustrationen bubblade inom mig. En stund av hopplöshet, vad är det för värld vi lever i?

Så kom det där samtalet som ett brev på posten. Skulle jag kunna åka till Grekland för Norwegian Refugee Council och stötta upp den UNHCR-ledda responsen inom vad som i traditionell humanitär terminologi kallas ”Camp Coordination Camp Management”?

Min man sa åk! Min chef på Folksam beviljade stöttande tjänstledigt. Och jag började planera för mitt uppdrag.  Imorgon åker jag ner på en utvärdering för att utreda behovet av stöd och kapacitetsutveckling bland nationella och internationella aktörer. Därefter ska en strategi och operationell plan tas fram i syfte att stärka responsen till flyktingkrisen, med hänsyn till humanitära principer och standards.

Med en situation i konstant förändring så kan jag inte säga på förhand var vägen leder men jag är tacksam över att jag får vandra den, ett steg i taget…

Följ gärna med på resan.