På ledarsidan i lördagens Expressen fanns en krönika skriven av Sakine Madon (för övrigt politisk redaktör för Norran) med rubriken: Ungdom är inte en politisk merit. Jag har berört ämnet tidigare om åldern på några av ministrarna i den nya regeringen. Det är inte för att ifrågasätta varken engagemanget eller kompetensen, men var finns livserfarenheten?

Madon skriver att det är dags att lägga ner ungdomsfixeringen och tanken på att bara för att man är ung är det en merit. Så är det inte. Samtidigt som vi har de yngsta ministrarna i antagligen hela Europa (om inte världen) så är Sverige starkt åldersdiskriminerande. Vi vill veta åldern eftersom vi har en uppfattning om vad den åldern innebär i erfarenheter, personliga egenskaper och hur länge personen kan vara aktuell på arbetsmarknaden. T ex att vara 55 + och arbetslös är tungt eftersom man ”bara” har tio år kvar till pension, där kommer erfarenheter eller lämplighet i andra hand.

Min mamma som är relativt nybliven pensionär talade om hur få ministrar det var i Alliansens regering som var fyllda 65 eller i riksdagen över huvudtaget. Representationen för pensionärer ansågs vara för låg. Anledningen är den att i Sverige får vi inte arbeta så länge som vi vill, max 67 år, trots att många vill och kan längre än så. Erfarenheter är bara viktiga tills dess att vi fyller 65 och då kan vi hoppas att det är andra som har kunskaper att ta över. Under Alliansens tid gavs pensionärer ett dubbelt jobbskatteavdrag om de vill arbeta efter 65. I socialdemokraternas Sverige uppmuntras man inte längre att jobba alls efter det att man uppnått 65. Kanske är det för att de ska få göra något roligare än att arbeta även om det är det man helst vill?

Det finns flera frågor som jag funderar på t ex har en 29 årig sjukvårdsminister förståelse för de stora behov som den äldre, många gånger multisjuka befolkningen har i sjukvården? Finns förtroendet bland väljarna födda på 1940 talet för någon född mer än 40 år senare? Samma fråga måste man ställa sig om det omvända, kan pensionärer representera barnfamiljer och ungdomar trots att det var länge sedan de själva var i den åldern? Mitt svar är självklart, om man vill och tar tiden till att ta reda på behoven och allas önskemål för att därefter göra prioriteringar. En blandning behövs och självklart är att livserfarenheter ska bättre tas till vara än vad som görs idag.

När det gäller regeringens absolut yngsta minister, Aida Hadzialic, gymnasie och kunskapslyftminister är jag inte alls lika orolig. Det var ju trots allt inte länge sedan hon själv gick ut gymnasiet. Där ligger livserfarenheten nära i tid.