Igår kväll var det Öppet Hus på Hammarskolan i Vännäs. Eleverna i årskurs åtta skulle redovisa sitt arbete med "Finn Upp" och vi föräldrar inbjöds att komma och lyssna.

Det var nog en skara lite nervösa 14-15 åringar som steg fram för att presentera sina uppfinningar. Först tänkte jag att detta kommer att bli dryga timmar att sitta och lyssna. Men tiden rasade iväg och vips hade alla redovisat klart.

Jag måste då säga att vi kan helt andas ut och se fram emot en framtid där uppfinningar inte kommer att vara några problem. För himmel så mycket skojiga och många gånger mycket användbara idéer de hade arbetat fram. Flera av de som jag såg presenterade kändes fullkomligt lysande och man undrar genast varför ingen har tänkt på att lösa just dessa problem tidigare.

Det är oftast det enkla som är det svåra! Jag tycker ungdomarna hade lyckats otroligt bra med sina uppfinningar.  En del av dem så pass bra att det lätt skulle kunna säljas vidare til något företag som kunde sätta dem i produktion. En del andra behöver nog kanske omarbetas lite för att funka…men över lag ett fantastiskt jobb!

Grattis!

Tjat verkar funka….i alla fall på mig…(ibland)

För femte året i rad har jag blivit tillfrågad om jag kan hålla "Talet till våren" i samband med Valborgsfirandet här hemma i Hjåggsjö. I fyra år har jag sagt nej och slingrat mig ur det hela.

Nu då frågan återigen kom till mig så hör jag någon säga JA, och inser sedan att det var jag som öppnat munnen och sagt JA och att jag ställer upp. Varför sa jag ja i år efter att ha nekat i fyra år? Ja det kan man ju undra…

Ibland verkar det funka med tjat och ibland säger man ja av bara farten. Visst är det smickrande att bli tillfrågad men i samma stund som jag sagt ja, så far tankarna iväg…oj..oj…vad ska jag säga då!

Min dotter sa att det spelar ingen roll  vad man säger det är i alla fall ingen som lyssnar på riktigt. Och då känner jag ännu mer panik. Varför ska jag prata om ingen tänker lyssna!?

Tur att det är ett tag kvar innan sista april…alltid ska jag väl kunna klura ut något som får någon att lyssna någon minut i alla fall!

Sitter på kontoret och försöker samla mina tankar för nästa arbetspass som startar strax.

Ikväll är det möte med kulturintressenter i Vännäs. En representant från Kulturhuvudstad 2014 från Umeå kommer inledningsvis att berätta lite mer för oss om Umeås satsningar.  Sen kommer vi att genomföra lite allmän information om kulturutvecklingen i Vännäs för att sedan avsluta med grupparbeten.

Förhoppningsvis ska vi efter mötet känna att vi är på gång på allvar och att vi gemensamt kan lyfta kulturen i Vännäs ytterligare! Vännäs har ju ett rikt kulturliv inte minst på föreningssidan och den kreativa näringen är den näring som växer starkast och snabbast just nu.

Ska bli spännande att se om vi kommer på något nytt vid mötet…nya sätt att arbeta….och hitta nya samverkanspartners!

Idag har jag varit till Missionskyrkan och lyssnat på min äldsta dotter som stod för dagens solosång. Vet inte hur många gånger under hennes snart 18 åriga liv som jag varit och lyssnat på hennes sång i olika sammanhang. Men varför blir jag så berörd? Jag borde ju vara luttrad! Ibland går det hur bra som helst men ibland händer det något…..

Och idag hände det….en bit in i den andra låten var det kört….kände hur tårarna brände. Texten i låten hade hon översatt och den rullades upp på en skärm, detta för att de som inte förstår engelska skulle kunna förstå handlingen. 

Jag tror att det var det som gjorde att jag blev extra berörd just idag. Jag kunde se hur de som satt i bänkarna blev berörda och hur tårar kom trillandes utefter deras kinder. En häftig upplevelse….att en text, en röst med inlevelse och Julias taktfasta pianospel kunde fånga NUET skapa eftertanke, skapa en magi!

Det är så härligt att se att människor ger sig tid att lyssna och att reflektera! Sätta allt i sitt sammanhang! Tack för att jag fick denna stund!

Så var det sommartid igen! Tänk ändå vad tiden går.

