Den ystre hingsten Rollo tar ett krumsprång framför Einar Andersson.
Foto: Einar Andersson

Det blev en sådan tråkig dag i går. Einar Andersson dog, 91 år gammal.
Jag var ute med dottern i mörkret på kvällen och byggde en snögubbe då rapporterna kom om att Einar hade somnat in.
– Du vet den där farbrorn pappa pratat om att han är så stolt över att känna lite?
– Ja? sa dottern.
– Han är död. Men han var väldigt gammal också och hade levt sitt liv.
– Vi kallar snögubben Einar Andersson!
(Något vått i ögonvrån)

Hästfotografernas hästfotograf med flera internationella priser. Kanske världens bäste.
Men om vi lägger alla sådana fakta åt sida. Så har vi människan kvar.
Snäll, rolig, klurig. Einar.

Einar Andersson var inte bara en kalender (Einars hästkalender) och ett begrepp i travvärlden. Han är en tidsmaskin också. Einar kunde berätta om hästar och händelser bakåt i tiden som om de hände i förra veckan.

– Det var som Joe O´Brien sa…
– Frömming hade problem i den svängen…
– Men Sören vann ju året efter i stället, med Frances…
– Nä, Fisk-Olles fru gillade inte alls att man kallade honom det…

Fotograferna Lars Jakobsson, Thomas Blomqvist och Petri Johansson jobbade alla på Einars firma P&R under många år och var nära vänner. Sedan 2008 har jag lärt känna Einar lite under mina pass i Stockholm för Kanal 75.
Sveriges mest kända hästfotograf stod ända till 2013 i något av Kanal 75.s redaktionsfönster varje elitloppshelg med en kamera. Där har han perfekt utsikt över banan och slapp trängas på platserna.
Om Einar Andersson hade bevakat Elitloppet länge? Å jo vars. Han fanns på plats på Solvalla med sin kamera ett par-tre år FÖRE den första upplagan 1952 (Permit)!

Nästan varje dag var han i Hästsportens Hus och tittade till arkivet och intresserade sig för kamerorna Lasse och Blomman hade. Småpratade.
– Jag orkar inte vara på banan numera. Men vet du, jag sitter och fotograferar tv:n ibland när det är trav. Det blir ganska bra! sa han en gång och skrattade.

Bland det bästa som finns är att vara inne i hästsportens fysiska bildarkiv och botanisera bland de tio miljoooner bilder Einar Andersson, hans anställda och fotografer som jobbat före och samtidigt som Einar ligger bakom.
(I den här travhistoriska Norrlands-bloggen publicerar jag ibland några av dessa bilder, ibland några egna och ibland några av Västerbottens-Kurirens).
Höjdarstunderna var när jag hade tid att vara ensam med Einar i arkivet.
Kåseriet nedan skrev jag till en intern sak 2011 efter botaniserande i arkivet med den snälle farbrorn, som när han gick hem från kontoret för dagen brukade säga
– Vi får se om vi ses någon fler gång.

Rollo var en jäkel!
(rubrik på kåseriet skrivet 2011)

Einar Andersson, 85.
Hästfotografernas hästfotograf som varit igång sedan början av 1950-talet.
Einar fotograferar fortfarande för husbehov, men mest blir det framkallning och letande av gamla bilder numera.
Senast jag träffade Einar på Kanal 75:s redaktion ledde jag in honom på svunna tider igen. Historiken.
– Vad vill du veta? Om derbyt? Oj, var ska jag börja någonstans! Om Svenskt Mästerskap? Ja, varför talas det inte om det loppet så mycket nuförtiden? Det var stort en gång ska du tro.

Svåraste hästen att fotografera?
– Då måste jag få fundera ett tag, säger Einar och går undan.
Sedan kommer han förbi igen.
– Rollo var en jäkel han. Det är nog den omöjligaste hästen jag någonsin arbetat med. Pappa till Adept, vet du väl?

Nej, det vet jag inte. Men en slagning på Rollo visar att hingsten var född i USA vid krigsslutet 1945 och importerades till Sverige fyra år senare. ”Den omöjlige” blev framgångsrik i aveln och pappa till bland andra Julienne hos Sören Nordin (årets häst i Sverige åren 1961-1964). Och så Kurt Mattssons Adept då, årets häst 1960.

Men åter till stunden med Hästfotografernas hästfotograf.
– En championhingst var han, Rollo. Men ta me´fanken om han kunde stå still en sekund så att man kunde ta en bild! säger Einar.

Det här måste undersökas. Bildarkivet nästa. Vi går dit, jag först och Einar efter. I Kanal 75:s bildarkiv finns närmare tio miljoner bilder (10 000 000), inräknat negativ, glasplåtar och de vanliga papperskopiorna.
Vi letar och hittar en brun mapp. Det finns EN bild i mappen. Rollo står uppställd för fotograf Einar Andersson och hästen ser hur beskedlig ut som helst.

