Pratar ni franska i Sverige?

Gårdagen var en kväll som jag kommer att komma ihåg i framtiden då jag tänker tillbaka på min tid i USA, särskilt om jag far hem nu. Till att börja med så sög kvällen då jag satt och lyssnade på tyskarna medan de pratade. En ursäktade sig efter dryga halvtimmen och sa ungefär "oj, du förstår ju ingenting". Och eftersom jag inte vill att jag inte ska förstå någonting summerade jag halvtimmens prat i några meningar, på engelska, så de skulle förstå att jag visst inte var okunnig. Kanske ett dumt drag eftersom de verkligen bara fortsatte att prata tyska. Men jag vill ju inte att någon ska tro att jag är dum i huvudet.

Efter det drog vi till Spin igen. Jag räknade timmarna till hemgång och hade ingen lust att fara ut, men var så illa tvungen. Väl inne och efter en timmes tafatt trippande på dansgolvet träffade jag en av killarna som skrev på mig första gången jag var på Spin. Killen var galet rolig, knäpp och dessutom rätt så snygg och bra på dansa. Hans svettproduktion var mer än ymnig, men vad gör det när man har chansen att komma undan tyskarna för att dansa med en kille med självdistans? Efter några, vad jag förmodar att de är, lögner om en tidigare karriär som modell i Egypten och en massa dödslyft och skratt var det dags för hemgång.

På hemvägen träffade jag en man

– Hej, känner du igen mig? Jag ser dig varje dag men har varit för blyg för att prata med dig, sa han.

– Hej, jag tror jag känner igen dig, sa jag.

– Jag heter Sam och kommer från Jamaica och gillar dig. Skulle jag kunna få ditt telefonnummer?

– Jag heter Evelina och kommer från Sverige. Visst

– Oh! Parle vous francais?

– Nej, i Sverige pratar vi svenska. Kan jag inte få ta en bild på oss två?

Jag gav kameran så hon kunde fånga mig och min 2m-2,10m långa jamaican till friare på kort.