Björklövens häst bäst på Umåker 1987

Av , , 1 kommentar 4

Jan Erik Eriksson med selejeeeivk
Vi går till de gamla tidningsläggen på Västerbottens-Kuriren och bläddrar upp 27 december 1987. Alltså för snart prick 30 år sedan.
Jan-Erik Erikson blev champion med 39 segrar på Umåker. Totalt blev det 88 segrar och 1,4 miljoner inkört för Erikson. Över hälften av segrarna tog han alltså på andra banor än hemmabanan.

På bilden låter Erikson Duke Sorrel tugga på en segerbukett, hästen vann nämligen lopp annandag jul. Observera att färgbilden på Erikson är från 2001.

En annan av Eriksons skjutare vid den här tiden var Keyson Jons vann lopp även den under årets sista tävlingsdag. Hästen blev Årets varmblod på Umåker 1987.
Det är en av de bästa idrottsföreningsägda (eller hur man ska uttrycka det?) travarna i Sverige genom tiderna. Björklövens häst…laget som ju vann SM-guld just det här året och var heta i stan.
Keyson Jons´ 103 starter (38-28-8) och 718 000 kronor intjänat är supersiffror av en häst född 1978. Hästen tränades av Jan-Erik Erikson och blev Björklövens första häst (i organiserad form). Succé direkt. Att hästen var som bäst perioden kring 1987 då laget tog sitt SM-guld var givetvis mumma för marknadsförarna på Umåker.

Vi hör med Jan-Erik Erikson om Keyson:
– Den roligaste segern med Keyson Jons var den en lördag under en elitloppshelg då vi gav ett bra odds. Det kördes fruktansvärt fort första varvet men vi kom ikapp lagom till upploppet och bara svischade ifrån dom. Jättehärligt för mig, spelarna i Löven och en massa norrlänningar på plats som hade spelat.

Ulf ”Pipen” Nilsson var den spelare i Björklöven som kanske drev på hårdast för att laget skulle ha en egen häst. Klubbens Kjell Wallmark var en annan som såg till att Björklöven verkligen blev med häst.
Erikson fick tips om Keyson Jons av Bodentränaren Krister Nilsson.

– Han hade gjort en start för en amatör i Visby och vunnit den. Jag åkte ner och provkörde honom inne på banan. Han kändes fruktansvärt risig och rullig. Men så kom det ut en traktor på banan – och då klippte Keyson iväg. Och sen blev det affär! säger Erikson.

Tvillingarna Patrik och Peter Sundström var två av delägarna (och de största flickidolerna). Hockeyprofessorn Hans ”Virus Lindberg tränade laget vid tiden.
– Virus var en av hästägarna. En man som hade respekt med sig. Minns en eftermiddag i stallet då flera av ”småpojkarna” ur laget tjoade och tjimmade, ja så där som man gör. Virus kom innan för dörren. Alldeles tyst. På en sekund. Stilla. Samma som den gången vi startade på Solvalla då laget låg på läger någonstans i närheten. Killarna hade väl gått på travet utan att fråga om lov. ”Säg inget till Virus att vi varit här nu!”, säger Jan-Erik Erikson skrattande.

Andra lövenhästar hos Jan-Erik: Matisse, Speedy Gagn och Let Me Pay (tränaren tar dom på volley ur minnet).

När Umåker satte punkt för 1987 års säsong delades det ut priser till följande: Keyson Jones för Årets varmblod, Dan Beier, anställd hos Berth Johansson, blev segerrikaste lärling, Årets kallblod hette Greihard (Stig Lindmark), Årets sto blev Carola South (Torbjörn Forslund), Årets amatör blev Per Gustafsson (Skellefteå) som vann flest lopp med Gurvin 1987.

 

Sluggo kom på affisch

Av , , 3 kommentarer 4

sluggostefan
Stefan Lundberg på affisch tillsammans med Sluggo.

