Hej vänner!

Tillbaka i Umeå efter en fullspäckad, intensiv och inspirerande dag i Oslo med NRC/NORCAP-teamet, möten med Utlendningsdirektoratet och en sista avstämning av nästa steg för Grekland. Kontentan: Tillammans är vi starka!

Samarbete, synergieffekter, partnerskap, ömsesidigt lärande, bygga på existerande och fungerande strukturer, förena de goda krafterna och arbeta hand-i-hand. Tillsammans är vi starka. Det ger hopp.

Och det är reflektion att ta med sig även i andra delar av responsen. Alla enheter behövs och är lika viktiga för helheten. Dina insamlingar och donationer kanaliseras via volontärerna som bidrar till engagemanget hos lokalbefolkningen som interagerar med människor som passerar Grekland på deras egen resa, vilket stärker arbetet som bedrivs av civilsamhällesorganisationerna, som bidrar till den insats som myndigheterna gör, som stöttar och stöttas av de nationella och internationella organisationerna, som kan bedriva sitt arbete bl a med hjälp av ekonomiskt bistånd, genom mandat från politiska beslutsfattare, som får sin makt från… DIG!

Så när världen känns mörk och hopplös vilket den gör med jämna mellanrum gäller det att komma ihåg att varenda del är viktig. Även du. Även jag. Och det lilla vi gör förstärks av det lilla andra människor gör.

Tillsammans är vi starka.

Och med de orden sätter jag punkt och avslutar min korta bloggkarriär för att fortsätta göra det jag kan bakom kulisserna. Tack för att du hängde med på resan!

Vägen tar inte slut här…

Elham

Hej från Geneve som de senaste två dagarna samlat aktörer från den globala sektorn för ”Camp Coordination Camp Management” i dess årliga retreat och strategiska planläggning.

Humanitärer från Syrien, Libanon, Yemen, Haiti, Sydsudan, Filippinerna, Palestina, Irak… Till och med FN:s Special Rapporteur on the Human Rights of Internally Displaced Persons. Det var många hundra års kollektiv erfarenhet under samma tak. Och dessa snillen har spekulerat!

Med Grekland färskt i minnet och tillsammans med andra humanitärer och aktörer som nu verkar i den europeiska kontexten ställs den traditionella synen på vad en humanitär kris är på sin spets. Och kanske viktigare, VAR en humanitär kris kan utspela sig. För inte har väl Europa varit på så högt upp på dagordningen i många andra globala strategimöten i modern tid. Inte heller har det funnits på världskartan för många europeiska länder själva att de skulle vara föremål för en humanitär kris som likt en dominoeffekt från andra sidan Medelhavet nått in i Grekland och Italien och hela vägen upp till ett land som till exempel Sverige.

Men världen förändras och då gäller det att man är dynamisk och hänger med i svängarna. Rusta inför det som komma skall. Rusta för det som redan är. För frågan har slagit mig många gånger de senaste veckorna… Om vi varit Grekland – vad hade vi haft för system att registrera, ta hand om och temporärt husera en halv miljon flyktingar och migranter på genomresa? Hur hade vi gjort om Stockholms skärgård plötsligt fylldes med oändligt många svarta gummibåtar med människor på flykt?

Men nu är vi inte Grekland, så den mer relevanta frågan är kanske… Vi som Sverige – vad har vi för system, procedurer och kapacitet att registrera, ta hand om, temporärt husera och integrera de flyktingar och migranter som har Sverige som destination? I dagarna byggs temporära tältläger i Sverige. Statsminister Löfvén talar om ett exceptionellt läge. Så hur kan existerande kapacitet stärkas för att mottagandet ska bli bättre för de människor som kommer, och samtidigt göra arbetet smidigare för de myndigheter, institutioner, offentliga och privata aktörer och organisationer som är involverade?

Dessa två dagar av utbyten, reflektion och planering har varit en ypperlig plattform för kollektivt lärande. Kanske snillen ska spekulera även i Sverige och mobilisera de många hundra års erfarenhet som redan finns, i direkt respons till detta exceptionella läge vi nu befinner oss i…

Hej världsmedborgare,

Jag återvände ikväll från Idomeni, gränsen mellan grekiska Makedonien och Republiken Makedonien. Det kändes underbart att få avsluta mina två veckor här: vid ”Grexit” (i ny bemärkelse) där människor sätter ännu ett komma längs med den väg de vandrat och lämnar Grekland för nästa kapitel. När bussarna anlände från Aten var det med lugn och harmoni – väldigt olikt det kaos som rådde här i augusti/september. Ett grymt team på plats som jobbat väldigt hårt för detta! En varm känsla av hoppfullhet spred sig inom mig när jag betraktade dessa människor och jag kände där och då enorm tacksamhet över att få dela precis det ögonblicket med människorna runtomkring mig. Samtidigt som det kändes lite som ett historiskt vägskäl.

