De senaste månaderna har människor hyllat och uppmärksammat vårdpersonal som är de som står i frontlinjen för att hjälpa de som blivit sjuka i Covid 19. Berättelserna är många om långa arbetspass och svårigheter med att få tag i skyddsmaterial. Både TV och lokalpress har gjort reportage från intensivvården och vi har tagit del av berättelser från de som överlevt. Gemensamt för alla är hyllningskören till vården och uppmaningen att hålla avståndet och vara försiktiga.

Självklart är jag också oerhört tacksam för det arbete som sker på våra sjukhus och glad för att det uppmärksammas, men kan inte låta bli att fundera på vad som händer sedan. De som lovar i tider av kris att arbetsmiljön och arbetsvillkoren ska bli bättre för vårdpersonalen kommer de att stå fast vid sina ord när Covid 19 inte längre utgör en akut fara? När samhället ska börja återgå till något slags normaltillstånd och fokus vänds mot annat, kommer vi då att komma ihåg vad vårdpersonal har fått genomgå? Vad blir hyllningarna värda i slutändan?

Äldreomsorgen har också fått uppmärksamhet, men inte alltid med samma positiva ordalag. Häromveckan uppmärksammade t ex VK att hemtjänstpersonal blir verbalt påhoppade av okända och kallade för smitthärdar. När kommunerna beställt skyddsmaterial har de blivit bortprioriterade till förmån för regionen vilket gjort att bristen på skyddsutrustning fortsatt vara  svår. Vi ska skydda våra äldre, men det är människor vi talar om. Att bli inlåst utan kontakt med andra människor är en omöjlighet och enligt mig helt omänskligt. Därför vill jag hylla äldreomsorgens personal som går till sitt arbete varje dag ständigt uppmärksam på varje eventuellt symptom. Både hos sig själv och hos andra. Det är många som har eller haft tanken att tänk om jag är sjuk utan att jag vet om det och därmed riskerar att smitta någon? Tänk om någon är smittad på jobbet och jag tar med mig det hem till mina anhöriga som tillhör en riskgrupp? Äldreomsorgens personal kan inte arbeta hemifrån och att stanna hemma är en omöjlighet. Det är både tufft och psykiskt påfrestande och att då bli anklagad för att vara pestsmittade är fullständigt vansinne!

Enligt senaste uppgiften så förväntas toppen av Covid 19 smittan nå Umeå om en månad. Det är bra att det tagit längre än först förväntat eftersom det gett mer tid till förberedelser. I dagens VK läser vi om planeringen för ett kohortboende för äldre med Covid 19 och rekryteringen av extra personal kunde starta flera veckor tillbaka. Verksamheter i kommunen har också möjlighet att omdisponera personal mellan verksamheter dit behoven är som allra störst. Det handlar i slutändan om solidaritet i kristid och det blir därför ytterst viktigt att inte tänka snävt eller ha ett revirtänkande. Det borde vara självklart att den som är anställd som sjuksköterska inom skolan skulle kunna arbeta inom omsorgen när behoven är som störst. Det handlar inte om långa tider, men här verkar det finnas osynliga väggar mellan förvaltningarna och jag är rädd för att de kan ha blivit starkare när kommunen upphörde med att vara en förvaltning. I regionen byter personal vårdavdelningar och kliniker när behoven förändrats. Varför ska det vara annorlunda i kommunen?

Arbetet med budget 2021 har påbörjats och kommunen kunde inte få sämre förutsättningar med pågående pandemi, ökad arbetslöshet och minskade skatteintäkter. Det är omöjligt att säga hur illa det kommer att bli, men jag undrar om hyllningarna till äldreomsorgen och löften om förändringar att bli ihågkomna i budgetarbetet? Vad är andra verksamheter redo att vänta med eller utesluta för att äldreomsorgen och vården av våra gamla ska vara god? De här frågorna kommer jag att återvända till, men jag hoppas att alla partier bär med sig den även när krisen är över.

Önskar er en fin Valborg var ni än er!