Som bekant har pandemin förändrat gränssituationen drastiskt i Norden. För gränsstäderna som förlitar sig på gränshandel är de stängda gränserna en katastrof. Men det är inte endast de som bor vid gränserna och de som driver butiker som drabbas av dessa stängda gränser. Men den skada de stängda gränserna tillfogar är inte begränsande direkt till de gränsområdena. Tvivel och misstänksamhet mot framför allt Sverige kan skönjas inte enbart på sociala medier utan även i reguljära medier i våra grannländer. En del av uppmärksamheten har såklart med det sättet som Sverige har valt att hantera pandemin, med frivilliga rekommendationer och mindre tvingande restriktioner än våra grannländer som tidigt införde hårda restriktioner för resor internt och externt bland andra åtgärder. En annan, inte lika uppmärksammad möjligen, är det negativa bilden som har getts av Sveriges problemområden under en längre tid. Jag minns själv många diskussioner med utländska journalistkollegor om situationen i Malmö eller Stockholms förorter. ”Det svenska tillståndet” spelar roll, både kort- och långsiktigt för våra grannländers syn på Sverige. Är det en duktig storebror som levererar en stabil, jämlik framtid eller något annat?

Den nordiska stängningen av gränser är unik i efterkrigstid, inte under några av de tidigare pandemierna som har drabbat vår region har enskildas möjlighet att resa i Norden begränsats så kraftigt som nu. Möjligen är det rätt, för att få bukt med smittospridningen Men, är det gränspendlarna som reser till Norge för att hålla igång skola, sjukhus och kaféer som driver smittspridningen? Är det sommarstugeägarna som reser till sin stuga för att umgås med nära och kära? Tidigt i pandemin varnade danska forskare om att gränsstängningen var ett politiskt, inte medicinskt beslut. I kristider såsom många regeringar i världen betecknar Covid-19 uppfattas det ofta positivt att vidta kraftfulla åtgärder för att visa handlingskraft. Men, efter ett tag, eller när tanken hinner ikapp handlandet framstår vissa beslut som förhastade eller rent av skadliga. Vi ska göra allt vi kan för att minimera smittan, men det ska väl främst ske på hemmaplan, i butikerna, i restaurangerna och på andra platser människor möts.

Det Nordiska samarbetet har långa anor, men tycks i dagens globaliserade värld ha tappat något av den kraften som den en gång hade, likt många andra interregionala nätverk. Att harmonisera gränserna är ett ypperligt exempel för Norden att visa handlingskraft och framåtanda i en post Covid-19 värld.

De nordiska gränserna har sedan instiftandet av den nordiska passunionen 1954 i regel varit öppna för de nordiska medborgarna. Nationsgränserna har för många varit en bisak, något man kanske reflekterar över att man passerar men inte mycket mer än så. Den pågående pandemin har dock ställt detta förhållningssätt på ända, i gränsstaden Haparanda/Tornio var det under våren kravallstaket mitt på gränsen, mitt i staden. Svenska medborgare med stugor i Norge fick glåpord kastade efter sig vid besök i Norge, norska medborgare som med sin ekonomiska köpkraft stöttar stora delar av gränstrakterna med sin handel har hindrats från att resa till Sverige. Ett paradigmskifte har skett i det förr så fredliga och gemensamma nordiska samarbetet, politiker har av olika skäl valt att stänga sina gränser eller införa hårda restriktioner för resor över dem. Expertmyndigheterna har dock inte förordat en stängning av gränserna, som denna artikel i Alltinget visar. Självfallet kan en smitta som Covid-19 hindras om individer reser mindre över nationsgränserna, men det är inte möjligt att helt stänga ut smittan såsom Nya Zeeland har utvecklats.

Under en längre tid har det i våra grannländer talats om ett ”Sverigetillstånd”, ofta gärna kopplat till bilder på upplopp i förorter, som ett varnande exempel. ”Vi vill inte ha det som i Sverige”.
Även här kan vi skönja en form av mjukt paradigmskifte, där Sverige förr snarare sågs upp till som något av en storebror till sitt land bland många. Det är nog inte helt otänkbart att detta paradigmskifte kan kopplas ihop med den allt hårdare tonen mot Sverige från våra grannländer, även när det gäller Covid-19.

Hur påverkar denna hårdare ton och stängningen av gränserna de tusentals samarbetsprojekt över gränserna?
Mycket, om inte all gränsöverskridande samarbete står just nu stilla eller är tillfälligt pausad. Inte mer än rätt möjligtvis med tanke på de utmaningar våra samhällen står inför med en vinter av ökande smittotal. Men, det långsiktiga samarbetet måste kvarstå och förstärkas. Det nordiska samarbetet är logiskt historiskt, kulturellt och ekonomiskt, men det tar skada av allt för häftiga stängningar av gränser som inte är epidemiologiskt baserade och av misstroende.

I en tid när en form av nynationalism åter igen sprider sig är det viktigt att peka på de positiva aspekterna av tätt samarbete nationer emellan.

Få i Barentsregionen känner till densamma. Desto fler känner till Barentshavet norr om Norges fastland där Barentssamarbetet fått sitt namn. Samarbetet sprang ur den positiva trend som 1990 talet medförde för vårt land och vår närregion, muren mellan öst och väst hade ruttnat inifrån och var nu blott en spillra. Allt var möjligt, otaliga handelskomittér, kulturföreningar och hjälpsändingar tog sig fram över dåliga vägar till Ryssland. Nu skulle Ryssland bli en del av Europa!

Detta var mullen som den norska utrikesministern Thorvald Stoltenberg planterade fröet uti, allt började lovande. Ett sekretariat för Barentssamarbetet blev två uppe i Kirkenes, fler och fler regioner ville vara en del av detta nya spännande samarbete. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh kämpade för att etablera ett svenskt Barentssekreteriat i Luleå. Men, som bekant svänger vindarna lätt i den geopolitiska situationen och vi befinner oss idag i någon form av nytt kallt krig. Här fyller det anrika Barentssamarbetet sin roll, genom regionalt samarbete mellan aktörer, politiker och guvernörer kan man inte runda, men man kan verka direkt för en fredlig avspänning i den nordliga regionen. Även om samarbetet av idag inte ter sig lika aktivt som under 1990-talet fyller det ändå en viktig funktion som sambandscentral mellan de på den andra sidan den nya väst-östliga muren och oss här i Sverige.

Vi måste fortsätta värna de få kontakter mellan civila organisationer i Sverige och Ryssland, de politiska samarbetena och inte minst de breda regionala satsningarna.