Hej där hemma!

Hälsningar från Grekland där jag avslutat två riktigt givande dagar på ett ankomstcenter i landets norra delar, vid landgränsen till Turkiet. Detta var fram till för ett år sedan den primära rutten in till Grekland, via floden Evros. Sedan byggde man stängsel och förbättrade övervakningen samtidigt som smugglarna insåg att Egeiska havet var ett ”smidigare” alternativ. Så riktades smuggelrutten om. Precis som migration och flyktvägar alltid gjort genom historien. Sedan EU:s avtal med Turkiet har antalet ankomster till öarna minskat dramatiskt, från tusentals till ett fåtal hundra.

Men det betyder ju inte att det är fred i Syrien, eller att det helt plötsligt blivit mer skapligt att bo i Irak eller Afghanistan, eller för den delen att människor som söker sig nya möjligheter ut ur fattigdom fått det bättre på hemmaplan. Så jag frågar mig hur stark människans överlevnadsinstinkt är, och om det är något vi kan tygla med stängsel, avtal och övervakningskameror? Det spekuleras i nya smuggelrutter in i Europa, högre risker men risker som människor i desperation kommer tvingas acceptera. Kanske den alternativa risken är högre – vad har jag att förlora?

Alla gör sin egen analys. Idag anlände en man från Algeriet. Det är en förbaskat lång väg att färdas från Algeriet till Grekland. För att inse att gränserna är stängda, att chanserna till asyl i Grekland är små, att EU:s flyktingfördelning inte inkluderar Algeriet. Att man tagit sig hela vägen, men nu står på andra sidan muren på Fortress Europe.

För andra i vårt lill fort finns fortfarande en gnutta hopp. På väg till flygplatsen slog jag och mina kollegor följe med en syrisk familj med två små pojkar som precis fått klart sina ansökningar för asyl via EU:s flyktingfördelning och nu var på väg till ett transitcenter i väntan på besked om placering. Fortress Europe har fortfarande en liten ådra medmänsklighet kvar, om än en väldigt selektiv sådan.

Nu en väntan.

På att återvända till ruta 1, på besked om nystart, och på nästa smuggelrutt in i Europa.