En gång i tiden var vi extra jävliga och tillverkade den här planschen. Kompisen Stefan Lundberg (amatör på Umåker) hade bränt med Sluggo som storfavorit på Umåker och det var något som givetvis skulle bli ihågkommet på något sätt.
Jag har kört bilden på min facebook någon gång också.
Tonen hård men hjärtlig som man brukar säga.

En affisch från någon gång i mitten av 1990-talet som kom inom glas och ram hemma. Lundberg och Sluggo (född 1986) har en stor vänkrets och drog ofta på sig spel.
När omsättningen är låg i ett lopp kan det bli så här. Torsk till bottenoddset 1.20.

Kom att tänka på Sluggo i fredags då jag var på Umåker. Michael von Krusenstierna hade tagit sig ända till Umeå med en enda häst; orsakade omstarter och blev utkörd med Krusse.
Krusenstierna fick åka hem till Östersund utan att få vara med. 80 mil t o r …

Men det var samma sak när jag och Stefan Lundberg åkte till Östersund med Sluggo. Galopp direkt, duscha av och hem igen (jag var bara med som bärare och moraliskt stöd, kan inte mycket om den praktiska skötseln av hästar).
Vi stannade och såg några lopp i alla fall – vi skulle väl lira – och nestorn Stig Lindmark, som var bekant med Stefan, kunde inte hålla sig ifrån och retas minns jag.
– Jag såg att du körde ”g”!

Klicka óch läs min blogg från i somras om Kjell ”Tjecka” Lundberg.
http://blogg.vk.se/wiknerstrav/2017/06/30/tjecka-tavlar-i-lycksele-igen/

Sluggo uppstod förresten som namn på ett kallblod 2006. Det kändes lite konstigt. Men det var 20 år mellan hästarnas födelse år (1986 och 2006) och ingenting att säga om.
Att Sluggo var vår stjärna och en lokalprofil på Umåker uppfyller inte precis kraven för att namnet ska fredas.

Stefan Lundbergs humör pendlade i takt med Sluggos formrad. Det var en häst med (faktiskt) hög kapacitet. Men en galoppör. Han tog väldigt lätt till galopp. Alla i kretsen omkring hade alltid något att prata om. Vad berodde galopperna på? Sluggo var som en unghäst och hur snabb som helst mellan felen. Fel utrustning, ont i munnen, tjurskalle, bus? Sluggo veterinärundersökte och behandlades. Hasse Adolfsson fick vara tandläkare och raspa hästen i munnen.
När vi efter många år (jag skriver ”vi” trots att jag inte var delägare) var på väg att ge upp så tände ”Slugga” till av sig själv. År 2000, när gubben var 14 år (!), var det som om Sluggo behandlade sig själv. Det blev fem segrar och två andraplatser det året, bland annat seger i V65 på Umåker. Lundberg körde som vanligt.
Sluggo blev Årets kallblod på Umåker 2000 och jag – som aldrig varit så nära en häst tidigare – fick uppleva allt från insidan. För Slugga var ju ”min” också, trots att jag inte fick vara med och dela på inkomsterna.
Årets Kallblod och Sluggo hyllad på travgalan!

Sluggo var den coola typen. Vi kunde ta en handduk och smälla den i luften framför honom i stallgången. Inte en reaktion. Om hästar kunde sucka och himla med ögonen skulle han ha gjort det.
Sluggo älskade Fishermans friend och snus och kände igen leverantören av dessa grejer på håll. Vi har haft en hund hemma, en bearded collie som blev gammal, som inte var helt olik Sluggo till sättet. Vilka djur.
2001 blev Lundberg tvungen att ta bort polar’n. Det var något med lungorna.

Både botten och toppen på Umåker

Av , , Bli först att kommentera 5

Scandal Play/Bo Eklšfjerkerberggren
Bild 1.
I brist på bilder på rekordhästen Dannie Hejock lägger vi in en på Berth Johansson och Prince R.S. (innerspåret) som får stryk av Scandal Play och Bo Eklöf i Silverhästen på Solvalla 1997. Trea Berndt Lindstedt med Stig H-tränade Calle Karsk.
Foto: Kanal 75

Bild 2.
Tackar Åke! Jerker Berggren ger Lyckselekusken Åke J Eriksson en kram för vinsten med Romeo Express med skrällhästen Romeo Express. Oddset: 1 648,80 (över sextonhundra gånger).