– Det där är den enda sekund han stod still på! Vi måste titta i negativpärmarna, säger Einar, drar undan en avdelning i rullsystemet i arkivet och pekar att där, titta där i pärm 21 eller något sådant. På bokstaven R.

En lyckträff. Fotonegativen – faktiskt i färg – som arkiverats visar vilket jobb Einar hade på Veda Stuteri i Vallentuna den där dagen för länge sedan. Rollo var en studsboll som vägrade foga sig när Reinhold och Kurt Mattsson skulle visa upp honom nyborstad och blank (se färgbilden som tagits fram för bloggen).
Einar ser nöjd ut.
– Jo du, här finns hur mycket som helst att hitta. Du kan slå igen affären där uppe i Umeå och flytta in hit i arkivet 0ch jobba på heltid.

Vad minns han mer då, Einar? Jag drar till med ytterligare en (säger en) häst innan vi skiljs åt.
Express Gaxe såg jag några gånger som liten. Har Einar några speciella minnen av Gaxe undrar jag.
Det visar sig vara en annan av de fåtalet riktigt vilda hästarna han fotograferat.
– Han blev jag sparkad i baken av en gång. Jag stod på en sida av en stor sten och Gaxe på den andra. Det skulle bli en fin bild. Men han var så arg hästajäkeln att han hann runt och kom åt att sparka på något sätt ändå. Det blev ett riktigt avtryck, en hästsko där bak.

Tänk att ha blivit sparkad i baken av Express Gaxe. En merit och en kul historia bland tusentals andra ur Einars liv.
(slut på kåseriet från 2011)

(Bild 1.). Big Spender och Berth Johansson vinner Dunderderbyt knappt före Mack The Knife och Stig H Johansson.
Foto: Kanal 75

(Bild 2.) Hamra och Gunnar Lindgren.
Foto: Västerbottens-Kuriren

(Bild 3) Troll Kevin efter segern i Svenskt Kallblodsderby. Delägaren Kevin Bäckström är inte gammal vid segern. Jan Norberg och Kevins mamma Anna Näslund
Foto: Kanal 75

(Bild 4). Al Joe och Berth Johansson
Foto: Kanal 75

Det här med topplistor. Ett kul grepp redaktionerna brukar ta till, om inte annat för att dra igång debatter.
När Västerbottens-Kuriren räknade ner till tidernas bästa forwards i Björklöven var jag aldrig orolig. Klart att liraren Tore Ökvist skulle toppa lista.
Och så väljer redaktören Gunnar Johnsson Patrik Sundström. Jag tyckte det var fel, fel, fel.
Okej, tio år i NHL. Sundström kanske är den störste ändå. Men Tore är Tore.

Sommaren 2015 ägnade VK någon vecka åt de tio bästa hästarna som tränats i Västerbotten. VK är störst i Umeå. Skulle samma lista ha satts ihop av Torbjörn Enmark och gänget på Norran i Skellefteå hade den säkerligen sett annorlunda ut.

Hur tycker du att VK lyckades? Listan presenteras nedan.
Den fyrbente länstoppen genom tiderna kan det i alla fall inte bli någon debatt om. Berth Johanssons Big Spender är i en klass för sig med sin seger i derbyt och de dubbla triumferna i Hugo Åbergs Memorial, 1986-1987.

Västerbottens-Kuriren tog hjälp av bland andra Umåkers sportchef Peter Fahlén (numera även tillförordnad travbanechef på deltid på Solänget) med listan.
Många kockar var inblandade och arbetet var svårt.

Hur tycker du att VK lyckades med att sätta ihop 10 i topp-listan så här med några års perspektiv på det hela?

– Det var definitivt inte lätt att ranka hästarna. Att Big Spender var etta var det ingen tvekan om från min sida, Derbyt och två Hugo Åbergs-titlar är starka papper. Sedan är det svårt att jämföra varmblod och kallblod. Exempelvis tycker jag själv att Troll Kevin med både kriterie- och derbyseger kanske skulle varit högre upp på listan, säger Peter Fahlén.

Umåkers sportchef jobbade åt Jan-Erik Erikson i 15 år och körde många lopp. Peter Fahlén berättar att han körde drygt 700 lopp och tog över 70 segrar.

– Jag var även privattränare åt Gunnar Lindgren i ett drygt år också. Kanske kommer det fler segrar för mig – jag är riktigt sugen på att hoppa upp i jollen igen!

Pale Amber är ”bubblare” på VK:s lista men hade varit värd en plats bland de tio menar Fahlén som hade honom i stallet.

