Veckoandakt – Ljus

Ljus

Nyligen var jag på en föreläsning som Paolo Roberto höll om attityder. En väldigt bra och givande föreläsningen. Något jag bar med mig när jag gick därifrån var en gamla judisk berättelse han berättade. Den går ungefär så här:

En rabbin frågar sina lärjungar hur de visste när natten var över och en ny dag börjar gry.
En av lärjungarna frågade: ”Kan det vara när jag ser ett djur på avstånd och kan se om det är ett får eller en hund?”
Rabbinen svarade nej.
En annan frågade: ”Kan det vara när jag på avstånd ser ett träd och kan säga om det är ett fikonträd eller ett olivträd?”
Rabbinen svarade åter igen nej.
Då frågade lärjungarna: ”Vad är det då?”
Rabbinen: ”Det är när du ser och möter en människas blick, och du ser att han eller hon är din bror eller syster. För om ni inte kan göra det, oberoende av vilken tid det är på dygnet – så är det fortfarande natt!”

Paolo får ofta frågan ”varför?” när man talar om hans mörka förflutna, om tiden som en av Sveriges mest våldsamma ungdomsbrottslingar. ”Jag ville bli sedd” är hans svar.
När någon frågar mig om hur jag hamnade i kyrkan och varför blev medlem, är mitt svar ”för där blev jag sedd och kände mig önskad”.

Jesus säger ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Matt.5:14-16
Jag vill att alla som kommer till kyrkan ska känna sig sedda, att det ska kännas som att komma in i ljuset. Ett varmt och välkommande ljus. Jag vill att mitt ljus ska lysa för dem jag möter och att just de ska känna sig sedda. Att jag ska se dem som mina bröder och systrar, så det blir gryning i deras liv. I mitt liv. Det är vad julen handlar om för mig, att påminnas om att se människor omkring mig. Inte bara mina närmaste, som jag kanske tagit för givet, utan även andra. Hemlösa, fattig, utsatta eller bara den där kassörskan man passerar på Konsum. I Sverige, i mörk midvintertid, måste vi vara varandras ljus. I en värld som blir allt mer hatisk och kall, måste vi komma med värme.
Vi är världens ljus.

När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Matt 9:36-38

Ina Klingstedt

Fri, exemplet Nelson Mandela

Av , , 2 kommentarer 9

Fri

”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria” Joh 8:36

Nelson Mandela
En av vår tids allra största, Nelson Mandela, har gått ur tiden. Eftersom han blev 95 år gammal är det ingen dramatik i det men en hel värld påminns nu om vilken stor man detta var.

Mycket kan sägas om honom och den kamp han var präglad av. Här ett citat som sammanfattar hans kamp och liv: ”Under min livstid har jag hängett mig åt denna kamp för det afrikanska folket. Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö”.

Från att ha varit stämplad som terrorist (vilket USA hävde först 2008 på Mandelas 90-års dag) och fängslad på livstid blev han Sydafrikas första president att väljas genom demokratiska val.

Mig fascinerar det nog mest att han kunde lämna fängelset och utstråla, och arbeta för, sådan försoning. I över 25 år satt han fängslad. Få av oss kan förstå vad det gör med en människa. Hur lätt det måste vara att bli bitter, fylld av hat och oförsonlighet. Nelson Mandela lyckades vända detta till en försoningsgärning för ett helt land som saknar motstycke. Hemligheten återfinns i ett av hans uttalande där han sa: ”När jag gick ut genom porten som skulle leda till min frihet så visste jag att om jag inte lämnade min bitterhet och mitt hat bakom mig, så hade jag fortfarande varit en fånge.”

Frihet
Många av oss är fast i hat, besvikelse och bitterhet fast det handlar om småsaker i jämförelse. Om vi inser att det i första hand är oss själva vi håller fångna då kanske vi kan få hjälp att lämna det bakom oss och bli fria på riktigt. Inget av det vi upplevt går att ändra på. Det som har hänt det har hänt. Men här och nu har vi möjlighet att välja hur vi handskas med sådant som gjort oss själva och andra illa.

Tomas Sjödin skriver i sin bok, Jag lutar mot Gud: ”Just nu har vi varandra, än finns det tid för omtanke och närvaro, det är ännu inte försent för försoning.” När det gäller försoning mellan oss människor så bör vi inte tveka att ta första steget medan det ännu finns tid. Försoning ger frihet, både för dig själv och den du behöver försonas med.

Den djupare försoningen mellan oss och Gud ges oss som gåva genom Jesus Kristus. I Joh 8:36 står det: ”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria”. Den friheten går bortom den mänskliga men är grunden till att försonas med varandra och bli verkligt fri. Börja med att be Jesus om förlåtelse och sedan om kraft att försonas med dem du behöver försonas med. Du kan bli verkligt fri!

