Kristallnatten

Igår kväll deltog jag i en manifestation till minne av Kristallnatten den 9 november. Det var lugnt, stilla och vackert med brinnande facklor och tal av sju politiska partier, Judiska föreningen och Dr Hillel Goldberg. Goldberg som är en överlevare berättade om sina erfarenheter och minnen från andra världskriget och hur hans pappa avrättades. Det som var starkast i hans tal är hur han än idag minns ljudet av skotten som dödade hans far när han själv var nio år gammal. Att själv vara en av talarna efter honom var inte så enkelt, i synnerhet som mitt tal plötsligt blåste iväg bland ljusen eftersom mina händer var så kalla.

Mitt tal var personligt och jag knöt an till hur kunskaper från skolan som finns i bakhuvudet förtjänar att dras fram emellanåt. Tack vare mina barn händer det lite oftare.

”Historia, det som hände förut kommer inte att hända igen – för vi vet ju bättre nu. Gör vi verkligen det eller har vi något att lära oss av historien, vi som nu borde veta bättre?

Det har varit min personliga attityd till så mycket av det som har hänt tidigare. Oavsett hur fruktansvärda händelser är, så tror vi att de inte kan hända igen, för nu är vi mycket mer kunnig om vår omvärld. Dessutom  vet vi ju att varje människa är värd lika mycket som en annan. Eller vet vi det, och lär vi verkligen av det förflutna?

Det är just ignorans och naivitet som kan låta främlingsfientliga rörelser gro i tysthet när vi inte talar om det och vi låter Förintelsen falla i glömska. Fruktansvärda konspirationsteorier florerar fritt och det finns de som menar att det aldrig har hänt och att en hel värld blivit lurad.

Förintelsens miljoner offer — och de totalt drygt 6 miljoner judar!

De som inte vet menar att judarna inte var offer utan att allt är en lögn. Vi får dock inte glömma, aldrig,  och vi får inte vara tysta.

Jag är tacksam för att jag fick inbjudan att stå här trots att orden inte räcker till. För jag vill inte vara en av dem som glömmer vår historia. Det är nu många år sedan jag läste historia på gymnasiet och även om kunskaperna finns där i bakhuvudet vill jag dra fram dem emellanåt, vilket jag också har fått göra när mina barn har läst om andra världskriget och förintelsen.

Att tala historia med våra barn och tala om vår nutid och vad som sker runt omkring oss är min skyldighet som förälder och vuxen. Kunskaperna om hur vi behandlar våra medmänniskor och respekterar andra människors tro ……. det börjar i familjen. Vi kan inte skylla på andra eller säga att det är samhällets fel att rasism och antisemitism växer utan att vi först se på oss själva och vad vi lär våra barn. Här blir historien till hjälp och en påminnelse om vad vi inte vill se igen.

Vi måste påminna och agera, gång efter gång. Jag vill därför avsluta med Hannah Arendts boktitel ”Mellan det förflutna och framtiden”. Det är nu. Vi får inte glömma vår historia för att värna oss för händelser i vår framtid. Därför måste och kan vi agera nu… gång efter gång.”