– Man minns ju bataljerna mellan Pale Amber och Suitcase i gulddivisionerna här uppe i norr. Skulle inte dom ha varit med på listan? Men det är ju riktigt starka namn på 10 i topp också, vill egentligen inte peta ned någon av dem. Vilka fantastiska hästar vi haft i Västerbotten genom åren! Jag minns många av dem extra bra eftersom jag själv suttit och tävlat bredvid många av hästarna, slutar Peter Fahlén

10 i topp-listan över de bästa hästarna som tränats i Västerbotten (VK, augusti 2015)
1) Big Spender: vann derbyt 1985, Hugo Åbergs med flera storlopp. Femma i Elitloppet 1988 då Mack Lobell vann (tränare Berth Johansson).
2) Speedy Min: tvåa Elitloppet 1981, totalt 29 segrar (tränare Gunnar Lindgren).
3) Vincennes: vann 2011 Svenskt Travoaks och Breeders’ Crown (tränare Sören Lennartson).
4) Song Key: vann 74 lopp på 156 starter, var elitloppsfinalist (tränare Berth Johansson).
5) Limit: segermaskin på 1960-talet, 112 segrar på 179 starter (tränare Bert Adolfsson).
6) Al Joe: elitloppsfinalist, vann 51 lopp (tränare Berth Johansson).
7) Sabin: kallblod som vann 182 lopp (tränare Stig Lindmark).
8) Hamra: kallblodigt sto med totalt 113 segrar (tränare Gunnar Lindgren).
9) Troll Kevin: vann Kallblodskriteriet 2002 och Derbyt 2003 (tränare Jan Norberg).
10) Eld Kevin: vann Kallblodskriteriet 2007 och var tvåa i Derbyt 2008 (tränare Jan Norberg).

Bubblare: Oki Rouge, Prince R.S, Youpie, Tirich Mir, El Sueco, Viroid, Pale Amber, Suitcase, Oki Way, Gissle, Sandy Brodda, Dun Bunter, Sabestus, Mitaz, Polketta

Bild 1.
Stig Lindmark med bjässen Sabin efter en seger på Solvalla 1974.
Foto: Kanal 75
Bild 2
Sabin blir smygburen av Lindmark och vinner på Solvalla elitloppsdagen 1973. Invändigt Svinn och Sören Nordin.

Det är V75 i Skellefteå på lördag  – vi hinner med en till om Stig Lindmark.
2003 satte jag igång en bandspelare när jag pratade med Stig. Med facit på hand…det borde jag ha gjort fler gånger.

Innehållet i den här blogg är ett kåseri jag skrev för travnet.se i december 2003. Texten är den enda berättelse om sig själv Stig lade ut på sin hemsida då den var aktiv.
Det grämer mig att både Stig Lindmark och Berth Johansson gav mig ett muntligt löfte om att jag skulle få tillåtelse att skriva deras bok.
Jag funderade på en samlingsbok ”Norrlands guld” (arbetsnamnet).
Finansiärer söktes som höll på och gruvade sig i åratal för att komma till skott. Sedan blev det för sent.

Här kommer i alla fall kåseriet, första gången publicerat 2003 (då Stig aviserade att han skulle lägga av).

Kung Lindmark

Saluter, applåder, bugningar och strama honnörer.
Det är han verkligen värd för sin insats som yrkesman, Stig Lindmark från Skellefteå.
3.190 segrar och 64 championat (sextiofyra!), ja det där kan ni.
Vilken tränare. Och vilken människa.

Stig känner mig bara ytterst flyktigt. Jag är en av alla dessa journalister som ringer då och då och vill höra sig för om Chanserna.
Aldrig en avmätt eller syrlig ton efter ett helt liv med tjatet i telefoner och på stallbackar.
– Vad tror du om den, Stig?
Han måste ha hört den frågan en miljard gånger under åren. Ändå orkar han, eller snarare vill, berätta. Om sina chanser, om sina hästar, om kommande lopp – och lopp som utspelade sig långt innan många av oss var födda eller ens påtänkta.

Farbröderna berättade
Lite nyfiket närmade man sig Stig Lindmark, Berth Johansson med flera norrlandsprofiler då man började gå på trav som 14-åring.
Hängde med på stallbacken tillsammans med travsekreterarens son Håkan Boström för att kolla till hästarna och höra farbröderna berätta.
Det var ofta de tog sig tid och skojade.
Berth gick i pension för något år sedan. Snart är även Stig där (kommentar: det här var som sagt 2003). Två travlegender och stora historieberättare.
Men faktiskt hur olika som helst på banan. Berth var spårsnål och smög med sina hästar, Stig var/är mera en anfallare och hade också tränat sina hästar för att tåla lite spår på vägen. Stig har nästan alltid gått på knock.

