Feministiska hälsningar, rätt eller fel?

Jag är varken den förste eller den siste som har funderat på vad som menas egentligen med orden ”en feministisk regering”? Kanske en retorisk fråga, men regeringens egna svar och definition lyder:

Feministisk regering

Sverige har världens första feministiska regering. Det innebär att jämställdhet är avgörande för regeringens prioriteringar – i beslut och tilldelning av resurser. En feministisk regering ser till att jämställdhetsperspektivet finns med i politikens utformning på bred front, både i det nationella och internationella arbetet. Att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv är en mänsklig rättighet och en demokrati- och rättvisefråga. Jämställdhet är också en del av lösningen på de utmaningar som samhället står inför, och en självklarhet i ett modernt välfärdssamhälle – för rättvisa och ekonomisk utveckling. Regeringens viktigaste verktyg för att genomföra en feministisk politik är jämställdhetsintegrering, där jämställdhetsbudgetering är en viktig del. (www.regeringen.se)

Nu blir det krångligare. Kan man (en, säger feminister som nyttjar ordet man så sällan som möjligt) vara för jämställdhet utan att kalla sig feminist – ja självklart säger jag. Den vänsterstämplade feminismen envisas ständigt med att fastna i millimeter rättvisa för att uppnå jämställdhet. Det ska vara exakt lika för både pappa och mamma till exempel när det gäller vem som stannar hemma med barnet. Det handlar inte om att de båda får samma möjligheter att välja själva hur de vill lösa sin situation. (Män och kvinnor ska tala lika mycket i fullmäktige oavsett vad de har att säga är en annan mer lokal fråga.) Kvotering är ett vanligt verktyg för vänstern och socialismen, socialförsäkringsministern Strandhäll har inte dragit sig för att t om föreslå kvotering av VAB dagar för att styra föräldrars val att vara hemma.

Det kanske är så att Sverige är det första land med en regering som kallar sig feminister, men jag har fortfarande svårt att se vad det är man (en eller de?) är stolta över. Definitionen som presenteras skapar frågor, hjärtats bekännelse vad de vill kanske, men det kvarstår att se allt i handling. Kanske lika bra att jag slipper för jag säger definitivt nej till tvångskvotering.

Detta med feministisk regering väcktes till liv igår kväll efter Aktuellts inslag och intervju med den man som kallades Miljöpartiets framtidsnamn och kandidat till partistyrelsen. Denna man vägrade att ta den kvinnliga journalisten i hand och valde istället att lägga handen över bröstet och buga istället. Detta orsakade en mindre storm på nätet. Kritiker säger att du kan inte vara feminist och samtidigt inte ta kvinnor i hand och skylla på att det går emot din tro. Feminism går före religionsfrihet tydligen. Jag blir inte kränkt av att någon inte tar mig i hand för att jag är kvinna, men det faktum att det är en alldeles för intim handling är det jag ifrågasätter. Vad? Att ta i hand leder till lust? Hos vem?

Även om jag tycker att det är ovanligt att vägra tänker jag aldrig tvinga någon att ta mig i hand när vi hälsar. För övrigt läste jag nyligen att de nya vanorna att kramas till hälsning istället för att ta i hand är betydligt bättre ur smittoriskhänsyn. Det om något borde kallas intimt. En sak till, Yasri Kahn som var Miljöpartiets framtidsnamn kandiderar inte längre till partistyrelsen..