Migration och folkvandring är inget nytt, det är en del av vårt mänskliga DNA. Och trots att gränser dras upp och dras om, nationer skapas och återskapas, så består människans migration – må den vara motiverad av nya vattenkällor, betesmarker för boskap, fertil jordbruksmark; eller möjlighet till arbete, urbanisering, ekonomiska förutsättningar, yttrandefrihet, demokrati och fred. Och gränser kan inte stoppa detta. Världen förändras och vi får hitta nya sätt att förhålla oss till detta. Det var dagens besök i Idomeni en påminnelse om.

För precis den öppna gräns som idag symboliserade hopp och den mobila människan, var för drygt 100 år sedan symbolen för slutet på andra Balkankriget (1913) och nya gränser som skulle bevaka nationella territorier. Så det är oundvikligt att undra hur den flykting- och migrationskris vi idag ser kommer forma framtiden… Frågorna är många och väldigt relevanta – för Grekland, för Europa, för vår värld och för mänskligheten.

– Vad händer exempelvis med Dublinförordningen och vad är dess solidaritet mellan de europeiska länderna (även om den omformas men med samma grundprincip om ”första säkra land”)?

– Hur appliceras FN:s flyktingkonvention och de humanitära principerna om ex icke-diskriminering (då vi idag tenderar se en prioritering av Syrier framför andra nationaliteter som Irakier, Afghaner, Somalier som även de söker skydd under samma premisser i FN:s flyktingkonvention)??

– Vad händer med EU:s flyktingfördelning och är den a) tillräcklig i förhållande till de antal människor som äntrat Europa (bombsäkert nej!), b) attraktiv för de människor som har tydliga måldestinationer annat än vad de lottas till (väldigt tveksamt), c) gynnsam och rättvis för de som faktiskt väljer att söka asyl under programmet (står ännu att bevisas)???

Listan kan göras ännu längre och den som har svaren får en grekisk sallad!

Om vi tar ett steg tillbaka och ser på det som sker med nya ögon så kan vi skapa historia. Men vad skulle kunna vara ännu bättre: Varför inte skapa en framtid!

Hej vänner,

Nu är jag tillbaka i Aten sedan några dagar och har låtit besöken på Lesbos, Chios och Samos sjunka in samtidigt som jag börjat lägga ett pussel över Grekland, EU, världen… Det är inte alltid så enkelt. Men det tar sig.

En sak som berört de senaste dagarna är det enorma hjärta jag stött på längs med vägen. I skuggan av statliga budgetunderskott, restriktioner på utgifter, sänkta löner och pensioner och en arbetslöshet som ligger runt 25 procent – det är där detta hjärta bankar som flitigast. Och medmänskligheten ger sig till känna. Bland statligt anställda eldsjälar som arbetar dag och natt, bland privata aktörer och volontärer som donerar och ger av sin tid, bland människor som vill hjälpa och göra skillnad. Jag frågar om deras inställning till flyktingar och migranter i relation till Greklands egen ekonomiska situation. George på Samos sammanfattar det väl: ”Det ger oss rikedom i våra hjärtan”. Jag känner värmen inombords. Det var fint sagt.

Alla kan göra en skillnad. Ännu mer skillnad blir det med politiska beslut och ramar som stöttar de som vill göra gott. Ur det svenska perspektivet är det oundvikligt att fundera kring vad som händer när de människor som nu passerar genom Grekland äntligen anländer till vårt avlånga land. Hur skapar man förutsättningar för de människor som kommer att fortsätta vara aktiva medmänniskor, bidragande samhällsmedborgare och en positiv tillgång för Sverige? Jag läser om 150 flyktingar som nyligen anlänt till min hemstad Umeå, inom loppet av en vecka har de redan dragit igång med lätt svenskundervisning och samhällsorienterande kurser och erbjuds en aktiv väntan under asylprocessen. Underbart! Men jag undrar samtidigt, hur kommer det sig att detta välkomnande är ett undantag snarare än en regel?

Det finns många fina initiativ man kan framhäva, här i Grekland och hemma i Sverige och även runtom i världen. Och eldsjälarna är många. Men det kräver också stöd från politiskt håll och underbyggda strukturer som främjar dessa positiva krafter som ju är livsviktiga för ett samhälles välmående. Ju fler positiva krafter desto större genomslagskraft.

Tänk hur rika våra hjärtan skulle bli då – som individer och som kollektiv!

Ps. Jag träffade förresten Vi gör vad vi kan på Lesbos och till alla er som skramlat till insamlingen kan jag bekräfta att ni bidragit till att göra skillnad. Grymt!