Stig kom igen
I mitten av 1990-talet fick Stig något åt hjärtat och segnade ner från sulkyn i (klar) ledning på upploppet en vinterkväll på Solänget med hästen Bråna Express.
Beskedet att Stig var på gång igen efter operation kom på omvägar några månader senare.
Stig hade sagt:
– Nu måste jag börja köra igen, loppen har börjat bli så uppullade på slutet.
Ständigt den där glimten.

Lågan klar
Det är hustrun Birgitta som brukar svara när man ringer efter stalltid och ursäktar sig. Aldrig några problem.
– Stig står i duschen. Men vänta…här kommer han. Stig, det är tidningarna.
Den gången stod han i badhandduken i hallen och berättade om sina chanser. I säkert tio minuter. Ville fatta mig kort för att störa så lite som möjligt, men Stig hade fått upp ångan. Det var något om en häst som inte gått så bra på slutet.
– …men snart ska det nog börja lösa sig för den här också. Ge honom ett par tre lopp bara.
Vilken beundransvärd låga efter ett helt liv med hästarna och alla frågvisa människor.
När det handlat om någon häst Stig inte alls varit nöjd med (och läget känsligt) har han informerat om det också.
– Mellan dig och mig, det här är ingen vidare bra häst…
Mellan raderna. För att spara snacket. Då vet journalisten ungefär hur han/hon ska behandla hästen i rankingen. Snabbt och informativt.

Den ”oslagbare” Sabin

Snart går Stig i pension och det mesta har redan skrivits om Skelleftetravets store.
Vi låter därför Stig själv berätta en av sina många historier från förr.
Vi styr in honom på den gången kallblodet Sabin, 182 segrar på 343 starter mellan 1964 och 1975 kom till Solvalla nedtränad och helt ur form en elitloppshelg i början av 1970-talet…

Lindmark berättar:
”Pappa Henrik (ägare och även tränare/kusk till Sabin i början) hade lovat att Sabin skulle ställa upp i ett storlopp trots att Sabin inte alls var i form. Han brukade inte starta på brodd överhuvud taget och hade ställts av i december. Det här var framåt vårkanten någon gång och Solvalla ringde 14 dagar innan loppet skulle gå. Det där var ju ett omöjligt projekt, Sabin skulle stå med 40 eller 60 meters tillägg. Sören Nordin hade fått in en häst som hette Svinn från Gottås från Östersund som stod start”.

Sören Nordin hade specialtrimmat sin häst Svinn och enligt Stig var det ett ”väldans skriveri i tidningarna” om något rekordjobb som Nordins häst hade svarat för någon vecka innan storloppet på Solvalla.

”Trött och slut”
Lovat var lovat. Sabin fick åka till Solvalla trots att Stig helst sett att han hade hållit sig hemma. Ägarfamiljen Lindmark från Skellefteå höll masken. Trots allt var det den väldelige och oslagbare Sabin som skulle starta.

Lindmark:
”Det otrevliga var att Sabin blev så helsickes het i loppet eftersom han inte hade startat på så länge. Han var inte alls mogen och jag kände mig väl egentligen slagen direkt då han på de första 500 metrarna hade tappat ytterligare 20 meter. 600 kvar låg vi sist – med Svinn och Sören i ledningen”.
Stig berättar att det, ”hur det än var”, började bita för Sabin i spåren genom sista kurvan. Jättefavoriten hade heller inga problem att springa fram utvändigt om andrahandsfavoriten.

Lindmark:
”Vi hann upp Svinn ungefär 200 kvar och fick direkt en längd på honom i andraspår. Men där var det stopp. Sabin hade dålig kondis och var trött och slut. Tvingades sitta och ”bära” min häst och överdrev det där så att det från sidan skulle se ut som om jag hade mycket att köra med och bara höll inne Sabin”.
Att Sabin nästan raglade av trötthet var det ingen som märkte, allra minst Sören Nordin som slutade köra på sin häst när Sabin hade ”kopplat grepp”. Respekten för Sabin var stor.

Lindmark igen:
”Sabin var ju så jäkla slut att det inte var klokt. Men jag lutade mig bakåt och smygbar liksom hästen – för hade jag släppt av honom så hade han galopperat. Några meter före mål var Sabin helt tom. Trots att Sören hade slutat köra på sin häst så kunde Svinn kontra på insidan och i mål blev det hårt. Målfoto”.

Krafter sparade…inte
Efter mållinjen blev Sören Nordin lite brydd, berättar Lindmark.
”Sören började väl ana något och körde därför upp mig innan jag skulle segerdefilera med Sabin och frågade:
– Lindmark, visst hade du kvar i Sabin?!
– Jo jo, svarade jag, HUR MYCKET SOM HELST.
– Jag TÄNKTE väl det! sa Sören – och så for han åt stallbacken till”.

Slut på bandet från intervju med Stig Lindmark