Etikett: ensamhet

Insatser för att bryta ensamhet – reflektioner under påsklovet

Av , , Bli först att kommentera 11

Sportlov, påsklov och höstlov, självklara ledigheter i skolans värld, men självklart också för de som har barn i skolåldern. Inga konstigheter att föräldrar tar ledigt för att kunna resa bort med barnen när skolan är stängd, men jag förundras alltid över att ledigheten som var självklar när barnen var små fortsätter att vara det långt efter att barnen är utflugna. Det är ett ”undantagstillstånd” som råder när skolorna är stängda och det blir svårare att nå rätt person om jag har en fråga eller ett ärende att arbeta med. ”Personen du söker är inte anträffbar och väntas åter måndagen den 17 april”. Min telefon är tystare och mailflödet har bromsat in. När telefonen ringde var det från en partikamrat i södra Sverige och de hade ju påsklov i förra veckan. Färre möten inplanerade denna vecka och när de väl sker så är det ovanligt många ersättare som tjänstgör för att ordinarie ledamöter är antingen i fjällen eller på varmare breddgrader.

Missförstå mig inte, jag missunnar inte någon att vara ledig tillsammans med familjen eller kanske kombinera arbetet med sol eller skidåkning. Det är känslan av att stå och stampa lite för att arbetet inte går framåt och att inte få tag i rätt person samtidigt som jag undrar om jag också borde tagit semester. Med mer tid till funderingar tänker jag också på de som inte åker någonstans och de som aldrig får ett telefonsamtal. Ensamhet som kan upplevas än starkare när man ser andras gemenskap och semesterresor. Jag tänker också på de som inte har råd att åka någonstans när allt blivit dyrare och på de barn som hellre vill vara i skolan än hemma för att i skolan kan de äta sig mätta. Men mest av allt tänker jag på de som är ofrivilligt ensamma.

Jag har flera gånger bloggat om att bryta ofrivillig ensamhet vare sig det varit elevhälsa, kuratorer i äldreomsorgen eller en nollvision mot självmord. Det är känt att ofrivillig ensamhet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, stroke, demens och psykisk ohälsa. Ensamhet är inte ett individuellt problem utan något som påverkar hela samhället och är ett hot mot folkhälsan. Många har talat om den, men inte gjort något åt den. Därför är det mycket glädjande att regeringen med socialminister Jakob Forssmed nu föreslår en treårig gemenskapssatsning för att förebygga och bryta ofrivillig ensamhet och isolering. Under detta år uppgår den till 300 miljoner kronor och därefter 300 miljoner kr/ år de följande två åren. Delar av dessa medel går till kommuner och regioner för specifika insatser för äldre genom äldresamtal/hälsosamtal. På måndag (när påsklovet är över på riktigt i hela landet) presenterar regeringen vårpropositionen och då förväntas fler detaljer.

 

 

Äldretelefonen: 020-22 22 33

Av , , Bli först att kommentera 10

Ensamhet är ett folkhälsoproblem och är betydligt mer farligt än vad tidigare varit känt. Den ofrivilliga ensamheten kan leda till nedstämdhet och otrygghet, men den kan också påverka fysiskt med ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och demens. Det har visat sig att social isolering är lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 per dag!!

I denna Corona tid när vi säger åt våra äldre att stanna hemma och inte besöka andra, eller när vi förbjuder besök för de som bor på ett vård och omsorgsboende så kan vi veta med säkerhet att ensamheten kommer att öka. Visst finns det förståelse för att kraftfulla åtgärder är nödvändiga just nu, men sen då? Har vi beredskap för att hjälpa de som lider av konsekvenserna av social isolering? Jag har själv hört orden från en äldre person som inte träffat anhöriga på flera veckor ”att är det så här livet ska fortsätta vara, ja då vet jag inte om det är värt det”. Strax innan helgen ringde jag till en dam som jag blev bekant med innan jul som bor på ett äldreboende i Umeå. Jag ville höra hur det var och vi pratade en bra stund innan middagen serverades. Om stort och smått, men allra mest om oron för Corona och att vara inlåst. Det är en orolig tid och vi är många som måste få dela med oss av hur vi känner eller upplever det som händer.

Videokonferenser och FaceTime kan vara helt fantastiska, men ett vanligt telefonsamtal ska inte underskattas. Därför vill jag lyfta Äldretelefonen som utmärkt exempel. Det är MIND som har initierat stödtelefonen för dig som är över 65 år och som behöver någon att prata med. Äldretelefonen har utökade öppettider från kl.8-19 på vardagar och kl.10-16 på helgerna.