Klas Johansson

 

Veckoandakt: Nåd

Nåd

JAMEN FÖRLÅT DÅ!
Hur många gånger har jag hört mina barn be varandra om förlåt på det sättet? När de fortfarande är arga på varandra kommer det inte riktigt från hjärtat. Men för att mamma vill och förhoppningsvis av en känsla av att det är det rätta, så säger de, motvilligt, förlåt. Jag vet att de både behöver säga och höra ordet, men på grund av min iver att ordna till relationerna, menar ingen av dem det helt och hållet för jag har inte väntat tills de känner behovet och vill själva. Jag har, i all välmening förstås och utifrån en önskan att de ska vara goda mot varandra, flera gånger tvingat dem till att säga förlåt. Ofta leder det till att de istället blir arga på mig också. Jag tränar på att vänta, att lyssna mera på hur den som gjort fel känner sig och på hur den som blivit sårad känner sig så att det får komma inifrån dem själva.

Gud, som är allas vår Far, har mera tålamod. Gud tvingar ingen att säga förlåt. När vi känner efter, när vi lyssnar, när vi anar att det finns en maning; då är vi redo att själva ta steget att be om förlåtelse. Då är Han beredd sedan länge att ta emot oss med kärlek och värme. Att ge oss nåd, befria oss från skuld och ge oss frid. Och att hjälpa oss att ge varandra nåd, att hela våra relationer med varandra. För när jag själv blivit förlåten kan jag själv förlåta. När jag själv fått förståelse för hur jag mår på insidan, nåd för att jag gjort fel och kärlek som hjälper mig att växa i min egen takt, då kan jag lyssna mellan raderna i det andra säger och gör, och ge nåden vidare.

Nåd är större än förlåtelse. Nåd är något som vi inte kan förtjäna, eftersom det ges när vi är skyldiga till något. Den som gjort ett brott kan inte kräva nåd. Så kan inte heller jag kräva att någon ska förlåta mig när jag varit vresig, arg, sur, högljudd – oavsett vad jag hade för ursäkt. Jag hade lågt blodsocker, jag hade ont någonstans, jag var sårad… Men fakta kvarstår: jag bär ansvaret för det jag gjort och sagt. Tack och lov finns det alltid En som vet hur jag känner mig och som älskar mig oavsett, och som kan hjälpa mig vidare. Nåden tar inte bort det som är fel, nåden bortförklarar inget. Men den som ber om nåd blir förlåten, inifrån och ut. Ett nytt blad vänds i livet, ett som inte är färgat av det som varit fel utan som är helt oskrivet och redo att bli fyllt av det goda som Gud vill vara med och visa oss i livet.

Min bön är att Guds kärlek får fylla på mig så att jag kan visa kärlek vidare till alla jag möter, med stor nåd och mycket värme både när jag behöver be om och när jag behöver ge förlåtelse. Det finns en sång av Laura Story om den Kärlek som är Guds. Lyssna gärna på den via Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=51LGsPMKeAE&list=RD42hjLZyGBW6b0

Mitt hjärta är så stolt
Mina tankar så ofokuserade
Jag ser de saker du gör genom mig
Som stora saker som jag har gjort
Och nu krossar du mig försiktigt
Och tar mig kärleksfullt, och håller mig som min Fader, och formar mig som min skapare

Jag frågar Dig: hur många gånger kommer Du att plocka upp mig,
När jag fortsätter att svika Dig?
Och varje gång jag kommer till korta inför Din härlighet,
Hur länge kommer förlåtelsen att överflöda?

Och Du svarar, mitt barn, jag älskar dig.
Och så länge som du söker mitt ansikte
Kommer du att vandra i kraften av min dagligt tillräckliga nåd.

Ibland kan jag vara svagare
Och känna mig lite modfälld
Jag vet att någon, någonstans, kan göra ett bättre jobb
För vem är jag att tjäna dig?
Jag vet att jag inte förtjänar dig
Men det är delen som brinner i mitt hjärta och får mig att hålla ut

Jag frågar Dig: hur många gånger kommer Du att plocka upp mig,
När jag fortsätter att svika Dig?
Och varje gång jag kommer till korta inför Din härlighet,
Hur länge kommer förlåtelsen att överflöda?

Och Du svarar, mitt barn, jag älskar dig.
Och så länge som du söker mitt ansikte
Kommer du att vandra i kraften av min dagligt tillräckliga nåd.

Du är så tålmodig med mig, Herre
När jag vandrar med Dig, lär jag mig
Vad Din nåd verkligen betyder.
Priset som jag aldrig skulle kunna betala,
Betalades på Golgata
Så istället för att försöka betala tillbaka till Dig
Försöker jag att enbart lyda Dig
Genom att ge mitt liv till Dig
För allt som Du har gett till mig

Jag frågar Dig: hur många gånger kommer Du att plocka upp mig,
När jag fortsätter att svika Dig?
Och varje gång jag kommer till korta inför Din härlighet,
Hur länge kommer förlåtelsen att överflöda?

Och Du svarar, mitt barn, jag älskar dig.
Och så länge som du söker mitt ansikte
Kommer du att vandra i kraften av min dagligt tillräckliga nåd.

Gunilla Landin