Passade på att ta en promenad i den varma vårsolen. Takdropp och fågelsång. Helt enkelt en ljuvlig årstid, men det gäller att passa på innan pollensäsongen startar…
Att lära för livet…
Ibland känner jag mig så desillusionerad… Jag var på en skola häromdagen och det som slår mig är att eleverna där är så… Så trötta! De orkar inte engagera sig i någonting… Allt är liksom kört, redan…
Eftersom vi har skolplikt här i Sverige, så måste eleverna vara i skolan en viss del av dagen. Denna tid skulle de kunna använda till att arbeta med sin egen förkovran i skolämnen, men väldigt få utnyttjar den här tiden till det den är avsedd för.
Det som förbluffar mig mest är elever, som själva är väl medvetna om att de ligger långt efter de uppsatta målen i olika ämnen, dyker upp till lektionerna utan att medföra arbetsmaterial! De slår sig ned i en bänk, korsar armarna och säger att ”jag har ingen bok med mig, jag kan inte jobba, jag tänker inte jobba med andra uppgifter heller, jag ska softa mig igenom den här lektionen, när slutar vi?” Sen visar det sig att dessa elever ligger två kapitel efter i matten och kommer att få ägna mycket av sin fritid till att ”jobba ikapp”!
Varför gör de så här? Varför inte utnyttja den tid som skolan erbjuder till att göra bort skolarbetet, så att de kan utnyttja fritiden till annat? Förr eller senare är de ju ändå tvungna att ta igen det som gått förlorat. Antingen under vårterminen i åttan, då de i slutet av höstterminen fått sina första betyg och upptäckt att de inte når upp till målen för godkänt. Då har de, i runda slängar, tre terminer på sig att ”jobba ikapp”, plus lära in den nya kunskap som tillförs under resten av åk 8 och 9. Ytterst få klarar av den attitydförändring som krävs för detta, d v s att gå från att göra ingenting på lektionerna, till att målmedvetet arbeta för att nå de kunskapsmål som krävs för godkänt i slutet av åk 9.
Bara att ändra beteende, från att softa till att arbeta, kan man få ägna en eller två terminer till… Då finns det, som ni förstår, inte så mycket spelrum för att ”ordna betygen” innan skolavslutningen i nian.
Jag skulle önska att ungdomar ibland lyssnade till de äldre. Vi ska inte bara ses som tjatiga, när vi ger goda råd om hur man kan göra i vissa situationer. Vi ger råd för att hjälpa, för att undvika att strula till allt ännu mer. Vi ger faktiskt råd av omtanke.
Vår igen :)
PARTY!!!
Ja, det är inte jag som är på party… men mina grannar spelar musik på HÖG volym och det verkar vara ganska livat där uppe! Suck! Jag vill sova i natt, för jag ska upp tidigt i morgon och släppa ut hästarna! Undrar om jag ska gå upp och ringa på hos grannarna i morgon, innan jag åker till stallet?
Snö- grafitti!
Det här tycker jag är en underbar idé! Det är lysande! Briljant! Genialiskt! Skapandets kraft känner inga gränser. Synd att den har tinat bort innan Kulturhuvudstadsåret, men ni kanske kan göra en ny? (Snälla…)
Dagens ungdom
Har ni hört det förut? Hur alla äldre ondgör sig över dagens ungdom… Jag vet, så gjorde de redan när jag var ung! Men håll med om att det är ett fascinerande ämne att studera! Deras beteende, alltså :).
Häromdagen när jag gick genom stan, på väg från ett ställe till ett annat, så råkade jag passera en av stadens mest trafikerade gator. Snäll och laglydig som jag är, så tryckte jag naturligtvis på knappen som sitter på stolpen till trafikljuset och väntade tills det skulle slå om till grönt. Det gjorde inte den unge mannen bredvid mig! Han gick med raska steg rakt ut i den brusande trafiken. (Tur att det inte är någon särskilt bred gata!) Vid mittrefugen stannade han för att kolla sitt senaste textmeddelande på mobiltelefonen. Länge stod han där, vi andra, laglydiga gamla tanter, hann masa oss över hela gatan medan det var grönt ljus. När så ljuset slog om till rött igen, tittade han yrvaket upp, stoppade ned sin telefon i byxfickan och fortsatte sin vandring genom trafiken!
