Samtal i klassrummet

Av , , Bli först att kommentera 4

”Jag kan inte jobba idag, för min dator är trasig, den är inlämnad för reparation”

”Men, du kan ju börja skriva uppsatsen för hand och sen renskriva den på datorn innan du lämnar in den!”

”Vad menar du? För hand?”

”Ja, du använder papper och penna och skriver på gammeldags vis, med dina händer. Det finns linjerade blad på katedern, om du inte har en egen skrivbok.”

”Jaha. Du menar så. Men det är ju jobbigt!”

”Mmmm!”

”Äh, jag väntar tills datorn är lagad!”

Trängselskatten

Av , , Bli först att kommentera 4

Så här strax efter nyåret utvärderades införandet av trängselskatt i våra två största städer 🙂

Inför införandet argumenterades det om att innerstadsmiljön i dessa städer var så dålig, mycket buller och luftföroreningar. Med trängselskattens införande skulle man förbättra innerstadsmiljön, genom att endast de fordon som var tvungna, skulle passera spärrarna.

I utvärderingen visade sig att trängselskatten inte genererat lika mycket pengar, som man hoppats och beräknat, eftersom fordonstrafiken minskat. Därigenom fick, tyvärr, renovering och byggandet av olika trafikleder skjutas på framtiden.

Som utomstående betraktare funderar jag lite grann över om man ändå inte nått en liten bit på väg mot, det explicita, målet? Det som sades var ju att man ville minska fordonstrafiken och därigenom minska utsläppen av avgaser och på så sätt förbättra miljön i stadskärnorna.

Så, kom ihåg, när detta börjar diskuteras för Umeås del, att det inte är meningen att minska antalet fordon i centrum. Ni kan lugnt fortsätta ta bilen till jobbet. Syftet är att generera intäkter…

Väntetider inom vården

Av , , Bli först att kommentera 2

I morse diskuterades väntetider inom svensk cancervård på nyhetssändningarna. Det gavs exempel på en patient som belånat sitt hus för att snabbt få vård, inom den privata sektorn. Mannen beskrev hur han först försökt påskynda processen inom landstingsvården, men, som han uttryckte det ”inte visste i vilka trådar man ska dra” gett upp och sökt privat vård.

Detta fick mig att känna ett styng av oro. Oro över att bli sjuk. Jag insåg hur naiv jag är, eller varit. I dagens landstingssjukvård är det alltså patienten som ska dra i trådarna? Jag har inbillat mig att det finns organisation och fungerande rutiner för hur sjukvården tar hand om patienterna…

Att han dessutom bekostat vården själv, något som tydligen blir allt vanligare… Hur gör sjuka människor som inte har möjlighet att belåna sitt hus? Eller låna av släkten? Tynar bort och dör, förmodligen…

I tv- studion fanns också representanter för onkologer, som förklarade att kötiden kan skilja sig åt beroende på vilken cancerform patienten drabbats av. Naturligtvis, en aggressiv, malign cancer bör ju ge den patienten förtur, gentemot en patient med en långsam benign cancerform. Däremot var de kritiska till att tiden efter upptäckten av tumören fram till diagnosen ofta var (för) lång.

I decennier har ansvariga politiker skanderat orden ”vård- skola- omsorg”, som ett mantra, men vad har hänt under den tiden? Är det så här vi vill att den allmänna sjukvården ska fungera? Eller skolan? Eller omsorgen?

Naturvetenskap!

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag tjuvlyssnade på några gymnasieelever på bussen! De förde ett intressant samtal om betyg. Det framkom att de allihop gick en naturvetenskaplig utbildning.

”Vad hade du för betyg i fysik?”

”D. Det är så mycket matte i fysiken och jag är inte särskilt bra på matte…”

”Mmmm… Jo, men biologin är bättre! Där slipper man räkna så mycket…”

”Ja, men kemin är det ganska mycket beräkningar…”

”Va? Vad är det?”

”Jomen, kemi, du vet… Det där med atomer och sån skit…”

Här kände jag mest för att dunka pannan i sätet framför! Jag fick bita mig i tungan, hårt, för att inte vända mig om och skrika: ”Ni går ju för h- vete natur! Då måste ni väl kunna skilja på era karaktärsämnen!!!” Men jag behärskade mig!

Svenska vänner

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag satt i min soffa och zappade uttråkad mellan olika TV- kanaler. I en av kanalerna visades en repris av talkshowen ”Skavlan”. Där uttalade en av deltagarna något som fångade mitt intresse.

