Då var väskan packad och jag är officiellt i katastrof mode. Två veckor väntar i Grekland. Inte turismens Grekland som gästas av mer än en halv miljon svenskar varje år, utan flyktingkrisens Grekland som vi följer i medias rapportering.

Det var dagar efter att bilden på den lilla pojken Alan Kurdi, liggandes vid strandkanten i turkiska Bodrum, hade kablats ut över världen och frustrationen bubblade inom mig. En stund av hopplöshet, vad är det för värld vi lever i?

Så kom det där samtalet som ett brev på posten. Skulle jag kunna åka till Grekland för Norwegian Refugee Council och stötta upp den UNHCR-ledda responsen inom vad som i traditionell humanitär terminologi kallas ”Camp Coordination Camp Management”?

Min man sa åk! Min chef på Folksam beviljade stöttande tjänstledigt. Och jag började planera för mitt uppdrag.  Imorgon åker jag ner på en utvärdering för att utreda behovet av stöd och kapacitetsutveckling bland nationella och internationella aktörer. Därefter ska en strategi och operationell plan tas fram i syfte att stärka responsen till flyktingkrisen, med hänsyn till humanitära principer och standards.

Med en situation i konstant förändring så kan jag inte säga på förhand var vägen leder men jag är tacksam över att jag får vandra den, ett steg i taget…

Följ gärna med på resan.