För två veckor sedan deltog jag i ett seminarium där Tapio Salonen föreläste om barnfattigdom och jag satt även med i ett panelsamtal där jag fick delge mina reflektioner i saken. Salonen är professor i socialt arbete och den som antagligen varit mest involverad i studierna om barn som lever i ekonomisk utsatthet eller enklare sagt, i barnfattigdom.

Ordet barnfattigdom har tidvis varit mycket kritiserat inte minst efter Uppdrag granskning för drygt ett år sedan. Oavsett vad man anser om ordet så är det helt klart att det finns barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer och som inte har samma möjligheter till aktiviter eller materiella saker som andra jämnåriga. Denna dag var det väldigt många politiker i publiken vilket var tydligt när ordet var fritt och det var flera som sökte bevis för att säga vems fel det var, Alliansen eller Socialdemokraterna eftersom ekonomiska skillnader började för mer än 20 år sedan.

Det är olyckligt att använda simpla begrepp för att hitta någon att skuldbelägga och det är också att göra det alltför lätt för sig. Det är klart att ojämlikheten har ökat och det är ett stort problem att barns fritid är beroende i större grad av ekonomi konsumtion och förväntningar i relation till vad andra barn har eller får.

Jag har skrivit om det tidigare att Alliansregeringen med Kristdemokraterna har genomfört reformer för att bekämpa barnfattigdom som att höja grundnivån i föräldraförsäkringen fr 180 kr/dag till 225 kr; Höjning av bostadstillägg och flerbarnstillägg; infört fritidspeng; jobbstimulans; ungdomar i familjer med försörjningsstöd ska kunna behålla det man tjänar vid arbete och inte räknas in i familjens inkomst. Några av dessa reformer har redan gett effekt, men en del är så nya att vi ännu inte sett resultat. I Umeå sjunker även antalet hushåll med försörjningsstöd och har gjort så under en lång tid.

Igår hade vi årsbokslut för Socialnämnden och där visar tydliga siffror att antalet barn som ingår i hushåll som fått försörjningsstöd sjunkit med 11% i hela kommunen vilket innebär 141 färre barn jämfört med 2012. Det är glädjande siffror, men det ser inte lika bra ut i alla kommundelar. Det är min starka förhoppning att med en enad förvaltning i Umeå kommun kommer vi att stärka arbetet med att ge alla våra barn mer jämlika förutsättningar. Tapio Salonen uttryckte det mycket starkt att alla barn borde ges en dator i skolan eftersom det ger bättre möjligheter för barnen att inte uppleva ekonomisk utsatthet eller barnfattigdom. Jag har bloggat om det förr att när elever i Umeå fått en dator från åk 6, har det sett helt olika ut i kommundelarna. På vissa skolor har eleverna mycket liten tillgång till dator på skolan och man förutsätts ha egen privat dator hemma för att utföra skolarbetet. Även här är en förändring på gång. Det är bra!