Mannen berättade att han bott i Sverige i sju år och ännu inte hade några svenska vänner. Enligt mannens accent att döma var hans modersmål engelska. Han reflekterade över hur svenskarna skaffade vänner, enligt hans observationer. Svenskarna, sade han, skaffar sina vänner i mycket unga år. I vuxen ålder slutar svenskarna skaffa nya vänner, de nöjer sig med dem de redan har. Ett visst missnöje kunde anas i hans uttalande.

Frågan är ju om hans iakttagelser stämmer? Om jag ser till min egen vänkrets, så är jag benägen att hålla med honom. Vi är ett gäng från grundskoletiden, som fortfarande håller kontakten… Det är sällsynt att nya personer införlivas i vår krets, även om, i sanningens namn, vårt lilla gäng säkerligen skulle berikas av nya deltagare 🙂

Är detta verkligen ett utbrett fenomen? Varför? Vad är det som får oss att i vuxen ålder sluta oss och sluta vara öppna för nya influenser? Sluta vara nyfikna och intresserade av andra människor?

Björklunds skola

Av , , Bli först att kommentera 2

Vi har problem i den svenska skolan, det kan vi väl enas om? Skolresultaten och kunskaperna sjunker, lärare vittnar om en närmast ohållbar arbetssituation.

Många anser att skolminister Jan Björklund gör sitt jobb bra. Han GÖR ju någonting, han sätter in åtgärder och reviderar gamla sanningar om skolsystemet! Men vad gör han egentligen?

Björklund tillsätter utredningar och expertkommissioner. Arbetsgrupperna i dessa utredningar och kommissioner består av de främsta experterna inom berörda områden, som landet kan uppbringa. Och det är väl bra, att man granskar situationen genom de allra senaste rönen inom skolforskningen.

Men, Björklunds agerande tyder också på att han har en väldigt stark tilltro till auktoriteter, professorer och forskare. Det får till följd att hela skolsystemet kommer att styras av dessa auktoriteter. Skolan blir en institution som styrs ovanifrån, någon pekar med hela handen och förväntar sig lydnad…

Kan det vara ministerns militära bakgrund som gör sig påmind? Officerens motvilja att lyssna till fotsoldaternas synpunkter… Om man lyssnar till personalen ”på golvet”, de som har rutin och intim insikt i problemen, i stället för att producera manualer, kan man inte ha något att vinna, då?

 

Ramaskriet om de äldres mat!

Av , , Bli först att kommentera 7

De senaste dagarna har TVs nyhetssändningar haft fokus på maten inom äldrevård och skola. Det har visat sig att många äldre får köpa mat som inte är näringsberäknad, som inte håller önskvärd kvalitet eller består av maträtter som kunderna inte efterfrågar.

Från dietisthåll påpekas att många äldre riskerar att bli undernärda, att fallolyckor och infektionssjukdomar i gruppen kan komma att öka på grund av detta. Detta medför ökade kostnader för sjukvården och minskad livskvalitet för individerna. Därför efterlyses nu ett kontrollsystem för att kontrollera att de äldre verkligen får i sig den näring och energi de behöver.

Bilderna i nyhetsinslagen visar gamla, som äter halva sina plastförpackade portioner, vilket enligt dietister och ”förståsigpåare” är helt fel! På vissa håll i landet får de äldre möjlighet att äta tillsammans en eller flera dagar i veckan. Där har det visat sig att både kaloriintag och livskvalitet förbättrats.

Men, är inte det ganska självklart? Människan är en social varelse och: Hur kul är det att dagligen, år ut och år in, värma en portion färdiglagad, plastförpackad mat i mikrovågsugnen och sen sitta ensam vid köksbordet och försöka peta i sig innehållet i formen? Om man inte orkar äta upp allt, slänger man ju resten.

Problemet, tycker jag, verkar vara den stora gruppen äldre som bor, ensamma, i sitt hem. Om man upplever sig som ensam brukar man kanske inte vara sprudlande glad, snarare deprimerad, och då sjunker aptiten… Vem ska kontrollera att den här personen verkligen äter upp sin mat? Varje individ har ju, trots allt, en viss grad av självbestämmande! Och, om/ när man upptäcker att personen inte äter upp allt, vilka åtgärder ska då vidtagas? Tvångsmatning?

Kanske behöver samhället se över de äldres situation? Mycket skulle vara vunnet, tror jag, genom att försöka bryta den isolering som så många äldre vittnar om. Kanske var det ett misstag att minska ner på äldreboendena och servicehusen, till förmån för ett ökat ”eget boende”? Finns det större möjligheter att erbjuda äldre ökad social samvaro, inte bara i samband med måltiderna, ute i samhället?

Det borde kanske undersökas, innan man går in och skapar en kontrollfunktion för de äldres närings- och kaloriintag?