020-22 22 33

 

Känner du någon som är över 65 år, som känner sig ensam eller som vill tala med någon? Dela med dig av detta telefonnummer. Arbetar du i hemtjänsten? Berätta för andra att äldretelefonen finns och memorera numret!

Ett hej och ett leende är en god början

Av , , Bli först att kommentera 8

Vissa nyheter berör mig mer än andra och när jag läser om den man som hittades död i sin lägenhet i Piteå häromdagen blir jag så ledsen. Det är tydligt att ensamhet har blivit allt vanligare. Ensamhet har blivit ett samhällsproblem och är ett hot mot folkhälsa eftersom ofrivillig ensamhet kan orsaka depression och leda till andra sjukdomar. Tänk dig att inte vara efterfrågad av någon, inte ha någon som saknar dig för att du inte synts till?

Jag vet ingenting om denna man, men det är inte det som är det viktigaste för vi kan inte bo i ett land där någon får ligga död i en lägenhet i månader utan att någon märker det. Jag säger inte att vi ska tvingas till att umgås med grannar vi inte känner, men visst måste vi visa mer uppmärksamhet till människor omkring oss? Artikeln väcker frågor och jag vet att händelsen är långt ifrån unik. För flera år sedan lyssnade jag till en intervju med dåvarande Barnombudsman som berättade att han alltid sa hej till varje barn han mötte oavsett var för att bekräfta och visa att det var någon som såg dem. Han menade att för vissa barn kanske det var enda gången under dagen som någon såg dem.

Det låter enkelt, men jag är övertygade om att alla vill bli bekräftade av någon annan. Ett hej och ett leende är en god början.

Förlåt mig, jag är en buffel!

Av , , 2 kommentarer 8

Jag finns på Facebook sedan mer än tio år tillbaka, men anledningen till varför jag finns där har varierat. I början var det spännande att testa och det var roligt att återknyta kontakter med vänner från förr både från barndomen och med vänner från studenttiden. Det var spel och roliga skämt och visst ägnade jag mycket tid till att både uppdatera min status och att läsa om vad andra gjorde.

Idag har Facebook blivit en del av så många fler sociala medier att finnas på. Jag uppdaterar inte lika ofta vad jag gör eller vad jag äter och jag vägrar att dras med i någon ”jämföra mig med andra spiral”. Dvs må dåligt över att jag varken tränat, städat, bakat eller har perfekta naglar vilket så många andra visar upp. Facebook har istället blivit ett arbetsverktyg som underlättar att komma ut med information till andra. Sedan är det förstås överväldigande mycket att läsa för den som vill och vi har även fått lära oss att inte allt är sant.

Häromdagen under semestern läste jag en krönika på Facebook och det är sällan som en artikel fastnar lika mycket som just denna gjorde. Jag har både funderat över den och diskuterat texten och kanske även i viss mån mitt eget beteende. Är det en generationsfråga eller är det attityder i samhället som är fel?

Krönikören menar att människor över 40 saknar telefonvett eftersom de väljer att ringa upp istället för att skicka ett sms. Att vi över 40 som använder telefonen till vad den en gång var menad till beter oss som bufflar för att vi vill ha uppmärksamhet – NU. Jag är själv betydligt närmare 50 än 40 och jag kände mig oerhört skyldig efter att ha läst texten. Är det så människor uppfattar mig när jag ringer för att ställa en fråga eller för att höra hur läget är? Är jag krävande?

När jag var i tonåren kunde jag tala i telefonen i timmar. När mina barn fick mobiltelefoner var det sms i tusental varje månad. Jag vet att saker och ting förändras, men vad är egentligen fel med att ringa och prata istället för att skicka ett sms? Jag har många vänner på Facebook, men det är endast ett fåtal som jag ser som nära. Facebook förändrade kontakten med flera, jag vet ju vad de gör eller hur de har det eftersom de har skrivit det på nätet. Det finns inte längre ett behov av att ringa, eller gör det?

Ensamhet är svårt oavsett ålder och jag menar att vi måste bli bättre på att se våra medmänniskor. Ett sms är säkert bättre än ingenting alls, men du missar så mycket när du inte hör den andres röst. Ett samtal behöver inte vara långt, men det kan visa att du tycker att den du ringer till är viktig och betydelsefull. Det är inte kallprat om du vill veta hur den andre mår. Vi mår bättre av lite medmänsklighet. Till er som tycker att jag beter mig som en buffel (jag brukar i och för sig ALLTID fråga om jag ringer vid en olämplig tidpunkt), förlåt mig det är inte meningen.