Igår morse vaknade jag till denna bild. Den fanns på Twitter, Instagram och Facebook upplagda av glada kristdemokrater i hele Sverige. Det jag har varit övertygad om när Ebba Busch Thor valdes till partiledare i april är att hon är tydlig, begriplig och kan tala i TV som går ut genom rutan till fler än bara oss övertygade kristdemokrater. Ja, jag är glad. Glädjen till att arbeta med politik har alltid funnits där, men när fler förstår vad kristdemokrater kan och vill blir det ännu roligare. Vi har bara börjat denna mandatperiod var så säkra att mer kommer.

Under gårdagen förändrades sinnesstämningen och när jag fick höra om vad som hänt i Trollhättan blev det som om jag var tillbaka i USA igen. Där skolskjutningar är en del av verkligheten och där människor reagerar som om de alltid kommer att vara en del av vardagen utan minsta antydan till att försöka se till att de aldrig händer igen. Jag vet inte varför det hände förutom att polisen säger att det var ett rasistmord. Jag vet ingenting om mördarens bakgrund eller familj förutom det som nyheterna valt att visa.

Det som fyllde mig var sorgen och skräcken om det skulle kunna hända på mina barns skola. Brandövningar sker, men ska barn förberedas på att vansinnesdåd sker och att aldrig tala med främlingar? Oavsett var de är? Talade med mina barn om det som hänt och om de känner oro. Jag hoppas även att skolan talar om det även om idag är sista dagen innan det efterlängtade höstlovet.