I måndags behandlades till slut min interpellation om psykisk ohälsa hos ensamkommande barn och unga även om det var med en hårsmån den hanns med. VK har skrivit om den och Andreas Lundgren har även skrivit en del om det på sin blogg Jag vet att en interpellation inte kan förändra något, men för mig var det oerhört viktigt att medvetandegöra för fler vad det är som händer ute på boenden för den ensamkommande unga som har flytt från krig och elände. Där glädje och hopp över att ha kommit till ett tryggt land numera byts ut mot förtvivlan för den ovisshet de känner om de får stanna eller inte. Har de tillräckligt starka skäl för att stanna kvar eller ska de utvisas till ett land där de kanske aldrig tidigare bott?

Strax före jul var jag och Birgitta Nordvall, gruppledare för Kristdemokraterna i landstinget ute på verksamhetsbesök på ett HVB hem för EKB (ensamkommande barn) bland annat för att höra mer om erfarenheter när det gäller drogproblematik eftersom vi hade tagit del av rapporter som visat att droganvändning ökat. I många fall handlar det om självmedicinering, men eftersom det inte finns enligt uppgift någon fungerande avgiftning för barn under 18 år så blir det personalen på hemmen som får mer ansvar. Den ungdom som försöker ta sitt liv får inte hjälp på landstinget utan har blivit hemskickad och personalen får bli övervakare så att inget händer. Verksamhetsbesöket följdes upp med fler besök och kontakter med både landsting, polis och öppenvård innan både jag och Birgitta agerade med interpellationer på våra båda arenor.

Det är lätt att glömma, men 2015 var verkligen ett anmärkningsvärt år med stora flyktingströmmar. En del refererar det till apokalyptiska mått och det är starka ord. Sedan plötsligt kommer nästan inga alls till Sverige i och med att starkare krav ställts. Utan att gå in på lagstiftningen så måste vi komma ihåg de som har kommit och att det är människor bakom talen. När staten minskade anslagen till kommunerna så har kommunerna istället börjat att ”ta hem” ungdomar till den kommun de först blev anvisad till.  Dvs de låter inte ungdomarna att fortsätta bo där de har fått plats och börjat rota sig. Det blir billigare så. Billigare för en kommun kan vara kostsamt för ett barn och otryggheten kommer tillbaka. Om detta läser vi i dagens  VK . Nordmaling hämtade hem pojkar från Sorsele för att inte längre behöva betala Sorsele kommun och pojkarna fick inte ens säga hejdå till lärare och skolkamrater för fort skulle det gå. Konflikten mellan kommunens budget och vad som är bäst för den enskilde blir mycket stor och jag är övertygad om att exemplen är många. Även Umeå kommun har hämtat hem ensamkommande som har bott i andra kommuner under lång tid för att sänka kostnaderna. Behovet av platser minskar inte, men i väntan på uppehållstillstånd behandlar myndigheter dessa människor i vissa fall som brickor på en spelplan där ekonomin går före människovärde. Ett kortsiktigt feltänk och jag känner oro.