Bön

För ganska exakt tio år sedan, sade en av mina konfirmationsledare en sak om bön, som har följt mig sedan dess:

”Snälla, goa, söta, fantastiska, rara, vackra, underbara, starka och smarta mamma. Skulle du vilja skicka smöret?”

Chansen är stor att meningen inte alls får dig att tänka på bön, utan snarare på ett överdrivet och omständigt bordsskick. Allt är dock inte alltid som det verkar vara. Ledarens poäng var att vi ibland gör det mer komplicerat med bön än vad det behöver vara. Vi tänker kanske att vi ska sitta med händerna knäppta och böjt huvud, forma fina ord eller säga ett amen lite då och då. Han menade inte att det var dåliga saker, men ville framhålla att det finns en poäng i att koppla av i bön. Ungefär som att säga ”kan du skicka smöret?”, istället för den långa meningen ovan. Han lade dessutom till att hans mamma antagligen hade undrat vad som var fel om han levererat frågan om smöret med alla de smickrande orden före.

Anledningen till att denna mening följt mig, är att den blev en slags nyckel som öppnade upp för ett rikare böneliv. Jag provade att vara mer vardaglig i samtal med Gud och började prata med honom som om han var en person framför mig. Därmed gick bönen från att vara ett uppriktigt men högtravande tal till att bli roligare och mer jordnära.

Kanske är det inte speciellt konstigt. Min tro är att Gud vill ha en relation till oss och att bön är otroligt vikigt när det kommer till att ta hand om och utveckla den relationen, precis som att ha dialog om vill lära känna eller upprätthålla relationen till en annan människa. För att skapa en bärande relation är det bland annat viktigt att kunna vara sig själv och att vara ärlig. På samma sätt är det med relationen och samtalet med Gud.

Längst bak i min bibel står det att den människa som har skapats och förnyats till Guds avbild har sin viktigaste kommunikationskanal till en personlig Gud i bönen. Det får mig att tänka att vi, eftersom vi är olika, säkert har olika sätt att relatera till Gud i bön. Vilket tror du är ditt sätt?

Linnea Dyne

 

Kyrkoårets bibeltext, fjärde söndagen i påsktiden

Epistel- och evangelietexten

Epistel
Till de kristna i Thessalonike kapitel 5, vers 9 – 11
Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör.

Evangelium
Evangeliet enligt Johannes kapitel 13, vers 31 – 35
När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Veckoandakt

Herde

Ett av de sätt som Gud uppenbarar sig på i Bibeln är som en herde. En av de första sakerna som jag tänker på om man ber mig beskriva en herde är arbetsbeskrivningen, herdens jobb. Men när vi tänker på Gud som herde är det nog bäst att börja på ett annat håll och fråga oss på vilket sätt Bibeln beskriver Gud som herde. Vilka karaktärsdrag beskrivs och vilka egenskaper har han?
I Johannes 10:11 beskriver Jesus sig själv som den gode herden, en herde som ger sitt liv för fåren. Han är en herde med en grundegenskap att vilja det bästa för sina får, ända till döden. I vers 14 fortsätter Jesus att förklara att han känner fåren. Det här leder oss till en annan grundegenskap som han har, att han vet vad vi behöver. Han känner oss inifrån och ut, han har en kunskap om oss som ingen annan har. När dessa två grundegenskaper har blivit lagda kan vi gå tillbaka till herdens roll och se hur det kan hjälpa oss förstå Gud som en herde.
En av herdens viktigaste funktioner är att leda sina får på rätta vägar så att de kan få allt de behöver. På samma sätt är det med Gud att han vill leda oss. Men att låta någon leda en själv eller att själv leda är inte det lättaste. Vi är så vana att ända sedan vi var barn vilja göra saker och ting vår egen väg. I tillägg till detta har de flesta av oss dåliga erfarenheter och blivit sårade av ledare som borde ha varit bra exempel. Det är ofta personer som har stått oss nära som föräldrar, lärare eller ledare inom kyrkan. Då är det ofta svårt att låta Gud leda oss för våra erfarenheter säger till oss att vi inte kan lita på honom fullt ut.
Men när vi läser att Gud har som grund i sitt ledarskap att han både vet och vill vårt bästa då kan det hjälpa oss att våga lita på honom. Vi kan slappna av och inse att han verkligen tänker på det som vi behöver när han leder oss. Det kan bli en början på en resa tillsammans med honom där vi får se hur han både utvecklar oss till att klara av mer än vi själva tror och vi får se hur Gud berör och förvandlar oss på djupet. I tillägg till detta kommer det att flöda över till andra människor.
Vår bön kan då bli: Hjälp mig Gud och led mig på rätta vägar för ditt namns skull!

Frans Karlsson