Lindberg snällheten personifierad

Bilden: Lars Lindberg från 1998 då han hade vunnit V75-mästaren med Zoot Silvio.
Foto: Petri Johansson, Kanal 75

Enligt mina anteckningar var det just i dag 28 augusti som Lars Lindberg gick bort, 2011. Stig Lindmark som jag skrev om i den förra bloggen dog nästan exakt ett år senare, 27 augusti 2012.

Vilken man han var, Lindberg. Populär i alla läger.
Förutom det där att han var omvittnat skicklig med hästarna var han precis som många av de stora jag vuxit upp med tillmötesgående med pressen.
Jag fick tag i Lindberg en gång på den fasta telefonen i huset och hörde att något var fel. Han lät stressad men tog sig ändå tid att svara på mina frågor.
– Du låter stressad… jag kan ringa senare.
– Ja, kan du det! Du jag står med väskan i hallen här och ska just packa för Dannero. Ring om tio minuter så sitter jag i bilen, sa Lindberg.

Ett annat ljust minne jag har om den hjälpsamme tränaren från Sundsvall (Lindberg sa Sönnsvall) är historien Svante Båth berättade för mig i samband med att Lindberg hade tagit sin 3000:e seger.

Båth berättade följande sköna historia för mig när Lasse Lindberg nådde karriärens tretusende i maj 2003:

– Inför ett lopp diskuterade jag och Lasse hur vi skulle ha det med utrustningen på hästen Kipketer Zon på Dannero. Vi snackade fram och tillbaka, och valde mellan helstängt huvudlag och en fast huva – eller öppet huvudlag och rycktussar i öronen på hästen.
Båth fortsatte:
– Lasse stack ut och provade Kipketer Zon med rycktussar – och fick sig en flygtur nästan ovanför banbelysningen när han ryckte bomullen ur hästens öron! Hästen nöp i sken och Lasse blev liggande kvar. Jag var snabbt framme, rädd. Det första jag fick till svar när jag ropade och frågade hur det hade gått var:
”DU, VI SKITER I TUSSARNA TILL LOPPET!”