Jag iakttog honom nyfiket och log för mig själv, tänkte ”den ungdomen, den ungdomen…” På ”min tid” då hade vi minsann inte mobiltelefoner! Vi var inte kontaktbara dygnet runt, året runt. Det var, faktiskt, ganska skönt! Den här unge mannen, tänkte jag, riskerade utan tvekan sitt eget liv när han stannade till på refugen för att läsa sitt sms. Han hade lika gärna kunnat vänta i femton sekunder till och läst det när han kommit över till andra sidan gatan, om han fortsatt att gå när det blev grön gubbe. Men, nej då, han var tvungen att läsa messet och besvara det, genast!
Ibland undrar jag om inte dagens nåbarhet i sig själv, är en enorm stressfaktor för oss människor? Undra på att var och varannan blir utbränd, när ens omgivning kräver att man alltid ska kunna nås, oavsett vad saken gäller. Har ni tittat er omkring när ni åker buss? Majoriteten av passagerarna använder mobiltelefon, på ett eller annat sätt. En skickar sms, en annan pratar högt med sina barn, en annan utnyttjar restiden till att ringa arbetssamtal och ytterligare någon kanske twittrar…
Nu, kära läsare, ska jag avslöja en hemlighet för dig! Min mobiltelefon har en avstängningsknapp! Jag brukar använda den ibland! Det är en befriande känsla, att helt och fullt få gå upp i det jag för tillfället håller på med! Total koncentration på nuet, total avskildhet och väldigt avstressande, faktiskt. Jag kan rekommendera det!
Ännu ett vårtecken
Jag såg årets första fågelskådare idag! Tysta stod de vid vägkanten och tittade ivrigt genom sina stora kikare ut över den grådisiga slätten.
Min häst tyckte att de var läskiga! En samling människor med stora metalltuber, som inte säger någonting (de vill inte störa fåglarna?), de är livsfarliga att gå förbi!
Jag brukar be dem att, åtminstone, säga "hej!", så att pållen hör att de är mänskliga varelser, men det lyckas sällan. Pålle dundrar förbi, hovarna stampar i backen och vi för ett väldans oväsen- undrar vilket som skrämmer fåglarna mest? Ett diskret "hej!", eller en häst som försöker fly för livet?
Mer fåglar
Noterade att kanada- gässen har börjat anlända! En hel flock flög över slätten i morse. Kul!
Snö, stilettklackar och hagstaket.
Tråkigt gråväder idag! Men snön försvinner ganska snabbt nu. Jag reflekterade över hur lite snö som finns kvar inne i centrala stan härom dagen… En välklädd ung dam, med nya högklackade vårskor halkade omkring på "min" busshållplats tidigare i veckan. Klackarna lämnade djupa märken i snön och sulorna hade visst inget vidare grepp…
Men när bussen segat sig ner på stan och vi klev av på Vasaplan, så klarade hon sig alldeles utmärkt ;). Ja, frånsett att hon inte var riktigt stabil i vrister och knän när hon tog sig fram, men det är ju en träningsfråga, så jag antar att musklerna där kommer att stärkas om hon bara är uthållig med träningen 😉 Mina egna vinterkängor hade, som vanligt, superbt grepp! (Och inte är de svåra att gå i heller :))
Den tredje graden av snösmältning märkte jag av ute hos hästarna i går. Jag skottade (!) fram vattenhinkarna, som var helt dolda av snön, dvs snödjupet i hagarna är fortfarande 40- 50 cm. Det är tur att våra hästar är snälla och lata! Staketet till hagarna har knappt nått upp till magen på dem och om de hade velat rymma, så har det i vinter varit onödigt att slösa energi på att hoppa över staketet! Det räcker för dem att ta ett kliv, så är de ute i friheten. Men än så länge har alla valt att stanna inne i hagen. Tur att snön är på väg bort, så att staketen blir "normalhöga" lagom till den tiden då det frestande gräset utanför börjar spira…
Ha det bra!
Vår :)
Snöslask, eländigt gråväder och takdropp- nu har våren börjat visa sig 🙂 Jag såg åretes första svanar flyga över slätten igår. Tre stycken, snövita mot en klarblå himmel, flög de med målmedvetna, majestätiska vingslag rakt över hästhagarna. Det är ett säkert vårtecken 🙂
Senaste kommentarerna