”Buffert- tid” på bussen

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag valde jag att åka buss till jobbet, ett beslut som jag senare skulle komma att ångra, visade det sig.

Det verkade som ett klokt beslut, när jag fattade det. Jag skulle transporteras tryggt, säkert och lugnt genom staden, slippa förorena luften med mina bilavgaser och slippa att desperat leta efter en parkeringsplats på destinationen.

Min busshållplats är nummer tre på busslinjen och vanligtvis är bussen där cirka fem minuter efter avgångstid, men idag tickade klockan långt förbi den vanliga tiden. Först efter femton minuter synts bussens lyktor borta vid trafikljusen…

Naturligtvis missade jag min anslutningsbuss från Vasaplan och fick invänta nästa. Jag anlände till arbetsplatsen exakt samtidigt som dagens första lektion startade.

Man hinner tänka väldigt många tankar under en sådan bussresa och en av dem var hur mycket "buffert- tid" ska man lägga till när man reser kollektivt? Är det verkligen värt det?

Alla dagarna som kommer och går- det är livet!

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur vill vi att våra dagar ska vara? Vill vi att det ska finnas en distinkt skillnad mellan olika aktiviteter i vårt liv? Önskar vi omväxlande tempo under olka delar av våra dagar, så att vi ibland kan varva ner i tidsspannet mellan de mer intensiva passen?

Eller vill vi att hela livet ska passera som en jämngrå trögflytande sörja? Ingen skillnad mellan arbete och fritid? Ingen skillnad mellan vardag och helg, arbete och semester? Vill vi att allt ska flyta samman, utan skillnad?

Ny dag

Av , , Bli först att kommentera 0

I morse var det kallt. Myggfritt. Vindstilla. Röken från skorstenarna steg rakt upp, som en luddig vit tråd, fäst i de enstaka stjärnor som syntes få den klara morgonhimlen. Snön knarrade under hovarna och andedräkten bildade ångmoln runt näsborrarna. Ångan stelnade snabbt till iskristaller och fastnade i mulens långa hårstrån. Enstaka klirr från grimmornas spännen bröt igenom det metodiska malandet av morgonhöet. En ny dag grydde i öster.

”Jag har ingen penna!”

Av , , Bli först att kommentera 0

Går du till ditt arbete utan att ta med dig saker du behöver för att kunna utföra ditt arbete? Händer det ofta, eller är du bara glömsk någon enstaka gång?

I kommunens högstadieskolor är det påfallande ofta som eleverna inte har med sig basala verktyg för att kunna arbeta på lektionerna. Jag ska vara explicit: jag menar en penna.

I en "normalklass" är det, vid varje lektionstillfälle, alltid tre- fyra elever som behöver låna en penna. Oftast kräver de att jag, som ses som en symbol för skolan, ska tillhandahålla pennor. Då jag som vikarie, inte har någon åtkomst till "kommunala" pennor, så finns det oftast inga pennor för mig att låna ut och enligt eleverna är det då mitt fel att de inte kan arbeta under lektionen!

Ofta!

Psykisk ohälsa bland barn och ungdomar

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag läste att ungdomar som får dåliga beyg i grundskolan oftare begår självmord än andra.

Det var en intressant upplysning och jag funderade över informationen. Varför får vissa elever "dåliga" betyg? Kan det vara så att vissa elever mår psykiskt dåligt redan i unga år och därför inte klarar av att uppnå målen för godkända betyg i alla ämnen?

Min egen erfarenhet av ungdomar, som mår dåligt psykiskt, är att de ofta mår så dåligt att de inte orkar vistas i skollokalerna, än mindre utföra skolarbete. Dessa ungdomar har därför ofta en väldigt hög frånvaro. I de flesta fall innebär en hög frånvaro från skolan att det saknas underlag, i form av utförda arbetsuppgifter, för att läraren ska kunna sätta ett betyg.

Dåliga slutbetyg i grundskolan borde inte heller komma som en överraskning, vare sig för elever eller föräldrar, eftersom det hålls regelbundna utvecklingssamtal genom elevens hela grundskoletid. Så jag kan inte se att grundkolebetygen är en direkt utlösande faktor för självmord. Däremot skulle jag kunna se konsekvenserna av de "dåliga"betygen som en, med tiden, påverkande faktor i individens beslut.

Men, jag tycker att det är viktigt att vi i "vuxenvärlden" vågar prata om barns och ungdomars psykiska hälsa. Att vi vågar se att det finns barn, som inte lever upp till idealbilden av Bullerby- lyckliga barn! Vi vuxna, oavsett om vi arbetar inom skolan/barnomsorgen eller tillhör barnets bekantskapskrets, måste våga bryta dagens tabu mot att prata om barns psykiska ohälsa! Ju förr desto bättre och kanske räddar vi några liv också!

Tiden går

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag kan bli lite ledsen, ibland. När jag ser tjejen, som jag träffade när hon var ett sprudlande barn med rosiga kinder och stjärnfyllda ögon, hänga med kompisarna på torget. Håret är blonderat, ögonen tomma med ramar av svart ögonpenna. Kindernas glöd är utbytt mot vitt puder och munnen plutande knallröd. Höga klackar och kläder med strategiska hål. Fimp i mungipan, ölburk i höger handen, mobiltelefonen i vänster. Skrik, fyllegråt, spyor och snor. Tiden har sin gång.

Pubertet

Av , , Bli först att kommentera 0

Tänk om föräldrarna visste vilken högljudd, hotfull och uppkäftig tonåring det blivit av deras lilla gullebarn! Ibland häpnar jag över hur somliga uppför sig och undrar om deras föräldrar verkligen vet? Men, det kanske de gör… och inte orkar, kan, vill eller vågar tillrättavisa och förändra ätteläggets beteende…