Psalm 285
Hjartats lovsang 2009
1. Det finns djup i Herrens godhet, och dess gränser ingen ser. Det finns värme i hans domslut, mer än någon frihet ger. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.
2. Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.
3. Gud, för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

En dag, i sorgens tid, när jag gick hemåt efter att ha lämnat barnen för dagen, kom en tanke i mitt huvud: Gud uppehåller mig med sin rättfärdighets högra hand. Hans högra hand, den hand som används för att göra viktiga saker. Att uppehålla mig är inte något som Gud tycker är ok att göra med vänster hand, den som enligt tradition i många länder används då man går på toaletten… Den högra handen ska hållas ren för att det är den man äter med. Är det så i judisk tradition? Jag vet inte, men jag tröstades av tanken att Gud, som har hela universum i sina händer, ändå tycker att det är viktigt att hålla mig uppe i mina svåraste stunder. Med sin rättfärdighets högra hand. Hans rättfärdighet som jag inte kan förtjäna eller nå upp till. Den använder Han för att hålla mig uppe. Jag vet precis var jag var när denna tanke kom farande. Det var ett viktigt ögonblick av tröst från Gud till mig.

Senare skickade en god vän detta Bibelord till mig. Om vi hunnit prata om min upplevelse eller inte, är oklart i mitt minne. Men hennes reflektion förstorade versens betydelse ännu mer för mig. Hon sade ungefär så här: ”Se hur många gånger ordet ”jag” nämns! Det är Gud som gör allt!” Vi behöver inte vara rädda eller se oss ängsligt om. Gud styrker, Gud hjälper, Gud uppehåller, med Sin Hand… Det är stora löften, varma och kärleksfulla, att hålla nära hjärtat i tider då livet far hårt fram med oss. Gud är alltid närmast, alltid större, alltid likadan som Han alltid varit. För mig innebär detta en enorm trygghet, att veta att jag är buren av Gud.

Gunilla Landin

Jag vet inte om du någonsin varit på Arlanda flygplats men jag passerar där ibland. Varje gång jag är där, slår det mig att här är jag tillsammans med väldigt många andra. Personer som likt mig är mittemellan. Vi är någonstans mellan hemma och borta. Mellan jobb och semester. Alla möts vi här för att vi egentligen är på väg någon annanstans.  Överallt springer stressade småbarnsföräldrar, kontorsmänniskor släpar sina dataväskor och tjuriga tonåringar drar fötterna. Hela tiden hörs prat, skrik och skrammel. Men om du går till Sky City och åker två rulltrappor ner till tågspåren, kommer du märka något märkligt. Plötsligt blir det tyst, lugnt och svalt. Fast det oftast är mycket folk där märks de knappt. Det slår mig varje gång, hur stora kontrasterna är. Jag känner själv hur jag slappnar av axlarna och andas långsamt. Här får jag vara, någonstans mittemellan, och vila. Det är ungefär samma känsla som när jag går till kyrkan. Jag får gå in i ett mellanrum, stänga av allt annat som stressar och jagar mig. Jag får vara i Guds närvaro och vila. Samma sak händer mig när vi åker ut till vår sommarstuga, och jag bara får lyssna till vinden som blåser genom träden.

När jag var liten scout stillade vi oss alltid vid slutet av scoutkvällen. Vi fick bara sitta ner, vi bad och vi sjöng. Jag minns att jag just då, kanske bara för en kvart, kände en lättnad. Ett lugn och en trygghet. Det senaste året har gjort mig påmind om hur viktiga dessa stunder, dessa mellanrum, faktiskt är. Jag tror vi alla behöver dem och egentligen spelar det inte så stor roll var vi finner dem. Hemma, i fiskebåten eller när vi handlar mat en onsdagskväll, de kan vara överallt.

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” Matteus 7:7-8

Mitt råd till dig är att tillåta dig själv att ibland stanna upp och knacka på dörren.

Ina Klingstedt