”Om den går sönder får jag en ny…”

Av , , 1 kommentar 2

Under en friluftsdag för några grundskoleelever noterade jag hur man kan roa sig under tiden man väntar på att klasskamraterna ska gå i mål. Förutsättningen är att alla har en mobiltelefon, med sig och det har ju de flesta, nuförtiden. Även mycket unga elever medför sin mobil till skolan, den kan ju användas till så mycket!

 Man kan sitta i ring i gräset, fem- sex stycken, och släppa sin Iphone från en viss höjd, rakt ner i backen. Gång på gång. Ibland med påslagen telefon, ibland med avslagen telefon. Den studsar så roligt när den träffar grästuvorna!

 När jag, som vuxen, påpekar att det kanske inte är så nyttigt att göra så, ifall telefonen skulle råka träffa en sten, eller något annat hårt föremål gömt i gräset, möts jag av en oförstående min och svaret att: ”Min telefon är ändå gammal och om den går sönder får jag en ny… en av den senaste modellen.”

 Jag kan inte låta bli att undra vem som lärt barnen detta beteendemönster och förhållningssätt?

Kommunistisk rättvisa?

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns olika sätt att sälja varor. Ibland finns det bra sätt och ibland dåliga sätt… Under sommarens resa till Kiev (Ja, vi var där under fotbolls- EM! Sverige- Frankrike, om ni undrar 🙂 ) upptäckte jag ett strikt rättvist sätt att sälja vissa varor.

I det här fallet rörde det sig om mjukglass. En för övrigt mycket populär produkt i mina kretsar. Mjukglassen i Kiev såldes i små glasskiosker längs gatan, precis som här i Umeå, faktiskt. Det fanns dock ett mer varierat utbud där, än här hemma. Inte i en enda glasskiosk fanns blåbär, vanilj och vanilj+ blåbär! I stället fanns smaker som choklad, jordgubb, körsbär och vanilj, förstås! Billig var den också 🙂 !

Det var just det här med priset… Senare under sommaren, efter hemkomsten till Umeå, inhandlades två stycken mjukglassar i en glasskiosk vid Rådhustorget. Den ena av dem vägde betydligt mer än den andra. I den "lätta" glassen var det ett stort hålrum, eftersom den var ringlad längs med kanten av bägaren. Den andra var kompakt, dock inte lika snyggt ringlad, det ska erkännas. Dock var priset detsamma för båda två.

Modellen, som man använde i den Ukrainska huvudstaden var, att man sålde varan efter vikt. Alltså, försäljaren portionerade upp glassen i bägaren, eller struten, därefter VÄGDES glassen och man betalade. Även diverse drycker såldes per viktenhet.

Det slog mig att detta system är ganska rättvist, man får så många gram som man betalar för. Kanske något att införa? (Även om vi kanske inte ska köpa HELA deras system, rakt av…)

”65+- are”

Av , , Bli först att kommentera 0

I fredagens Västerbottensnytt pratade man i ett inslag om äldreboenden i olika kommuner i Västerbotten. Det sades att andelen "65+-are" på äldreboendena ökade. I Malå fanns störst andel i länet, medan det i Umeå finns 5,5% sådana på äldreboendena. Det får mig faktiskt att undra om man verkligen utnyttjar äldreboendena i Umeå på rätt sätt? En stor andel av de boende, 94,5%, är alltså yngre än 65 år? Eller var det bara en, på sedvanligt sätt, slarvig formulering?

Hänsyn och respekt, tack!

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har länge varit inne på tankar om att det går bakåt med jämställdheten mellan könen i vårt land. Orsakerna kan man spekulera i och några av dem berörs i länkad artikel.

I min vardag ser jag ständiga exempel på hur kvinnor slits ut och bryts ner av alla "måsten", medan deras män frodas och växer. De får maten lagad, bostaden städad och barnen omhändertagna, utan alltför mycket arbetsinsats.

I ovanstående artikel nämns den stora löneskillnaden mellan kvinnor och män, som en av orsakerna till att kvinnor oftare stannar hemma med barnen när de är sjuka. I dagens ekonomiska läge ser familjen, naturligtvis, till att man förlorar så lite inkomst som möjligt vid barnens sjukdom.

Samtidigt framförs argumentet att fäderna, genom detta förfarande, går miste om kvalitetstid med sina barn. Jag vill då påpeka att om dessa fäder anser att det är kvalitetstid att vårda sjuka barn, varför då inte själva vårda dem. Kvalitet måste få kosta, sägs det ibland.

Vad beträffar hushållsbestyren, såsom matlagning, tvätt, disk och städning, så ser jag inga som helst problem med att de utförs av män. Det är, tvärtom, för mig en naturlig del av vardagen. Tvätt, disk och städning innefattar dessutom ofta hantering av maskiner och det är ju, av tradition, sett som ett mycket maskulint område…

 När det gäller matlagningen, finns det excellenta kokböcker, med utförliga instruktioner, på marknaden. Jag hävdar bestämt att om man kan läsa, då kan man också laga mat!

OK, visst alla kan göra misstag, tvätta så att kläderna blir missfärgade, diska sönder finglasen eller bränna vid falukorven, men om man har förmågan att lära av sina misstag bör detta inte upprepas så väldigt många gånger…

 

”Vård av barn”

Av , , Bli först att kommentera 2

Det är ju en himla tur att möjligheten finns! Tänk så jobbigt om man inte kunde få sitt andningshål ibland! När det är stressigt på jobbet, eller när man bara behöver vara ledig och mysa med sitt barn! Ta sig lite kvalitetstid med familjen! Och inget löneavdrag blir det, heller!

 Hur många har satt det i system? Jag har rent konkreta exempel i min närmiljö. Man sjukanmäler barnet, anmäler till sin egen arbetsplats att man VAB: ar och sen gör man någonting trevligt tillsammans, i stället!

 På många arbetsplatser är detta regelbundet återkommande, och ingen kan ifrågasätta beteendet. Det är ju självklart att ett sjukt barn behöver sin förälder, men hur ska man ställa sig när barnet sen infinner sig i förskolan/ skolan och berättar om den senaste shoppingresan till Sundsvall/ besöket på äventyrsbadet i Ö- vik?

 I dagsläget behövs intyg från barnomsorg/ skola om att barnet varit sjukanmält för att få ut ersättning från Försäkringskassan, men eftersom det intyget kräver merarbete för personalen inom barnomsorgen/ skolan, kommer det att slopas. Hur kommer det då att se ut i framtiden?