Förtätningen av samhället är en trend i byggandet sedan ett antal år. Man bygger där det finns en markplätt kvar för att få in ännu fler bostäder. Det är förmodligen lönsamt, och effektivt ur flera aspekter. Många bostäder på liten yta, många betalande bostadsrättsinnehavare per kvadratmeter.

Gimoborg är kanske ett speciellt exempel. Idrottsföreningen Gimonäs CK splittrades i två, GCK fick ekonomiproblem, och det ledde till försäljning av marken för att bli bostadsområde. Kanske fanns inget vettigt alternativ, vad vet jag.

Men förtätningen är ändå något som inte bara ger folk chans att köpa nya och fräscha bostäder. Det ger också människorna mindre yta, mindre svängrum, mindre grönområden. Barnen får allt mindre plats för lek.

När den stadsnära naturen, grönområden och gräsytor försvinner, och ger plats för hus, då riskerar något viktigt att försvinna. Naturkänslan.

Utvecklingen är tydlig i östra Umeå, som på Tomtebo där man byggt radhusområden tätt, tätt, tätt. Grönytor har sällan sparats i kvarteren. Men det finns ju natur en bit bort –  det är nog så man har resonerat.

Kalhyggena söder om Nydalasjön är sedan flera år ett faktum. Att byggtakten gått ned understryker bara än tydligare att det kapats för många träd. Nu är där kalhyggen utan byggnader. Kalt. Trist.

Det här är naturligtvis mina personliga åsikter. Hur tycker du att man ska bygga i framtidens Umeå? Gör din röst hörd. Ring, mejla, debattera på vk.se.

jonas.redin@vk.se

090-15 12 39

Uppdaterad: torsdag 06 maj 2010 klockan 13:58