Jag minns då jag var så där 10-12 år och mina föräldrar sa till mig att åren bara går fortare och fortare ju äldre man blir. Då tänkte jag att de vet ju inte vad de pratar om! En timme är en timme, ett år ett år oavsett hur gammal man är….eller är det inte så?

Men nu kan jag höra mig själv säga just dessa ord…."att året går fortare ju äldre man blir"….det känns faktiskt så och jag undrar varför?

Troligen har det att göra med alla "måsten" som vi har och att våra liv är fyllda till bredden med en det ena och en det andra. VI planerar och planerar….men sällan blir det som vi planerat ändå!

Vi borde leva helt annorlunda och "leva i nuet"…nu känns det som vi hela tiden "lever i sen, snart". Och när man blir riktigt gammal "lever man i det som varit".

Carpe diem är nog inte så dumt ändå!

 Befinner mig i Stockholm på en tvådagars konferens. Konferensen handlar om "Attrakriva näringslivskommuner". Det är himla intressant att höra hur andra kommuner tänker och agerar utifrån rankinglistor och statestik.

Men det är ju konstigt att Sverigekartan tycks sluta i höjd mer Stockholm och allt övanför tycks inte finnas!

I och för sig visste jag ju att "sörlänningarna" och myndigheterna tycks tro att det är så. Men då de visar upp kartor över Sverige och dessa sluta i höjd med Gävle så börjar man ju undra?  Är dert så att att de anställda på Sveriges myndigheter har missat några geografilektioner i skolan eller?

Men oavsett den geografiska indelningen och hur dessa myndigheter tycks tänka och hur de agerar så inser jag att vi här "uppe i norr" många gånger har kommit mycket längre än de gjort här nere i söder! Vi har det här med samverkan som ett mantra över oss….det genomsyrar allt vi gör och det verkar inte var så i de södra delarna av landet. Samtidigt så kan jag känna att de har en del nya "in-puts" som vi inte har tänkt på!

Känner att efter morgondagen så kommer vi att ha en del som vi kan jobba vidare med och en del som vi kan dela med oss av till andra också!

Men det känns samtidigt lite osäkert…vad ska vi satsa på? ..vad har vi för resurser i våran kommun och hur viktigt tycker just våran kommun att näringslivsutveklingen är? Hur prioriterar man? Det verkar ju som att denna fråga är avgörande för huruvuda man vill ha en tillväxt i kommunen eller ej?

I de framgångsrika kommunerna har man förstått detta och är villiga att satsa men det verkar som om det är i södra delarna av Sverige som detta är en självklarhet!

Kanske är det så att detta hänger ihop med myndigheternas syn på kartan över Sverige!

Slutar Sverige vid Gävle eller? Upp till bevis "Norrlandskommuner!"!

Den 9 – 16 augusti kommer det ett 80-tal italienare från vår vänort på besök till Vännäs. Merparten av denna grupp spelar i Banda Margaritha (ett brassband) och de allra flesta av dessa vill bo i familj, men hur hittar jag dessa familjer som kan ta emot boende så där mitt i semstertider.

Jag har för närvarande 15-20 familjer som anmält sig som vänortsfamilj i Vännäs och dessa kommer naturligtvis att tillfrågas, men jag skulle behöva fler som kan ställa upp.

Vad är det som förväntas av en vänortsfamilj? Jo man ska erbjuda en sängplats till tillresta vänortsbesökare, ett gott värdskap och vara en informationspunkt. Man behöver inte själv vara till hands hela tiden. De som kommer hit på utbyten har oftast ett fullspäckat program och behöver bara någonstans att bo, duscha och eventuellt äta frukost på. (men just den grupp som kommer i augusti kommer inte att äta frukost i familj utan denna grupp kommer att äta gemensam frukost på Hotel Vännäs varja morgon).

Man får ingen ekonimisk ersättning som vänortsfamilj, men man får nya vänner och blir definitivt en erfarenhet rikare. Dessutom ingår man ju i ett system och erbjuds möjlighet att själv få bo i familj om man vill besöka vår italienska vänort.

Vill er familj ställa upp och bli vänortsfamilj eller känner du någon annan som skulle vilja det så hör av er! Det kan ju t.ex. vara så att man själv bor i sommarstugan denna period och har en lägenhet eller ett hus som står tomt i augusti och som skulle kunna nyttjas av våra tillresta vänner.

Vill du bli vänortsfamilj eller vill du veta mer hör av dig till mig!

