Hej medmänniskor och föräldrar, hälsningar från Samos.

Vi anlände igår kväll och jag klev för andra gången i år av planet på Samos International Airport. Förra gången var det i juni och jag invigde semestern med att bygga sandslott med min son på stranden. Vi såg Turkiet på andra sidan havet.

Denna gång är syftet annorlunda.

Dagen spenderades vid hamnen där en grupp just anlände med kustbevakningen som hämtat upp deras båt någonstans ute i havet. En mamma och hennes bebis välkomnas av andra väntandes. En liten pojke kliver i land med en påse med juice och en banan. En bil med släp kör upp bredvid dem och hämtar deras flytvästar. Nu väntar en lång väntan inför registrering och därefter vidare från ön. På en öppen yta har en mamma somnat sittandes, utmattad på asfalten, och hänger över sin lilla bebis som också den sover. Vid hamnen finns två toaletter och två duschar. För hundratals människor.

Ändå har dessa människor ”tur”. De är Syrier och kan registreras direkt vid hamnen. Inom några dagar bör de vara på väg till Aten. Andra nationaliteter får vänta avskilt i ett inhägnat center. Registrering där kan ta över en vecka som det ser ut nu. När vi anländer står människor på kö för att serveras mat. En flicka äter på sitt bröd. Frustrationen är uppenbar. Frågorna är många. När kan vi åka vidare, tänk om de stänger gränsen. De vill vidare.

Jag tittar ut över havet. Det hav min son badade i för tre månader sedan. Samma hav som för två veckor sedan berövade en mamma sina tre barn. Länge levde hon på hoppet. Innan hon lämnade Samos för Aten tittade hon en sista gång ut över havet och bad en bön: Ge mig mina barn tillbaka.

Mitt mammahjärta blöder. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur man genomför en sådan resa. Vad säger man? Hur förklarar man? Hur klarar man att vara stark och hålla modet uppe när vägen är oändlig? Hur lever man när ens barn inte längre gör det?

Mitt mammahjärta blöder och även jag ber en bön till havet. Snälla ta inga fler barn!

Hej Mr Juncker och EU-kamrater!

Jag sitter på ön Chios i Grekland och har just lämnat tre dagar på ön Lesbos bakom mig, den ö på Grekland med flest antal anländande flyktingar och migranter. Fram till idag är det över 200,000 människor som tagit sig över egeiska havet från Turkiet bara på Lesbos – i år! Inte alla kom över med livet i behåll. Igår räddades över 250 personer av kustbevakningen – en kvinna (någons fru) avled på sjukhus och en liten bebis (inte ännu fyllda 1 år) drunknade.

När man flyger in över ön som är en populär turistort ser man orangea flytvästar längs med strandkanten. På gatorna ser man människor med blöta kläder, utanför hotell, restauranger och på bänkar sover familjer med sina barn invirade i filtar. Längs med hamnkanten ser man några av de svarta gummibåtar som fyllda med människor långt över bristningsgränsen korsat havet – med lite tur på stilla vatten och med lätt medvind, med lite otur… Ja, du förstår nog min poäng.

I ett av de mottagningscenter man etablerats köar människor i väntan på att registreras i ditt eurodac-system, barnen leker i de lekparker som ställts upp och jag ser min egen tvååriga son i dem. En pojke ställer sig på en sten och tar ett – för honom – jättehopp ner på marken. En annan flicka sitter på trottoarkanten och leker med en vattenflaska. En tredje går förbi ridandes på sin pappas axlar. Har du barn Mr Juncker?

Jag fortsätter vidare på min rundvandring och snappar upp konversationerna på farsi eller dari. De hjälper varandra sinsemellan, har någon ont om pengar skramlar och skrapar de så att alla ska få samma chans. Ett nytt liv. På ett center för ensamkommande barn berättar pojkarna om sina planer att ta sig vidare från Grekland, de har släkt i Tyskland, Kanada och Sverige. En pojke sitter och ritar. ”Miss you mom” – gräset är grönt och himlen blå.

