Internet där jag är inhyst för tillfället fungerar inte eftrsom min LCC inte betalat räkningen. Jag sitter därför på Caribou Coffe igen, åter med en citronlemonad, och kollar runt alla mina konton. Jag är matchad med en familj i Portland, Maine. Mitt in i gröten. Mamman är en LCC och det verkar vara schyssta arbetstider. Hon skulle ringa men är lite försenad med det, en sisådär 22 timmar försenad. Fuck det. Jag försöker få kontakt med själva au pairförmedlingen med det är snudd på omöjligt. Nu vill jag faktiskt hem.

Yesyes. En dygnslång flight verkar vara allt närmare i tiden. San Josefamiljen ringde igår och de var verkligen inte najs. Jag frågade hur många au pairer de tidigare haft och de svarade tt de haft fem, men det var en lögn eftersom de haft sju. Men de fem au pairerna var på ett år. Den senaste kom till dem i fredags och slutade på söndagen. Värdmamman berättade om deras svenska au pair och började skrika saker som "well, go back home to sweden, it’s our fucking car!" i telefonen. Ja, Kalifornien verkar ju riktigt najs, men jag vill vara säker den här gången. Annars är det nog värt att sikta in sig på allt man har hemma vilket är:

• Juridikstudierna
• Familjen
• Umeå pride med Johan
• Rättegång (visst, ingen man ser fram emot men det blir då inte en massa annat konstigt)
• Lagligt festande som inkluderar förtäring av alkohol
• folk fattar vad man säger
• Man behöver inte alltid ha försäkringspapper med sig

Sverige är alltså helt okej när det kommer till kritan. Men det är rätt soft att göra som jag gör nu. Sitta på Caribou Coffe med en Chipotle Turkey Wrap och en citronlemonad.

Jag vaknade upp och kollade på mitt konto efter en matchning. En familj på fyra personer utanför San Jose stod på mitt konto. Jag har inte kännt efter hur det känns utan väntar bara på ett samtal. Det är nervöst nu. Blir det Kalifornien nästa? Hoppas hoppas.

Ska börja med att tacka min pappa för att han är så bra. För att hålla mitt löfte till honom och inte somna ifrån det ska jag skriva upp fem saker som jag har lärt mig under den här resan som är bra och som jag kan ha nytta av i resten av mitt liv. De fem sakerna kommer här, utan inbördes ordning.

• Jag vet hur det är att köra i en storstad som får Stockholm att vara väldigt litet, och får inte heller panik av att göra det.
• Jag har fått uppleva vad kapitalism är, på riktigt och kan fylla igen kunskapsluckor om det här landet med fakta och självupplevelser.
• Jag har lärt känna Sofia, en tjej från Umeå, somoavsett hur det går för mig här nog kommer vara någon jag fortsätter att umgås med då båda är tillbaka i Sverige och Umeå.
• Jag vet hur det känns att vara på andra sidan jorden borta från familj och vänner och kan kanske få ett litet annat perspektiv på de flyktingar som tvingas, kanske helt hux flux, till att fly halva jorden utan att någonsin få hjälp av någon eller veta om de ska få se sin familj igen. Jag säger INTE att det är det som hänt mig, men jag vet hur det känns att vara på i en helt ny värld och måsta klara sig själv.
• Jag vet hur man säger "jag vill ligga med dig" på tyska

Depp, depp, depp. Läget har varit stillastående i över tre dagar nu och fan, jag är nog inte lika övertygad som jag var innan om att familjen vill att jag ska flytta dit. Ända sedan jag kom hit har jag känt mig lite off. Nu är jag riktigt off. Jag inkräktar på allas liv och allting börjar kännas så obekvämt att det nästan är kletigt. Men vad ska man göra? Jag fick ett nytt röstmeddelande för kanske femtonde gången på en vecka. Jag har precis räknat ut hur man lyssnar av sina meddelanden och kom idag på hur man också raderade dem. Alla var med riktnummer från Las Vegas, vilket innebär telefonförsäljare, utom ett. Som också blev raderat. Jävla skit, eftersom det kunde ha varit min potentielle värdmamma. Eftersom jag inte hade hennes nummer så kunde jag inte ringa upp henne. När jag kom  tillbaka efter att ha varit på strand och bio så var det alldeles för sent för att ringa upp. Allra mest troligt var det bara en telefonförsäljare med ett annat riktnummer bara, men man ska vara positiv. Så länge det går. För nu är allt skit. Jag raderade ett meddelande som kanske var viktig och nu har jag ont i magen igen. För kanske sjätte natten i rad. Snälla, sup mig dyngrak så jag får sova någon gång

Jag saknar dig. Jag hoppas just nu i skrivande stund verkligen på att jag ska få stanna kvar i Amerika, men jag saknar dig. Jag dagdrömmer om dagarna om hur det kommer att bli när det är jag som bor i Umeå, och du kommer och hälsar på mig för att shoppa och umgås, istället för tvärtom. Idag är det en månad sedan jag var inne i New York City och det har gått riktigt fort. Jag har hunnit vara med om mycket och blir det så att jag blir hemskickad har jag verkligen några erfarenheter med mig. Men jag tror att det är just det att jag har dig och alla andra som väntar hemma som gör att det inte känns så farligt att fara hem.

Kommer jag hem och flyttar till Umeå ska jag gå med i Rättvisepartiet Socialisterna och jag ska dansa varje gång Offensiv kommer genom mitt brevinkast. Sjukvården är detsom verkligen borde få sig en ordentlig rehabilitering här och jag har så många saker jag vill säga till dig. en sak kan jag ta redan nu; skaffa internet! Jag saknar och tänker på dig. Hälsa Biggen!

Puss från lillasyster

Jag tänker inte ursäkta att jag inte skrivit. Min blogg, mitt beslut, men jag är glad att du finns kvar och läser. Sedan sist har jag:

• Varit på festival
• Varit i Wisconsin
• Ätit friterad kakdeg (sjukt äckligt)
• Hunnit bestämma mig för att fara hem hur många gånger som helst
• Bestämt mig för att stanna hur många gånger som helst
• Varit på arbetsintervju

Som sagt, jag har varit på arbetsintervju. Det innebar att jag åkte till andra sidan av Minneapolis till en familj bestående av tre personer. Mamma, son och dotter. Sonen är autistisk men får hjälp av proffs 40 timmar i veckan. Det dom vill ha mig till, är att vara där för dottern och göra roliga saker med henne då sonen kräver mycket uppmärksamhet. De har två hundar och en fågel. Fågeln är skitjobbig men den heter Ringo så den är okej. En av hundarna är en mops! Helt underbar hund! De har inte haft någon som jobbat där förut så de har inte i ordning ett rum än, men det verkar som att källaren kommer att bli min. Jag var först jättenegativ till familjen. Inte fan tänkte jag ta hand om handikappade igen, då alla andra fick ha "normala" ungar. Men den här familjen verkar vara verkligen motsatsen till min tidigare. Med allt rött hår kändes det faktiskt som att jag hade hamnat hos Weasleys i Harry Potter. Jag kände mig jättebekväm. Hoppas de vill att jag ska flytta in dit!