 

 

Umåker innehar det högsta vinnaroddset genom tiderna i svensk travsport. Romeo Express 1.648 gånger pengarna kommer aldrig att slås. Alltså över sextonhundra gånger pengarna!
Ett annat ”rekord” som jag dröjt med att skriva om är bottenoddset genom alla tider. Även det satt på min hemmabana Umåker.
Fredagen 25 mars 1983 delade Dannie Hejock ut 0,61 i vinnarodds efter att ha löpt dött lopp.
Berth Johansson tränade och körde den då fyraårige Dannie Hejock som stod i 1.22. Ett odds som alltså halverades (men spelarna fick pengarna tillbaka). 0,61 i odds alltså.

Men man vet ju aldrig om sånt här. För några år sedan rådfrågade jag Svensk Travsports förre sportchef
Bo Hjertsson och han sa att jag kunde gå ut med att oddset på Dannie Hejock är det lägsta i Sverige genom tiderna. Ingen kan vara värre menade Hjertsson.

Eller är det någon som känner till ett lägre vinnarodds i Sverige?
Dannie Hejock och Berth Johansson löpte dött lopp med
Fabian Bunter med Stig Lindmark i sulkyn. Något av giganternas kamp i norr alltså.
Umåker har alltså både det högsta och lägsta vinnaroddset.
Romeo Express 1.648 – Dannie Hejock 0,61.
…till motsatsen bevisas.

Ber att få återkomma angående omständigheterna kring Dannie Hejock-oddset.
Då kan jag betydligt mer om Romeo Express.
Jag var där den kalla vinterdagen då det hände.
1 648 – alltså över sextonhundra gånger pengarna – var vinnaroddset på tidernas största travskräll i Sverige levererad av Åke Eriksson och hästen Romeo Express på Umåker 1985.
En kall januaridag för 32 år sedan åkte Åke Eriksson från Gäddträsk, i Lycksele, till travtävlingarna i Umeå med fyraårige kallblodsvalacken Romeo Express i lasten.

Bilen frös fem gånger på vägen till Umåker och i loppet fick Romeo Express trava utvändigt om ledaren. En position som vanligtvis brukar vara tröttande.
Men Lyckselehästen bet i och vann.
Ett enda spel hade gjorts på vinnaren. Umeåbon Jerker Berggren var på plats och såg loppet från glasläktaren framför mål och hade lirat tio kronor vinnare.
Sonen Stefan Berggren jobbade i entrén på Umåker den här dagen och minns den första tanken han fick när vinnaroddset lästes upp i högtalarna.
– Jag sa direkt att det kan inte vara någon annan än farsan som vunnit. Det var precis den feelingen jag hade. Pappa var mest på travet för den sociala biten. Han tyckte om sporten och det lilla spelet och att umgås med sina kompisar. Så mycket spelare var han inte. Han körde mest på kul, säger Stefan Berggren.

Kuriosa är att Stefans son Lukas också är travintresserad. Ni kanske hört honom referera lopp på Umåker? Lukas Berggren debuterade som referent för någon vecka sedan och gjorde det riktigt bra, och jag vet att travchefen Robert Karlsson gärna matchar Lukas i tornet framöver.

Romeo Express artade sig till en skapligt bra travare, vann 18 lopp och sprang in drygt 400 000 kronor.
Åke Eriksson bor i Forsholm i Lycksele och har slutat med hästar. Gården i Gäddträsk ägs numera av travamatören och stuteriägaren Göte Windelås som berättar:
– Romeos rekordskor är inmurade i betongen i stallöppningen här. Jag brukar visa dem ibland för besökare och konstatera att de satt på en häst med ett rekord som kanske aldrig kommer att slås.