Nog är det väl bra konstigt i denna mediala värld att det inte kan komma med något nytt någon gång!

Jag tänker på alla dessa TV kanaler som vi har! Hela tiden är det samma sak, samma serier som går om och om igen. Då man pratar om fredags och lördags underhållning är det ju rena katastrofen.

Att efter en veckas slit få luta sig tillbaka och bli underhållen kan ju vara trevligt.
Men man blir ju så less då det ALLTID är samma sak som kommer tillbaka.
Här kommer några exempel:
– Let´s dance
– Idol
– Talang
– Bonde söker fru
– Robinsson
– Körslaget
Ja…listan kan göras hur lång som helst.
Det första och kanske till och med det andra året är det ju helt okej, men då samma koncept kommer tillbaka år efter år så blir man ju galen! Det är inte underhållande längre, det blir bara uttjatat! De flesta sådana långkörare är ju koncept som TV bolagen köpt från något utländskt bolag. Kan du inte hitta på något eget och förnya sig lite.

Pratar med med bolagen så säger det att det är just dessa långkörare som säljer (de menar väl att de får sälja mer reklam i anslutning till dessa långkörare)
Att tittarsiffrorna är höga..jag visst kan de ju vara så…men analysera vad det beror på…jo, det finns inget annat att titta på!

Idag var det ju återbesök på lassa för min del.

Hade tid kl.11.00 och var i god tid på plats. Ni vet ju hur det är att hitta en parkeringsplats utanför sjukhuset. Då måste man ju vara i tid så att man kan "bevaka" sina intressen och få en p-ruta åt sin bil. Det gick faktiskt oväntat bra…just när jag anlände så backade en bil ut och jag kunde köra in (detta utan att måsta preja bort någon annan).

Väl på plats på mottagningen så fick jag vänta en stund med min kölapp i handen innan "incheckningen" var avklarad. Efter detta så blev det att vänta i det stora väntrummet. Tiden gick och klockan hann bli 11.30 innan det ropade upp mitt namn och jag stod på tur.

Men ack vad jag bedrog mig…jag blev bara förflyttad till ett annat väntrum där jag fick sitta i ytterligare 15 minuter och vänta. Sen kom en sköterska och ropade upp mig och jag fick till slut komma in i ett undersökningsrum…och sen fick jag väntan där inne.

Medan jag satt där och väntade kom jag att tänka på nyhetssändningen som jag hört i bilen på vägen in till lassa. Om den där mannen som de blev bortglömd i ett undersökningsrum på en vårdcentral och som råkat somna och inte vakna förrän vårdcentralen hade stängt och alla gått hem.

Jag funderade på hur det skulle kännas att bli bortglömd i ett undersökningsrum på ett sjukhus. Tänk om de har stängt mottagningen hela helgen och de skulle glömma mig kvar här? Med all kraft försökte jag hålla mig vaken och som tur var kom läkaren ganska snabbt så jag hann inte somna! Det kunde ju i och för sig ha blivit en spännande upplevelse att tilbringa helgen inlåst på en mottagning på sjukhuset!
Men jag är glad att jag slapp denna erfarenheten trots allt!

Imorgon är det återbesök på lassa för min del. Gruvar faktiskt lite…känns lite jobbigt!

Det har nu gått snart två månader sedan jag drabbades av min ansiktsförlamning och jag är tillbaka på jobbet igen. Detta trots att jag inte är fullt återställd.  Varje dag är en kamp!

Man undrar ju hur länge en problemen ska kvarstå? Tänk om de säger att det ska vara i flera år eller ännu färre tänk om mina problem kommer att kvarstå hela livet!

Men man ska väl ta det lugnt. Jag är ju trots allt lyckligt lottad. Jag har ju hört om de som fått vänta i upp emot ett halvår innan förlamningen börjar släppa. Jag kände ju att den började släppa efter så där tre veckor. Nu kvarstår ju en del komplikationer som det kanske kan ta lite längre tid att läka för men jag törs ju i alla fall visa mig bland folk utan att de stirrar ihjäl sig!

Idag har det varit en kämpig dag…huvudvärken satt in redan kl.8.30 imorse sen har den bara esktalerat. Har nu petat i min en massa värkpiller och tagit ett varmt bad….det blir till att krypa i säng tidigt i kväll och hoppas att John Blund kommer snabbt!