Vardagspaus och musikcafé på Stenmans imorgon onsdag kl 18:00.

Välkommen!

Välkommen till Gudstjänst i morgon klockan 11:00!

Hur gör man för att lyssna till Gud? När ska man och vad händer när man gör det? Hur vet man att man lyssnar på rätt röst? Huvudet kan kännas ganska så fullt ibland, massa buller som stör så det blir svårt att uppfatta när Han talar till en.

En synonym till ”lyssna” är att ”försöka höra.” Bara det lilla blev en tankeställare för mig. I många fall räcker det inte att bara försöka. Man förväntas att kunna lyssna. Hemma, i skolan, på jobbet. Det ingår överallt. För att visa respekt måste man kunna lyssna. Gör man inte det missar man dessutom viktig information.

Aha! Men när vi inte lyssnar till Gud, går inte vi också miste om något då? Något ännu STÖRRE för det ingår i Guds plan, till skillnad från någon arbets- eller läroplan.

När det kommer till Gud gäller det snarare att försöka höra. Det finns ingen grund i hur Han kommunicerar med oss. Det enda vi vet är att Han gör det så att var och en förstår. Han kan tala genom ord eller bilder eller vad som helst, när som helst.

Ibland tycker jag inte om vad Gud vill att jag ska göra. Nu har jag dock insett att det inte blir bättre av att jag försöker hålla för öronen och blunda. Då talar Han bara till mig på ett annat sätt. Jag kommer inte undan.

Andra gånger går det längre perioder utan att man uppfattar något alls, även när man verkligen försöker höra. Har Gud ledsnat på mig eller missar jag något uppenbart gång på gång som Han bara väntar på att jag ska inse?

Gud har en plan. Han förbereder oss och ger oss den utrustning vi behöver. Man kan räkna med att det finns en mening med uppdragen vi får, även de som vi inte gillar. Allt vi behöver göra är att vara öppna och mottagliga. Det känns sällan så enkelt, dock.

Något som håller mig tillbaka när det gäller att lyssna till Gud är att jag inte vet vad som händer och jag vill inte släppa kontrollen. Skumt, eftersom jag vet att Han redan HAR kontrollen. Jag vet aldrig vad som kommer hända när Han kommunicerar med mig. Allt jag uppfattar är att jag ska gå någonstans eller säga något. Det är olika beroende på situation och person. Men en sak är alltid detsamma när Gud vill mig något. Oavsett hur lite jag förstår så hör jag:

”Gör det här… och LITA PÅ MIG.”

– Evelinn Björk

”En såningsman gick ut för att så. 4 Och när han sådde, föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det. 5 En del föll på stenig mark, där det inte hade mycket jord. Det sköt genast upp, eftersom det inte hade djup jord. 6 Men när solen steg, förbrändes det och vissnade bort, därför att det inte hade någon rot. 7 En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp och kvävde det. 8 Men en del föll i god jord och bar frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. 9 Hör, du som har öron!” ….

18 Hör alltså vad som menas med liknelsen om såningsmannen. 19 När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. 20 Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje, 21 men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall. 22 Det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt. 23 Men det som såddes i god jord är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”

Detta kommer ur Bibeln, Matteusevangeliets 13 kapitel.
Läs Bibeln och bedjen till Herren, han kommer att möta dig! Låt sedan ingen stjäla orden och tron! Gud välsigne dig!

Är det ett ord vi använder ofta? Jag tror inte det för det blir fort att jag i huvudet kallar det för medlidande vilket i och för sig är med i synonymlistan under medkänsla, men det är inte samma sak. Annars hade det bara funnits ett ord. Men vad är skillnaden då?

Medlidande, din smärta är min smärta. Jag tror vi alla känner eller vet av någon som är väldigt bra på att tycka synd om andra, men också bli så pass medlidande att det i blir synd om dem själva för de liiider av hur jobbigt det är för den andra. Det kan inte vara lätt, speciellt om man frågar dem själva, men det är hur det ser ut då ”att tycka synd om” har gått snett. Det kan fort bli ett medberoende. Det ska dock inte förväxlas med att någon har det jobbigt och att jag är orolig för dem, det är sunt. För jag kan bestämma sånt.

Medkänsla… Det är tur att de har många ord med i synonymlistan och resten låter mer i stil med vad jag tänker beskriver medkänsla; deltagande, förståelse, inlevelse, mänsklighet, humanitet. Kanske är det så att medkänsla är, som man lär sig i skolan, en paj (pizza/tårta) där medlidande är en pajbit. Medkänsla är mer allmängiltigt än bitarna var för sig. Exempel på andra bitar kunde vara medmänsklighet, medgråtande, medskrattande… (mer känt som gråta med och skratta med pga. grammatik).

Jag har hört genom mina år att jag är så bra på att lyssna och att leva mig in i en situation och att förstå vad de menar är en av de få saker jag tror mig själv om att vara bra på. Jag tror också att det är viktigt att förstå att ”nej, jag kan faktiskt inte förstå allt”. Att inbilla sig något annat är i vissa fall rentutav en förolämpning. Jag har till exempel aldrig träffat en björn till fots eller behövt lära mig ett nytt språk för mer än betygens skull. Vissa saker förändras man helt enkelt av på ett sätt som man bara kan förstå fullt ut om man är där själv.

Men hur mycket jag än känner med någon som har en sticka i fingret så skulle jag inte vilja byta. Jag skulle aldrig bli så insatt att jag tar hans eller hennes sticka och sätter den i mitt eget finger istället. Jag känner stickor, de gör ont och det vore ju bara dumt så varför skulle jag? Jag kan försöka pilla ut den så det går över snabbare, ge en kram eller ha överseende med att de inte är lika effektiva som de brukar och sen är jag nöjd så.

Det är också därför jag har väldigt svårt för att greppa hur man kan ha sån medkänsla att man tar allas stickor, ur fingrar eller annan stans och sätter dem på sig själv. På korset. Men det är okej. Jag behöver inte förstå helt, det kan jag nog inte heller. Det jag kan är att göra min del för att visa på att den medkänslan finns. Vi borde använda medkänsla oftare.

Marina Johansson