Vad jag inte förstår Mr Juncker är vad som hände med vårt EU-projekt? Var inte tanken ett enat Europa? Din fina plan för fördelning av flyktingar utgör en väldigt liten droppe i det egeiska havet. Sen dumpas resten av ansvaret på länder som Grekland (som dessutom parerar en egen omfattande ekonomisk kris). Kan inte vi också skramla och skrapa mellan oss?

De där 160,000 personer som ska fördelas inom EU Mr Juncker, det är lika många som i dagsläget i genomsnitt anländer till Europa inom loppet av en månad. Nämnde jag att 200,000 anlänt till ön Lesbos bara i år?

Så min fråga är egentligen: Vad händer med resten?

Blir de kvar i Grekland eller?

Hej från Grekland där dag 1 av utvärderingen sparkade igång redan igår kväll när jag klev av planet. Dygnets alla sekunder(!) har gått åt till att absorbera information av människor som passerar min väg. Jag har redan lämnat Aten bakom mig för besök på ön Lesbos. Hjärnan är nog trött men samtidigt lite speedad 🙂

Situationen är komplex och måste analyseras i ljuset av de underliggande konflikterna till flyktingströmmarna. För det långsiktiga perspektivet även den grekiska ekonomiska krisen som är oss färskt i minnet och EU:s nya beslut om flyktingfördelning och hur det senare ska komma att implementeras rent praktiskt. Och vad händer om länder säger stopp och stänger sina gränser.

Vad innebär det för de flyktingar som flytt sina hemländer? Var ska de söka skydd?

Men vem är då flykting och varför ska dessa människor åka räkmacka in i Europa?

FN:s definition av en flykting är en person som lämnat sitt hem och som inte kan återvända dit på grund av fruktan för förföljelse beroende på etnicitet, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning. Flyktingar är även de som tvingats lämna sitt hemland på grund av krig eller inbördeskrig.

Alltså människor vars grundläggande rättigheter – vars säkerhet – inte kan bevaras i deras hemländer.

Jag vet inte vad ni tycker, men det låter inte som en räkmacka i mina öron… Inte heller ser det så ut i verkligheten.

Och kanske att vi ibland glömmer det medmänskliga i debatten. Det är statistik, flyktingar som kommer i ”vågor”, ”svämmar över” Europa, etc… Det är människor. Precis som du och jag. Samma kött och samma blod. Samma och lika värde. Samma och lika rättigheter.

Och om vi då kan bistå på något sätt (på ganska många olika sätt) – för den som åkt den där helvetesfärden över Egeiska havet eller Medelhavet, och därefter vidare genom land och rike med hopp om att starta ett nytt liv någon annanstans – känns det då inte ganska självklart att göra det?

Då var väskan packad och jag är officiellt i katastrof mode. Två veckor väntar i Grekland. Inte turismens Grekland som gästas av mer än en halv miljon svenskar varje år, utan flyktingkrisens Grekland som vi följer i medias rapportering.

Det var dagar efter att bilden på den lilla pojken Alan Kurdi, liggandes vid strandkanten i turkiska Bodrum, hade kablats ut över världen och frustrationen bubblade inom mig. En stund av hopplöshet, vad är det för värld vi lever i?

Så kom det där samtalet som ett brev på posten. Skulle jag kunna åka till Grekland för Norwegian Refugee Council och stötta upp den UNHCR-ledda responsen inom vad som i traditionell humanitär terminologi kallas ”Camp Coordination Camp Management”?

Min man sa åk! Min chef på Folksam beviljade stöttande tjänstledigt. Och jag började planera för mitt uppdrag.  Imorgon åker jag ner på en utvärdering för att utreda behovet av stöd och kapacitetsutveckling bland nationella och internationella aktörer. Därefter ska en strategi och operationell plan tas fram i syfte att stärka responsen till flyktingkrisen, med hänsyn till humanitära principer och standards.

Med en situation i konstant förändring så kan jag inte säga på förhand var vägen leder men jag är tacksam över att jag får vandra den, ett steg i taget…

Följ gärna med på resan.