Om trender i sorg?

Äntligen befinner jag mig hemma i Sverige igen även om det fortfarande blir ett par timmar här på Arlanda innan jag är hemma på riktigt. Min tanke var att jag skulle blogga mer flitigt under semestern i USA, men vissa tekniska svårigheter samt att tiden inte räckte till gjorde att det blev väldigt få inlägg. Min förhoppning är att när jag nu är hemma ska det bli annorlunda.

Min resa till USA var inte bara semester, för en dryg vecka sedan hade vi en minnesstund för min svärmor Ellen som avled oväntat den sista maj. Det var en mycket vacker och varm stund där släktingar från flera delstater kommit för att delta och visa sin respekt för Ellen och hennes familj. Min svåger hade sammanställt en video med bilder från hennes liv och samtidigt som det var tårar så var det också härligt att skratta åt de goda minnen som dök upp. Minnen delades och det gjorde också att denna minnesstund blev ett varmt och gott minne mitt i sorgen.

Samma helg som detta skedde läste jag på vk.se att allt färre deltar i minnesstund efter en begravning eller kanske inte alls går till en begravning. Jag vet inte varför det har blivit så, men jag tycker att det om något är sorgligt. Självklart kan jag inte säga hur man ska sörja eller hur man hanterar en sorg, men döden är en självklar del av livet och något man inte bör vara rädd för att tala om. Att delta i en minnesstund tror jag också är ett bra sätt att bearbeta sorgen. Kanske är det en temporär trendförändring som artikeln tar upp eller så har minnesstunderna bytts ut mot någonting helt annat. För mig betyder en minnesstund att man får möjlighet att fira att personen har levt och inte att sorgen ska ta över.