Hon är framtiden – men framtiden är inte här riktigt än

Som väntat blev Norge övermäktigt i damstafetten, de bjöd verkligen på en utklassningsseger där ingen hade någon chans överhuvudtaget.

Därefter var det Sverige som gjorde det så bra som man hade kunnat förvänta sig, men det tack vare en finska i Mononen som gick sig fullständigt stum på sin tredjesträcka. Beröm såklart till Ebba Andersson som höll sig kall och gjorde en perfekt avvägning. Hon släppte många sekunder direkt och där tänkte jag att medaljen rök, men hon orkade hålla sitt tempo genom hela loppet och då hann hon ikapp Mononen när hon föll igenom totalt.

Det som kanske var ännu mer imponerande var att hon lyckades hålla amerikanskan Elizabeth Stephen stången även om hon är en riktigt bra klättrare. Men faktum är att hon bara hade åttonde bästa tid på sin sträcka – så hon har en bra bit till världseliten. Roligt att Stina Nilsson var ”tillbaka” med sin taktiska storhet och med en spurt som påminde om den form hon haft den här säsongen.

Att varken Anna Haag eller Charlotte Kalla kunde bädda bättre för Andersson och Nilsson känns mycket tråkigare och jag trodde ett tag att de tappat bronset när Kalla tappade huvudet och gick sig stum i sin iver att plocka ikapp tid. Men de andra såg till att stiga fram och lösa situationen på ett perfekt sätt.

Ebba Andersson är ett riktigt framtidshopp och det är bara att hoppas att hon kommer att få utvecklas i lugn och ro och slippa skador och sjukdomar som stör försäsongerna. För att bli en riktigt bra skidåkare krävs nämligen flera, flera år av uppbyggande och tuff träning. Får hon det så kommer hon att vara ett av våra största medaljhopp i OS i Peking 2022. Där tror jag att vi har ett stafettlag med Ebba Andersson, Anna Dyvik, Jonna Sundling och Stina Nilsson på slutsträckan. Det låter som mumma i mina öron i alla fall.