Efter tandborstningen

Varje kväll efter tandborstningen och att ha bytt om till pyjamas var det dags. Vi samlades som familj vid någon av oss tre syskons bädd där vi hade en liten aftonbön. Med knäppta barnahänder bad vi:

”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår. Amen.”

Därefter sjöng vi en sång som för mig är så starkt förknippad med min tro. Den hör liksom till bönen ”Gud som haver”. Under flera år hade jag svårt att avsluta bönen utan att börja sjunga sången efter den.

”Det går en liten ängel bredvid mig säger mor.
Han har så vida vingar och ögon blå jag tror.
Han håller mig vid handen, då är jag inte rädd,
och när jag sen ska sova han vakar vid min bädd”

För mig är tron på änglar självklar, kanske mest som beskyddare men samtidigt som vackra gestalter. Bredvid min säng har alltid en liten tavla hängt som jag fick när jag gick på söndagsskolan Joy time. Jag fyllde fyra år och fick tavlan på min födelsedag. Tavlan föreställer en ängel som är vacker i sin dräkt och sina vida vingar. Bredvid ängeln går en liten flicka över en hängbro som på sina ställen saknar några brädor. Dessutom bär flickan en korg med några blommor. För mig är det förunderligt hur nån får för sig att måla en sådan tavla, där motivet känns så orealistiskt. Dels att en flicka skulle ha blommor i en korg och försöka ta sig över ett stup med dessa genom att gå över en trasig bro. För vem är det en realitet? Men också att en ängel skulle vara så finklädd och skir. Hade jag målat en tavla skulle det snarare vara sargade människor på väg i mörkret längs en vältrafikerad europaväg. I skuggorna skulle en härdad ängel stå med sina ruffiga men starka vingar, redo att ingripa så snart det skulle behövas.

Även om tavlan inte fullt ut stämmer överens med min bild av vare sig människans reella problem eller hur änglar ser ut så säger den mig ändå nånting. Den speglar min bild av hurdana änglar är, men också min bild av vem Gud är. Han är min trygga klippa och fasta grund, trots att jag inte alltid står på säker mark. Han kallar mig ut längs en del farliga vägar men låter också änglars beskydd och sin egen kraft skydda mig längs dessa. För mig har den här sången fått betyda mycket och kanske har jag inte till fullo insett det själv än. Ju mer jag mediterar över den desto större innebörd förstår jag att den har för mig.

Hur ser din bild ut av änglar och Gud? Och hur får du beskydd i den verklighet som du lever i?

Sayuri Kikuchi