Lördag   28/6
14.00 Vigsel Fanny Lindblad och Marcus Hillary. Plats: Vilhelmina Kyrka

Söndag   29/6
2:a SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET – Kallelsen till Guds rike Dom 6:7-16. Mark 2:13-17. 1 Kor 1:26-31. Ps 65:2-5
equmenia Nord Sommarläger. Plats: Lappis
Lappis Husbondliden
11.00 i Pingstkyrkan. Tack och farväl för Leif och Inga-Lena Larsson.

Men nu har Gud up­pen­ba­rat en rättfärdig­het som in­te be­ror av la­gen men som la­gen och pro­fe­ter­na har vitt­nat om – en rättfärdig­het från Gud ge­nom tron på Je­sus Kristus, för al­la dem som tror. Här görs ing­en åtskill­nad. Al­la har syn­dat och gått mis­te om härlig­he­ten från Gud, och ut­an att ha förtjänat det blir de rättfärdi­ga av hans nåd, ef­tersom han har friköpt dem ge­nom Kristus Je­sus. Gud har låtit hans blod bli ett förso­nings­of­fer för dem som tror. Så vil­le han vi­sa sin rättfärdig­het, ef­tersom han förut ha­de lämnat syn­der­na ostraf­fa­de, un­der upp­sko­vets tid. I vår egen tid vil­le han vi­sa sin rättfärdig­het: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Je­sus.

På söndag är det ekumenisk picnic på sommargården kl 13:00 och avslutas med andakt kl 16:00.

Tag med egen mat, fika kommer att finnas!

Glad Midsommar!

Ofta när jag ber så väntar jag inte på svaret. Jag ber för att jag behöver hjälp men när den erbjuds så vill jag inte lyssna. Jag är nog rädd för att Gud ska svara, sen är jag rädd för själva svaret. Gud kanske inte vill som jag vill, eller inte hjälper mig på det sätt som JAG tänkt att han ska hjälpa.
Ibland blir jag avundsjuk på dem som får tydliga bönesvar eller budskap från Gud. Jag tänker på de som vittnar om att de SETT Jesus eller HÖRT en tydlig röst. Varför händer inte det mig? Har jag undrat. Det skulle ha varit så mycket enklare då, eller?
Jag har tänkt en del på det. Hur skulle jag reagera om Jesus dök upp i dörren och sa ”Matilda, nu är det din tur, Gå” Hur skulle jag reagera på det? Jag skulle springa! Lägga in mig på psyk eller åtminstone lova mig själv att aldrig sätta min fot i en kyrka igen. Så varför visar sig inte Gud på det sättet för mig? För att jag inte vill, egentligen, och det vet Han. Så hur ska vi då kommunicera med varandra? Det kan dessutom vara lite svårt att nå fram till mig då jag varken vill se eller höra. Där kommer anden in. Anden syns inte och hörs (sällan?) inte. Anden KÄNNS!
Jag känner när jag blir kallad av anden, det är ofta när jag sitter på andakt eller i gudstjänst (jag är lite lättare att komma åt då för jag har inte stängt kanalerna helt som jag annars kan göra när jag kliver utanför kyrkan). När personen längst fram frågar om någon har något att säga, då känner jag det, en varm känsla i bröstet. NEJ! tänker jag. JO! Säger anden Den varma känslan i bröstet blir varmare och det känns som att jag dras uppåt och framåt. Vilken tur att jag är duktig på att klamra mig fast vid kyrkbänken, gudstjänsten fortsätter utan att jag sagt något.  Vilken tur… eller? Det känns tomt efteråt. ”Du skulle ju upp!” Säger Anden. ”Jag vet, men jag har inget att säga” ”Men JAG har!”
Nästa gång… kanske.

Matilda Holmström