You Raise Me Up

Av , , 2 kommentarer 10

Över nyår var jag för 3:e gången på läger i Hemavan. Det innehöll åtta andakter, tre bibelstudium, en Gudstjänst och så deltog jag på två seminarium. Temat för lägret var Identitet och Drömmar, så jag försökte förbereda mig mentalt för dessa frågor som jag vanligtvis undviker, eftersom jag inte har nån som helst aning om svaren.

Fast det gick längre än så, och varje dag hamnade jag i nya samtal med nya människor om en och samma sak: kallelse. En till fråga jag inte vill tänka för mycket på.

En vecka efter lägret var slut lyssnade jag på en predikan där utgångsfrågan var vad vi rotar vår identitet i, och hur man rotar den i Kristus. Bekant budskap? Det kan man säga. Samtidigt är det bara ännu en del av samma budskap som ”jagat” efter mig sedan jag var på mitt första nyårsläger.

Att välja en sång är inte lätt, men den första jag tänkte på var ”You raise me up” av Josh Groban. Jag hade aldrig lyssnat på den som en lovsång förrän jag impulsivt fick hoppa in som lovsångsdansare till den sången för nåt år sedan. Nu har texten en helt annan innebörd.

Jag tänkte på den här sången innan jag åkte till Hemavan där allt annat hände som bara bevisade ännu mer hur passande den är nu, igen, alltid.

Det är Gud som lyfter mig, till att våga göra allt det som jag annars alltid tvekar till. Jag tvekar fortfarande varenda gång till de utmaningar jag får, men skillnaden nu är att jag har börjat våga lita på att det faktiskt går ändå. Det är med och genom Gud som jag får vara mer än vad jag kan vara i mig själv.

Jag vet inte när man rakt skulle kunna säga sig ha sin identitet rotad i Kristus, men Gud valde ju ändå att rota sig i oss först, och utifrån det får vi växa. Amen.

Här kan du lyssna på sången på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=oni0tO_HN30

Evelinn Björk

Andakt

sangersomberort

Den första sång jag kommer att tänka på, när temat är ”sånger som berört”, är en lovsång som sjungits vid många tillfällen i vår kyrka. ”På dig min Gud förtröstar jag.” Sången är fylld av tillit till den levande Guden, Han som alltid är nära och alltid bryr sig om oss och vill oss väl.

På Dig, min Gud, förtröstar jag, när oro skymmer min morgondag, för jag vet Du är trofast emot mig.

När svårigheter omger mig, så är jag ändå trygg hos Dig, för jag vet att Du aldrig lämnar mig.

Är det natt eller dag; Herre, på Dig förtröstar jag.

Gud, Du är alltid nära mig. Ingen förändring finns hos dig. Du är densamme igår och idag och i evighet.

Du är min framtids säkra grund, Du som står fast vid ditt förbund. Min klippa är Du, allsmäktig Gud. Jag ärar Dig.

Det fanns en tid då den här sången blev min, som en förklaring av tro, som ett hopp trots allt. För att förstå varför, ska jag ge en sammanfattning av bakgrundshistorien.

Min man och jag har den stora glädjen att vara föräldrar till tre söner. Vår äldsta hade kolik i 4,5 månader. Det var oerhört kämpigt och vi hade ingen aning om hur vi skulle hjälpa vår lilla fina kille mer än med att bära, trösta, massera, bära, trösta… När koliktiden var över kunde vi med glädje och trygghet veta att vi klarat det och det var värt det. Vår andra hade även han något bekymmer med magen, och då särskilt på nätterna… Efter 6 månader skrev jag i min dagbok att jag sovit i flera timmar i sträck, och sedan fortsatte det att bli bättre. Så vi räknade med att barn i denna familj skulle sova dåligt under sitt första halvår eller så. Så kom då vår tredje son, som skrek och skrek, nätterna igenom, med små pauser då han somnade av utmattning. När han var 6 månader gammal fick vi äntligen veta varför: han hade reflux (sura uppstötningar som ger halsbränna!) astma, komjölkproteinallergi samt en körtel i näsan som täppte till 95 % av hans andningsvägar! Inte konstigt att pojken skrek!

Detta är bakgrunden. Du som sovit dåligt någon natt och vet hur dåligt du fungerar dagen efter, eller kanske efter flera nätter på rad… Du kan föreställa dig att vakna varje halvtimme/kvart hela nätterna i 7-8 månader eller mer. Samtidigt som oron för ett litet, mycket älskat, barn, är stor. Vi sökte hjälp, men fick höra att ”han växer så bra, så det är inget fel”, och ”vi vet att det är jobbigt med kolik, men det går över”. Så vi kämpade på. Under en period var det dessutom standard att han vid 01.00 – tiden verkade ha svårt att andas! Så jag satt och höll honom, nynnade lugnande och bad intensivt. Det tog ungefär 1,5 år innan han kunde sova hela nätterna. Så antalet nätter som spenderats med att gå omkring och bära, be, gråta, hoppas, våndas och förtrösta, är många.

Nu vet du bakgrunden. Under och efter denna tid, fastnade jag för den här sången. Särskilt stycket ”är det natt eller dag; Herre på Dig, förtröstar jag”. Mitt i natten, förbi av trötthet, visste jag att Gud var med. Den enda som kan se mig och veta hur jag känner mig, i mörkret med vår son, är Gud. Den enda jag kan luta mig mot med hela min tyngd är Den som sagt att Han har en plan för mig, att ge mig en framtid och ett hopp. Min man är en hjälte och vi stöttade förstås varandra, men en av oss måste sova när den andra bar, för någon behövde vara vaken när de små storebröderna steg upp på morgonen. Men även när jag upplevde mig som den enda vakna vuxna människan i hela stora mörka världen, visste jag att Gud var nära. Samma gäller för det senaste 1,5 åren då vår familj varit tvungna att hantera chock, sorg och saknad efter min älskade bror. Gud är alltid med, alltid nära, på natten likväl som på dagen. Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. (Ps 46:2) Det är ett ord att lita på.

Gunilla Landin