Hej medmänniskor och föräldrar, hälsningar från Samos.

Vi anlände igår kväll och jag klev för andra gången i år av planet på Samos International Airport. Förra gången var det i juni och jag invigde semestern med att bygga sandslott med min son på stranden. Vi såg Turkiet på andra sidan havet.

Denna gång är syftet annorlunda.

Dagen spenderades vid hamnen där en grupp just anlände med kustbevakningen som hämtat upp deras båt någonstans ute i havet. En mamma och hennes bebis välkomnas av andra väntandes. En liten pojke kliver i land med en påse med juice och en banan. En bil med släp kör upp bredvid dem och hämtar deras flytvästar. Nu väntar en lång väntan inför registrering och därefter vidare från ön. På en öppen yta har en mamma somnat sittandes, utmattad på asfalten, och hänger över sin lilla bebis som också den sover. Vid hamnen finns två toaletter och två duschar. För hundratals människor.

Ändå har dessa människor ”tur”. De är Syrier och kan registreras direkt vid hamnen. Inom några dagar bör de vara på väg till Aten. Andra nationaliteter får vänta avskilt i ett inhägnat center. Registrering där kan ta över en vecka som det ser ut nu. När vi anländer står människor på kö för att serveras mat. En flicka äter på sitt bröd. Frustrationen är uppenbar. Frågorna är många. När kan vi åka vidare, tänk om de stänger gränsen. De vill vidare.

Jag tittar ut över havet. Det hav min son badade i för tre månader sedan. Samma hav som för två veckor sedan berövade en mamma sina tre barn. Länge levde hon på hoppet. Innan hon lämnade Samos för Aten tittade hon en sista gång ut över havet och bad en bön: Ge mig mina barn tillbaka.

Mitt mammahjärta blöder. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur man genomför en sådan resa. Vad säger man? Hur förklarar man? Hur klarar man att vara stark och hålla modet uppe när vägen är oändlig? Hur lever man när ens barn inte längre gör det?

Mitt mammahjärta blöder och även jag ber en bön till havet. Snälla ta inga fler barn!

Hej Mr Juncker och EU-kamrater!

Jag sitter på ön Chios i Grekland och har just lämnat tre dagar på ön Lesbos bakom mig, den ö på Grekland med flest antal anländande flyktingar och migranter. Fram till idag är det över 200,000 människor som tagit sig över egeiska havet från Turkiet bara på Lesbos – i år! Inte alla kom över med livet i behåll. Igår räddades över 250 personer av kustbevakningen – en kvinna (någons fru) avled på sjukhus och en liten bebis (inte ännu fyllda 1 år) drunknade.

När man flyger in över ön som är en populär turistort ser man orangea flytvästar längs med strandkanten. På gatorna ser man människor med blöta kläder, utanför hotell, restauranger och på bänkar sover familjer med sina barn invirade i filtar. Längs med hamnkanten ser man några av de svarta gummibåtar som fyllda med människor långt över bristningsgränsen korsat havet – med lite tur på stilla vatten och med lätt medvind, med lite otur… Ja, du förstår nog min poäng.

I ett av de mottagningscenter man etablerats köar människor i väntan på att registreras i ditt eurodac-system, barnen leker i de lekparker som ställts upp och jag ser min egen tvååriga son i dem. En pojke ställer sig på en sten och tar ett – för honom – jättehopp ner på marken. En annan flicka sitter på trottoarkanten och leker med en vattenflaska. En tredje går förbi ridandes på sin pappas axlar. Har du barn Mr Juncker?

Jag fortsätter vidare på min rundvandring och snappar upp konversationerna på farsi eller dari. De hjälper varandra sinsemellan, har någon ont om pengar skramlar och skrapar de så att alla ska få samma chans. Ett nytt liv. På ett center för ensamkommande barn berättar pojkarna om sina planer att ta sig vidare från Grekland, de har släkt i Tyskland, Kanada och Sverige. En pojke sitter och ritar. ”Miss you mom” – gräset är grönt och himlen blå.

Vad jag inte förstår Mr Juncker är vad som hände med vårt EU-projekt? Var inte tanken ett enat Europa? Din fina plan för fördelning av flyktingar utgör en väldigt liten droppe i det egeiska havet. Sen dumpas resten av ansvaret på länder som Grekland (som dessutom parerar en egen omfattande ekonomisk kris). Kan inte vi också skramla och skrapa mellan oss?

De där 160,000 personer som ska fördelas inom EU Mr Juncker, det är lika många som i dagsläget i genomsnitt anländer till Europa inom loppet av en månad. Nämnde jag att 200,000 anlänt till ön Lesbos bara i år?

Så min fråga är egentligen: Vad händer med resten?

Blir de kvar i Grekland eller?