Medkänsla

Är det ett ord vi använder ofta? Jag tror inte det för det blir fort att jag i huvudet kallar det för medlidande vilket i och för sig är med i synonymlistan under medkänsla, men det är inte samma sak. Annars hade det bara funnits ett ord. Men vad är skillnaden då?

Medlidande, din smärta är min smärta. Jag tror vi alla känner eller vet av någon som är väldigt bra på att tycka synd om andra, men också bli så pass medlidande att det i blir synd om dem själva för de liiider av hur jobbigt det är för den andra. Det kan inte vara lätt, speciellt om man frågar dem själva, men det är hur det ser ut då ”att tycka synd om” har gått snett. Det kan fort bli ett medberoende. Det ska dock inte förväxlas med att någon har det jobbigt och att jag är orolig för dem, det är sunt. För jag kan bestämma sånt.

Medkänsla… Det är tur att de har många ord med i synonymlistan och resten låter mer i stil med vad jag tänker beskriver medkänsla; deltagande, förståelse, inlevelse, mänsklighet, humanitet. Kanske är det så att medkänsla är, som man lär sig i skolan, en paj (pizza/tårta) där medlidande är en pajbit. Medkänsla är mer allmängiltigt än bitarna var för sig. Exempel på andra bitar kunde vara medmänsklighet, medgråtande, medskrattande… (mer känt som gråta med och skratta med pga. grammatik).

Jag har hört genom mina år att jag är så bra på att lyssna och att leva mig in i en situation och att förstå vad de menar är en av de få saker jag tror mig själv om att vara bra på. Jag tror också att det är viktigt att förstå att ”nej, jag kan faktiskt inte förstå allt”. Att inbilla sig något annat är i vissa fall rentutav en förolämpning. Jag har till exempel aldrig träffat en björn till fots eller behövt lära mig ett nytt språk för mer än betygens skull. Vissa saker förändras man helt enkelt av på ett sätt som man bara kan förstå fullt ut om man är där själv.

Men hur mycket jag än känner med någon som har en sticka i fingret så skulle jag inte vilja byta. Jag skulle aldrig bli så insatt att jag tar hans eller hennes sticka och sätter den i mitt eget finger istället. Jag känner stickor, de gör ont och det vore ju bara dumt så varför skulle jag? Jag kan försöka pilla ut den så det går över snabbare, ge en kram eller ha överseende med att de inte är lika effektiva som de brukar och sen är jag nöjd så.

Det är också därför jag har väldigt svårt för att greppa hur man kan ha sån medkänsla att man tar allas stickor, ur fingrar eller annan stans och sätter dem på sig själv. På korset. Men det är okej. Jag behöver inte förstå helt, det kan jag nog inte heller. Det jag kan är att göra min del för att visa på att den medkänslan finns. Vi borde använda medkänsla oftare.

Marina Johansson